Att hänvisa till sig själv - som sig själv. Det är stort.
I Italien gör män det hela tiden. Inte i Sverige.
"Jag är Gattuso (och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela)."
Gattuso är publikfavorit och fotbollsspelare i Milan. Han tar inte plats längre.
Tänk dig en svensk fotbollsspelare som säger: "Jag är Pontus, och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela". Ramaskri. Uppblåst ego. Idiot. ALLA skulle vara arga på Pontus.
Gattuso är Gattuso.
Att det fanns en fundamental skillnad i jaguppfattning blev jag varse redan när jag på språkresa mötte "den andre". Det räckte för "den andre" att hänvisa till sig själv - vad saken än gällde.
"Jag är här"
"Det är jag"
"Jag går här"
Patriarken hade talat.
Åh, säger du det, svarade jag kort.
Men det gick aldrig fram.
Jaget var kanske för starkt.
Helt osökt kommer jag att tänka på den där scenen i filmen Charade. Audrey Hepburn frågar storögt och irriterat Cary Grant "Do you know what's wrong with you?", varpå Grant svarar, "No.".
Hepburn: "Nothing."
Är det inte det vi alla vill höra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar