Jag uppmärksammade två bloggposter nedan Petersson attack i Aftonbladet på Ericssons krönika publicerad i SvD om Moderna Museets Dalí-utställning. Ericsson i sin tur försvarar sig genom att bli beklämd av att Petersson utnämner ”OEI:s ’Omkopplingar’ till decenniets viktigaste konstverk, trots att Petersson sitter i OEI:s redaktionskommitté.
Petersson lämnade i går en kommentar till min bloggpost: ”Vass? [red. jag kallade Ericssons replik just vass] Prova osaklig - och osann. Omkopplingar har inget med oei att göra, den är utgiven på Glänta Produktion. Vilket som bekant är ett annat förlag. En anklagelse om ohederlighet på felaktiga grunder, med andra ord. ABs redaktion hörde av sig till SvD om att ta in en rättelse. De fick aldrig något svar. Beklämmande! Gott nytt år! / FJ”
En intressant kommentar. Replikrätt och rättelser är ingen självklarhet i media, det har vi sett i flera fall. Och i det här fallet innebar en stoppad replik från Petersson att en fortsatt debatt gick oss om intet. Det är synd.
Jag skulle vilja göra en liten anmärkning om Peterssons förslag om att Omkopplingar inte har något att göra med OEI. Stämmer det verkligen att Omkopplingar inte har något att göra med OEI? Onekligen är det helt korrekt att Glänta produktion har gett ut Omkopplingar och inte OEI Editör (OEI:s förlag). Men upphovsmännen till Omkopplingar heter Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg, två personer som har mycket att göra med OEI; Magnusson är redaktör och ansvarig utgivare och Grönberg är bildredaktör för OEI.
Frågan är då om (1) Ericsson menar något liknande av vad jag omformulerar nedan, och (2) om det en rimlig kritik att komma med gentemot Petersson?
”Ericsson”, fast omformulerad: ”Exempel på hur han själv skriver konsthistoria ger han i Aftonbladet 11/12. Han utnämner där ”Omkopplingar” vars upphovsmän heter Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg, till decenniets viktigaste konstverk. Dessa två är redaktörer för OEI, i vars redaktionskommitté Petersson själv sitter. Sånt gör en beklämd.”
Jag hoppas Petersson och Ericsson på varsitt håll fortsätter att skriva konstkritik på den höga nivå de gör (även om Ericsson kallar det krönika) i många år till.
tisdag, december 29, 2009
lördag, december 26, 2009
Åh, en liten kritikerfajt...
Så här mitt i julkoman blir jag lite upprymd när jag ser en kritikerfajt.
Det är Aftonbladets Dalí-på-Moderna-kritiker numero uno Frans Josef Petersson som angriper ingen mindre än kritikernestorn Lars O Ericssons krönika (4 december, SvD) om att (konst)historien ständigt måste skrivas om i, något som jag lärde mig av Andres Lokko redan 1993 genom tidskriften pop. Nåväl.
FJP skriver engagerat: "Men sällan har jag läst en så okritisk text om en så ytlig utställning som Ericssons krönika (4 december) om Dalíutställningen på Moderna Museet. Jag blir beklämd. Kontentan är att konsthistorien inte är statisk utan ständigt måste skrivas om (och att Modernas utställning är ett gott exempel på detta). En mer konsensuell utsaga är väl knappast möjlig: vem skulle argumentera mot att historien måste omprövas i ljuset av ny forskning?" Aftonbladet, 7 december.
LOE svarar: "Petersson motsäger sig själv när han å ena sidan hävdar att vi alla är ense om att konsthistorien måste skrivas om. Inget kan vara mer konsensuellt skriver han. Fast själv håller han inte med. Så konsensus?"
Och sedan en vass avslutning av Ericsson: "Exempel på hur han själv skriver konsthistoria ger han i Aftonbladet 11/12. Han utnämner där OEI:s ”Omkopplingar” till decenniets viktigaste konstverk. OEI, i vars redaktionskommitté han själv sitter. Sånt gör en beklämd." SvD, 17 december.
Hoppsan och god fortsättning!
Det är Aftonbladets Dalí-på-Moderna-kritiker numero uno Frans Josef Petersson som angriper ingen mindre än kritikernestorn Lars O Ericssons krönika (4 december, SvD) om att (konst)historien ständigt måste skrivas om i, något som jag lärde mig av Andres Lokko redan 1993 genom tidskriften pop. Nåväl.
FJP skriver engagerat: "Men sällan har jag läst en så okritisk text om en så ytlig utställning som Ericssons krönika (4 december) om Dalíutställningen på Moderna Museet. Jag blir beklämd. Kontentan är att konsthistorien inte är statisk utan ständigt måste skrivas om (och att Modernas utställning är ett gott exempel på detta). En mer konsensuell utsaga är väl knappast möjlig: vem skulle argumentera mot att historien måste omprövas i ljuset av ny forskning?" Aftonbladet, 7 december.
LOE svarar: "Petersson motsäger sig själv när han å ena sidan hävdar att vi alla är ense om att konsthistorien måste skrivas om. Inget kan vara mer konsensuellt skriver han. Fast själv håller han inte med. Så konsensus?"
Och sedan en vass avslutning av Ericsson: "Exempel på hur han själv skriver konsthistoria ger han i Aftonbladet 11/12. Han utnämner där OEI:s ”Omkopplingar” till decenniets viktigaste konstverk. OEI, i vars redaktionskommitté han själv sitter. Sånt gör en beklämd." SvD, 17 december.
Hoppsan och god fortsättning!
torsdag, december 24, 2009
Årets bästa skivor: God Jul!
Årets bästa skivor. För en tid sedan bjöd jag en ny bekantskap på amerikanska pannkakor. Jag hade gjort smet dagen innan och även inhandlat bacon, som knaperstektes. Dagen till ära bjöd jag på sirap smaksatt med saffran. Det blev en mycket trevlig lunch, åtminstone tyckte jag det. Men, vänta.
Finns här inte en betoning på självaste jaget. Att jag fann lunchen trevlig, innebär det att jag signalerar att min lunchpartner kände annorlunda? Åja. Jag tror inte att bekantskapen kände annorlunda, men signalen finns nog där. Likväl. Det personliga betyder så lite för andra, särskilt när det handlar om smak, och nu tänker jag händelsevis inte på pannkakor spetsade med saffranssirap - Vem kan ogilla det? - utan på musik.
Men trots denna enkla insikt tänker jag berätta vilka mina skivor är för året. Samma vän som jag bjöd på lunch berättade att identifiering inte längre är aktuell - inom filmforskningen - om jag inte minns fel. Vi talade om film. Det vill säga jag nämnde ett antal filmer som jag kan identifiera mig med, som jag kan se mig själv i, eller egentligen, vars huvudperson jag känner igen mig själv i; den film jag nämnde var 5x2. Jag ska inte dröja mig kvar i filmen, berätta vad den handlar om, eller förklara varför jag känner igen mig i den rädda, svage, aggressive och kärleksranke huvudpersonen - nåväl - jag kanske har avslöjat för mycket redan nu.
Men så föll det sig så att jag fick förklarat för mig detta, att identifiering inte längre är något aktuellt. Ack och ve, tänkte jag, när vi gjorde gemensam promenad till Universitetet efter lunchen, som lämnade köket ganska rökigt. Ack och ve. Jag såg framför mig den professionelle kritikern, den stränge som skriver veckovist sakliga och kunniga reflektioner över tidens nya filmer, installationer och konserter. Det vore förstås en särdeles egocentrisk sak att i varje textrad enkom hänvisa tillbaka till sin egen känsla, sin egen identifikation, eller frånvaron av den. Jag tänker nu på saknanden av kärlek hos Tomas Ericsson i Nattvardsgästerna, eller tvärtom, den självklara vissheten om dess motsats hos Märta Lundberg i samma film. Det skulle inte gå. En sådan kritisk praktik skulle väl vara fel. Identifikationen är inte kritikens uppgift, det inbillade jag mig då, när vi gick mot universitet.
Men sedan vände jag mig emot denna inbillning, inte helt och hållet, men ändå med hela mitt hjärta. Och jag hade nog inte kunnat låta tanken förgås ändå när jag först trodde att jag hade lämnat den. För jag vet nu att min egen känsla är den enda som är viktig - för mig. Jag behöver inte vara saklig, jag behöver inte ens vara kunnig. Jag behöver bara veta hur jag känner.
Därför utser jag nu årets skivor. Jag har valt två stycken. De har gått varma i bilen den sista månaden. Jag har inte rangordnat dem inbördes. 2009 års bästa skivor:
Wicked Game (1991) av Chris Isaak och Urban Hang Suite (1996) av Maxwell.
Wicked Game. Egentligen är det bara tre låtar som är riktigt bra. Men det spelar ingen roll. De tre första spåren Wicked Game, You Owe Me Some Kind of Love och Blue Spanish Sky är fullständigt fantastiska. Titelspåret har tre väsentliga ingredienser, en steel guitar, Isaaks röst och en helt oironisk text om att bli lämnad:
What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and.
I nästa spår är Isaak mindre förebrående, istället omhändertagande, samtidigt krävande:
I don't want to see you sad I don't want ya, feeling down I only want ya,
To say you love me and you need me, the way I Love you please believe me.
I, I, I, I, don't wanna hurt you I don't wanna see you cry.
I, I, I, I, just wanna hold your love tonight.
You owe me some kind of love.
You owe me some kind of love.
Texterna, och framförallt de olika känslor som representeras i musiken får mig att tänka på den schweiziska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross som har skrivit om sorgens fem steg: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Hon skrev i avseende på döden, men en förlorad kärlek, om den är just det, är en form av död, och därför är dessa steg inte helt fel i sammanhanget. Den låt som på allvar fick mig att fundera på om det inte var valthorn jag skulle lära mig spela, Blue Spanish Sky, är en tårdrypande, ömkande lite pärla.
It's a big blue spanish sky,
I Lay on my back and watch clouds roll by.
I only wish I could make you cry,
Like I do.
En slags förhandling. Ilska.
Urban Hang Suite är en mer upplyftande historia. Den har fyra spår som lyfter: Welcome, Sumthin' Sumthin', Ascension och ...Til the Cops Come Knockin'.
Alla låtar på hela skivan handlar bara om en sak: om att ligga.
Welcome:
But you're still welcome,welcome
Anytime you want some
Make yourself at home cause you're
Welcome
Sumthin' Sumthin':
If it's cool we can do a little sumthin' sumthin'
Let me grove with you so we can kick a little
sumthin' sumthin'
Acension:
It happened the moment
when you were revealed
'cause you were a dream
that should not have been a fantasy real
...Til The Cops Come Knockin':
Gonna take you in the room suga'
Lock you up and love for days
We gonna be rockin baby
Til the cops come knockin
Pappa gonna have to leave
A message on the telephone baby
There won't be no stoppin' me
Till the cops come knockin'
Hur var det då med identifikationen?
Jag säger ungefärs som Elis i En Passion: Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med identifikationen, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag.
God Jul!
Finns här inte en betoning på självaste jaget. Att jag fann lunchen trevlig, innebär det att jag signalerar att min lunchpartner kände annorlunda? Åja. Jag tror inte att bekantskapen kände annorlunda, men signalen finns nog där. Likväl. Det personliga betyder så lite för andra, särskilt när det handlar om smak, och nu tänker jag händelsevis inte på pannkakor spetsade med saffranssirap - Vem kan ogilla det? - utan på musik.
Men trots denna enkla insikt tänker jag berätta vilka mina skivor är för året. Samma vän som jag bjöd på lunch berättade att identifiering inte längre är aktuell - inom filmforskningen - om jag inte minns fel. Vi talade om film. Det vill säga jag nämnde ett antal filmer som jag kan identifiera mig med, som jag kan se mig själv i, eller egentligen, vars huvudperson jag känner igen mig själv i; den film jag nämnde var 5x2. Jag ska inte dröja mig kvar i filmen, berätta vad den handlar om, eller förklara varför jag känner igen mig i den rädda, svage, aggressive och kärleksranke huvudpersonen - nåväl - jag kanske har avslöjat för mycket redan nu.
Men så föll det sig så att jag fick förklarat för mig detta, att identifiering inte längre är något aktuellt. Ack och ve, tänkte jag, när vi gjorde gemensam promenad till Universitetet efter lunchen, som lämnade köket ganska rökigt. Ack och ve. Jag såg framför mig den professionelle kritikern, den stränge som skriver veckovist sakliga och kunniga reflektioner över tidens nya filmer, installationer och konserter. Det vore förstås en särdeles egocentrisk sak att i varje textrad enkom hänvisa tillbaka till sin egen känsla, sin egen identifikation, eller frånvaron av den. Jag tänker nu på saknanden av kärlek hos Tomas Ericsson i Nattvardsgästerna, eller tvärtom, den självklara vissheten om dess motsats hos Märta Lundberg i samma film. Det skulle inte gå. En sådan kritisk praktik skulle väl vara fel. Identifikationen är inte kritikens uppgift, det inbillade jag mig då, när vi gick mot universitet.
Men sedan vände jag mig emot denna inbillning, inte helt och hållet, men ändå med hela mitt hjärta. Och jag hade nog inte kunnat låta tanken förgås ändå när jag först trodde att jag hade lämnat den. För jag vet nu att min egen känsla är den enda som är viktig - för mig. Jag behöver inte vara saklig, jag behöver inte ens vara kunnig. Jag behöver bara veta hur jag känner.
Därför utser jag nu årets skivor. Jag har valt två stycken. De har gått varma i bilen den sista månaden. Jag har inte rangordnat dem inbördes. 2009 års bästa skivor:
Wicked Game (1991) av Chris Isaak och Urban Hang Suite (1996) av Maxwell.
Wicked Game. Egentligen är det bara tre låtar som är riktigt bra. Men det spelar ingen roll. De tre första spåren Wicked Game, You Owe Me Some Kind of Love och Blue Spanish Sky är fullständigt fantastiska. Titelspåret har tre väsentliga ingredienser, en steel guitar, Isaaks röst och en helt oironisk text om att bli lämnad:
What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and.
I nästa spår är Isaak mindre förebrående, istället omhändertagande, samtidigt krävande:
I don't want to see you sad I don't want ya, feeling down I only want ya,
To say you love me and you need me, the way I Love you please believe me.
I, I, I, I, don't wanna hurt you I don't wanna see you cry.
I, I, I, I, just wanna hold your love tonight.
You owe me some kind of love.
You owe me some kind of love.
Texterna, och framförallt de olika känslor som representeras i musiken får mig att tänka på den schweiziska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross som har skrivit om sorgens fem steg: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Hon skrev i avseende på döden, men en förlorad kärlek, om den är just det, är en form av död, och därför är dessa steg inte helt fel i sammanhanget. Den låt som på allvar fick mig att fundera på om det inte var valthorn jag skulle lära mig spela, Blue Spanish Sky, är en tårdrypande, ömkande lite pärla.
It's a big blue spanish sky,
I Lay on my back and watch clouds roll by.
I only wish I could make you cry,
Like I do.
En slags förhandling. Ilska.
Urban Hang Suite är en mer upplyftande historia. Den har fyra spår som lyfter: Welcome, Sumthin' Sumthin', Ascension och ...Til the Cops Come Knockin'.
Alla låtar på hela skivan handlar bara om en sak: om att ligga.
Welcome:
But you're still welcome,welcome
Anytime you want some
Make yourself at home cause you're
Welcome
Sumthin' Sumthin':
If it's cool we can do a little sumthin' sumthin'
Let me grove with you so we can kick a little
sumthin' sumthin'
Acension:
It happened the moment
when you were revealed
'cause you were a dream
that should not have been a fantasy real
...Til The Cops Come Knockin':
Gonna take you in the room suga'
Lock you up and love for days
We gonna be rockin baby
Til the cops come knockin
Pappa gonna have to leave
A message on the telephone baby
There won't be no stoppin' me
Till the cops come knockin'
Hur var det då med identifikationen?
Jag säger ungefärs som Elis i En Passion: Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med identifikationen, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på och fantiserar, alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet. Inte ens brutal fysisk smärta ger alltid utslag.
God Jul!
fredag, december 18, 2009
Har fått min första julklapp
Jag stegade in på Seriezonen, precis som jag brukar göra på fredagar då den senaste sändningen är uppackad.
Jag: Har det kommit in något?
Dennis kliver fram till bokhyllan och drar ut min mapp och ger den till mig.
Jag: Oj, vad tjock den känns.
Jag tystnar.
Jag: Men vad är det här? En present, en julklapp?
Harri: Ja, som tack för i år.
Av Seriezonen med Harri i spetsen har jag fått Captain America #129, skriven av Stan Lee och tecknad av Gene Colan - från 1970!
Harri och Seriezonen gör mitt liv lättare.
Jag: Har det kommit in något?
Dennis kliver fram till bokhyllan och drar ut min mapp och ger den till mig.
Jag: Oj, vad tjock den känns.
Jag tystnar.
Jag: Men vad är det här? En present, en julklapp?
Harri: Ja, som tack för i år.
Av Seriezonen med Harri i spetsen har jag fått Captain America #129, skriven av Stan Lee och tecknad av Gene Colan - från 1970!
Harri och Seriezonen gör mitt liv lättare.
onsdag, december 16, 2009
Ska sluta tjata om Anna Odell, men...
I dag berättade en professor för mig att två föreläsningar i Uppsala har dragit mer publik än Anna Odell: Jacques Derrida och Påven.
Det är bara att gratulera Anna Odell till denna bedrift.
80-talets stora modefilosf och katolska kyrkans överhuvd - och Anna Odell.
Odell hade en offentlig föreläsning på Uppsala Universitet, 9 december, då hon också visade sin konstfilm och svarade på frågor.
Det är bara att gratulera Anna Odell till denna bedrift.
80-talets stora modefilosf och katolska kyrkans överhuvd - och Anna Odell.
Odell hade en offentlig föreläsning på Uppsala Universitet, 9 december, då hon också visade sin konstfilm och svarade på frågor.
tisdag, december 15, 2009
Expressen Kultur: offensiv är bästa försvar
Tendensen har varit tydlig. Aftonbladet Kultur med Åsa Linderborg & Co går till attack, medan Expressen Kultur med Björn Wiman och gänget försvarar sig. Expressen hackkyckling. Aftonbladet stortupp.
Tillslut insåg Wiman att en stark offensiv nog ändå är bästa försvar. Äntligen, får man säga. Wiman tar ton, och gör det alldeles utmärkt. Men varför dröjde det? Läs HÄR.
Fortsättning lär följa.
För mig är det obegripligt att Aftonbladet Kultur ”får” hålla på som de gör. Hur går den interna debatten? Den skulle jag bra gärna vilja höra. Kanske så här:
Ledningen: Jaha, det här var ju intressant, spekulativ artikel om organhandel och luddig debatt om liberalismen. Bra jobbat. Kul. Det där om Isaak som snuttefilt - där fick ni sannerligen till det!
Kulturen: Tack, ja vi försöker. Roligt att det uppskattas. Hej.
Debatter initierade på Aftonbladets kultursida är, numera, direkt antiintellektuell och djupt ointressanta, så till den milda grad att klockorna stannar, ja faller sönder, exploderar, om inte bara slutar existera. Poff. Kulturuppslaget skulle vara intressantare om det helt enkelt bara lämnades blankt. Hellre det åtminstone än att försöka få Dawit Isaak till snuttefilt. Och det är så det ser ut nu. Pinsamt. Dumt.
Ja, jag är lite upprörd.
Nåväl. Konstartiklarna håller fortfarande hög klass. Men det är nog tack vare att tidningen har en tämligen oberoende konstredaktör i Ulrika Stahre, inbillar jag mig.
Jag sörjer Karin Magnusson. Kan du inte komma tillbaka? Snälla. Det höll på att bli så bra. Nu är allt förstört.
Tillslut insåg Wiman att en stark offensiv nog ändå är bästa försvar. Äntligen, får man säga. Wiman tar ton, och gör det alldeles utmärkt. Men varför dröjde det? Läs HÄR.
Fortsättning lär följa.
För mig är det obegripligt att Aftonbladet Kultur ”får” hålla på som de gör. Hur går den interna debatten? Den skulle jag bra gärna vilja höra. Kanske så här:
Ledningen: Jaha, det här var ju intressant, spekulativ artikel om organhandel och luddig debatt om liberalismen. Bra jobbat. Kul. Det där om Isaak som snuttefilt - där fick ni sannerligen till det!
Kulturen: Tack, ja vi försöker. Roligt att det uppskattas. Hej.
Debatter initierade på Aftonbladets kultursida är, numera, direkt antiintellektuell och djupt ointressanta, så till den milda grad att klockorna stannar, ja faller sönder, exploderar, om inte bara slutar existera. Poff. Kulturuppslaget skulle vara intressantare om det helt enkelt bara lämnades blankt. Hellre det åtminstone än att försöka få Dawit Isaak till snuttefilt. Och det är så det ser ut nu. Pinsamt. Dumt.
Ja, jag är lite upprörd.
Nåväl. Konstartiklarna håller fortfarande hög klass. Men det är nog tack vare att tidningen har en tämligen oberoende konstredaktör i Ulrika Stahre, inbillar jag mig.
Jag sörjer Karin Magnusson. Kan du inte komma tillbaka? Snälla. Det höll på att bli så bra. Nu är allt förstört.
måndag, december 14, 2009
UNT skriver om Odell-föreläsningen
Upsala Nya Tidnings Sebastian Johans skriver om Anna Odells offentliga föreläsning på Uppsala Universitet: "Odell besökte Uppsala".
Johans är engagerad och kunnig. En bra artikel, tycker jag.
Johans är engagerad och kunnig. En bra artikel, tycker jag.
söndag, december 13, 2009
Ny artikel i Konstperspektiv
Ny artikel av undertecknad i Konstperspektiv # 4, 2009.
I somras när jag arbetade på Västerviks-Tidningen träffade jag Åke Johansson, Sveriges mest begåvade kopparstickskonstnär. Johanssons hemsida.
Mötet genererade artikeln "Mörkret i dig" där jag skriver om Johanssons personliga avtryck och hans symbolladdade bilder. Jag får nog kalla mig ett fan.
Kopparstick är en fantastisk konstform, som man sällan tar del av i dag i offentliga sammanhang. Det är synd. Linjen går knappast att få mer distinkt än genom kopparstickskonsten. Fantastiskt, tycker jag.
I somras när jag arbetade på Västerviks-Tidningen träffade jag Åke Johansson, Sveriges mest begåvade kopparstickskonstnär. Johanssons hemsida.
Mötet genererade artikeln "Mörkret i dig" där jag skriver om Johanssons personliga avtryck och hans symbolladdade bilder. Jag får nog kalla mig ett fan.
Kopparstick är en fantastisk konstform, som man sällan tar del av i dag i offentliga sammanhang. Det är synd. Linjen går knappast att få mer distinkt än genom kopparstickskonsten. Fantastiskt, tycker jag.
torsdag, december 10, 2009
Anna Odell och jag i en bil till Stockholm
I går visade Anna Odell sin konstfilm "Okänd kvinna 2009-349701" och berättade om den inför en engagerad skara vid Uppsala Universitet.
Jag hade fått tummen upp av filosofiska institutionen att bjuda in henne, och Anna tackade ja.
Det blev en lyckad eftermiddag – som hann gå över till kväll.
Jag och Anna ramlade in i Geijersalen strax efter kl. 16. Anna vände nästan i dörren i tron om att den föregående föreläsningens studenter fortfarande satt kvar. Fullsatt. Det visade sig vara Annars publik.
En professor i konstvetenskap med uppbackning av en tekniker föreslog, uppmanade, till byte av föreläsningssal. Sagt och gjort. En kort annonsering och den samlade skaran rann ner några våningar till Ihresalen, som när föreläsningen väl satte igång var nästan full. Jag skulle uppskatta publikantalet till 200 personer. Så långt allt bra.
Kort introduktion av mig. Och därefter filmvisning. En timme och tio minuter senare aktiverar Anna sin mygga och börjar prata – lite senare kommer frågorna – i stort antal och med patos. Jag ser studenter, doktorander, anställda och journalister i publiken.
Jag tänker inte här och nu skriva något för Annas projekt eller ge mig på att recensera gårdagen. Var man där var man där – och man tycker vad man tycker.
Den enda normativa jag egentligen vill föra fram, är att jag tycker att man ska se verket om man vill diskutera det. Och det var något sådant jag också försökte anspela på i min introduktion. För i det här fallet tycks bestämda åsikter, både starkt negativa och av det översvallande slaget, ofta ha sin grund i allmänna föreställningar om vad konst är, eller ha sitt ursprung i texter i media av intellektuella, politiker eller av samhällsdebattörer. Jag säger helt sonika: se filmen, snacka sen.
Vem skulle ha en åsikt om en ny skiva/konsert/film/teaterföreställning utan att ha tagit del av den? Med konst tycks saken vara en annan. Det är som om man vet ändå – fast ändå inte.
Nåväl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nöjd med föreläsningen. Anna är bra. Jag höll mig i bakgrunden. Modererade lite. Ställde någon fråga. Jag var helt enkelt curator i går. För är det inte så en curator ska vara - i bakgrunden som möjliggörare till visning av konst, gärna följt av diskussion. Jag lägger ingen värdering i att vara curator, men någon ren moderator eller föreläsare var jag i alla fall inte.
Roligast av allt var det nog ändå när Anna och jag gjorde gemensam färd ner i bil till Stockholm. Vi fick tid att prata. Lite mer. Sådär som man vill prata, när man har klarat av det som ska klaras av. Vi stannade snabbt till vid en drive-in och jag fick bjuda på hamburgare och läsk. Jag tog strips. Anna ville ha mini-morötter. Jag höll genomgående låg hastighet. Det var dimmigt. Men det berodde nog också på att det var just roligt att prata - att lyssna. Färden tog oss till Cityterminalen där våra vägar skildes åt. Men vi ses nog igen. Hoppas. En bra samtalspartner, en intressant konstnär – med alldeles roliga och intressanta idéer.
Och låt mig då bara kort tillägga att jag skulle se det som ett generalfel att inte bjuda in Anna Odell till Modernautställningen, 2010.
Jag hade fått tummen upp av filosofiska institutionen att bjuda in henne, och Anna tackade ja.
Det blev en lyckad eftermiddag – som hann gå över till kväll.
Jag och Anna ramlade in i Geijersalen strax efter kl. 16. Anna vände nästan i dörren i tron om att den föregående föreläsningens studenter fortfarande satt kvar. Fullsatt. Det visade sig vara Annars publik.
En professor i konstvetenskap med uppbackning av en tekniker föreslog, uppmanade, till byte av föreläsningssal. Sagt och gjort. En kort annonsering och den samlade skaran rann ner några våningar till Ihresalen, som när föreläsningen väl satte igång var nästan full. Jag skulle uppskatta publikantalet till 200 personer. Så långt allt bra.
