Jag var på bio i går och käkade middag på KGB. Där beställer man vodka i gram. När jag sent omsider gick och la mig kom jag på att jag skulle skriva en sak på bloggen. Det värsta är att jag nu inte kommer ihåg vad jag skulle skriva. Jag har bara minnesfragment. Jag vet att jag skulle göra en liknelse till Paul Weller. Texten skulle handla om något annat, men grunden skulle vara Wellers förmåga att ta musik, kläder, uttryck och göra dem till sina egna. Weller, när det begav sig, nu är han mest trött, kunde hitta ett gammalt rockband, som Free, och verkligen göra en grej av det. Det som var roligt med Weller var att han inbillade sig att bara han i hela världen kände till Free. Då var det hans uppgift att visa hur bra Free var. Weller tar saker och gör dem till sina. Man skulle kunna säga att han har byggt sin karriär på den strategin.
Men mer än så kommer jag inte ihåg.
Därför tänker jag berätta om min relation till Weller istället, fast jag tänker inte sväva ut, tänker hålla mig kort.
När jag gick på gymnasiet i fina lilla Västervik var jag under ett år ordförande i Fritidskommittén. Vi ordnade skoldanser och andra tillställningar, som Skolans förmågor. Där deltog jag själv några gånger. En gång kom jag, och Maria Andersson, och någon till, på andraplats, om jag inte kommer ihåg fel. Eller kom vi trea? Maria sjunger numera jazz och är professionell. Hon berättade för några år sedan, då vi sprang på varandra, att det var tack vare mig som hon i dag sjunger jazz. Det var roligt att höra. När vi kom tvåa, eller trea, på Skolans förmågor, då spelade vi jazz. Att vi placerade oss så bra, hade mycket med Maria att göra, och mindre med mig att göra. Det måste jag erkänna.
Paul Weller. Han betydde otroligt mycket för mig då. Hans röst och hans mix av housebeats, rock, soul och allt annat möjligt fascinerade. Jag minns att jag drömde om att spela musik som lät som hans. Jag vet att jag ville spela (You Make Me Feel Like) A Natural Woman på Skolans förmågor och själv sjunga textraderna:
”Looking out on the morning rain I used to feel uninspired. And when I knew I had to face another day Lord, it made me feel so tired. Before the day I met you, life was so unkind. But your love was the key to peace my mind Cause you make me feel, you make me feel, you make me feel like A natural woman”
Det blev aldrig så. Det var ingen som hängde på. Jag kom ihåg hur jag tänkte att jag skulle låta som Paul Weller när jag sjöng.
tisdag, mars 31, 2009
söndag, mars 29, 2009
Linderborg om Lundby-Wedin och Åman
När Wanja Lundby-Wedin skriver under bonusavtal, tycker Åsa Linderborg att ”det inte vore någon olycka om hon tvingades avgå.” (090325)
När Jan Åman i slutet av förra året hade problem med ekonomin på Färgfabriken, tycker Åsa Linderborg: ”Jan Åman måste naturligtvis avgå.” (081128)
Varför blev det ”inte vore någon olycka” om Lundby-Wedin och ”måste naturligtvis” om Åman?
Var Lundby-Wedins handling mindre okej än Åmans?
Inte har kraftuttrycken något att göra med att Åman skriver krönikor i Dagens Industri, är entreprenör, har vit skjorta, kostym, lockigt halvlångt hår, att han kort och gott är kulturkapitalist, medan Lundby-Wedin egentligen menar väl, för det gör hon ju, eftersom hon är LO?
Inte har det heller något att göra med att Lundby-Wedin sitter i styrelsen för Aftonbladet?
Det kom fem artiklar om Åman mellan 27 november och 9 december i Aftonbladet Kultur.
Hittills har det kommit två artiklar om Lundby-Wedin på samma uppslag.
När Jan Åman i slutet av förra året hade problem med ekonomin på Färgfabriken, tycker Åsa Linderborg: ”Jan Åman måste naturligtvis avgå.” (081128)
Varför blev det ”inte vore någon olycka” om Lundby-Wedin och ”måste naturligtvis” om Åman?
Var Lundby-Wedins handling mindre okej än Åmans?
Inte har kraftuttrycken något att göra med att Åman skriver krönikor i Dagens Industri, är entreprenör, har vit skjorta, kostym, lockigt halvlångt hår, att han kort och gott är kulturkapitalist, medan Lundby-Wedin egentligen menar väl, för det gör hon ju, eftersom hon är LO?
Inte har det heller något att göra med att Lundby-Wedin sitter i styrelsen för Aftonbladet?
Det kom fem artiklar om Åman mellan 27 november och 9 december i Aftonbladet Kultur.
Hittills har det kommit två artiklar om Lundby-Wedin på samma uppslag.
fredag, mars 27, 2009
Ljuspunkter i media och frågetecken
Det finns ljuspunkter i svensk medias bevakning av konst.
Jag tar två exempel. Sinziana Ravinis konstrecensioner i Aftonbladet, läs den senaste här, och Sofia Curmans reportage i DN om konst och en del annat. Det innebär inte att jag nödvändigtvis håller med Ravini eller tycker att Curmans vinklingar alltid är de rätta. Men de två skribenternas texter visar att det finns ett redaktionellt intresse av att satsa. Det är bra.
Den finns även en hel del frågetecken om svensk medias kulturbevakning. Expressen Kultur på nätet är numera fylld med bloggar och kulturnyheter, men samtidigt fattas något. Varje text kan inte handla om Dawit Isaak och Roberto Saviano, även om det givetvis är mycket viktig att rapportera om dessa två. Och ska allt annat handla om teater och litteratur?
SvD Kultur? Carl-Otto, förre kulturchefen lämnade sin tjänst i augusti 2008, nye kulturchefen börjar i april 2009… Sen dröjer det kanske ett halvår innan någon förändring blir tydlig. Nice. Fast å andra sidan har SvD introducerat en vlogg.
Jag tar två exempel. Sinziana Ravinis konstrecensioner i Aftonbladet, läs den senaste här, och Sofia Curmans reportage i DN om konst och en del annat. Det innebär inte att jag nödvändigtvis håller med Ravini eller tycker att Curmans vinklingar alltid är de rätta. Men de två skribenternas texter visar att det finns ett redaktionellt intresse av att satsa. Det är bra.
Den finns även en hel del frågetecken om svensk medias kulturbevakning. Expressen Kultur på nätet är numera fylld med bloggar och kulturnyheter, men samtidigt fattas något. Varje text kan inte handla om Dawit Isaak och Roberto Saviano, även om det givetvis är mycket viktig att rapportera om dessa två. Och ska allt annat handla om teater och litteratur?
