Rykten! Ny chef på Moderna

Det skvallras om vem som ska bli ny chef på Moderna Museet. Som bekant slutar Lars Nittve - vem tar över?

Det här är alltså bara skvaller, rykten:

* Enligt uppgift är den där mannen som arbetar i Tyskland inte tillfrågad.
* En kvinna som bor i Göteborg, har blivit ombedd att söka, men är dock inte intresserad.
* Motståndet mot en person som arbetar på en annan kontinent är stort. Personen kommer enligt uppgift inte att få någon förfrågan.
* Röster säger att en regeländring innebär att nya chefen måste vara svensk medborgare. (?)

Rykten, rykten - hur blir det? Vem blir ny chef, herregud!!
Jag röstar fortfarande på Daniel Birnbaum.

Man ska älska konst om...

...man jobbar med konst.

Något sådant kom jag och en god vän fram till när vi vandrade nerför Renstiernas gata i fredagskväll. Vi skulle ta ut lite pengar och gick och småpratade om våra jobb.

Vi konstaterade att vi båda har ett ganska krasst förhållande till konst och att vi inte alls har det där romantiska skimret omkring oss när vi pratar och tittar på konst.

I mitt eget fall är nog mitt konstintresse i grund och botten ett slags teoretiskt intresse. Jag vet att det låter tråkigt. Jag tycker att den ingången är spännande. Jag är skeptiskt, jag motsätter mig och vill förstå - samtidigt. Inte bara ge mig hän.

Någon romantiker är jag alltså inte - inte i det här. Vi kom på en rad personer som vi känner som jobbar med konst på museer och i andra sammanhang som har ett helt okritiskt och ge-sig-hän-perspektiv till konst och inte minst till konstnärer. De äääälskar konst, sa vi. Vi fnissade lite, ska jag erkänna. Sen blev vi tysta. Vi funderade nog på varför inte också vi kände så.

Då kom vi på att vi känner så men inte gentemot konst, utan gentemot andra saker - men de jobbar vi inte med. Någonstans där blev vi lite glada. Man ska älska konst om man jobbar med konst, tyckte vi. Det kan bli så bra då.

Underligare film får man leta efter

Heldag. I går hängde jag med Kalle, min medskapare till SARTS. Vi hann med så mycket. Men avslutningen var underlig.

Vi beslutade oss nämligen för att se filmen Wolfman. Min motivation var egentligen att se hur regissören Joe Johnston gör film. Han förbereder nu filmen om Captain America, i vilken jag har ett specialintresse.

Konstigare film än Wolfman får man verkligen leta efter. Jag tänker inte på det att filmen handlar om varulvar. Det kändes naturligt och bra. Däremot så var filmen dåligt sammanhållen och ja ganska usel.

Miljö, kostym, färg, foto, skådespelarprestationer, helt bra. Däremot verkade varje enskild scen lös från nästakommande scen. Den lilla kärlekssaga som vi skulle tro på, kom aldrig till ytan. På något sätt var det som om det låg fyra timmar film i klipprummet, allt var kort, men ändå för långt. Wolfman är nästan två timmar lång - två sega timmar. Kändes tråkigt, speciellt som Benicio del Toro, Anthony Hopkins, Emily Blunt, Hugo Weaving och Geraldine Chaplin alla är habila. En film om varulvar är helt rätt i tiden, men efter det här kommer det nog ingen mer film på något årtionde på samma tema. Se istället Wolf med Jack Nicholson som varulv (1994).

Hur ska det här gå, hur kommer Johnston lösa Cap!?

Nu vet vi: Flamman spelar Cap

Med viss förskräckelse ser jag att Chris Evans ska spela Captain America i filmen The First Avenger: Captain America.

Filmen har premiär 22 juli, 2011, och regisseras av Joe Johnston, som senast gjorde The Wolfman.

Chris Evans spelade Johnny Storm/Human Torch i Fantastic Four (2005) och i uppföljaren Fantastic Four: Rise of The Silver Surfer (2007), vilket innebär att han med andra ord redan har spelat en Marvel-karaktär.

I amerikansk populärkulturmedia är man lite tveksam till valet av skådespelare.
Chris Evans må ha varit det bästa i Fantastic Four, sprallig och flamsig - så som karaktären han spelar är utformad - men hur ska denna badpojke fixa karaktärsrollen, den allvarlige, rättfärdige Captain America, mannen i fel tid? Ett stort frågetecken.

Rolltillsättningar av superhjältar har förvisso nästan alltid omgärdats av fansens bryderier. När Tobey Maguire valdes till Spider-Man var geekdom galen av ilska. Maguire visade sig sedan vara mer än utmärkt i rollen som den tafatte Peter Parker med plötsliga övermänskliga krafter. Den ende skådespelaren som egentligen alla direkt sa ja! till var Robert Downey Jr som Tony Stark/Iron Man. Den första Iron Man-filmen får i dag klassas som en modern klassiker, mycket tack vare Downey Jr och nu ser alla med spänning fram mot Iron Man 2 som går upp på bio om en månad.

Problemet med Captain America är dels att hans "berättelse" inbegriper en fysisk förvandling från vekling till kraftman. Kan CGI lösa det problemet? Eller kommer Chris Evans att likt Robert De Niro i Tjuren från Bronx att gå upp och ner i muskelvikt? Knappast. Dels också att Captain America är LEDAREN och det innebär ett visst mått av pondus och utstrålning. Hur ska han kunna leda amerikanska trupper under andra världskriget? Och vem bleknar inte brevid Downey Jr? Saken är att Cap, Iron Man och Thor (som får en egen film som just i denna stund spelas in under ledning av Kenneth Branagh) ska sammanstråla i filmen The Avengers, 2012.

Fördelen med Evans i rollen som Cap är att han har en naturlig fyrkantig, slank fysik och ett rejält amerikansk käkben. Det återstår att se hur det hela kommer att bli.
Ett annat frågetecken är Joe Johnston, som egentligen bara har en riktigt bra film på meritlistan - Rocketeer (1991). Sedan dess har han tofflat in filmer som Jumanji och Jurrasic Park 3.

Jag är lite orolig och ser med spänning fram emot den första pr-bilden på Evans som Cap.

Läs mer HÄR och HÄR.

Snart vet vi vem som spelar Cap

Marvel Studios, serieförlaget Marvel Comics filmstudio, rollbesätter nu förlagets allra mest klassiska superhjälte, Captain America. Det är nämligen dags att göra film om denne klassiske superhjälte.

Problemet är att det är tillsynes omöjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa rollbesättningen. Captain America har så många olika skepnader.

Karaktären skapades redan 1941 som en patriotisk helyllekille. På omslaget till första numret slår han Hitler på käften. Succén var given.

Captain Americas civila jag heter Steve Rogers. Rogers är ursprungligen något av en vekling, tunn och långt ifrån någon superhjälte. Hans båda föräldrar avlider när han är ung, han är fattig och ser med förskräckelse hur fascismen breder ut sig över världen. Han vill ta värvning i armén och kämpa mot ondskan, men listas som oduglig eftersom att hans fysik är undermålig. Hans känsla för vad som är rätt och riktigt går dock fram hos rekryterarna som erbjuder honom att bli del av ett experiment, ett slags dopningsprogram som i bästa fall kan gör människor med svag fysik till människor med superkrafter. Han tackar ja till erbjudandet och blir den förste - och visar det sig - den siste som får detta serum injicerat i sig. I samma stund som han får serumet skjuts skaparen av serumet ihjäl av en förädare. Experimentet är ändå lyckat och den så veke Rogers ser sig förvandlad till en superstark soldat - som klär sig i amerikanska flaggan och strider för frihet i andra världskriget.

Strax efter krigsslutet antas Rogers död då han under ett uppdrag försvinner. Egentligen befinner han sig i en slags koma inbäddad i isen. I mitten av sextiotalet så återfinns han och han väcks ur sin koma. Han har inte åldrats en dag på grund av effekterna av serumet och fortsätter direkt sin kamp för friheten i världen. Sedermera får Cap status som en slags förgrunfsfgur för hela det universum som är Marvel Comics, vilket visar sig i att han är ledaren med stort L och alltid i alla lägen tar strid för det som är rätt. Han tummar inte på något i det avseendet. Än i dag, nästan 60 år efter att han skapades, fortsätter lösnumren av Captain America-serien att sälja i stora upplagor.