Kort introduktion av mig. Och därefter filmvisning. En timme och tio minuter senare aktiverar Anna sin mygga och börjar prata – lite senare kommer frågorna – i stort antal och med patos. Jag ser studenter, doktorander, anställda och journalister i publiken.
Jag tänker inte här och nu skriva något för Annas projekt eller ge mig på att recensera gårdagen. Var man där var man där – och man tycker vad man tycker.
Den enda normativa jag egentligen vill föra fram, är att jag tycker att man ska se verket om man vill diskutera det. Och det var något sådant jag också försökte anspela på i min introduktion. För i det här fallet tycks bestämda åsikter, både starkt negativa och av det översvallande slaget, ofta ha sin grund i allmänna föreställningar om vad konst är, eller ha sitt ursprung i texter i media av intellektuella, politiker eller av samhällsdebattörer. Jag säger helt sonika: se filmen, snacka sen.
Vem skulle ha en åsikt om en ny skiva/konsert/film/teaterföreställning utan att ha tagit del av den? Med konst tycks saken vara en annan. Det är som om man vet ändå – fast ändå inte.
Nåväl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nöjd med föreläsningen. Anna är bra. Jag höll mig i bakgrunden. Modererade lite. Ställde någon fråga. Jag var helt enkelt curator i går. För är det inte så en curator ska vara - i bakgrunden som möjliggörare till visning av konst, gärna följt av diskussion. Jag lägger ingen värdering i att vara curator, men någon ren moderator eller föreläsare var jag i alla fall inte.
Roligast av allt var det nog ändå när Anna och jag gjorde gemensam färd ner i bil till Stockholm. Vi fick tid att prata. Lite mer. Sådär som man vill prata, när man har klarat av det som ska klaras av. Vi stannade snabbt till vid en drive-in och jag fick bjuda på hamburgare och läsk. Jag tog strips. Anna ville ha mini-morötter. Jag höll genomgående låg hastighet. Det var dimmigt. Men det berodde nog också på att det var just roligt att prata - att lyssna. Färden tog oss till Cityterminalen där våra vägar skildes åt. Men vi ses nog igen. Hoppas. En bra samtalspartner, en intressant konstnär – med alldeles roliga och intressanta idéer.
Och låt mig då bara kort tillägga att jag skulle se det som ett generalfel att inte bjuda in Anna Odell till Modernautställningen, 2010.
måndag, december 07, 2009
Anna Odell i Uppsala på onsdag
Anna Odell visar sin konstfilm ”Okänd, kvinna 2009-349701” och är närvarande för att samtala och svara på frågor.
Plats: Geijersalen (Engelska parken), Uppsala Universitet.
Tid: Onsdag, 9 december, kl 16.15.
Offentlig föreläsning - öppet för alla intresserade.
Plats: Geijersalen (Engelska parken), Uppsala Universitet.
Tid: Onsdag, 9 december, kl 16.15.
Offentlig föreläsning - öppet för alla intresserade.
söndag, december 06, 2009
"Jag är Rikard Ekholm"
Att hänvisa till sig själv - som sig själv. Det är stort.
I Italien gör män det hela tiden. Inte i Sverige.
"Jag är Gattuso (och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela)."
Gattuso är publikfavorit och fotbollsspelare i Milan. Han tar inte plats längre.
Tänk dig en svensk fotbollsspelare som säger: "Jag är Pontus, och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela". Ramaskri. Uppblåst ego. Idiot. ALLA skulle vara arga på Pontus.
Gattuso är Gattuso.
Att det fanns en fundamental skillnad i jaguppfattning blev jag varse redan när jag på språkresa mötte "den andre". Det räckte för "den andre" att hänvisa till sig själv - vad saken än gällde.
"Jag är här"
"Det är jag"
"Jag går här"
Patriarken hade talat.
Åh, säger du det, svarade jag kort.
Men det gick aldrig fram.
Jaget var kanske för starkt.
Helt osökt kommer jag att tänka på den där scenen i filmen Charade. Audrey Hepburn frågar storögt och irriterat Cary Grant "Do you know what's wrong with you?", varpå Grant svarar, "No.".
Hepburn: "Nothing."
Är det inte det vi alla vill höra?
I Italien gör män det hela tiden. Inte i Sverige.
"Jag är Gattuso (och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela)."
Gattuso är publikfavorit och fotbollsspelare i Milan. Han tar inte plats längre.
Tänk dig en svensk fotbollsspelare som säger: "Jag är Pontus, och jag kan inte vänta på att någon blir skadad för att få spela". Ramaskri. Uppblåst ego. Idiot. ALLA skulle vara arga på Pontus.
Gattuso är Gattuso.
Att det fanns en fundamental skillnad i jaguppfattning blev jag varse redan när jag på språkresa mötte "den andre". Det räckte för "den andre" att hänvisa till sig själv - vad saken än gällde.
"Jag är här"
"Det är jag"
"Jag går här"
Patriarken hade talat.
Åh, säger du det, svarade jag kort.
Men det gick aldrig fram.
Jaget var kanske för starkt.
Helt osökt kommer jag att tänka på den där scenen i filmen Charade. Audrey Hepburn frågar storögt och irriterat Cary Grant "Do you know what's wrong with you?", varpå Grant svarar, "No.".
Hepburn: "Nothing."
