Om Modernas postmodernism och mer

Diskussionen på Moderna Museet i går med rubriken "Nya språk i konsten: 80-talets filosofier" var bra eftersom, framförallt, på grund av att den, precis som förra gången, helt enkelt, genomfördes. Den förändring som, vågar jag påstå, initerats med Daniel Birnbaums återinträde på den Svenska konstscenen, i synnerhet på Moderna förstås, kan inte underskattas. Ett levande program kommer att vara nyckeln till en bra verksamhet i stort. Det är jag övertygad om. Så här långt ser det bra ut. Det är naturligtvis begåvat att ha den här typen av diskussioner nu när Eva Löfdahl-utställningen är pågående. Men jag är än mer nyfiken på att se hur Birnbaum & Co löser kommande programserier. De som är inbjudna att diskutera nu är nämligen etablerade och i någon mån ingår de också i Birnbaums krets. Men vilka kommer och diskuterar när Birnbaum gör en separatutställning med Elin Wikström eller Fia Backström t ex? Kommer också en programserie i anslutning till sådana utställningar att fylla museets auditorium? Ser med spänning fram mot fortsättningen.
---

Diskussionen i går fick en tendens att bli något föreläsningsmässig då de inbjudna - Sara Danius, Lars O Ericsson, Kim West, Cecilia Sjöholm och Gertrud Sandqvist var och en på ett personligt sätt introducerade vad postmodernismen betytt för dem. En i taget drog de sin grej. Ericsson avvek tack och lov från detta och drog förtjänstfullt upp aspekter i punktform, vilket gav en bra och tydlig ingång till det postmoderna.

Det är dock lätt att undra till vem diskussioner av det här slaget riktar sig till. Den kritik som ibland riktas mot postmoderna texter är att de späckas med namn och begrepp, men att dessa sällan ges någon distinkt mening - de används lite svepande, vilket ibland kan vara en fruktsam attityd, ibland inte. Något av detta blev tydligt i går då namn som Deleuze, Guattari och Kristeva gavs stor vikt, men utan att publiken erbjuds någon större förståelse om varför, vilket kändes onödigt. Nog fanns det undantag då Jameson och Foucault diskuterades något mer ingående.

Det var egentligen första gången jag lyssnade till Sjöholm och jag tyckte att hon var intressant att lyssna till då hennes tilltal var både distinkt och kunnigt. West stack väl ut lite i sammanhanget då han ju bara var ett barn när det postmoderna var som mest aktuellt i mitten av 80-talet. Han representerade i någon mån förvaltarna, eller åtminstonde den generation som befann sig i en situation där postmodernismen redan var ganska etablerad.

En sak lämnar mig hursomhelst otillfredsställd. Sådana här diskussioner blir ju egentligen bara riktigt intressanta när ett problem av något slag uppstår. Saker ska ju stötas och blötas! I går visade det sig att Danius var för kanon och att Lars O inte hyste någon större vördnad därom. Men av någon obegriplig anledning slutfördes denna diskussion aldrig vilket innebar att vi nu bara vet att de innehar dessa positioner, men inte varför. Plågsamt. Jag insisterar därför på att Danius och Ericsson framträder inom en snar framtid för att reda ut inte bara sina positioner utan också då lyfter fram sina argument!

Jag hade hellre lyssnat till en diskussion om det postmoderna med två, max tre deltagare, och att diskussionen då hade varit mer inriktad på något mer specifikt. Det var bra i går, men nog hade det kunnat vara lite bättre.

På onsdag talar Horace Engdahl och Margaretha Åsberg om postmodern koreografi. Wow!

---

Förövrigt vill jag nämna att min recension av Gardar Eide Einarsson-utställningen på Bonniers konsthall publicerades i Upsala Nya Tidning i går. Den finns ej på nätet. Rubriken lyder: "Varför är det här konst?". Jag är intresserad av Einarssons konst, men jag ifrågasatte konsthallens sätt att hjälpa publiken förstå något mycket grundläggande - varför bildäck och annat på plats ska uppfattas och tolkas som konst.

