Sofia Curman, som med ojämna mellanrum, skriver intressanta artiklar i DN har till i dag knåpat samman en betraktelse/på-plats-reportage med rubriken ”Konstkritiken från förr inte längre gångbar i dagspressen”. Läs HÄR.
Tidskriften Paletten har haft paneldebatt på Moderna Museet där djupanalys, dikt och passion, allt i anknytning till konstkritik, har debatterats. Jag kunde tyvärr inte närvara, men röster från olika håll har varit en aning förvirrade över paneldebattens budskap. Nåväl. Curmans artikel är ett intressant inlägg.
Citat 1: ”Det som saknas i dagskritiken, enades panelen om, är passionen för språket, för en stil som kan tala om bilder utan att värdera eller frånta dem dess mystik.”
Vad som kallas god stilistik är knappast någon nackdel i någon artikelform. Men ett språk som varken värderar eller fråntar mystik. Det låter som taget från en annan tid. Som om konsten endast vore djupt sinnlig, sublim och skön. Kanske är det då, utifrån en sådan startpunkt, inte alls fel att förhålla sig till Baudelaire och Wilde. Men i dag, nu, här – behöver läsaren något annat än ett förmedlande av mystikens sinnligheter. Anledningen är enkel: konsten är inte mystisk. Den är knappast sinnlig till sin natur, inte skön, sällan sublim. Konsten tillhör tänkandets art. Kritiken må vara stilistiskt elegant, vem säger ner till det? Men den måste dessutom, framförallt, begreppsliggöra den kulturella kontext och de specifika egenskaper som konsten och konstverket bär med sig. Läs den HÄR texten av filosofen/kritikern Lars O Ericsson, som faktiskt förhåller sig till konsten på ett aktuellt sätt, där konsten inte primärt är ett objekt (sinnlig), utan ett verk (det som begrips). (Även om det finns mycket att diskutera i denna text).
Citat 2: ”Att kvalitet och ekonomi hör samman är ofta riktigt. Men när diskussionen började handla om kritikernas villkor i ett snuttifierande medieklimat menade moderatorn Sophie Allgårdh att sådana förklaringar inte var på sin plats utan motparten representerad. (Vem är då motparten? Kulturcheferna? Mediebolagsdirektörerna? Läsarna?)”.
Det tycks oklart vem motparten är. Men likväl bör detta, form, mall, diskuteras. Den redaktionella makten är högst relevant att granska, att ifrågasätta. Vem tillåts skriva, hur, vad och varför. Det går inte att lägga locket på. Men det har visat sig tidigare då kulturchefer har varit representerade, och några läsarorganisationer tycks svåra att få tag i, att denna diskussion blir ganska intetsägande eftersom ingen riktigt pressar på, frågar, granskar och så vidare.
Det är spännande att se att kampen om kritikens former och förutsättningar fortsätter att föras. Än är det inte över. Den har nog inte ens startat. Frågan är om den startar på riktigt någon gång. Något tycks fattas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar