Årets bästa skivor: God Jul!

Årets bästa skivor. För en tid sedan bjöd jag en ny bekantskap på amerikanska pannkakor. Jag hade gjort smet dagen innan och även inhandlat bacon, som knaperstektes. Dagen till ära bjöd jag på sirap smaksatt med saffran. Det blev en mycket trevlig lunch, åtminstone tyckte jag det. Men, vänta.

Finns här inte en betoning på självaste jaget. Att jag fann lunchen trevlig, innebär det att jag signalerar att min lunchpartner kände annorlunda? Åja. Jag tror inte att bekantskapen kände annorlunda, men signalen finns nog där. Likväl. Det personliga betyder så lite för andra, särskilt när det handlar om smak, och nu tänker jag händelsevis inte på pannkakor spetsade med saffranssirap - Vem kan ogilla det? - utan på musik.

Men trots denna enkla insikt tänker jag berätta vilka mina skivor är för året. Samma vän som jag bjöd på lunch berättade att identifiering inte längre är aktuell - inom filmforskningen - om jag inte minns fel. Vi talade om film. Det vill säga jag nämnde ett antal filmer som jag kan identifiera mig med, som jag kan se mig själv i, eller egentligen, vars huvudperson jag känner igen mig själv i; den film jag nämnde var 5x2. Jag ska inte dröja mig kvar i filmen, berätta vad den handlar om, eller förklara varför jag känner igen mig i den rädda, svage, aggressive och kärleksranke huvudpersonen - nåväl - jag kanske har avslöjat för mycket redan nu.

Men så föll det sig så att jag fick förklarat för mig detta, att identifiering inte längre är något aktuellt. Ack och ve, tänkte jag, när vi gjorde gemensam promenad till Universitetet efter lunchen, som lämnade köket ganska rökigt. Ack och ve. Jag såg framför mig den professionelle kritikern, den stränge som skriver veckovist sakliga och kunniga reflektioner över tidens nya filmer, installationer och konserter. Det vore förstås en särdeles egocentrisk sak att i varje textrad enkom hänvisa tillbaka till sin egen känsla, sin egen identifikation, eller frånvaron av den. Jag tänker nu på saknanden av kärlek hos Tomas Ericsson i Nattvardsgästerna, eller tvärtom, den självklara vissheten om dess motsats hos Märta Lundberg i samma film. Det skulle inte gå. En sådan kritisk praktik skulle väl vara fel. Identifikationen är inte kritikens uppgift, det inbillade jag mig då, när vi gick mot universitet.

Men sedan vände jag mig emot denna inbillning, inte helt och hållet, men ändå med hela mitt hjärta. Och jag hade nog inte kunnat låta tanken förgås ändå när jag först trodde att jag hade lämnat den. För jag vet nu att min egen känsla är den enda som är viktig - för mig. Jag behöver inte vara saklig, jag behöver inte ens vara kunnig. Jag behöver bara veta hur jag känner.
Därför utser jag nu årets skivor. Jag har valt två stycken. De har gått varma i bilen den sista månaden. Jag har inte rangordnat dem inbördes. 2009 års bästa skivor:

Wicked Game (1991) av Chris Isaak och Urban Hang Suite (1996) av Maxwell.

Wicked Game. Egentligen är det bara tre låtar som är riktigt bra. Men det spelar ingen roll. De tre första spåren Wicked Game, You Owe Me Some Kind of Love och Blue Spanish Sky är fullständigt fantastiska. Titelspåret har tre väsentliga ingredienser, en steel guitar, Isaaks röst och en helt oironisk text om att bli lämnad:

What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and.

I nästa spår är Isaak mindre förebrående, istället omhändertagande, samtidigt krävande:

I don't want to see you sad I don't want ya, feeling down I only want ya,
To say you love me and you need me, the way I Love you please believe me.
I, I, I, I, don't wanna hurt you I don't wanna see you cry.
I, I, I, I, just wanna hold your love tonight.
You owe me some kind of love.
You owe me some kind of love.

Texterna, och framförallt de olika känslor som representeras i musiken får mig att tänka på den schweiziska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross som har skrivit om sorgens fem steg: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Hon skrev i avseende på döden, men en förlorad kärlek, om den är just det, är en form av död, och därför är dessa steg inte helt fel i sammanhanget. Den låt som på allvar fick mig att fundera på om det inte var valthorn jag skulle lära mig spela, Blue Spanish Sky, är en tårdrypande, ömkande lite pärla.

It's a big blue spanish sky,
I Lay on my back and watch clouds roll by.
I only wish I could make you cry,
Like I do.
En slags förhandling. Ilska.

Urban Hang Suite är en mer upplyftande historia. Den har fyra spår som lyfter: Welcome, Sumthin' Sumthin', Ascension och ...Til the Cops Come Knockin'.
Alla låtar på hela skivan handlar bara om en sak: om att ligga.

Welcome:
But you're still welcome,welcome
Anytime you want some
Make yourself at home cause you're
Welcome

Sumthin' Sumthin':
If it's cool we can do a little sumthin' sumthin'
Let me grove with you so we can kick a little
sumthin' sumthin'

Acension:
It happened the moment
when you were revealed
'cause you were a dream
that should not have been a fantasy real

...Til The Cops Come Knockin':
Gonna take you in the room suga'
Lock you up and love for days
We gonna be rockin baby
Til the cops come knockin
Pappa gonna have to leave
A message on the telephone baby
There won't be no stoppin' me
Till the cops come knockin'

Hur var det då med identifikationen?

Jag säger ungefärs som Elis i En Passion: Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med identifikationen, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag.

God Jul!