---

Jag vill verkligen rekommendera Andres Lokkos kolumn i dagens SvD, med rubriken, "Anna Nicole får mig att undra vem jag är". Han skriver så här: "Det vore den enda sanna vägen ut ur det här och också en möjlighet att kanske, kanske kunna erbjuda tröst till de som befinner sig i samma hemska sits. Men, nej, ändå gör han inte det. I alla fall inte än."
---


Jag vill avsluta med Jennifers dagboksanteckningar från första numret av Jennifer Blood #1:

"MONDAY

Quiet day with nothing much going on. Andrew took the kids to school, which was a big help. What wasn't such a big help was he'd mixed up the laundry again, so I now have a very distinctive purple blouse. My fault in a way, by now I should know to check first before I let him do anything domestic. But I can't be mad at A, he's so sweet all the time, so easy to get on with. Life with him is such a pleasure relief.

Minor dilemma while shopping - the ecologically friendly surface cleaner, which, if I'm honest, doesn't really work all that well, or the evil (and cheap) regular one that dissolves grease in seconds and probably turns the soil into an instant biohazard when it ends up as landfill? Oh, God. I am a bad person and I am going to a bad place.

Treated myself to a manicure (toes only for obvious reasons). I was reading Guns + Ammo in the nail bar and it struck me how many articles were about 9mm weapons. Beretta, Glock, Sig-Sauer, Heckler + Koch - it was 9mm this, 9mm that, there wasn't a single mention of .38 or .45. What on earth's the point of having twice as many bullets if you have to use three times as many to actually put someone down?

Honestly?"

Jennifer Blood skrivs av Garth Ennis och tecknas av Adriano Batista. Den ges ut av Dynamite.

Naturligtvis

Självfallet går jag till Moderna Museet i morgon. Läs HÄR.

Helt enkelt bedårande

Studenter från från Escola Cuca, en reklamskola i Sao Paolo har skapat en slående annonskampanj för Lego Star Wars, resultatet är smart, roligt och helt enkelt bedårande.

Lätt att hålla med Karin

"Med tanke på den grånade teaterpubliken och kompakta medelklassdominansen både på och framför scenen borde SVT försöka bärga vrakdelarna från sitt gamla flaggskepp. Det behövs en tv-baserad nationalscen."

HÄR skriver Karin Olsson om TV-teater.
---

I går var jag på Moderna Museet och lyssnade till nästan alla intendenter när de talade om satsningen att visa foto i samlingen. Intressant. Det enda intendenteran inte sa något om var varför foto nu får så stor del i samlingen. Jag ska förövrigt skriva om denna, som jag ser det, positiva insats i UNT, som redan har två texter av mig som ännu inte är publicerade. Den ena handlar om Selected Maria Lind Writings och den andra om nya utställningen på Bonniers konsthall. Återkommer med länkar - om texterna når nätet, vilket inte alls är säkert.

Motion comic? Nja.

Just nu får motion comics stor uppmärksamhet. Serievärlden ser det här som en slags innovation - nästa steg för serien. Motion comic baseras alltid på en redan existerande serie, tidigare publicerad i pappersform. På något sätt omvandlas statiska bilder till någorlunda rörliga bilder och till det sätts musik och tal. Jag tycker bara att det fungerar sådär. Skeptisk. Ovan kan vi se Darwyn Cookes Batman: Here Be Monsters.


Är det egentligen någon väsentlig skillnad till Sub Mariner som TV-serie, 1966, nedan? Knappast.

Tack för ursäkt från Const

Under rubriken "PRESS CONFERENCE / CONVERSATION" ber Const om ursäkt för att ha implicerat att SARTS hade något med den "neggiga kommentaren" att göra (skrev om det HÄR). Const skriver så här:

"Det var orättvist av att tro att det var killarna i den här bloggen som hade surat över att jag inte var konst-savant. Hoppas de inte blev ledsna att jag trodde det, FÖRLÅT!

De verkar sympatiska och skriver intressant om konst, och påpekar i sin blogg att de – som sig bör – hade skrivit sitt namn om de hade valt att kommentera någonting. Det tycker jag är sk ”god ton” på ”internet”!"

SARTS känner sig tillfreds med ursäkten och kan därför med gott humör rekommendera Const.

Sara & Daniel, söta

Eftersom jag har gjort "tummen upp" till Bonniers konsthall på Facebook, informeras jag ideligen om vad som händer på konsthallen - vernissage, barnvisningar, recensioner och så vidare. Nu senast publicerades ett stort antal bilder från Garde Eide Einarssons vernissage och efterfest. En av bilderna var denna, Sara Arrhenius och Daniel Birnbaum, gamla studiekamrater och chefer på de två viktigaste konstinstitutionerna i Stockholm, Bonniers och MM. Visst är de söta? Foto: Sima Korenivski

Fan Art - en plats i konsthistorien?

Med mycket stor sannolikhet kan vi redan här och nu diskvalificera Fan Art en plats i konsthistorien. Tvärr kommer konsthistoriker inte att se höjden i denna konstform.

Wonder Woman, den första riktiga kvinnliga superhjältinnan, skapad 1941 av feministen, psykologen, uppfinnaren och serieförfattaren Dr. William Moulton Marston (Marston hade stor del i att lögndetektorn utvecklades!) tar nu steget till TV-rutan igen. Läs HÄR.

Huvudrollen spelas av Adrianne Palicki och TV-serien produceras av David E. Kelley som också ligger bakom bland annat Ally McBeal.

Fan Art. Omedelbart när en populär karaktär som Superman eller Wonder Woman ska castas så klipper och klistrar (digitalt naturligtvis) en rad geeks (inte använt pejorativt) redan existernade bilder för att skapa en ny helhet. Här några exempel:

Här har vi Palicki som Wonder Woman. Jag misstänker att kroppen kommer från den förra TV-serien (1976-1979) då Lynn Carter spelade Wonder Woman. Det är inte helt osannolikt att nya Wonder Woman kommer att se ut ungefär så här.

Här en ann variant. Jag är osäker på var kroppen kommer ifrån. Ansiktet är i alla fall Cobie Smulders, mer känd från TV-serien How I Met Your Mother.

Ytterligare en variant. Megan Fox som Wonder Woman. Både hon och Smulders har varit geek-favoriter, men de får nu alltså se sig slagna av Palicki. Wonder Woman är tänk att vias på NBC i höst.

Så här såg Lynn Carter ut i den ursprungliga TV-serien som hade premiär 1976. Den TV-serien använde sig förövrigt Dara Birnbaum av i videoverket Technology/Transformation: Wonder Woman, som alltså är en slags kulturell appropriation.

Before you accuse me take a look at yourself

I går skrev jag om att Resumé och Bonniers konsthall hade länkat till bloggen, och då kändes det som allt var som i början då SARTS uppmärksammades vitt och brett. I dag när jag återigen kollade bloggens "tracker" såg jag att ett stort antal personer hade kommit till bloggen genom en hyperlänk från en blogg på nättidningen Rodeo. Bloggen heter Const och drivs av en kvinna, som enligt Facebook går under namnet Ida Linnéa.

Jag tycker att bloggen är både rolig och intressant, men så var det alltså den här länken till SARTS. Under bloggrubriken "CONST HAR FÅTT SIN FÖRSTA SURA LÄSARKOMMENTAR!!!", står det så här:

"Jag fick en kommentar i inlägget nedan imorse – och varsågoda älskade läsare, I give you: Const första anonyma neggiga intellektuella kommenterare!! (Vet inte om det är en slump att den dyker upp efter att jag länkat till den här bloggen???)"

Och vilken är då "den här bloggen" - jo naturligtvis har Const här länkat till SARTS...

Som svar på funderingen: jo, det är en slump. Så här: Skulle jag kommentera skulle jag göra det under mitt namn. Så måste det vara, öppet och rakt, tycker jag.

Sen måste man ju undra vad som är så farligt med en så kallad neggig kommentar, åtminstone om den ser ut som den gör på Const.

Så här skriver Consts nemesis:

"1) På en blogg som kallar sig för 'Const' har författaren aldrig hört talas om Tracey Emin. 2) Inte särskilt soft att dregla över den 35 år gamla konstnären där han står i sin urvuxna Thrasher-tischa från ‘94."