Är det inte det vi alla vill höra?
fredag, december 04, 2009
Bara problem med postmodernismen?
Det började bra. Aftonbladets återkopplande artiklar om postmodernismen. Sven-Olov Wallenstein var först ut. Sedan gick det mindre bra. Wallenstein är rak, tydlig och kopplade Lyotard till vår egen tid. Glädjen av att läsa texter som bygger på ett distinkt tilltal är enorm. Nej, jag överdriver inte. Det som det finns lite av vill man ha mer av.
Den enda, andra, artikeln i serien om postmodernismen som jag finner någorlunda intressant är Sinziana Ravinis ”Vägen ut”, där skriver hon om sina kompisar när de planerade ett kommande nummer av Paletten.
Ravini kommer fram till (i punktform):
• Att de (kompisarna) inte har egen erfarenhet av postmodernismen från när det begav sig.
• Men att de stod i direkt relation till den ändå.
• Att de kände sig tvungna att göra upp med postmodernismen.
Postmodernismen karakteriseras:
• En relativism som lett till vilsenhet och förvirring.
• Postkoloniala upptäckter som lett till nya former av kolonialism.
Istället nybyggaranda:
• Hitta en väg ut ur den postmoderna dystopin som karakteriseras av ”anything goes.”
• Sluta be om ursäkt för sitt kön, klass och färg.
• Relativism, bye bye.
Den välvilliga syntesen:
• ”Jag tror att vi har mycket att lära oss av varandra” 60-talisterna och 80-talisterna.
• Plocka det bästa ur modernism och postmodernism.
• En dialektisk historiesyn som ”tar oss vidare”.
Sedan ytterligare frågor:
• Hur kan hög- och lågkultur mötas på ett berikande sätt?
• ”I vilken ideologis namn kan man hävda rätten över en annan kultur om allt är relativt?”
• ”Är verkligen all konst från alla världshörn bra?”
• Kan intersektionalism råda bot på problem inom poststrukturalism, postfeminism och posthumanism?
• Kan vi få en modernitet für alle?
Slutklämmen?
• ”Det är aldrig för sent att bygga en ny värld och samtidigt ta det bästa med ur de världar vi lämnar bakom oss.”
Jag frågar mig varför denna artikel är intressant. Sinziana Ravini tillhör de konstkritiker som jag läser. Numera skriver hon för Dagens Nyheter.
Jag har några anmärkningar. Det finns problem i artikeln, tycker jag. Vi har hört det förr: Postmodernismen är relativistisk, anything goes, är allt verkligen bra?
Men vem är vilsen på grund av postmodernismen?
Det postmodernismen gav är detta (och sluta gnälla sen):
• Rolig och spännande konst i och utanför Sverige, t ex Walda, Jeff Koons.
• Nya möjligheter att tänka – och göra konst. Hade kultursidorna inte radikalt ändrat innehåll på 80-talet och hade nya tidskrifter (KRIS senare Material) inte startats hade Sverige varit ett trångt hyperprovinsiellt insnöat tråkigt….ställe, och hade inte Moderna Museet och Rooseum visat konst med nya förhållningssätt hade vi fortfarande i dag talat om färg och form.
• Ett sammanhang där konst kan bemötas utan att hänvisa till stereotypiserade konstteoretiska termer grundade under romantiken och förädlade under modernismen.
• Ett avtäckande av fomernas immaterialitet som ger oss möjligheter till kraftull ren visuell konst parallellt med superintellektuell konceptkonst.
• M Ö J L I G H E T E R
• I N T E B E G R Ä N S N I N G A R
Varför är postmdernismen fienden? Det är det debatten måste handla om.
Den enda, andra, artikeln i serien om postmodernismen som jag finner någorlunda intressant är Sinziana Ravinis ”Vägen ut”, där skriver hon om sina kompisar när de planerade ett kommande nummer av Paletten.
Ravini kommer fram till (i punktform):
• Att de (kompisarna) inte har egen erfarenhet av postmodernismen från när det begav sig.
• Men att de stod i direkt relation till den ändå.
• Att de kände sig tvungna att göra upp med postmodernismen.
Postmodernismen karakteriseras:
• En relativism som lett till vilsenhet och förvirring.
• Postkoloniala upptäckter som lett till nya former av kolonialism.
Istället nybyggaranda:
• Hitta en väg ut ur den postmoderna dystopin som karakteriseras av ”anything goes.”
• Sluta be om ursäkt för sitt kön, klass och färg.
• Relativism, bye bye.
Den välvilliga syntesen:
• ”Jag tror att vi har mycket att lära oss av varandra” 60-talisterna och 80-talisterna.
• Plocka det bästa ur modernism och postmodernism.
• En dialektisk historiesyn som ”tar oss vidare”.
Sedan ytterligare frågor:
• Hur kan hög- och lågkultur mötas på ett berikande sätt?
• ”I vilken ideologis namn kan man hävda rätten över en annan kultur om allt är relativt?”
• ”Är verkligen all konst från alla världshörn bra?”
• Kan intersektionalism råda bot på problem inom poststrukturalism, postfeminism och posthumanism?
• Kan vi få en modernitet für alle?
Slutklämmen?
• ”Det är aldrig för sent att bygga en ny värld och samtidigt ta det bästa med ur de världar vi lämnar bakom oss.”
Jag frågar mig varför denna artikel är intressant. Sinziana Ravini tillhör de konstkritiker som jag läser. Numera skriver hon för Dagens Nyheter.