SvD Kultur? Carl-Otto, förre kulturchefen lämnade sin tjänst i augusti 2008, nye kulturchefen börjar i april 2009… Sen dröjer det kanske ett halvår innan någon förändring blir tydlig. Nice. Fast å andra sidan har SvD introducerat en vlogg.
torsdag, mars 26, 2009
Scarlett som Black Widow!?
Jag är lite besviken, lite missnöjd.
När jag nu går igenom Scarlett Johanssens filmer på Imdb har jag svårt att se henne spela back stabbin' bitchen Black Widow i kommande Iron Man 2. Hur ska det gå?
Black Widow aka Natasha Romanoff är ond. Scarlett är alltid snäll.
Nåväl. Hon var lite kall i The Spirit. Men ändå snäll. Ack ack ack. Hur ska det gå?
När jag nu går igenom Scarlett Johanssens filmer på Imdb har jag svårt att se henne spela back stabbin' bitchen Black Widow i kommande Iron Man 2. Hur ska det gå?
Black Widow aka Natasha Romanoff är ond. Scarlett är alltid snäll.
Nåväl. Hon var lite kall i The Spirit. Men ändå snäll. Ack ack ack. Hur ska det gå?
Från gren till gren
Jag är ganska vältränad. Jag springer 8 kilometer ett par gånger i veckan och jag gymmar ungefär lika ofta. Dessutom försöker jag spela squash en gång i veckan. Ibland finns inte tiden. Men jag vill.
I dag tänkte jag på hur det skulle vara att ha riktigt starka armmuskler. Inte för att jag vill gå omkring och visa upp mina muskler. Det vore helt enkelt roligt att kunna slänga sig från gren till gren. Från marken till balkongen och sedan klara att häva sig upp. Det skulle kännas skönt att kunna göra det. Jag undrar hur lång tid det tar innan mina armar är så starka.
I dag tänkte jag på hur det skulle vara att ha riktigt starka armmuskler. Inte för att jag vill gå omkring och visa upp mina muskler. Det vore helt enkelt roligt att kunna slänga sig från gren till gren. Från marken till balkongen och sedan klara att häva sig upp. Det skulle kännas skönt att kunna göra det. Jag undrar hur lång tid det tar innan mina armar är så starka.
onsdag, mars 25, 2009
Visualitet kontra konceptualism
Det visuella är allt. Det tycker de allra flesta. Även om de inte säger det rakt ut. Det är svårt att veta att man själv tycker så.
Konst. Striden mellan visualister och konceptualister har pågått sedan länge.
Konstnärens objekt ska bedömas utifrån hur det ser ut. Är han skicklig, kan han måla, är han skolad?, frågar visualisten.
Konstnärens objekt måste begripas. Vad menar konstnären, vilka teorier finns i bakgrunden, hur får jag tillgång till verket?, frågar konceptualisten.
I grund och botten finns det två mottagartyper. De som bedömer vad de ser och de som bedömer vad de ser utifrån kunskap som inte finns i objektet.
Nu har denna dikotomi nått hockeydiskursen. I NHL diskuteras nu livligt om hockeyspelaren Alex Ovechkins målgest för några dagar sedan var bra.
Alex Ovechkin gjorde sitt 50:e mål för säsongen.
Att göra 50 mål är stort.
Argumenten hittills kommer från visualister: Å ena sidan menar de att målgesten är dålig eftersom man inte förstår vad han gör. Å andra sidan menar de att Ovechkin har personlighet och att det är bra att han firar som han vill.
Några exempel:
Scott Reid, som var politisk rådgivare till Kanadas förre premimärminsiter Paul Martin säger på TV-programmet Off The Record (TSN 24/3): ”Celebrating a goal is one thing, but when it’s performance art, if he wants to lay his stick down and plan an orchestrated performance, you know what, go on the road, join theatre dinner, this is sports, I want the guys to pump their fists when they score, I don’t want to see some BS-performance, I really hate that.”
Sportkommentatorn Craigh Laughlin sager i samma program: “As long as it’s spontaneous it’s okay, I don’t want it to be thought about before the game.”
Sports Illustrateds Michael Farber säger dagen innan i samma programserie: “I didn’t understand it.”
Hockeyspelaren Jeremy Roenick säger: ”You know what? I love Ovechkin. I think this kid is great, he's great for the game, he's great for the young kids to watch. The energy this kid shows, the talent he shows, what he does on the ice is just spectacular, and, you know, so what? He goes and puts his stick down and, you know, he is hot. He is hot. He's telling everybody that he's red hot, and his stick is hot, he's ... letting everybody in the world know that he knows that he's good and that he's hot.”
De två argumenten emot målgesten är spontanitet och autencitiet. Spelaren ska inte tänka ut målgesten före matchen, reaktionen ska vara äkta.
Argumentet för bygger på en tolkning av vad som framträder, inte vad som finns utanför ”verket”.
Än så länge har jag inte sett någon konceptualist, någon som skulle säga: ”Man får fråga Ovechkin om målgesten, försöka förstå den och se den mot målgesternas historia och sedan bedöma den.”
Konst. Striden mellan visualister och konceptualister har pågått sedan länge.
Konstnärens objekt ska bedömas utifrån hur det ser ut. Är han skicklig, kan han måla, är han skolad?, frågar visualisten.
Konstnärens objekt måste begripas. Vad menar konstnären, vilka teorier finns i bakgrunden, hur får jag tillgång till verket?, frågar konceptualisten.
I grund och botten finns det två mottagartyper. De som bedömer vad de ser och de som bedömer vad de ser utifrån kunskap som inte finns i objektet.
Nu har denna dikotomi nått hockeydiskursen. I NHL diskuteras nu livligt om hockeyspelaren Alex Ovechkins målgest för några dagar sedan var bra.
Alex Ovechkin gjorde sitt 50:e mål för säsongen.
Att göra 50 mål är stort.
Argumenten hittills kommer från visualister: Å ena sidan menar de att målgesten är dålig eftersom man inte förstår vad han gör. Å andra sidan menar de att Ovechkin har personlighet och att det är bra att han firar som han vill.
Några exempel:
Scott Reid, som var politisk rådgivare till Kanadas förre premimärminsiter Paul Martin säger på TV-programmet Off The Record (TSN 24/3): ”Celebrating a goal is one thing, but when it’s performance art, if he wants to lay his stick down and plan an orchestrated performance, you know what, go on the road, join theatre dinner, this is sports, I want the guys to pump their fists when they score, I don’t want to see some BS-performance, I really hate that.”
Sportkommentatorn Craigh Laughlin sager i samma program: “As long as it’s spontaneous it’s okay, I don’t want it to be thought about before the game.”