Så farligt var det väl inte? Näthatet kan ibland vara oroväckande men lite kritik behöver man inte ta så hårt på.

Bo Diddleys klassiker Before You Accuse Me, skriven av Ellas McDaniel.

Kyle Baker är originell

"With Deadpool, they censored me and I went ‘You know what this is about and I understand that. It’s your product,’ he cedes. 'But I’m not going to sit there and water down something like Nat Turner or Special Forces, especially because Special Forces was designed to piss people off.'" Kyle Baker.
Bra intervju HÄR.

Bakers och Robert Morales Captain America: Truth.

Länkar till SARTS, nästan som 2004

När jag och Kalle startade SARTS visste vi inte vad vi gjorde. Åtminstone inte jag. Men jag kan nog i alla fall säga att det tog fart så småningom, och vi blev omskrivna i Göteborgs-Posten och Dagens Industri med mera. Roliga tider!

Då och då kollar jag den "tracker" som är kopplad till bloggen. När jag kollade senast kunde jag se att både Resumé och Bonniers konsthall länkat hit. Känns nästan som 2004-2005. Om detta, att de länkat, säger något alls, är det väl att när någon väl skriver om konst så finns det någon som läser, vilket ju bör vara ett incitament för den som vill starta en konstsida.

På den tiden då det begav sig hade SARTS en agenda, kan man väl säga; konst, konstbegrepp, konstteori och framförallt konstkritik. Eftersom Kalle har dragit vidare till nya höjder, och eftersom jag, från och till, skriver liter mer professionellt, har agendan förändrats. Vad som var strikt (nåja) har blivit öppet (nåja).

En sak som vore riktigt roligt och utmanande är att någon gång få skriva lite mer genomgående, ingående, om konst igen. Jag vet inte vad sammanhanget skulle vara, men nog skulle det vara högt i tak och både roliga och intellektuella texter om vartannat eller kanske på samma gång. Det bästa vore nog att driva något eget, helst med några mer eller mindre likasinnande. Och jag vill ha en fin grafisk profil. Nåväl. Det ligger något år framöver. Men kanske. Det vore förbannat kul.

Rapport från Moderna Museet

I lördags startade programserien "Postmodernt" på Moderna Museet, med en liten utställning fyllld av tidskrifter från 1980-talet, och ett panelsamtal med rubriken "Från Kris till Hype: 80-talet, vad hände sedan?" De som samtalade var: Sara Arrhenius, David Castenfors, Viggo Cavling, Susanna Slöör och Sven-Olov Wallenstein. Samtalsledare var John Peter Nilsson.

Det blev ett ganska intressant samtal - men det viktigate var inte vad som sades, utan att det sades. En vitalt program vid sidan av utställningar tror jag nämligen kan bli själva pulsen på Moderna Museet, och vad som förhoppningsvis kommer att få institutionen att sjuda av liv. Men kom ihåg att när Moderna Museet nyöppnade, 2004, på Skeppsholmen, hade man ett engagerat program som handlade om museet i samtiden med flera olika perspektiv, bl a genus och ekonomi. Sedan rann det mesta av diskussion ut i sanden. Det är bara att hoppas att Birnbaum & Co håller flaggan i topp även i det långa loppet.

Samtalet på Moderna den här gången var lite spretigt, men det deltagarna nog helst ville tala om var kritik, eller åtminstone, om vad som kunde tänkas ligga till grund för text om konst i tidning och tidskrift.

Flera olika saker kom till ytan. John Peter Nilsson vittnade om hur hela redaktioner kunde dra åt samma håll förr och ha en slags agenda, något han inte kunde se i dag. Det stämmer nog bra, tror jag, även om det är lätt att se att Aftonbladet Kultur har mutat in en slags vänsterradikal profil och helt uppenbart drar åt samma håll, mycker mer så än Expressen Kultur t ex. Vad skulle deras profil kunna tänkas vara? Socialliberal?

Sara Arrhenius med förlutet både på tidskrifterna Index och NU, samt på Aftonbladet Kultur och DN Kultur menade att hennes kritiska attityd i dag färgar hennes arbete på Bonniers konsthall. Hon menade kort och gott att hon arbetar ungefär likadant. Jag förstår vad hon menar, tror jag, men nog måste det vara en väsentlig skillnad att verka som fri kritiker och att representera en institution. I det senare fallet kan hon knappast anlägga några andra värdeomdömen i sin praktik än positiva. Det kritiska samtalet mellan henne och konstnär, och den övriga personalen på konsthallen, kan säkert däremot likna, eller ligga på den nivå en kritisk essä kan ligga på. Likväl, det är en annan sak.

Viggo Cavling, som med galleriet Rum, tidksriften och senare TV-serien Beckerell, gjorde sig ett namn i konstvärlden för många år sedan, tog rollen som mer allmänt kulturintresserad, och hade det inte varit för att han tre-fyra gånger upprepade att han i dag inte var del av den svenska konstvärlden, hade hans åsikter kanske fått mer gensvar. Förstod jag honom rätt eftersökte han en mer konsumentupplysande kritik i meningen att läsaren vill veta vad som är bra och inte. Han drog en anektot från sin tid som redaktör på DN På stan, där han införde en symbol av ett hjärta som placerades vid de utställningar som han tyckte att läsaren skulle gå och se. Detta var omtyckt. Till viss del håller jag naturligtvis med Cavling om att kritiker bör vara tydliga om vad de tycker. Kritiker bablar ofta om sådant som förefallar vara helt irrelevant, men som jag ser det handlar detta om kritik av olika slag, man kan t ex anlägga skillnaden mellan den kritiska essän och den helt vanliga recensionen på 2500 tecken. Den förra bör självfallet innehålla så mycket mer än värdeomdömen och beskrivningar, medan den senare i sitt mediala sammanhang är mer eller mindre mallad, och i mina ögon ganska oproblematisk som sådan, även om det lätt blir torftigt och kort.

David Castenfors, som genom annonsintäkter och prenumeranter, driver Artlover, sa nog inte sådär förfärligt mycket - han berättade att han ville att de som framträder i Artlover ska få komma till tals, helt enkelt.

Sven-Olov Wallenstein talade om den mediala och den kritiska logiken som två separata system, vilket nog till viss del stämmer. Han diskuterade glappet mellan journalistiska texter och kritiska texter, vilket jag fann träffande. Här står redaktören inför åtminstone två problem, tror jag: Att se glappet och framförallt att försöka hitta personer som kan hantera problemet. Om man ser det rent praktiskt, så handlar detta, åtminstone som jag ser det, om att å ena sidan ha något att säga, och den andra, att kunna säga det. Kritikern kan, i bästa fall, väldigt mycket om några specifika saker, medan journalisten, i bästa fall, har ett språk som kan förmedla. Men sällan bär en och samma person på båda egenskaperna och då spelar det ju ingen roll om redaktören så söker efter dem med ljus och lykta. I stort tror jag att de som skriver i dag på SvD Kultur och DN Kultur är de bästa kritiker vi kan ha, även om det är lätt att känna sig besviken. Men visst känner jag hopp om en bättre, roligare och mer initierad konstkritik.

Susanna Slöör, som driver webbtidskriften Omkonst, stack i sammanhanget ut på ett annat sätt än vad Cavling gjorde. Hon sa något som jag reagerade på när diskussionen för en stund kom att handla om arvoden. Hon jämförde med konstnären, som ju aldrig har fått några pengar, och menade då att kritikern inte skulle vara så stingslig heller. Ett besvärande resonemang. Varför skulle de fleras lidande göra lidandet bättre? Dessutom verkade Slöör vända sig emot teori, vilket jag inte helt förstod. Nog finns där teoretiska kritiker som är urbota tråkiga att läsa, de försöker ju egentligen mest hänvisa "rätt" och gör det därför ofta dåligt. Men teori/kunskap som grund för den kritiska verksamheten kan väl inte vara av ondo - särskilt inte i dag då så mycket konst bör förstås mot bakgrund av det vi inte ser i objektet. Den inkännande kritiken, den rent subjektiva avkodningen, har uppenbara begränsningar. Jag förstår inte hur någon kan anlägga ett sådant perspektiv i dag.