Jag har några anmärkningar. Det finns problem i artikeln, tycker jag. Vi har hört det förr: Postmodernismen är relativistisk, anything goes, är allt verkligen bra?
Men vem är vilsen på grund av postmodernismen?
Det postmodernismen gav är detta (och sluta gnälla sen):
• Rolig och spännande konst i och utanför Sverige, t ex Walda, Jeff Koons.
• Nya möjligheter att tänka – och göra konst. Hade kultursidorna inte radikalt ändrat innehåll på 80-talet och hade nya tidskrifter (KRIS senare Material) inte startats hade Sverige varit ett trångt hyperprovinsiellt insnöat tråkigt….ställe, och hade inte Moderna Museet och Rooseum visat konst med nya förhållningssätt hade vi fortfarande i dag talat om färg och form.
• Ett sammanhang där konst kan bemötas utan att hänvisa till stereotypiserade konstteoretiska termer grundade under romantiken och förädlade under modernismen.
• Ett avtäckande av fomernas immaterialitet som ger oss möjligheter till kraftull ren visuell konst parallellt med superintellektuell konceptkonst.
• M Ö J L I G H E T E R
• I N T E B E G R Ä N S N I N G A R
Varför är postmdernismen fienden? Det är det debatten måste handla om.
torsdag, december 03, 2009
Mörbankad - och nöjd
Frågan har kommit både från när och fjärran – hur gick seminariet?
Jag kan meddela att jag varken blev lämnad ”rare”, ”medium” eller ”well done”. ¨
Undertecknad är mör. Mörbankad.
Nu låter detta säkerligen något dramatiskt. Till viss del är seminarierna dramatiska. Mer eller mindre. Och mer sällan tomma, tysta och intetsägande.
Jag är mycket nöjd med seminariet. Som jag tidigare har påpekat har jag haft tur med både uppslutning och engagemang. Det finns inget som man är så tacksam över – jag säger ”man” då jag är säker på att jag talar för alla i min situation – som kritik på seminariet. Särskilt då den är direkt konstruktiv, rådgivande och möjlig att replikera till – med följd av att avhandlingen kan bli bättre.
Att jag kanske är lite översvallande har med situationen att göra. Har man som jag bra handledning är mycket vunnet, men sedan har doktoranden inte särskilt många möjligheter att ventilera sin text. Få människor i ens vardag, hur nära de än står, har tid, och kanske framförallt kunskap nog att läsa och ge relevant respons på en avhandling under arbete. Att seminariet är funktionellt är därför av stor vikt.
En enda fråga genomsyrar från och med nu mitt arbete: Vad behöver jag göra för att min avhandling under de givna förutsättningarna ska bli så bra som möjligt?
Jag kan meddela att jag varken blev lämnad ”rare”, ”medium” eller ”well done”. ¨
Undertecknad är mör. Mörbankad.
Nu låter detta säkerligen något dramatiskt. Till viss del är seminarierna dramatiska. Mer eller mindre. Och mer sällan tomma, tysta och intetsägande.
Jag är mycket nöjd med seminariet. Som jag tidigare har påpekat har jag haft tur med både uppslutning och engagemang. Det finns inget som man är så tacksam över – jag säger ”man” då jag är säker på att jag talar för alla i min situation – som kritik på seminariet. Särskilt då den är direkt konstruktiv, rådgivande och möjlig att replikera till – med följd av att avhandlingen kan bli bättre.
Att jag kanske är lite översvallande har med situationen att göra. Har man som jag bra handledning är mycket vunnet, men sedan har doktoranden inte särskilt många möjligheter att ventilera sin text. Få människor i ens vardag, hur nära de än står, har tid, och kanske framförallt kunskap nog att läsa och ge relevant respons på en avhandling under arbete. Att seminariet är funktionellt är därför av stor vikt.
En enda fråga genomsyrar från och med nu mitt arbete: Vad behöver jag göra för att min avhandling under de givna förutsättningarna ska bli så bra som möjligt?
tisdag, december 01, 2009
Grillad - rare, medium, well done?
Om några timmar samlas högre seminariet i estetik för att i gemensam sak grilla undertecknad. Jag lämnade för en vecka sedan ifrån mig avhandlingstext, självfallet i utkastform, bestående av en introduktion till ämnet samt det historiska kapitlet. Jag har haft tur att ha fått mycket respons på mina tidigare seminarier. Det återstår att se om detta blir tradition.
Direkt efter seminariet har jag undervisning på Kritik i teori i praktik-kursen, som nu går in på sista varvet. Det har varit en fantastisk möjlighet att få göra kursen, inte minst på grund av mötet med alla entusiastiska studenter. Men redan nu vet vi att kursen inte kommer att ges igen, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. För min del gör detta inte så mycket då jag måste koncentrera mig på avhandlingsarbetet. Min tjänst tar slut i juli, 2011. Men kanske kan kursen återväckas senare. Det återstår att se.
Kommer jag att lämnas rare, medium eller well done efter seminariet?
Det är frågan.
Direkt efter seminariet har jag undervisning på Kritik i teori i praktik-kursen, som nu går in på sista varvet. Det har varit en fantastisk möjlighet att få göra kursen, inte minst på grund av mötet med alla entusiastiska studenter. Men redan nu vet vi att kursen inte kommer att ges igen, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. För min del gör detta inte så mycket då jag måste koncentrera mig på avhandlingsarbetet. Min tjänst tar slut i juli, 2011. Men kanske kan kursen återväckas senare. Det återstår att se.
Kommer jag att lämnas rare, medium eller well done efter seminariet?
Det är frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)