Sports Illustrateds Michael Farber säger dagen innan i samma programserie: “I didn’t understand it.”
Hockeyspelaren Jeremy Roenick säger: ”You know what? I love Ovechkin. I think this kid is great, he's great for the game, he's great for the young kids to watch. The energy this kid shows, the talent he shows, what he does on the ice is just spectacular, and, you know, so what? He goes and puts his stick down and, you know, he is hot. He is hot. He's telling everybody that he's red hot, and his stick is hot, he's ... letting everybody in the world know that he knows that he's good and that he's hot.”
De två argumenten emot målgesten är spontanitet och autencitiet. Spelaren ska inte tänka ut målgesten före matchen, reaktionen ska vara äkta.
Argumentet för bygger på en tolkning av vad som framträder, inte vad som finns utanför ”verket”.
Än så länge har jag inte sett någon konceptualist, någon som skulle säga: ”Man får fråga Ovechkin om målgesten, försöka förstå den och se den mot målgesternas historia och sedan bedöma den.”
fredag, mars 20, 2009
Helene Billgren kan måla
Helene Billgrens utställning hos Angelika Knäpper imponerar.
Billgren målar som Meta Isaeus-Berlin, fast bra. Riktigt bra.
Billgren målar som Meta Isaeus-Berlin, fast bra. Riktigt bra.
onsdag, mars 18, 2009
Lokko debuterar
Nu har Andres Lokkos första text i Aftonbladet Kultur publicerats. Det var ungefär en vecka sedan han värvades från Expressen.
I recensionen av Richard Milwards bok Ten Storey Love Song, nämner Lokko:
Danny Boyle.
Irvine Welsh.
Trainspotting.
Lust for Life.
Iggy Pop.
Stone Roses.
Liam Gallagher.
Lokko gör en Lokko, skulle man kunna saga. Vi har sett det förr (usch vad jag låter negativ).
Ingmar Bergman berättar i en av sina självbiografier om den fasa han upplevde när han läste en recension i en fransk dagstidning av Höstsonaten som beskrevs som Bergman gör en Bergmanfilm.
Ingmar trodde att recensenten menade att han upprepat sig, gjort en film som han redan gjort. Det visade sig vid en noggrannare läsning att recensenten menade Bergmanfilm med Ingrid Bergman i åtanke. Ingrid spelar som bekant huvudrollen i Höstsonaten.
Nu skulle jag likväl säga att Höstsonaten är en Bergmanfilm i den meningen recensenten hade kunnat mena.
Oavsett detta är det roligt att läsa Lokko. Det tycker jag verkligen.
I recensionen av Richard Milwards bok Ten Storey Love Song, nämner Lokko:
Danny Boyle.
Irvine Welsh.
Trainspotting.
Lust for Life.
Iggy Pop.
Stone Roses.
Liam Gallagher.
Lokko gör en Lokko, skulle man kunna saga. Vi har sett det förr (usch vad jag låter negativ).
Ingmar Bergman berättar i en av sina självbiografier om den fasa han upplevde när han läste en recension i en fransk dagstidning av Höstsonaten som beskrevs som Bergman gör en Bergmanfilm.
Ingmar trodde att recensenten menade att han upprepat sig, gjort en film som han redan gjort. Det visade sig vid en noggrannare läsning att recensenten menade Bergmanfilm med Ingrid Bergman i åtanke. Ingrid spelar som bekant huvudrollen i Höstsonaten.
Nu skulle jag likväl säga att Höstsonaten är en Bergmanfilm i den meningen recensenten hade kunnat mena.
Oavsett detta är det roligt att läsa Lokko. Det tycker jag verkligen.
tisdag, mars 17, 2009
Träffade Ernst Billgren
Suddig bild på Ernst Billgren där han sitter vid sitt skrivbord (Hyland).
Watchmen. Jag har något att säga om filmen som jag såg i fredags. Jag väntar ett tag.
I måndags träffade jag Ernst Billgren i hans ateljé/kontor ett stenkast från Handelshögskolan. Det var roligt att träffa honom, jag har hälsat en gång tidigare, men aldrig riktigt pratat med honom. Hans ateljé var fantastiskt fin där har han ett jättefint, stort skrivbord. Jag frågade var han hade fått det ifrån. Han svarade att det var det skrivbord Lennart Hyland hade i Hylands hörna. Billgren har fått skrivbordet från Sveriges televisions lager. Det är billigare för Svt att köpa nya saker än att lagra gamla grejer, berättade Billgren.
Han har mycket Dick Bengtsson på väggarna. Jag undrade om han inte skulle göra en utställning och visa Dick Bengtsson.
– Ernst visar Dick, kan den heta, sa jag utan att tänka så mycket på det.
Jag vet inte om han nappade på idén. Vi tog i hand och jag gick.
Ernst verkar vara en trevlig person, tycker jag.
Min intervju med Ernst Billgren kommer i ett framtida nummer av Konstperspektiv.
Tidigare i kväll såg Stig och jag filmen Resan till jordens mittpunkt 3D. Filmen har fått väldigt dålig kritik. Det är helt oförtjänt. Det är en fantastiskt rolig film och 3D-effekterna är de bästa jag någonsin sett. Nåja. Filmen är tämligen banal. Men förväntar man sig något annat har man inte i biosalongen att göra. Mårten Blomkvist i DN gav filmen betyg 1. Helt obegripligt.
fredag, mars 13, 2009
I tjugo år
Jo. Jag vill bara berätta att jag tack vare ebay har lyckats köpa Daredevil Omnibus i hårda pärmar, 840 sidor, av Frank Miller och Klaus Janson. Den kostade mig en förmögenhet. Det var det värt. Jag är annars ganska snål.
Under åttiotalet förändrade Frank Miller bilden av superhjälten. Det började med hans omarbetning av Daredevil. En annan serieskapare som gjorde något liknande är Alan Moore. Många menar förstås att han är överlägsen Miller. Jag stannar vid att säga att de vill lite olika saker.
I kväll ska jag tillsammans med Stig Sjölund se filmen The Watchmen, som ursprungligen är en grafisk novell skriven av Alan Moore och tecknad av Dave Gibbons.
Jag har väntat i 20 år på den filmen.
Under åttiotalet förändrade Frank Miller bilden av superhjälten. Det började med hans omarbetning av Daredevil. En annan serieskapare som gjorde något liknande är Alan Moore. Många menar förstås att han är överlägsen Miller. Jag stannar vid att säga att de vill lite olika saker.
I kväll ska jag tillsammans med Stig Sjölund se filmen The Watchmen, som ursprungligen är en grafisk novell skriven av Alan Moore och tecknad av Dave Gibbons.
