Alla står upp. Samtidigt. Plötsligt. Verkligen alla. China teatern i torsdags, klockan 22.30.
Åttio procent av publiken arbetar själva i den Stockholmska nöjesindustrin. Thomas Bodström och Pernilla Wahlgren var där. Leenden och glansigt tyg. Klart man ställer upp då. När skådespelarna står längst fram vid scenkanten och får blommor – och Kinapuffar, då svarar publiken. Kanske för att de vet hur det är, tänker jag.
Hairspray på China teatern är en ojämn föreställning. Det är väldigt mycket golv. Scenografin blir aldrig riktigt en del av det hela. Den blir fond i dess allra mest negativa mening. Skådespelarna rör sig framför olika uppställda ting. Koreografin funkar väl sådär. Spark hit och dit. Men det är premiär.
Pjäsen, som bygger på filmen, regisserad av John Waters, är annars ganska fin. Inte våghalsig eller dråplig, utan just fin. Budskapet är folkhemsanpassat. Tjocka människor är snälla och rasmotsättningar kan lösas med dans och god vilja, tycks pjäsen förmedla.
Den stora behållningen är Rolf Lassgård. Denne man har väl aldrig tillhört just mina favoritskådespelare. Men här som tjock mamma i kvinnokläder är han utmärkt. Jag tänker särskilt på två scener. Lassgård får nya underkläder av en viss Mr Pinky och riktigt strålar av glädje på ett som gör att jag verkligen ser honom som hemmaarbetande mamma som får en chans. Den andra scenen, i slutet av första akten, Lassgård delar golv med Gladys del Pilar och andra vana musikalkändisar. En slags sprudlande avrundning på akten med dans och sång. Men den enda som riktigt är närvarande, eller, den enda som jag riktigt ser, är Lassgård. Närvaro. Han imponerar.
Det var min gode vän Tobias Brandel som tog med mig på Hairspray. För ett par veckor sedan såg vi Scener ur ett äktenskap på Dramatens lilla scen. Det var en pjäs som var lite bättre än Hairspray, inte minst som produktion. Men det handlar givetvis om två olika genrer, men ändå. Hairspray hade mycket väl kunnat ge mig något utöver, men så blev det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar