När jag i dag var på Moderna Museet tillsammans med trettiotalet estetik-studenter, såg jag att det var pressvisning. En stor skara kritiker hade mött upp för att dricka kaffe och närgranska den nya stora utställningen fylld med Eva Löfdahls konstverk som nu öppnar sina portar.
Efter att studenterna hade fått ta del av en mycket bra visning av en av museets visare, gick jag in på pressvisningen. Jag var ju ganska sen och de flesta hade vid det här laget lämnat utställningshallen. Utställningen visas i den stora salen på entréplanet. Väl inne i utställningsrummet hälsade jag på den nya vikarierande pressekreteraren och Daniel Birnbaum. Vi talade lite kort om utställningen och intervjun jag gjorde med honom nu senast. Han verkade inte alltför besviken över att den hade dröjt.
Det ska bli mycket intressant att se vad kritikerna tycker om utställningen. Det känns öppet, så här långt. Sannolikt kommer det bli något av en bugning. Löfdahl var, när hon slog igenom, ganska ensam som kvinna på konstscenen. Nåja. Det fanns andra aktiva kvinnor. Men Löfdahl var ganska ensam om att jobba med objekt på ett konceptuellt sätt, kan man väl säga. Hennes plats i den svenska konsthistorien är nog konsoliderad.
För min egen del är jag mest intresserad av hennes tidiga konst som hon gjorde tillsammans med Max Book och Stig Sjölund i Walldagruppen. De tre konstnärerna har sedan dess gått åt diametralt olika håll. Book med sin subestetik, Sjölund, som jag ju känner mycket väl personligen, med sin underhållningskonst och sen Löfdahl - vita gipsklumpar. Jag måste verkligen återkomma till utställningen. Löfdahl säger mig mycket lite. Kanske talar hon till mig, om jag ger henne en ny chans.
Men jag har faktiskt ett favoritverk av Löfdahl. Jag tror att det heter Utskjutning och är ett slags periodiskt system. Fantastiskt vackert, roligt och tänkvärt. Det hänger i en korridor på Stockholms universitet. Jag skrev om konsten på universitetet för flera år sedan i Gaudeamus, och såg då verket. Nu hittar jag inte artikeln. Och verket är inte med i utställningen. Synd. Det hade gett det hela en klick färg.
En annan rolig sak. Jag sprang på Paula von Seth, som jag jobbade med på Moderna för sex år sedan. Har inte setts på många-många år. Nu är hon mamma och gift, och konstnärlig ledare på Beckmans. Fantastiskt.
