Det är många som undrar hur det är att arbeta som doktorand. Vad gör du? Hur går det? Vad blir du?
Jag skriver en avhandling, på engelska, om artistic appropriation.
Det går bra, tycker jag . Det tar tid. Jag skriver om. Jag skriver nytt. Jag refererar, kritiserar och kör på.
Jag blir filosofie doktor i estetik när jag är klar. Jag har pengar till juli 2011. Så då bör jag ju vara klar.
Men finns det något annat att säga, något om mellanrummen, det som finns mellan det fasta, konkreta?
Nej. Det finns inte så mycket mer att säga. Eller, det gör det ju så klart. Man kan, som jag gör under hösten, undervisa ganska mycket. Eller så kan man undervisa nästan inte alls, eller mycket lite. Jag undervisar på den kurs jag har medskapat, Kritik i teori och praktik. Så det är förstås roligt, även om det tar tid. Men annars undervisar jag sparsamt.
Man kan gå med i olika föreningar, man kan sitta och prata på kaféer, man kan läsa texter som inte direkt är relevanta för avhandlingsarbetet.
Sen kan man diskutera fraktionerna. De filosofiska skolornas olika ståndpunkter, vad som stöts och blöts, vem som har rätt, vad som är sant - och så vidare.
Först och främst handlar doktorandtiden om att bli klar med det man får pengar för: avhandlingen.
Det är därför jag är här.
Det är så mycket annat jag vill, som man kan göra. Jag väntar nu på besked om jag ska skriva en artikel - och jag väntar på att Anna Odell ska läsa igenom intervjutexten. Sen ska jag skicka in den. Allt sådant tar också tid. Det är så det fungerar. Och det är därför jag arbetar mycket, tycker jag själv. Lägger tid på att skriva och att tänka. Jag vet att det låter abstrakt. Men det immateriella och dess externalisering, avhandlingstexten, är allt en doktorand har, tror jag. Inom arbetet, menar jag. Många av oss har en del annat utanför jobbet, hoppas jag.
I går spelade vi lite fotboll några från institutionen. Det är också en sådan sak man kan lägga tid på. Det var roligt.
Eller så kan man skriva sånt här. Blogga.
Nä, nu måste jag tillbaka till avhandlingstexten. Jag har läst igenom mig själv i dag. Jag är mycket självkritisk och rättar med rödpenna.
Nu måste jag redigera text, flytta stycken, stryka och ändra.
Den 1 december lägger jag fram avhandlingstext igen.
2 kommentarer:
När jag läser din text inser jag varför jag inte skulle ha kunnat bli akademiker. Bara tanken på att ensam arbeta med en avhandling i fyra år gav mig ångest, ont i magen och sömnlöshet. Och vad skule jag ha gjort sedan? Slagits om någon av de få tjänster som på den tiden fanns inom humaniorasektorn? Det hade krävt ett självförtroende som jag saknade.
Men du kommer att fixa det, och mer än så!
Intressant kommentar. Jag misstänker att du kanske läser in mer än vad jag hade tänkt. Men visst kan det bli stressigt och slitigt på ett annat sätt än på andra jobb jag har haft. Redaktionens gemensamma snabba arbetsmetoder är förstås ett skönt minne. På universitet är tempot ett annat. Men möjligheterna till förkovring desto större.
Tack för omdömet!
Skicka en kommentar