fredag, oktober 23, 2009

Olle Lidbom spårar en konspiration

Lars O Ericsson. Återigen. Finns det ett samförstånd om att frysa ut denne filosofi och konstkritiker?, undrar Olle Lidbom på Vassa eggen.

Anledningen till denna fundering? David Castenfors och Klas Ekman kontaktade många i konstbranschen för att få en kommentar om Ericsson i anslutning till den intervjutext som finns att läsa i tidskriften Art Lovers. En person ställde upp: Natalia Kazmierska.

Olle Lidbom:

"Jag är väldigt fascinerad. Att en så erkänd (flera decennier på DN, undervisar i filosofi vid Stockholms Universitet) konstkritiker som Lars O Ericsson kan försvinna från kritikerhimlen och dessutom frysas ut. Att det finns ett så starkt samförstånd. Eller är det inte konstvärlden som är konspiratorisk, utan endast jag?"

För det första. Bra av Kazmierska. Jag hade definitivt ställt upp och kommenterat, och jag vet flera andra, konstnärer och kritiker som jag tror och hoppas skulle kommenterat.

När jag intervjuade Lars O Ericsson i Konstperspektiv "Tanke och temperament", nr 2, 2007, hade jag en idé om att samtida kritiker skulle kommentera Ericsson. Jag frågade en kritiker, men fick väl aldrig något riktigt svar, om jag kommer ihåg rätt, sen släppte jag den idén. Men mer av den anledningen att texten fungerade ändå, tyckte jag, än att jag kände att idén om kommentar inte kunde genomföras på grund av illvilja eller ointresse. Liknande saker har hänt med andra texter, man har olika infall, man börjar med något, man byter spår, bryter av, och så vidare.


Det finns ingen konspiration mot Ericsson. Däremot var det många som pustade ut när Ericsson slutade på Dagens Nyheter. Det vet - och beklagar jag.

Så här skulle min kommentar om Lars O Ericsson ha sett ut:

"Lars O Ericsson har som introduktör av samtida konstteori och postmodern konst betytt allt för svensk dagspress under åren 1987 - 2004, då han var verksam konstkritiker i Dagens Nyheter. Det tomrum denne kritiker lämnade efter sig har ingen kunnat fylla, vilket är mycket tråkigt, men detta säger mer om dagspressen i dag, där teori och resonemang fattas, än något annat. Det är skönt att se att Ericsson nu skriver för Svenska Dagbladet. Förhoppningsvis får han där möjlighet att prata till punkt. Still going strong, Lars O."
Rikard Ekholm, doktorand i estetik och frilansande journalist och kritiker.

Transparens: Jag har haft Lars O Ericsson som lärare då jag läste Filosofisk estetik vid Stockholms universitet. Tack vare det fick jag möjlighet att diskutera konst och konstteori med Ericsson, men även med Stig Sjölund, Dorinel Marc samt Elin Wikström.

Tänk en kurs i filosofi som ger studenten möjlighet att faktiskt lyssna till verksamma - levande - konstnärer!

2 kommentarer:

Robert Stasinski sa...

Det är verkligen toppen att Lars O nu kommer in i gamet och kan börja samspråka eller polemisera mot en lite yngre generation kritiker som florerar på samtliga dagstidningar och konsttidskrifter utan hans egen alma mater.

Att han inte kan gå i samma skor som han en gång gjorde blir dubbelt intressant. Hur framtiden ser ut? Jag satsar nog kortet på kritikern som curator, författare och redaktör. Där ligger även rollen som historieskrivare.

Rikard Ekholm sa...

Hej Robert!

Jag ser mycket fram emot att lyssna till Ericsson och Anri Sala i morgon, 27 oktober, på IASPIS. Bra initiativ. Ett måste.

Jag är lite orolig över den framtida konstkritiska praktiken. Kanske har jag alltför höga förväntningar. Men om inte Lars O mötte Anri Sala, vem skulle då göra det? Varför har vi inga andra kritiker som Lars O, som verkligen kan avhandla samtida konst och teori, för det tycker jag inte att vi har. I så fall vem?

Kritikern som curator, författare och redaktör, skriver du. Det är väl svårt att argumentera emot att vi befinner oss i en sådan situation nu. Ta två internationellt kända namn, Bourriaud och Birnbaum. De kvalar väl in på alla dessa positioner?

Men angående den dagskritiska verksamheten, ett område som jag är särskilt intresserad av, är situationen nog en annan. Där samlas kritiker från flera olika bakgrunder och de paketeras inom ramen för en tidnings ideologiska och formalistiska mallar. Den curatoriala verksamheten, för att ta ett exempel, är nog helt säkert noll inom detta område. Dagskritiken, vartåt går den hän?