Det var flera namkunniga personer i publiken som yttrade sig begåvat, bland dem Lars O Ericsson, Anders Olsson och Jan Åman. Ericsson kunde berätta, han har ju varit med ett tag, att arvodena minst har halverats sedan hans tid då han kunde leva på att vara verksam som kritiker.

Arrhenius om Birnbaum

När jag besökte Bonniers konsthall i tordags fick jag en liten pratstund med Sara Arrhenius. Jag intervjuade henne i Konstperspektiv för några år sedan, hon är intressant och begåvad, tycker jag. Bonniers konsthall har blivit en mycket viktig och uppmärksammad plats för samtida konst.

Jag frågade henne vad hon tyckte om att Daniel Birnbaum hade tagit över på Moderna Museet. Den förre chefen, Lars Nittve, hade ju varit lite mindre intresserad av samtidskonst än vad Birnbaum är nu, menade jag, och det hade kanske lett till att Bonniers konsthall kunde muta in samtidskonsten som sin spelplan.

Arrhenius berättade då att Birnbaum och hon känner varandra väl sedan studietiden. Hon sa också att hon tycker att det är spännande att han har tagit över. Ja, hon lät helt enkelt väldigt positiv.

Jag tänkte ju faktiskt så här, att om Moderna återtar samtidskonstperspektivet så skulle det kunna leda till mindre uppmärksamhet och möjligheter för Bonniers konsthall, men det trodde inte Arrhenius. Istället pratade hon om att det fanns ett kunskapsglapp om samtidskonst, vilket jag håller med om. Hon tror att om det blir mer samtidskonst på Moderna så gynnar det alla.

Dessutom berättade hon att Magasin 3 ska bygga nytt på Djurgården. Det låter fantastiskt. Tänk, det hade jag inte hört något alls om. Intressant.

Fassbender så begåvad

Det var länge sedan jag satt klistrad framför MTV. Det är ju numera en rätt tråkig kanal som å ena sidan premierar enbart musik från topplistorna och å andra sidan har olika reality-program, som inte alls har med musik att göra. Om jag har förstått saken rätt så har MTV en rad olika utseenden och innehåll i olika delar av världen. För en tid sedan hittade jag "Splash Page", en blogg på amerikanska MTV.com som drivs en riktig geek och handlar om comics och andra besläktade ämnen. Underhållande.

Splash Page har bjudit in Michael Fassbender, som spelar Magneto, i kommande X-Men: First Class, att kommentera nya trailern. Fassbender är ju fantastiskt begåvad och verkar dessutom vara en hygglig prick.

Movie Trailers - Movies Blog

---
Nu ett erkännande: jag har inte sett Fish Tank. Den beställer jag nu. Måste ha kommit på dvd vid det här laget.

Trailern kom i natt



Alla tidigare X-Men-filmer har ju egentligen stoltserat med bra skådespelare. Men frågan är om inte nya X-Men: First Class, en slags prequel, har den mest imponerade ensemblen. Den första trailern kom i natt och här en stillbild från den. Charles Xavier (James McAvoy) och Moira MacTaggert (Rose Byrne) kollar av varandra (längst fram). Bakom dem Erik Lehnsherr (Michael Fassbender), Alex Summers (Lucas Till), Raven Darkholme (Jennifer Lawrence), Hank McCoy (Nicholas Hoult), and Sean Cassidy (Caleb Landry Jones).

Filmen tycks handla om Cubakrisen - eller vad som "egentligen" hände när mutanterna räddade världen, eller något i den stilen.

Här är trailern:

Jag tycker trailern ser okej ut, men den är knappast sensationell. Naturligtvis ser jag mycket fram mot filmen som har premiär 3 juni.

Birnbaum - nu på danska

HÄR, på Kunsten.nu, återfinns en förkortad och översatt version av intervjun med Daniel Birnbaum som jag gjorde för Konsten. Den är nu även publicerad på Kunstkritikk.no, HÄR, på svenska.

