SARTS fyller 5 år!

Karl Nybergs och min, Rikard Ekholms, lilla bebis har fyllt 5 år. Den 21 september 2004 skrev Kalle den allra första blogg-posten.
SARTS har nu blivit en liten gubbe.
Numera handlar det om en mer splittrad vårdnad än vad det gjorde förr.

En gång i tiden delade vi allt, Kalle och jag, skulle man kunna säga. Nu är det framförallt jag som stimulerar lillen. Kalle tittar in ibland. Det gör han. Men något större bidrag i papparollen har han förstås inte i nuläget. Jag är inte besviken. Inte alls. Kalle har betytt mycket för mig och för den här bloggen. Han la mycket stor vikt vid babyn när den förlöstes. Men jag håller ändå tummarna för hans snara återkomst.

Men han har så mycket på jobbet. Han sliter och ordnar. Då kan det bli så att intresset för en gammal blogg sjunker undan.
Jag måste erkänna att SARTS-initiativet kom från Kalle. Det var han som ville få till det. Och jag var på, men till en början ganska oförstående. När vi började var nämligen "blogg" något helt nytt. Ja, för mig i alla fall. Tiden går snabbt.

Vad har vi då hunnit med under dessa fem år. Till en början var det en mycket intern historia. Kalle och jag diskuterade i princip med varandra om vad konst är, hur dess position och funktion i dag ser ut och så vidare. Kalle skrev en mycket bra recension av Elis Eriksson, kommer jag ihåg. Sen började vi intervjua kritiker, konstnärer och gallerister. Ryktet spred sig och vi blev uppmärksammad både här och där. Jag kommer ihåg att en rad bloggar länkade till bloggen. Dagens Industri nämnde oss, likaså Resumé och Göteborgs-Posten. Vi blev intervjuade på Konsten.net.

Det var en härlig och mycket stressig tid. Nu i efterhand har jag kanske lite svårt att förstå varför det blev stressigt. Men bloggen betydde mycket för mig personligen. Flera frilanskontakter knöts till exempel via den här sidan. Vi, eller i alla fall jag hade en känsla av att vara med, kanske till och med spela en liten roll i att saker gick åt ett visst håll. Sen blev det för mycket. Det tog tid, för mycket tid. Och vi bestämde oss för att i praktiken lägga ner bloggen. Jag drog mig ur helt, men Kalle höll sig kall, även om han under ett års tid bara skrev en enda post. Sen efter ett år, eller något liknande, fick jag ett sug igen. Jag fick en ny syn på bloggen, kan man nog säga. Jag drog ner på anspråken, såg bloggandet inte bara som ett sätt att nå ut, utan också som något som omslöts av en känsla av frihet, en plats där jag kunde skriva om mer ytliga saker, men också då och då, skriva något kanske lite mer avancerat.

I dag har jag inte samma behov av att skriva "djupt" på bloggen. Så är det egentligen av två enkla anledningar. Jag har en doktorandtjänst och jag arbetar som journalist. Det första innebär att jag kanaliserar allt vad man kan kalla djupsinnigt mot den akademiska världen fylld av teorier, funderingar och förväntningar, spänningar och någon enstaka förlösning. Det handlar kanske mer om tid och prioriteringar. Det andra innebär att jag faktiskt, och det kanske låter konstigt hos någon, får pengar från tidningar och tidskrifter för att skriva artiklar och recensioner. Det innebär att jag inte längre har något större behov av att skriva journalistiska eller kritiska texter här. Så är det bara. Men det finns undantag.

Populärkulturen. Den fascinerar mig djupt. Det banala är så komplext, inte minst utifrån ett, vad ska jag kalla det, kulturantropologiskt perspektiv. Det går inte att skriva om populärkultur utifrån ett (1) metaperspektiv, (2) ett inombegreppsligt perspektiv, någonstans i Sverige, åtminstone inte utifrån mitt smala perspektiv. Nåja. Jag har väl aldrig försökt, om jag ska vara ärlig. Men därför fyller SARTS fortfarande en funktion för mig. Här kan jag skriva om det jag inte kan skriva om på annat håll. Det är bra för mig att skriva på SARTS.

Nä, nu måste jag ta en bit tårta. Måste fira 5-åringen!