Bara problem med postmodernismen?

Det började bra. Aftonbladets återkopplande artiklar om postmodernismen. Sven-Olov Wallenstein var först ut. Sedan gick det mindre bra. Wallenstein är rak, tydlig och kopplade Lyotard till vår egen tid. Glädjen av att läsa texter som bygger på ett distinkt tilltal är enorm. Nej, jag överdriver inte. Det som det finns lite av vill man ha mer av.

Den enda, andra, artikeln i serien om postmodernismen som jag finner någorlunda intressant är Sinziana Ravinis ”Vägen ut”, där skriver hon om sina kompisar när de planerade ett kommande nummer av Paletten.

Ravini kommer fram till (i punktform):
• Att de (kompisarna) inte har egen erfarenhet av postmodernismen från när det begav sig.
• Men att de stod i direkt relation till den ändå.
• Att de kände sig tvungna att göra upp med postmodernismen.

Postmodernismen karakteriseras:
• En relativism som lett till vilsenhet och förvirring.
• Postkoloniala upptäckter som lett till nya former av kolonialism.

Istället nybyggaranda:
• Hitta en väg ut ur den postmoderna dystopin som karakteriseras av ”anything goes.”
• Sluta be om ursäkt för sitt kön, klass och färg.
• Relativism, bye bye.

Den välvilliga syntesen:
• ”Jag tror att vi har mycket att lära oss av varandra” 60-talisterna och 80-talisterna.
• Plocka det bästa ur modernism och postmodernism.
• En dialektisk historiesyn som ”tar oss vidare”.

Sedan ytterligare frågor:
• Hur kan hög- och lågkultur mötas på ett berikande sätt?
• ”I vilken ideologis namn kan man hävda rätten över en annan kultur om allt är relativt?”
• ”Är verkligen all konst från alla världshörn bra?”
• Kan intersektionalism råda bot på problem inom poststrukturalism, postfeminism och posthumanism?
• Kan vi få en modernitet für alle?

Slutklämmen?
• ”Det är aldrig för sent att bygga en ny värld och samtidigt ta det bästa med ur de världar vi lämnar bakom oss.”

Jag frågar mig varför denna artikel är intressant. Sinziana Ravini tillhör de konstkritiker som jag läser. Numera skriver hon för Dagens Nyheter.

Jag har några anmärkningar. Det finns problem i artikeln, tycker jag. Vi har hört det förr: Postmodernismen är relativistisk, anything goes, är allt verkligen bra?

Men vem är vilsen på grund av postmodernismen?

Det postmodernismen gav är detta (och sluta gnälla sen):
• Rolig och spännande konst i och utanför Sverige, t ex Walda, Jeff Koons.
• Nya möjligheter att tänka – och göra konst. Hade kultursidorna inte radikalt ändrat innehåll på 80-talet och hade nya tidskrifter (KRIS senare Material) inte startats hade Sverige varit ett trångt hyperprovinsiellt insnöat tråkigt….ställe, och hade inte Moderna Museet och Rooseum visat konst med nya förhållningssätt hade vi fortfarande i dag talat om färg och form.
• Ett sammanhang där konst kan bemötas utan att hänvisa till stereotypiserade konstteoretiska termer grundade under romantiken och förädlade under modernismen.
• Ett avtäckande av fomernas immaterialitet som ger oss möjligheter till kraftull ren visuell konst parallellt med superintellektuell konceptkonst.
• M Ö J L I G H E T E R
• I N T E B E G R Ä N S N I N G A R

Varför är postmdernismen fienden? Det är det debatten måste handla om.