Jag har väntat i 20 år på den filmen.
onsdag, mars 11, 2009
DN om postmodernismen
Det blev trots allt ett inlägg i media, närmare bestämt i DN, om SITE:s samtal om det postmoderna.
Jag befarade ju att media helt skulle negligera Site Salon.
Det är bra att jag hade fel. Media ska visa intresse för seminarier av det här slaget.
Artikeln med rubriken "Postmodernismen fortfarande en het teori" som är skriven av Sofia Curman finns HÄR.
Curman skriver:
"Fyra timmars teoriföreläsningar en lördagseftermiddag låter kanske halvkul, men ett till bristningsgränsen fullt galleri Milliken vittnade om vilken törst det finns efter filosofi i den här stan. Något definitivt, entydigt svar på dagens fråga gavs inte. Ett seminarium om postmodernismen måste naturligtvis ge flera, gärna motstridiga, svar samtidigt."
Precis. Det finns en törst efter filosofi och inte minst seriösa samtal. Detta har jag sagt länge.
Fortsätt rapportera om liknande samtal, tack.
Jag befarade ju att media helt skulle negligera Site Salon.
Det är bra att jag hade fel. Media ska visa intresse för seminarier av det här slaget.
Artikeln med rubriken "Postmodernismen fortfarande en het teori" som är skriven av Sofia Curman finns HÄR.
Curman skriver:
"Fyra timmars teoriföreläsningar en lördagseftermiddag låter kanske halvkul, men ett till bristningsgränsen fullt galleri Milliken vittnade om vilken törst det finns efter filosofi i den här stan. Något definitivt, entydigt svar på dagens fråga gavs inte. Ett seminarium om postmodernismen måste naturligtvis ge flera, gärna motstridiga, svar samtidigt."
Precis. Det finns en törst efter filosofi och inte minst seriösa samtal. Detta har jag sagt länge.
Fortsätt rapportera om liknande samtal, tack.
tisdag, mars 10, 2009
Fredrik Liew i VT
Fredrik Liew och Andreas Gursky
Jag har intervjuat Fredrik Liew som är intendent på Moderna Museet, HÄR, i Västerviks-Tidningen. Fredrik är från Västervik, precis som jag – och Ola Larsmo och Karin Magnusson, som jag tidigare har intervjuat för VT:s räkning.
Jag undrar hur många fler västervikare det finns i kulturstockholm nu. Jag tror jag har betat av de flesta.
Fredrik var en gång i tiden målvakt i ishockeylaget VIK. Sen slog kulturintresset ner i honom som en blixt. Istället för hockey hamnade Strindberg, Auster, Lambchop och senare – mycket senare – Andreas Gursky på dagordningen.
Fast det är fullt möjligt att prata sport med Fredrik även i dag.
Fredrik har satt samman Gursky-utställningen som nu visas på Moderna.
Jag har en nyhet också: Fredrik är ansvarig intendent för den kommande Modernautställningen, det vill säga en slags version 2.0 av den Modernautställning som öppnade på museet 2006, och som hela kultursverige gick ner på knä för. Det kommer att bli en fantastisk utmaning för Fredrik. Lycka till, det ska bli spännande att se den. Missminner jag mig inte helt så är det vernissage någon gång under 2010.
Jag undrar hur många fler västervikare det finns i kulturstockholm nu. Jag tror jag har betat av de flesta.
Fredrik var en gång i tiden målvakt i ishockeylaget VIK. Sen slog kulturintresset ner i honom som en blixt. Istället för hockey hamnade Strindberg, Auster, Lambchop och senare – mycket senare – Andreas Gursky på dagordningen.
Fast det är fullt möjligt att prata sport med Fredrik även i dag.
Fredrik har satt samman Gursky-utställningen som nu visas på Moderna.
Jag har en nyhet också: Fredrik är ansvarig intendent för den kommande Modernautställningen, det vill säga en slags version 2.0 av den Modernautställning som öppnade på museet 2006, och som hela kultursverige gick ner på knä för. Det kommer att bli en fantastisk utmaning för Fredrik. Lycka till, det ska bli spännande att se den. Missminner jag mig inte helt så är det vernissage någon gång under 2010.
måndag, mars 09, 2009
Jag blev gubbe tidigt
När jag var kanske 14 år hörde jag BB King på radion. Det var en spelning från Cirkus som sändes i efterhand i Sveriges Radio. Jag spelade in konserten på band och spelade sedan bandet om och om igen under några år. Nu vet jag inte var bandet är.
BB King betydde mycket för mig inte minst när jag började spela gitarr. I dag är han förstås förknippad med den allra mest urtvättade sorten blues. Det är synd. Det finns många inspelningar från slutet av sextiotalet som står sig utomordentligt bra.
Först hade jag en stor, brun akustisk gitarr med hårda spända strängar. De gav mig märken och hårda fingertoppar. Senare köpte jag en elgitarr, en Fender Stratocaster, USA-tillverkad, 1979. Begagnad givetvis och jag fick den ganska billigt. Detta var en stor sak för mig. Jag spelade så mycket gitarr att jag inte gjorde läxorna under minst ett år. Jag hade en wah-wah pedal också. Både den och gitarren har jag kvar. Men jag spelar aldrig nu. Jag har försökt några gånger. Men det känns som om jag försöker leka med mina gamla Star Wars-figurer. De tillhör en annan tid, ett annat liv.
Jag blev knappast då, när det begav sig, någon virtuos och mitt intresse för blues kunde jag knappast ventilera i de två band jag spelade i, Shockproof och PAT. I det förra bandet spelade vi Smiths-inspirerad gitarrpop och i det senare någon slags grunge som jag aldrig riktigt gillade, även om vi hade roligt, jag och hockeykillarna. Båda banden var i sitt gymnasiala sammanhang ganska populära, vill jag nog säga.
Vart jag på väg med det här?
Musik betydde enormt mycket för mig. Jag var popsnobb, men breddade med både jazz och blues. Men något hände och jag vet verkligen inte vad, men jag la liksom av. Den enda musik jag lyssnar på i dag är musik som jag köpte mellan 1994 och 1998. Jag vet att det är patetiskt. Jag är slags nutida version av gubben som går omkring med John Lennon-keps. Nej, inte riktigt faktiskt. Så illa är det inte. Jag tänker droppa en rad band, musiker, skivbolag och händelser som var grundläggande bitar i min identitet som popsnobb. I dag är de förstås perverst daterade:
Mowax
Wall of Sound (inte så mycket soundet som skivbolagat)
Lord Sabre
Mani
Spike Island
Live forever
Talk tonight
The thrill is gone
Gene Clark
Jimmy Miller
Tom & Ed
Heavenly Social (jag var där en gång)
Stax
Northern soul
Leave them all behind
Relsease yo’delf
Kruder & Dorfmeister
Fools Gold
Warp
Leave home
Hug my soul
Jag är ganska säker på att det finns åtminstone ett par tusen före detta – eller kanske helt aktiva popsnobbar i Sverige som till fullo kan relatera till varenda en av mina ”drops”. Jag skulle vilja säga att de är ganska enkla faktiskt.
När jag nu lyssnar på Hug my Soul för första gången på kanske tio år, är det inte svårt att förstå vad det var som gjorde att denna lilla pärla blev en del av mig. Hug my soul är och förblir en fantastisk liten sak. Likväl har jag svårt att tänka mig att jag kommer att lyssna på låten igen och igen och igen som jag gjorde då. Den enda låten med Sarah Cracknell & Co jag lyssnar på i dag är Only Love Can Break Your Heart. Den låten är å andra sidan en sån låt de borde skicka ut i rymden så att andra civiliserade livsformer får möjlighet att förstå hur vi är som människor.
Nu lyssnar jag bara på gubbmusik: jazz och blues. Och det står jag för. Jag gillar Buddy Guy och Mose Allison. Och jag skiter fullständigt i Glasvegas. Det känns bra. Fast jag vet inte varför. Det gör inget. Det känns – som sagt – bra. Det räcker.
BB King betydde mycket för mig inte minst när jag började spela gitarr. I dag är han förstås förknippad med den allra mest urtvättade sorten blues. Det är synd. Det finns många inspelningar från slutet av sextiotalet som står sig utomordentligt bra.
Först hade jag en stor, brun akustisk gitarr med hårda spända strängar. De gav mig märken och hårda fingertoppar. Senare köpte jag en elgitarr, en Fender Stratocaster, USA-tillverkad, 1979. Begagnad givetvis och jag fick den ganska billigt. Detta var en stor sak för mig. Jag spelade så mycket gitarr att jag inte gjorde läxorna under minst ett år. Jag hade en wah-wah pedal också. Både den och gitarren har jag kvar. Men jag spelar aldrig nu. Jag har försökt några gånger. Men det känns som om jag försöker leka med mina gamla Star Wars-figurer. De tillhör en annan tid, ett annat liv.
Jag blev knappast då, när det begav sig, någon virtuos och mitt intresse för blues kunde jag knappast ventilera i de två band jag spelade i, Shockproof och PAT. I det förra bandet spelade vi Smiths-inspirerad gitarrpop och i det senare någon slags grunge som jag aldrig riktigt gillade, även om vi hade roligt, jag och hockeykillarna. Båda banden var i sitt gymnasiala sammanhang ganska populära, vill jag nog säga.
Vart jag på väg med det här?
Musik betydde enormt mycket för mig. Jag var popsnobb, men breddade med både jazz och blues. Men något hände och jag vet verkligen inte vad, men jag la liksom av. Den enda musik jag lyssnar på i dag är musik som jag köpte mellan 1994 och 1998. Jag vet att det är patetiskt. Jag är slags nutida version av gubben som går omkring med John Lennon-keps. Nej, inte riktigt faktiskt. Så illa är det inte. Jag tänker droppa en rad band, musiker, skivbolag och händelser som var grundläggande bitar i min identitet som popsnobb. I dag är de förstås perverst daterade:
Mowax
Wall of Sound (inte så mycket soundet som skivbolagat)
Lord Sabre
Mani
Spike Island
Live forever
Talk tonight
The thrill is gone
Gene Clark
Jimmy Miller
Tom & Ed
Heavenly Social (jag var där en gång)
Stax
Northern soul
Leave them all behind
Relsease yo’delf
Kruder & Dorfmeister
Fools Gold
Warp
Leave home
Hug my soul
Jag är ganska säker på att det finns åtminstone ett par tusen före detta – eller kanske helt aktiva popsnobbar i Sverige som till fullo kan relatera till varenda en av mina ”drops”. Jag skulle vilja säga att de är ganska enkla faktiskt.
När jag nu lyssnar på Hug my Soul för första gången på kanske tio år, är det inte svårt att förstå vad det var som gjorde att denna lilla pärla blev en del av mig. Hug my soul är och förblir en fantastisk liten sak. Likväl har jag svårt att tänka mig att jag kommer att lyssna på låten igen och igen och igen som jag gjorde då. Den enda låten med Sarah Cracknell & Co jag lyssnar på i dag är Only Love Can Break Your Heart. Den låten är å andra sidan en sån låt de borde skicka ut i rymden så att andra civiliserade livsformer får möjlighet att förstå hur vi är som människor.
Nu lyssnar jag bara på gubbmusik: jazz och blues. Och det står jag för. Jag gillar Buddy Guy och Mose Allison. Och jag skiter fullständigt i Glasvegas. Det känns bra. Fast jag vet inte varför. Det gör inget. Det känns – som sagt – bra. Det räcker.
söndag, mars 08, 2009
Det blev en kioskvältare!
Det visades sig att jag hade helt rätt, seminariet på Galleri Milliken i Stockholm, med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? var en kioskvältare. Site Salon visade sig vara en lysande idé. Förhoppningsvis fortsätter Site-redaktionen att sätta samman seminarier i den här stilen.
Jag kom lite sent, cyklade, men väl där visade det sig att hela det stora gallerirummet var fyllt till bristningsgränsen. Folk stod längs väggarna och riktigt väntade på att få bli upplysta om det postmoderna. Om nu upplyst i detta postmoderna sammanhang är rätt ord. Vissa av talarna skulle nog mena det, medan andra nog säger varken bu eller bä i den frågan. Jag lyckades tillslut klämma mig in allra längst bak och stod där under hela första akten då filosofen Hans Ruin och idéhistorikern Anders Burman talade. Sven-Olov Wallenstein var moderator tillsammans med Staffan Lundgren. Walle svarade på några frågor. Jag hade sett fram emot att han skulle tala. Han höll dock inget eget anförande.
Seminariet var utomordentligt väl ordnat. Power Ekroth stod bakom den provisoriska baren och krängde Ramlösa, vin och jordnötter. Hon berättade förövrigt att hon ska åka till Sydamerika – och vara borta länge verkar det som. Stockholm blir med andra ord ännu en karaktär fattigare. Men vad göra?
Kim West hade hand om bokbordet och visade årets julklapp – hans ord – en box med alla nummer av SITE (ej 1 & 2). Den ska jag köpa någon dag.
I pausen talade jag lite kort med Camilla Larsson på Bonniers konsthall som nu arbetar med en potentiellt intressant utställning med en rad unga konstnärer som förhåller sig till 80-talet. Jag pratade även med Katarina Elam och Ulrika Björk.
Seminariet fortsatte med att Dan Karlholm som enda deltagare gjorde anspråk på att i mer analytiska termer presentera en rad premisser för vad det postmoderna var inom konsten.
Sista talare var Sara Danius som spexade lite – helt inom ramen för vad som passar sig – då hon illustrerade, kan man väl säga – postmodernismen genom att visa två föremål, ett designobjekt med anonym upphovsman (modern) och ett designobjekt gjort av en icke-anonym designer verksam inom Memfisgruppen, prålig och fin (postmodern). Jag har aldrig hört Sara Danius tala tidigare, vilket nu känns lite underligt. Dels är hon professor i estetik, och jag borde rimligen ha hört henne tidigare, dels, och kanske framförallt, så visade det sig att hon är en bra talare. Just därför borde jag ju ha hört henne. Jag är svag för personer som kan uttrycka sig bra. Filosofer har ofta mycket att säga. Ofta säger de dock sakerna på ett ganska trist sätt. Danius överraskade.
Jag gör uppenbarligen inga anspråk på att sammanfatta de filosofier som togs upp.
Jag säger kort och gott att seminariet var bra. Man måste vara plats när evenemang av de här slagen går av stapeln, och media går inte att lita på för rapporter. En viss tröst kan man kanske känna i Site som bandade anförandena och den efterföljande diskussionen. Kanske blir det en podcast, vad vet jag. I så fall kommer undertecknad att höras på bandet. Nej, jag hostade inte extremt högt. Jag ställde en fråga, som både en – vinkande – Sara Danius och Dan Karlholm svarade på. Milou Allerholm hängde också på lite, men hon talade inte i mikrofon, så hon kommer nog inte med på podcasten, mer än som ett mummel. Synd.
Men jag måste ändå erkänna att jag blev lite besviken.
Alla fyra talare diskuterade storfilosofi, det vill säga de namn som tog plats var Fredric Jameson, Jean-François Lyotard, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida med flera. Så långt allt bra, förstås. Att inte tala om dessa filosofer på ett seminarium om det postmoderna vore slarvigt. Men vad jag personligen hyser ett stort intresse för är vad postmodernismen har fått för betydelse i Sverige. Detta berördes knappast alls. Sara Danius var den enda som rörde vid detta då det visade sig att hon arbetade på Dagens Nyheters kulturredaktion när postmodernismen nådde Sverige. Hon berättade hur DN och även Svenska Dagbladet diskuterade postmodernismen – som om postmodernismen var den enda som var av intresse. Ack, vilka tider!
Alla som är ens något intresserade av konst och konstkritik känner givetvis till att postmodernismen var viktig i Sverige. Detta nämnde faktiskt Ruin lite kort genom att nämna debatten mellan Ulf Linde och Lars O Ericsson. Det kommer jag ihåg nu. Men mycket mer om postmodernismen i Sverige blev det aldrig. Jag blev lite besviken eftersom jag tror att postmodernismen har betytt mycket för det svenska kulturklimatet, en rad kritiker/intellektuella/författare/konstnärer och så vidare, förlorade inflytande medan företrädare för ”det nya”, för vad som ibland felaktigt, ibland riktigt kallats postmodernismen fick/tog inflytande. Jag hade gärna sett att seminariet rörde åtminstone något vid detta.
Det var mycket få representanter på plats som var en del av det skiftet i någon större mening. Där saknade jag också representanter från dem som i dag på ett lite nytt sätt använder postmodernismen som ett skällsord för att beteckna relativism och nihilism inom kultursektorn. Johan Lundberg & Co var med andra ord inte på plats. Nu känner jag förstås inte igen alla i Stockholms kulturvärld, men jag vet att det fanns representanter från Aftonbladet och DN på plats. Frågan är om någon notis dyker upp i någon av dessa tidningar. Om jag säger så här: svensk media borde skriva om detta. Anledningen är enkel. Idédebatten i Sverige är skral. När det händer något borde det inte vara svårt för media att masa sig dit. Men att det inte är så, säger en hel del om det svenska redaktionella klimatet och nyfikenheten på intellektuella frågor. Site Salon i lördags var the place to be. Ingen tvekan om den saken.
Jag kom lite sent, cyklade, men väl där visade det sig att hela det stora gallerirummet var fyllt till bristningsgränsen. Folk stod längs väggarna och riktigt väntade på att få bli upplysta om det postmoderna. Om nu upplyst i detta postmoderna sammanhang är rätt ord. Vissa av talarna skulle nog mena det, medan andra nog säger varken bu eller bä i den frågan. Jag lyckades tillslut klämma mig in allra längst bak och stod där under hela första akten då filosofen Hans Ruin och idéhistorikern Anders Burman talade. Sven-Olov Wallenstein var moderator tillsammans med Staffan Lundgren. Walle svarade på några frågor. Jag hade sett fram emot att han skulle tala. Han höll dock inget eget anförande.
Seminariet var utomordentligt väl ordnat. Power Ekroth stod bakom den provisoriska baren och krängde Ramlösa, vin och jordnötter. Hon berättade förövrigt att hon ska åka till Sydamerika – och vara borta länge verkar det som. Stockholm blir med andra ord ännu en karaktär fattigare. Men vad göra?
Kim West hade hand om bokbordet och visade årets julklapp – hans ord – en box med alla nummer av SITE (ej 1 & 2). Den ska jag köpa någon dag.
I pausen talade jag lite kort med Camilla Larsson på Bonniers konsthall som nu arbetar med en potentiellt intressant utställning med en rad unga konstnärer som förhåller sig till 80-talet. Jag pratade även med Katarina Elam och Ulrika Björk.
Seminariet fortsatte med att Dan Karlholm som enda deltagare gjorde anspråk på att i mer analytiska termer presentera en rad premisser för vad det postmoderna var inom konsten.
Sista talare var Sara Danius som spexade lite – helt inom ramen för vad som passar sig – då hon illustrerade, kan man väl säga – postmodernismen genom att visa två föremål, ett designobjekt med anonym upphovsman (modern) och ett designobjekt gjort av en icke-anonym designer verksam inom Memfisgruppen, prålig och fin (postmodern). Jag har aldrig hört Sara Danius tala tidigare, vilket nu känns lite underligt. Dels är hon professor i estetik, och jag borde rimligen ha hört henne tidigare, dels, och kanske framförallt, så visade det sig att hon är en bra talare. Just därför borde jag ju ha hört henne. Jag är svag för personer som kan uttrycka sig bra. Filosofer har ofta mycket att säga. Ofta säger de dock sakerna på ett ganska trist sätt. Danius överraskade.
Jag gör uppenbarligen inga anspråk på att sammanfatta de filosofier som togs upp.
Jag säger kort och gott att seminariet var bra. Man måste vara plats när evenemang av de här slagen går av stapeln, och media går inte att lita på för rapporter. En viss tröst kan man kanske känna i Site som bandade anförandena och den efterföljande diskussionen. Kanske blir det en podcast, vad vet jag. I så fall kommer undertecknad att höras på bandet. Nej, jag hostade inte extremt högt. Jag ställde en fråga, som både en – vinkande – Sara Danius och Dan Karlholm svarade på. Milou Allerholm hängde också på lite, men hon talade inte i mikrofon, så hon kommer nog inte med på podcasten, mer än som ett mummel. Synd.
Men jag måste ändå erkänna att jag blev lite besviken.
Alla fyra talare diskuterade storfilosofi, det vill säga de namn som tog plats var Fredric Jameson, Jean-François Lyotard, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida med flera. Så långt allt bra, förstås. Att inte tala om dessa filosofer på ett seminarium om det postmoderna vore slarvigt. Men vad jag personligen hyser ett stort intresse för är vad postmodernismen har fått för betydelse i Sverige. Detta berördes knappast alls. Sara Danius var den enda som rörde vid detta då det visade sig att hon arbetade på Dagens Nyheters kulturredaktion när postmodernismen nådde Sverige. Hon berättade hur DN och även Svenska Dagbladet diskuterade postmodernismen – som om postmodernismen var den enda som var av intresse. Ack, vilka tider!
Alla som är ens något intresserade av konst och konstkritik känner givetvis till att postmodernismen var viktig i Sverige. Detta nämnde faktiskt Ruin lite kort genom att nämna debatten mellan Ulf Linde och Lars O Ericsson. Det kommer jag ihåg nu. Men mycket mer om postmodernismen i Sverige blev det aldrig. Jag blev lite besviken eftersom jag tror att postmodernismen har betytt mycket för det svenska kulturklimatet, en rad kritiker/intellektuella/författare/konstnärer och så vidare, förlorade inflytande medan företrädare för ”det nya”, för vad som ibland felaktigt, ibland riktigt kallats postmodernismen fick/tog inflytande. Jag hade gärna sett att seminariet rörde åtminstone något vid detta.
Det var mycket få representanter på plats som var en del av det skiftet i någon större mening. Där saknade jag också representanter från dem som i dag på ett lite nytt sätt använder postmodernismen som ett skällsord för att beteckna relativism och nihilism inom kultursektorn. Johan Lundberg & Co var med andra ord inte på plats. Nu känner jag förstås inte igen alla i Stockholms kulturvärld, men jag vet att det fanns representanter från Aftonbladet och DN på plats. Frågan är om någon notis dyker upp i någon av dessa tidningar. Om jag säger så här: svensk media borde skriva om detta. Anledningen är enkel. Idédebatten i Sverige är skral. När det händer något borde det inte vara svårt för media att masa sig dit. Men att det inte är så, säger en hel del om det svenska redaktionella klimatet och nyfikenheten på intellektuella frågor. Site Salon i lördags var the place to be. Ingen tvekan om den saken.
lördag, mars 07, 2009
Ska det postmoderna begravas?
Det återstår att se om det postmoderna ska begravas eller inte. Jag åker nu till Galleri Milliken och lyssnar när Södertörngänget drar sina grejer om det postmoderna. Seminariet heter: Svar på frågan: vad var det postmoderna?
Senare i kväll ska jag på revy.
Senare i kväll ska jag på revy.
torsdag, mars 05, 2009
Rikard intevjuar Rikard om Niklas
Rikard 1: Du intervjuar Niklas Belenius på Konsten.net HÄR, varför gör du det?
Rikard 2: Niklas Belenius gör ett bra jobb, därför intervjuar jag honom. På sitt galleri visar han konst av både yngre och äldre konstnär, samt att han visar konst av konstnärer som kommer från andra länder och tillsynes inte är rena kioskvältare. De flesta andra gallerister ställer bara ut säkra kort. Stockholms konstliv är så litet och internt. Niklas expanderar detta lilla konstliv. Det behövs.
Rikard 1: Hurdå ”behövs”?
Rikard 2: Det är inte så komplicerat. Niklas riskerar något, och som det brukar heta, man vinner inget om man inte riskerar något.
Rikard 1: Floskel!
Rikard 2: Må så vara. Men det är också sant. Inte minst i gallerisvängen. Se bara hur många trötta utställningar som visas på gallerierna på Hudiksvallsgatan. Där finns knappast något rikstagande. Bara säkra kort – som å andra sidan visar sig vara svaga kort. Niklas kör lite med osäkra kort, och vinner desto mer, tycker jag.
Rikard 1: Jo. Det är sant. Det vet alla att Hudik inte är vad vi hoppades att det skulle vara. Det behövs lite nya människor med nya tag, menar du?
Rikard 2: Precis. Det behövs inte så mycket, bara lite nya gallerister ibland.
Rikard 1: Niklas Belenius är gammalt skateproffs, passar det sig i konsten?
Rikard 2: Skämtar du? Det spelar ingen roll alls om han är gammalt skateproffs eller före detta student från Handels. Men det är lite roligare att läsa om ett skateproffs som sadlat om till gallerist, än ännu en handelsstudent som går in i konsten. Det har vi sett förut.
Rikard 1: Hur skulle du karakterisera de idéer Niklas har om konst?
Rikard 2: Han har det som behövs. Man kan sammanfatta det i driv och engagemang. Vad han sedan tror på i konsten, är egentligen sekundärt, det vill säga den konst som visas måste mottas precis som vilken annan konst som ställs ut. Någon recension av galleristen ger jag mig inte på. Däremot har jag recenserat ett par utställningar hos Niklas, och kommer kanske att recensera något mer som visas där. Vi får se.
Rikard 1: Tack för den här gången, Rikard. Vem intervjuar du nästa gång på Konsten.net?
Rikard 2: Vet inte riktigt än. Jag kan däremot avslöja att jag har intervjuat Fredrik Liew som är intendent på Moderna Museet. Det är han som har satt samman den stora utställningen med fotografier av Andreas Gursky på Moderna Museet. Han är precis som Karin Magnusson, Ola Larsmo och jag själv uppvuxen i Västervik. Den intervjun kommer snart att publiceras i Västerviks-Tidningen.