Apropå Birnbaum och Moderna så är det ju i dag ett föredrag av Hans Ulrich Obrist på museet. Ett måste för alla som är det minsta intresserade av samtidskonst och curering.
---

Förra lördagen hade jag i Upsala Nya Tidning en kort text om det nya fotomagasin där andraårseleverna på Nordens Fotoskola visar sina bilder. Jag hade gärna länkat till den texten som handlar om relationen journalistisk bild och konstbild. UNT Kultur lägger dock inte ut alla texter på nätet.

Klart jag gick till Bonniers

Nyss hemkommen från Bonniers konsthall. Jag kunde helt enkelt inte motstå en inbjudan som lockade med pizza och vin. Det visade sig att kvällen var en slags intern förfest inför öppningen och dagen till ära hade man alltså valt att bjuda in några personer som inte arbetar på konsthallen. Roligt att få inbjudan. Men jag kände inte igen de andra inbjudna.

Pizzorna var verkligen kanon. Sara Arrhenius berättade för mig att de görs i en sparsamt inredd pizzarestaurang på Upplandsgatan 9. Särskilt pizzan med potatis, hommage, sardeller, gröna oliver och rosmarin var fin. Mmm.

Vinet var också bra, men kanske en gnutta för sött för min smak.

Hälsade på konstnären Gardar Eide Einarsson, han verkade mycket trevlig och positiv. Han hade ett mycket imponerande, kraftigt, svart skägg. Jag har ju själv en bra skäggväxt, men Eide Einarssons skägg var, misstänker jag, mer estetiskt genomarbetat än mitt brukar vara. Jag brukar mest glömma att raka mig. 

Hans konst lämnar jag så länge. Men det hela såg intressant ut. Ska bli spännande att se utställningen igen.

Jag pratade även lite Camilla Larsson och Ylva Brännström. Den senare sätter nu samman en slags konstkurs för nybörjare om samtidskonst. Det lät verkligen spännande. Jag är ju av den meningen att det finns ett slags kunskapsglapp om samtidskonst. Där finns det mycket att göra och jag önskade lycka till.

Intressant mejl från Bonniers konsthall

Så här står det i ett mejl jag fick från Bonniers konsthall i går:

"Vårens stora separatutställning med den omtalade norske konstnären Gardar Eide Einarsson öppnar 16 februari. Men eftersom hängningen börjar bli färdig hoppas vi att du vill komma förbi och se utställningen redan nu i veckan. Vi vill bjuda in dig och ett fåtal andra på en förhandsvisning av Power Has a Fragrance. Gardar finns på plats, likaså konsthallschef Sara Arrhenius. Det bjuds på pizza och vin!"

Det är ett par saker som är intressanta här. Dels att Bonniers trycker på att jag och ett fåtal andra ska få gå på förhandsvisning. Det är fint på något sätt och det är naturligtvis tänkt att jag ska känna mig utvald. Och det gör jag ju, så det funkar. Men är det rätt strategi? Och vilka är de andra? Är de fem, tio, femtio personer?

Dels att jag blir bjuden på pizza och vin. Imponerande. Det känns värt att gå bara därför. Ofta får man ju någon liten exklusiv bakelse eller någon slags buffé. Pizza och vin är en vinnare. 1-0 till Bonniers konsthall.

Första rörliga bilderna på Cap

Natten till i dag avgjordes Super Bowl. Förutom att vara en stor sporthändelse i USA, är det även ett reklamevent. Kanske det största under året, vilket är intressant i sig. För min del var det synnerligen intressant för att det var första gången vi bjöds på rörliga bilder på Captain America.

Trailern är intressant och filmen kan bli bra. Jag är fortfarande lite nervös. Men jag är nu övertygad om att Chris Evans åtminstone fungerar som både den unge sköre Steve Rogers, och den stridsduglige Captain America. Men en trailer, särskilt i det här korta formatet, kan vara mycket lurig. Green Hornet är ett exempel på det. Trailern, kanon. Filmen, katastrof.

Den unge sköre Steve Rogers. Bra CG. Helt klart.

Captain America efter att han injecerats med supersoldier-serumet. Funkar.

Även Thor fick en spot. Fast här har vi redan sett en trailer, så inga egentliga överaskningar den här gången.

Ser bra ut. Men hade ju velat se lite mer.

Pressvisning by chance

När jag i dag var på Moderna Museet tillsammans med trettiotalet estetik-studenter, såg jag att det var pressvisning. En stor skara kritiker hade mött upp för att dricka kaffe och närgranska den nya stora utställningen fylld med Eva Löfdahls konstverk som nu öppnar sina portar.

Efter att studenterna hade fått ta del av en mycket bra visning av en av museets visare, gick jag in på pressvisningen. Jag var ju ganska sen och de flesta hade vid det här laget lämnat utställningshallen. Utställningen visas i den stora salen på entréplanet. Väl inne i utställningsrummet hälsade jag på den nya vikarierande pressekreteraren och Daniel Birnbaum. Vi talade lite kort om utställningen och intervjun jag gjorde med honom nu senast. Han verkade inte alltför besviken över att den hade dröjt.

Det ska bli mycket intressant att se vad kritikerna tycker om utställningen. Det känns öppet, så här långt. Sannolikt kommer det bli något av en bugning. Löfdahl var, när hon slog igenom, ganska ensam som kvinna på konstscenen. Nåja. Det fanns andra aktiva kvinnor. Men Löfdahl var ganska ensam om att jobba med objekt på ett konceptuellt sätt, kan man väl säga. Hennes plats i den svenska konsthistorien är nog konsoliderad.

För min egen del är jag mest intresserad av hennes tidiga konst som hon gjorde tillsammans med Max Book och Stig Sjölund i Walldagruppen. De tre konstnärerna har sedan dess gått åt diametralt olika håll. Book med sin subestetik, Sjölund, som jag ju känner mycket väl personligen, med sin underhållningskonst och sen Löfdahl - vita gipsklumpar. Jag måste verkligen återkomma till utställningen. Löfdahl säger mig mycket lite. Kanske talar hon till mig, om jag ger henne en ny chans.

Men jag har faktiskt ett favoritverk av Löfdahl. Jag tror att det heter Utskjutning och är ett slags periodiskt system. Fantastiskt vackert, roligt och tänkvärt. Det hänger i en korridor på Stockholms universitet. Jag skrev om konsten på universitetet för flera år sedan i Gaudeamus, och såg då verket. Nu hittar jag inte artikeln. Och verket är inte med i utställningen. Synd. Det hade gett det hela en klick färg.

En annan rolig sak. Jag sprang på Paula von Seth, som jag jobbade med på Moderna för sex år sedan. Har inte setts på många-många år. Nu är hon mamma och gift, och konstnärlig ledare på Beckmans. Fantastiskt.

Henry Cavill är Super

Då är det klart. Henry Cavill ska spela Superman i Zack Snyders kommande film, som just nu under preproduktionen går under namnet Superman: Man of Steel. Mycket återstår av arbetet innan den kommer på vita duken. Premiären är satt till 2012. Manus är skrivet av David S. Goyer som också ligger bakom den nuvarande filmserien om Batman. Och Christopher Nolan producerar. Det är lätt att få höga förväntningar, känner jag. Men Superman är en krånglig karaktär, en omständig superhjälte på sitt sätt.

Det som så ofta gör en superhjälte intressant är inte att han/hon är superstark/supersmart, utan bristerna karaktären bär med sig. Daredevil är ju blind, Spider-Man känner sig medskyldig till sin farbrors död, Batmans föräldrar dog när han var liten, något han aldrig kommer över - men Superman är liksom alltid på gott humör och oövervinnerlig...

Ska bli mycket spännande att se hur Zack Snyder löser det här. Jag tyckte bra om hans filmatisering av "ofilmbara" The Watchmen och är helt betagen i hans filmatisering av 300.

Redan så svämmar internet över med photoshoppade bilder på Henry Cavill som Superman. Ännu har inga officiella bilder släppts. Cavill är annars kanske mest känd för rollen som Charles Brandon i The Tudors.