Det var två år sedan jag skrev min sista konstrecension. Nu har jag recenserat Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall på Konsten.net, HÄR. Jag hade glömt hur utmanande, roligt och samtidigt jobbigt det är att skriva kritik.
Jag har sagt det förut. Det finns bra förutsättningar för kritik på nätet, jag kan bara hoppas att Anders Olofsson, som driver Konsten.net kommer att fortsätta kunna arbeta med sajten. Den fyller en viktig funktion.
Egentligen tror jag inte att det är nätet som sådant som är själva lösningen, även om tryck- och distrubitionskostnader sparar stora summor för de tidningar och tidskrifter som är verksamma på nätet. Där finns klara fördelar.
Den stora lösningen ligger i själva frigörandet från gamla strukturer. Strukturer som låser kritiker i att hålla sig inom stela och låsta ramar. Här talar jag av egen erfarenhet. Jag vet att kritiker styrs direkt och indirekt av redaktörer, ämnesansvariga och andra chefer i att skriva på ett visst sätt, tycka si och så, hålla en särskild ton, tänka på anslaget, ha tidningens rykte i åtanke. Jag vet att det är så här. Det fick nämligen mig att tappa lusten.
Vad jag söker är inte någon ny slags kritik. Tidningarna ser ut som de gör, spalter, tecken och bilder. Vad jag söker är redaktioner som släpper sargen och låter kritikern tänka själv. Det är den kritikern vi vill läsa. Lovar.
Ett annat fullt möjligt scenario är att de kritiker som år ut och år in fortsätter att skriva i dags- och kvällstidningar faktiskt är så tråkiga som de alltför ofta framstår som. Det är alltså mycket möjligt att de faktiskt tycker allt är helt okej, fint och - ljusbrunt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar