...ser TV-serien Vänner som en förebild för sitt sociala liv.
Nåväl. Jag hyser inte på något sätt någon illvilja gentemot Vänner. Saken är helt enkelt den att jag finner det obegripligt att så många gillar Vänner, sitter och myser framför Vänner, identifierar sig med Vänner, denna TV-historiens kanske kommersiellt mest framgångsrika TV-serie någonsin.
Karaktärerna är överdrivet tillspettsat korkade. Däri tycks ett självändamål finnas.
Missförstå mig inte. Min oförståelse gentemot Vänner har inget att göra med att Vänner är en banal TV-serie. Jag hyser stort intresse och känner stor glädje för många banala kulturyttringar.
Här använder jag alltså inte banalt som ett begrepp för att signalera något negativt eller positivt. Det banala är något neutralt som speglar till exempel en berättelses icke-komplexa struktur, eller tunna dialog. Sådana finns det bra och dåliga av, oavsett om de är banala, anser jag.
Angående Vänner så handlar det egentligen alltså inte om detta. Vänner är ofta välskriven utifrån grundförutsättningen att alla inblandande är korkade och att de missförstår i princip allt och alla.
Mitt problem med Vänner är livsstilsaspekten, det vill säga hur denna TV-serie blir en bild av ett bättre liv. Detta, att denna TV-serie, har fått en sådan position, och hjälper många av oss att bygga idéer om hur livet ska vara, irriterar mig.
Nåja. De har väldigt trevligt, Chandler och de andra. Som rena livsnjutande förebilder, är det inget fel på dem. Det är något annat. Jag tror att det kan ha att göra med att karaktärerna i Vänner är larviga på ett icke-roligt sätt.
Är det några karaktärer från en TV-serie som bör vara förebilder är det förstås Jerry, George, Elaine och Kramer från Seinfeld som bör vara det. Anledningen är enkel. De är inte larviga. De må vara, till och från, ganska korkade, för att inte säga egoistiska, kanske arroganta, men aldrig larviga. Inte på det sättet, det vill säga hö-hö-sättet, som de är i Vänner.
Men likväl är det alltid samma sak. "Tänk om man hade det som i Vänner", "Vi skulle bo ihop ett stort gäng", "Göra allt tillsammans". Nej, så vill jag inte ha det. Jag vill ha det som i Seinfeld, i så fall, alla sköter sitt och sen ses man för att prata strunt. Det är bättre. Överlägset bättre. Dessutom har karaktärerna i Seinfeld estetiska diskussioner, vad man äter på pizzan, vilka fik som är bäst, var man ska parkera bilen, kemtvätt, soppor, baseball, allt möjligt. I Vänner diskuterar de riktiga saker, relationer, vänner, relationer, vänner - samt jobb.
Sånt vill man ju inte se på TV. Man vill ha estetik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar