Vilks, Brodow Inzaina och Petersson

Det går inte att komma ifrån. Lars Vilks är rolig. Och han tänker som en kvällstidningsreporter. Ta den här rubriken: ”Anna Brodow Inzaina hör röster” och en bit in i texten förklarar han att Aftonbladets kritiker Frans Josef Petersson vägrar att svara på Brodows kritik. Vägrar. Visst. Han vägrar.

Händelseförloppet. Lars Vilks uppmärksammar Frans Josef Petersson medan Anna Brodow Inzaina (konstkritiker på SvD, som har blivit med blogg) har skrivit tre bloggposter om Peterssons kritik. Först skriver hon om FJPs recension av Livsformer på Bonniers konsthall, sedan en uppgiven text om att Petersson inte svarar, och nu senast lite beröm.

Några utdrag från Brodow Inzainas blogg:

”Ja men, Frans Josef, du kan ju inte stirra dig så blind på helheten att du inte ser någonting av enskildheterna. Nu har du faktiskt inte sagt någonting om vare sig de utställda verken eller temat för utställningen, bara snurrat in dig i ett resonemang med slutklämmen att kuratorns och konstnärernas konkreta utsagor så sällan beaktas utan försvinner i den samtidskonstmässiga jakten på tidens flyktiga väsen.” (Om FJPs recension av Livsformer)

Ett annat citat:

”Det är genom skrivandet en kritiker, liksom en forskare, formulerar sina tankar. Och att skriva är ett hantverk. Skrivandet och tänkandet hänger ihop. Där har Frans Josef en del kvar att lära. Men jag tror säkert att han kan komma till rätta med sina svårigheter att fullfölja en tankegång utan att tappa tråden och därmed formulera någonting intressant. Det krävs bara träning och uppmärksamhet på om man når fram till en läsare.” (En slags uppmuntran, eller hur man nu ska se det, av Brodow till FJP)

Ytterligare ett citat:

”I en mycket sammansatt text med många tanketrådar (men den här gången var det inte tankekollaps!) menar han att bildens makt inte är så stor som ofta påstås.” (Om FJPs senaste recension av Richard Sollman på Gävle konstcentrum)

Det här är förstås mycket intressant. Brodow Inzaina har skrivit konstkritik i SvD sedan 1999 och nu hittar hon något hon inte gillar, men det är inte ett konstverk eller en utställning, utan en text av en kollega. Det är ovanligt att kritiker på det här sättet ger sig på en annan kritiker. Särskilt då kritiken kommer från en etablerad kritiker och riktar sig mot en kritiker med mycket mindre erfarenhet. Jag kan inte annat än undra vad som ligger bakom detta. Varför ge sig på en kollega så här? Betänk också att kritisera Petersson är att kritisera ett redaktionellt arbete – Aftonbladet Kulturs konstbevakning. FJP är accepterad och säkert uppmuntrad att skriva som han gör, och nu kommer Brodow, en representant för en helt annan tidning, med en helt annan kultursyn och drämmer till. Jag kan inte komma på något annat ord än, ja, intressant. Det ska bli spännande att se om Brodow Inzainas visade bloggengagemang spiller över i den dagskritiska verksamheten framöver.