Nu rollbesätter man alltså denna karaktär för en film som ska ha premiär om något år. Geekdom - det vill säga - alla fans över hela världen är i upprorstillstånd. Hur ska man kunna rollbesätta denna legendar, som dessutom har så många sidor, veklingen, den unge soldaten, den återuppväckte hjälten som befinner sig i fel tid och den samtida Cap som kanske är mer legend och ledare än något annat. Vem ska kunna spela alla dessa roller!?

Snart kommer besked.

Alex Ross, den i samtiden kanske mest konservativa serieskaparen, menar att Jon Hamm, som spelar Don Draper i Mad Men är den ende skådespelaren som kan spela åtminstone den senaste Cap. Jag är beredd att hålla med om det, men hur blir det då med den tunne och svage Rogers? Kan detta lösas!?

Snart vet vi. Anspänningen är olidlig.

Behöver du bekräfta att du är intelligent?

Det finns mycket att vara chockad och besvärad över. En sådan sak är recensionerna av den helt nya serien New Ultimates, skriven av Jeph Loeb och tecknad av Frank Cho.

För trots att första numret, som kom ut för en vecka sedan, drivs fram av karaktären Tony Starks tankar om den cancer som finns i hans hjärna, parallellt med att helt fantastiska och roliga saker händer, så hatar kritikerna New Ultimates # 1. Hur kan reception vara så enig - och ha så fel, när både idé och utförande är av högsta klass?

Jag vet vad problemet är. Kritikerna vill känna sig inteligenta och hur går det till? Jo, genom att skriva om det som är komplext och som ger ett visst moststånd.
Kritikerna gillar motstånd. Samt, de avskyr Jeph Loeb.

På sätt och vis kan jag förstå det, även om jag inte håller med. Loeb har skrivit en rad fantastiska serier som verkligen är komplexa, vilket innebär att de lika gärna hade kunnat uppfattas som finlitterära verk. Nu råkade de vara serier vars huvudkaraktärer heter Daredevil, Hulk och Batman.

De komplexa serier jag tänker på som är skrivna av Loeb är bland andra Daredevil: Yellow, Hulk: Grey och Batman: Long Halloween.
De har vunnit priser och är storsäljare som säger något väsentligt om hur det är att vara människa. Kalla dem finserier.

Men nu råkar det falla sig så att Loeb också är en ovanligt begåvad så kallad genreförfattare, vilket innebär att han likt en vindflöjel vänder sig efter vinden och anpassar sitt skrivande gentemot de förutsättningar och förväntningar som finns tillhanda.

När Loeb nu skriver New Ultimates och Hulk så har han ett annorlunda förhållningssätt än när han skrev Daredevil: Yellow och Long Halloween. Nu är det underhållaren Jeph Loeb som visar sig. Inte uttolkaren av det mänskliga varat.

Istället för komplex narrativ struktur, intrikata mänskliga problem och en rad paradoxala vändningar och överraskningar, låter Loeb oss nu istället ta del av det banala - underhållning.
Där har vi det. Kritikerna har inte förmåga att bedöma saken utifrån sin egen logik. Man kan hoppas att en kritiker tar det banala för vad det är och bedömer hur det fungerar i sitt logiska universum. Men nej, det går inte. Det banala är per definition något lågt, något som ger sämre fiktion än det komplexa.

Anledningen är uppenbarligen att komplexa strukturer ger läsaren, mottagaren, en möjlighet att känna sig intelligent.

Alltså, behöver du bekräftelse på att du är smart, läs något annat. Är du däremot lugn och utan bekräftelsebehov, läs något som gör att du mår bra.
Så är det.

Stasinski om Vilks

Mycket är förstås sagt om Lars Vilks, särskilt nu efter det nyaktuella mordhotet.
En av de bättre texterna som har publicerats under de senaste dagarna är Robert Stasinskis artikel "Vilken Vilks?" i Expressen i dag.

Stasinski bloggar HÄR och jag intervjuade honom HÄR för snart ett år sedan.
Lars Vilks hittar du givetvis HÄR.

Frank Cho i Paris - ergo - jag i Paris

Det finns många bra anledningar till att åka till Paris. Det finns bra anledningar till att åka till många ställen. Det slutar i en slags nollsummering - och jag stannar hemma. Jag behöver något som får mig ur vagnen, tar mig i väg - en nödvändighet, kan man kalla det.

Därför blev jag så glad när jag i dag gick in på Frank Chos hemsida. Han berättar nämligen att han ska visa sina bilder på Galerie 9e Art från och med 24 maj.

Bättre anledning får man leta efter!

Frank Miller har en hemsida

Frank Miller har börjat twittra. Det berättade jag för någon månad sedan. Nu har han skaffat sig en hemsida också där han skriver om den nyligen avlidna skådespelerskan Brittany Murphy. En otroligt fin text om skådespelerskan som spelade Shellie i filmatiseringen av Millers Sin City.

www.frankmillerink.com

Jag chattade med Pauline

Jag brukar intervjua personer verksamma i konstvärlden. Men nu har jag gjort ett undantag för Expressens räkning.

Nåja. Jag överdriver. Jag såg i torsdags när jag gick in på Expressen.se att en chatt med sångerskan Pauline precis skulle börja. Eftersom jag verkligen gillar hennes röst - och ett par av hennes låtar ställde jag en fråga:

Rikard: Pauline, du har en Sveriges bästa soulröster! Tack. Men du måste ha ett starkare matierial. Hur gör man för att få det som artist?

Pauline: hej jaha du:) vad gör man.... jag har inget facit men tror att man måste vara stark, ha tålamod, vara lite envis, ha lite skinn på näsan och tycka om det man gör och inte vara rädd för att misslyckas.. och mycket hjälp på traven!
---
Jag var väl lite kritisk. Men jag menar verkligen vad jag säger. Superbra röst, men svagt material. Det där måste hon ordna!

Illustration är inte konst (tack och lov)!

Illustration av Bernie Fuchs.

Få bloggar må vara så där riktigt givande ur ett kunskapsperspektiv. Många bloggar fungerar däremot bra som introduktörer eller som tipsare. En sådan blogg är Illustration Art som drivs av en man som presenterar sig genom att konstatera: "David Apatoff really likes great pictures."

Eftersom jag också gillar "great pictures" följer jag den här bloggen, som ofta bjuder på intressanta tankar och riktigt fina bilder - som inte är konst.

För ett par dagar sedan skriver Apatoff: "In my opinion, illustration art has a brand of potency unrivalled by any other school or genre of art."

Vad är då "illustrationskonst" och vad skiljer den från - konst? Läs HÄR.

Apatoff är något på spåren:

"I suspect another reason for the distinctive character of illustration stems from its heritage. For more than a century, illustrators have refined the characteristics that make pictures stand out on a crowded magazine rack or book shelf. Through a long incubation period on the covers of lurid pulp magazines in the 1930s, comic books and women's magazines in the 1950s, illustrators learned what makes an image jump out and grab a casual reader by the lapels, and what aspects of traditional pictures were superfluous."

Illustrationskonst är något annat. Illustratören är en annan slags kreatör än konstnären, den gamle målaren. Denne illustratör följer jag ingående eftersom jag läser amerikanska serier - därför förstår jag precis vad Apatoff menar när han berättar att illlustratören har varit tvungen att lära sig att skapa bilder som - i likhet med rubriker - fångar läsaren ögonblickligt.

Just där, i ögonblicket och i frånvaron av ögonblick återfinns, menar jag, skillnaden mellan konst och illustration. Med det sagt håller jag alltså inte helt med Apatoff som skriver om de gamla målarna som konst, han placerar dem bortom illustrationens universum. Men jag skulle hellre säga att de, precis som, Phil Hale, eller Steve McNiven, Paolo Rivera, Frank Cho, Alex Malev, Erad Ribic, Bernie Fuchs och Alex Ross, är illustratörer - inte konstnärer.

Jag älskar illustrationskonst. Konst retar mig. Den måste jag granska. Illustration tittar jag på.

Min första recension på två år

Det var två år sedan jag skrev min sista konstrecension. Nu har jag recenserat Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall på Konsten.net, HÄR. Jag hade glömt hur utmanande, roligt och samtidigt jobbigt det är att skriva kritik.

Jag har sagt det förut. Det finns bra förutsättningar för kritik på nätet, jag kan bara hoppas att Anders Olofsson, som driver Konsten.net kommer att fortsätta kunna arbeta med sajten. Den fyller en viktig funktion.

Egentligen tror jag inte att det är nätet som sådant som är själva lösningen, även om tryck- och distrubitionskostnader sparar stora summor för de tidningar och tidskrifter som är verksamma på nätet. Där finns klara fördelar.