Rikard 2: Niklas Belenius gör ett bra jobb, därför intervjuar jag honom. På sitt galleri visar han konst av både yngre och äldre konstnär, samt att han visar konst av konstnärer som kommer från andra länder och tillsynes inte är rena kioskvältare. De flesta andra gallerister ställer bara ut säkra kort. Stockholms konstliv är så litet och internt. Niklas expanderar detta lilla konstliv. Det behövs.
Rikard 1: Hurdå ”behövs”?
Rikard 2: Det är inte så komplicerat. Niklas riskerar något, och som det brukar heta, man vinner inget om man inte riskerar något.
Rikard 1: Floskel!
Rikard 2: Må så vara. Men det är också sant. Inte minst i gallerisvängen. Se bara hur många trötta utställningar som visas på gallerierna på Hudiksvallsgatan. Där finns knappast något rikstagande. Bara säkra kort – som å andra sidan visar sig vara svaga kort. Niklas kör lite med osäkra kort, och vinner desto mer, tycker jag.
Rikard 1: Jo. Det är sant. Det vet alla att Hudik inte är vad vi hoppades att det skulle vara. Det behövs lite nya människor med nya tag, menar du?
Rikard 2: Precis. Det behövs inte så mycket, bara lite nya gallerister ibland.
Rikard 1: Niklas Belenius är gammalt skateproffs, passar det sig i konsten?
Rikard 2: Skämtar du? Det spelar ingen roll alls om han är gammalt skateproffs eller före detta student från Handels. Men det är lite roligare att läsa om ett skateproffs som sadlat om till gallerist, än ännu en handelsstudent som går in i konsten. Det har vi sett förut.
Rikard 1: Hur skulle du karakterisera de idéer Niklas har om konst?
Rikard 2: Han har det som behövs. Man kan sammanfatta det i driv och engagemang. Vad han sedan tror på i konsten, är egentligen sekundärt, det vill säga den konst som visas måste mottas precis som vilken annan konst som ställs ut. Någon recension av galleristen ger jag mig inte på. Däremot har jag recenserat ett par utställningar hos Niklas, och kommer kanske att recensera något mer som visas där. Vi får se.
Rikard 1: Tack för den här gången, Rikard. Vem intervjuar du nästa gång på Konsten.net?
Rikard 2: Vet inte riktigt än. Jag kan däremot avslöja att jag har intervjuat Fredrik Liew som är intendent på Moderna Museet. Det är han som har satt samman den stora utställningen med fotografier av Andreas Gursky på Moderna Museet. Han är precis som Karin Magnusson, Ola Larsmo och jag själv uppvuxen i Västervik. Den intervjun kommer snart att publiceras i Västerviks-Tidningen.
onsdag, mars 04, 2009
Det var nog bättre förr, ändå.
Det är helt säkert mycket som har blivit bättre. Men när jag läser vad Horace Engdahl säger om entusiasmen från redaktionen, närmare bestämt från Arne Ruth, så tror jag på fullt allvar att det var bättre förr. Och jag blir lite rörd.
Det är faktiskt sant.
I en intervju från, 2004, i Bleking Läns Tidning, berättar Horace Engdahl om när han intervjuade Jacques Derrida i början av 80-talet i Köpenhamn:
"- Jag förklarade att han var känd för att inte ge några intervjuer. Men Arne Ruth sa bara 'Åk till Köpenhamn!'"
Det blev en intervju och en faktaruta om dekonstruktion i Expressen.
Arne Ruth var då redaktör och Engdahl verksam som kritiker.
Hur ofta i dag publiceras en intervju med en filosof som inte har nått ut till någon annan än den inbitne akademikern? Aldrig. Det vill säga: det var bättre förr.
Varför är det så?
Vad jag inte begriper är att ingen tidning i Sverige passar på att göra tvärtom. När alla tidningar är snuttifierade så borde det allra enklaste sättet att få läsare vara att göra tidningen tung och seriös. Det är det vi vill ha. Inte kort-korti-kort-kort.
Obegripligt.
Det är faktiskt sant.
I en intervju från, 2004, i Bleking Läns Tidning, berättar Horace Engdahl om när han intervjuade Jacques Derrida i början av 80-talet i Köpenhamn:
"- Jag förklarade att han var känd för att inte ge några intervjuer. Men Arne Ruth sa bara 'Åk till Köpenhamn!'"
Det blev en intervju och en faktaruta om dekonstruktion i Expressen.
Arne Ruth var då redaktör och Engdahl verksam som kritiker.
Hur ofta i dag publiceras en intervju med en filosof som inte har nått ut till någon annan än den inbitne akademikern? Aldrig. Det vill säga: det var bättre förr.
Varför är det så?
Vad jag inte begriper är att ingen tidning i Sverige passar på att göra tvärtom. När alla tidningar är snuttifierade så borde det allra enklaste sättet att få läsare vara att göra tidningen tung och seriös. Det är det vi vill ha. Inte kort-korti-kort-kort.
Obegripligt.
måndag, mars 02, 2009
Andres byter tidning
Det är fånigt hur mycket Andres Lokko har betytt för mig. Det fanns en tid då hans ord var min lag. Tiden var pop och bibel. Ibland var det lite svårt, men jag svalde och bet ihop. Han gillade aldrig The Doors och Pink Floyd. Men det hade jag gjort. Det dröjde inte länge innan jag lämnade dem bakom mig. Istället började jag lyssna på Smokey Robinson och Warren G.
Detta är inte helt sant. Jag fortsatte att lyssna på mina gamla band. Fast inte lika mycket. Så var det faktiskt.
Andres Lokko. Allt tendentiös, rolig och kunnig. Därför blev jag glad i dag när läste på Resumés hemsida att Andres – jag kallar honom så – ska börja skriva för Aftonbladet. Detta tror jag kan vara bra för Karin Magnusson & Co, som hittills haft det lite svårt med populärkulturen. Jag tror verkligen att han kan hjälpa dem. Detta innebär också att han slutar skriva för Expressen, får man anta.
Det bästa med Andres är att han skriver om pop, filmer och inte minst personer som om de var grekiska dramer, nobelprisad litteratur eller en målning Ola Billgren. Han ser en ny singel med Sparkle som en stor kulturradikal händelse.
Men en sak är viktig att poängtera. Han skriver inte med det språket – det traditionella kulturspråket. Men han tycker att Fools Gold och The Tracks of My Tears är lika viktiga som ett grekiskt drama, Dvärgen av Pär Lagerkvist och en målning av Picasso. Säkert viktigare till och med. Jag förstår honom. Man skulle kunna säga att han är Carl Otto Werkelid 4.0. Samma lidelse, andra objekt.
En av de saker som är roligt med Andres är att han bygger sina resonemang på att det ena är jävligt bra, och att det andra är liksom falskt, fult och bara helt skitfel. