I lördags startade programserien "Postmodernt" på Moderna Museet, med en liten utställning fyllld av tidskrifter från 1980-talet, och ett panelsamtal med rubriken "Från Kris till Hype: 80-talet, vad hände sedan?" De som samtalade var: Sara Arrhenius, David Castenfors, Viggo Cavling, Susanna Slöör och Sven-Olov Wallenstein. Samtalsledare var John Peter Nilsson.
Det blev ett ganska intressant samtal - men det viktigate var inte vad som sades, utan att det sades. En vitalt program vid sidan av utställningar tror jag nämligen kan bli själva pulsen på Moderna Museet, och vad som förhoppningsvis kommer att få institutionen att sjuda av liv. Men kom ihåg att när Moderna Museet nyöppnade, 2004, på Skeppsholmen, hade man ett engagerat program som handlade om museet i samtiden med flera olika perspektiv, bl a genus och ekonomi. Sedan rann det mesta av diskussion ut i sanden. Det är bara att hoppas att Birnbaum & Co håller flaggan i topp även i det långa loppet.
Samtalet på Moderna den här gången var lite spretigt, men det deltagarna nog helst ville tala om var kritik, eller åtminstone, om vad som kunde tänkas ligga till grund för text om konst i tidning och tidskrift.
Flera olika saker kom till ytan. John Peter Nilsson vittnade om hur hela redaktioner kunde dra åt samma håll förr och ha en slags agenda, något han inte kunde se i dag. Det stämmer nog bra, tror jag, även om det är lätt att se att Aftonbladet Kultur har mutat in en slags vänsterradikal profil och helt uppenbart drar åt samma håll, mycker mer så än Expressen Kultur t ex. Vad skulle deras profil kunna tänkas vara? Socialliberal?
Sara Arrhenius med förlutet både på tidskrifterna Index och NU, samt på Aftonbladet Kultur och DN Kultur menade att hennes kritiska attityd i dag färgar hennes arbete på Bonniers konsthall. Hon menade kort och gott att hon arbetar ungefär likadant. Jag förstår vad hon menar, tror jag, men nog måste det vara en väsentlig skillnad att verka som fri kritiker och att representera en institution. I det senare fallet kan hon knappast anlägga några andra värdeomdömen i sin praktik än positiva. Det kritiska samtalet mellan henne och konstnär, och den övriga personalen på konsthallen, kan säkert däremot likna, eller ligga på den nivå en kritisk essä kan ligga på. Likväl, det är en annan sak.
Viggo Cavling, som med galleriet Rum, tidksriften och senare TV-serien Beckerell, gjorde sig ett namn i konstvärlden för många år sedan, tog rollen som mer allmänt kulturintresserad, och hade det inte varit för att han tre-fyra gånger upprepade att han i dag inte var del av den svenska konstvärlden, hade hans åsikter kanske fått mer gensvar. Förstod jag honom rätt eftersökte han en mer konsumentupplysande kritik i meningen att läsaren vill veta vad som är bra och inte. Han drog en anektot från sin tid som redaktör på DN På stan, där han införde en symbol av ett hjärta som placerades vid de utställningar som han tyckte att läsaren skulle gå och se. Detta var omtyckt. Till viss del håller jag naturligtvis med Cavling om att kritiker bör vara tydliga om vad de tycker. Kritiker bablar ofta om sådant som förefallar vara helt irrelevant, men som jag ser det handlar detta om kritik av olika slag, man kan t ex anlägga skillnaden mellan den kritiska essän och den helt vanliga recensionen på 2500 tecken. Den förra bör självfallet innehålla så mycket mer än värdeomdömen och beskrivningar, medan den senare i sitt mediala sammanhang är mer eller mindre mallad, och i mina ögon ganska oproblematisk som sådan, även om det lätt blir torftigt och kort.
David Castenfors, som genom annonsintäkter och prenumeranter, driver Artlover, sa nog inte sådär förfärligt mycket - han berättade att han ville att de som framträder i Artlover ska få komma till tals, helt enkelt.
Sven-Olov Wallenstein talade om den mediala och den kritiska logiken som två separata system, vilket nog till viss del stämmer. Han diskuterade glappet mellan journalistiska texter och kritiska texter, vilket jag fann träffande. Här står redaktören inför åtminstone två problem, tror jag: Att se glappet och framförallt att försöka hitta personer som kan hantera problemet. Om man ser det rent praktiskt, så handlar detta, åtminstone som jag ser det, om att å ena sidan ha något att säga, och den andra, att kunna säga det. Kritikern kan, i bästa fall, väldigt mycket om några specifika saker, medan journalisten, i bästa fall, har ett språk som kan förmedla. Men sällan bär en och samma person på båda egenskaperna och då spelar det ju ingen roll om redaktören så söker efter dem med ljus och lykta. I stort tror jag att de som skriver i dag på SvD Kultur och DN Kultur är de bästa kritiker vi kan ha, även om det är lätt att känna sig besviken. Men visst känner jag hopp om en bättre, roligare och mer initierad konstkritik.
Susanna Slöör, som driver webbtidskriften Omkonst, stack i sammanhanget ut på ett annat sätt än vad Cavling gjorde. Hon sa något som jag reagerade på när diskussionen för en stund kom att handla om arvoden. Hon jämförde med konstnären, som ju aldrig har fått några pengar, och menade då att kritikern inte skulle vara så stingslig heller. Ett besvärande resonemang. Varför skulle de fleras lidande göra lidandet bättre? Dessutom verkade Slöör vända sig emot teori, vilket jag inte helt förstod. Nog finns där teoretiska kritiker som är urbota tråkiga att läsa, de försöker ju egentligen mest hänvisa "rätt" och gör det därför ofta dåligt. Men teori/kunskap som grund för den kritiska verksamheten kan väl inte vara av ondo - särskilt inte i dag då så mycket konst bör förstås mot bakgrund av det vi inte ser i objektet. Den inkännande kritiken, den rent subjektiva avkodningen, har uppenbara begränsningar. Jag förstår inte hur någon kan anlägga ett sådant perspektiv i dag.
Det var flera namkunniga personer i publiken som yttrade sig begåvat, bland dem Lars O Ericsson, Anders Olsson och Jan Åman. Ericsson kunde berätta, han har ju varit med ett tag, att arvodena minst har halverats sedan hans tid då han kunde leva på att vara verksam som kritiker.