Den stora lösningen ligger i själva frigörandet från gamla strukturer. Strukturer som låser kritiker i att hålla sig inom stela och låsta ramar. Här talar jag av egen erfarenhet. Jag vet att kritiker styrs direkt och indirekt av redaktörer, ämnesansvariga och andra chefer i att skriva på ett visst sätt, tycka si och så, hålla en särskild ton, tänka på anslaget, ha tidningens rykte i åtanke. Jag vet att det är så här. Det fick nämligen mig att tappa lusten.

Vad jag söker är inte någon ny slags kritik. Tidningarna ser ut som de gör, spalter, tecken och bilder. Vad jag söker är redaktioner som släpper sargen och låter kritikern tänka själv. Det är den kritikern vi vill läsa. Lovar.

Ett annat fullt möjligt scenario är att de kritiker som år ut och år in fortsätter att skriva i dags- och kvällstidningar faktiskt är så tråkiga som de alltför ofta framstår som. Det är alltså mycket möjligt att de faktiskt tycker allt är helt okej, fint och - ljusbrunt.

Varför äta - eller spara?

Rock Hudson, Cary Grant, Marlon Brando och Gregory Peck. Fina män i fina kläder.
Jag både äter och sparar kakan. Jag mår bra i samtiden, tycker om att leva här och nu. Jag köper serier, ser nya filmer, äta cross-over mat, flyger till fjärran länder och uppskattar ny smak på McD-pajen.

Samtidigt saknar jag en tid jag aldrig har befunnit mig i. Jag önskar att vi även nu för oss som Gregory Peck och Grace Kelly, att vi bär kläder som sitter bra på riktigt och att alla är hövliga oavsett omständigheter.

Problemet i sammanhanget tycks vara tron att man måste välja: Då - eller i dag.
Jag väljer båda. Jag äter kakan och har den kvar.
Jennifer Garner, Jessica Biel, gubbe och Anne Hathaway. Också fina.

Scorsese har gjort det igen

För en vecka sedan ventilerade jag mitt missnöje över Martin Scorseses filmer, som trots att de allt som oftast är osannolikt sega, är allmänt hyllade. Helt obegripligt.

I går såg jag Scorseses senaste film, Shutter Island, som bygger på en fantastisk roman av Dennis Lehane, Patient 67. Boken är kanske den mest spännande och medryckande så kallade spänningsroman jag någonsin har läst. Frågan är då, hur gör Scorsese för att transformera en sådan briljant text till att bli en så undermålig film?

Det finns flera problem. Scorsese har inte lyckats få ett bra filmmanus ur boken. Han ska ha med allt, varenda lilla vändning och replik, varje dröm och regndroppe. Skådespelarinsatserna är bra, men klippningen kanske något av det sämsta jag har sett på den här nivån. Mycket underligt. Dessutom är filmen för lång och tillslut känns allt bara utdraget och lite onödigt. Kom igen nudå!, tänkte jag när jag såg filmen. Huh.

Det fanns en tid...

Det fanns en tid när engelska pop-band spelade roll.

Saint Etienne, Only Love Can Break Your Heart.

Det fanns en tid när man klädde sig i sin bästa begravningskostym och rökte när man gick på konsert.


Bill Evans Trio, Come Rain or Come Shine.

Det fanns en tid när Billie Holiday levde.

Bille Holiday, Fine and Mellow

Birnbaum får det faktiskt bli

Jag har hört mig för. Alla vill att Daniel Birnbaum tar över på Moderna Museet som överintendent nu när Lars Nittve slutar.

Här är argumenten:

* Han är kunnigast (filosof, konstkritiker och curator).
* Han har bäst kontaktnät (Han känner alla och är omtyckt).
* Han har bäst CV. (Venedigbiennalen, hallå!).
* Han är har ett kommunikativt tilltal. (Han pratar med de lärde på de lärdes vis...).
* Han är trevlig. (Det här kan verkligen alla intyga, vilket alla inte kan om de andra "kanditaterna").
* Han kan det svenska konstlivets alla kringelikrokar och det internationella.

Välkommen till Moderna Museet, Daniel Birnbaum!

Ni som rekryterar - se till att göra allt ni kan och ta hem mannen nu.