I går visade Anna Odell sin konstfilm "Okänd kvinna 2009-349701" och berättade om den inför en engagerad skara vid Uppsala Universitet.
Jag hade fått tummen upp av filosofiska institutionen att bjuda in henne, och Anna tackade ja.
Det blev en lyckad eftermiddag – som hann gå över till kväll.
Jag och Anna ramlade in i Geijersalen strax efter kl. 16. Anna vände nästan i dörren i tron om att den föregående föreläsningens studenter fortfarande satt kvar. Fullsatt. Det visade sig vara Annars publik.
En professor i konstvetenskap med uppbackning av en tekniker föreslog, uppmanade, till byte av föreläsningssal. Sagt och gjort. En kort annonsering och den samlade skaran rann ner några våningar till Ihresalen, som när föreläsningen väl satte igång var nästan full. Jag skulle uppskatta publikantalet till 200 personer. Så långt allt bra.
Kort introduktion av mig. Och därefter filmvisning. En timme och tio minuter senare aktiverar Anna sin mygga och börjar prata – lite senare kommer frågorna – i stort antal och med patos. Jag ser studenter, doktorander, anställda och journalister i publiken.
Jag tänker inte här och nu skriva något för Annas projekt eller ge mig på att recensera gårdagen. Var man där var man där – och man tycker vad man tycker.
Den enda normativa jag egentligen vill föra fram, är att jag tycker att man ska se verket om man vill diskutera det. Och det var något sådant jag också försökte anspela på i min introduktion. För i det här fallet tycks bestämda åsikter, både starkt negativa och av det översvallande slaget, ofta ha sin grund i allmänna föreställningar om vad konst är, eller ha sitt ursprung i texter i media av intellektuella, politiker eller av samhällsdebattörer. Jag säger helt sonika: se filmen, snacka sen.
Vem skulle ha en åsikt om en ny skiva/konsert/film/teaterföreställning utan att ha tagit del av den? Med konst tycks saken vara en annan. Det är som om man vet ändå – fast ändå inte.
Nåväl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nöjd med föreläsningen. Anna är bra. Jag höll mig i bakgrunden. Modererade lite. Ställde någon fråga. Jag var helt enkelt curator i går. För är det inte så en curator ska vara - i bakgrunden som möjliggörare till visning av konst, gärna följt av diskussion. Jag lägger ingen värdering i att vara curator, men någon ren moderator eller föreläsare var jag i alla fall inte.
Roligast av allt var det nog ändå när Anna och jag gjorde gemensam färd ner i bil till Stockholm. Vi fick tid att prata. Lite mer. Sådär som man vill prata, när man har klarat av det som ska klaras av. Vi stannade snabbt till vid en drive-in och jag fick bjuda på hamburgare och läsk. Jag tog strips. Anna ville ha mini-morötter. Jag höll genomgående låg hastighet. Det var dimmigt. Men det berodde nog också på att det var just roligt att prata - att lyssna. Färden tog oss till Cityterminalen där våra vägar skildes åt. Men vi ses nog igen. Hoppas. En bra samtalspartner, en intressant konstnär – med alldeles roliga och intressanta idéer.
Och låt mig då bara kort tillägga att jag skulle se det som ett generalfel att inte bjuda in Anna Odell till Modernautställningen, 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar