Man ska älska konst om...

...man jobbar med konst.

Något sådant kom jag och en god vän fram till när vi vandrade nerför Renstiernas gata i fredagskväll. Vi skulle ta ut lite pengar och gick och småpratade om våra jobb.

Vi konstaterade att vi båda har ett ganska krasst förhållande till konst och att vi inte alls har det där romantiska skimret omkring oss när vi pratar och tittar på konst.

I mitt eget fall är nog mitt konstintresse i grund och botten ett slags teoretiskt intresse. Jag vet att det låter tråkigt. Jag tycker att den ingången är spännande. Jag är skeptiskt, jag motsätter mig och vill förstå - samtidigt. Inte bara ge mig hän.

Någon romantiker är jag alltså inte - inte i det här. Vi kom på en rad personer som vi känner som jobbar med konst på museer och i andra sammanhang som har ett helt okritiskt och ge-sig-hän-perspektiv till konst och inte minst till konstnärer. De äääälskar konst, sa vi. Vi fnissade lite, ska jag erkänna. Sen blev vi tysta. Vi funderade nog på varför inte också vi kände så.

Då kom vi på att vi känner så men inte gentemot konst, utan gentemot andra saker - men de jobbar vi inte med. Någonstans där blev vi lite glada. Man ska älska konst om man jobbar med konst, tyckte vi. Det kan bli så bra då.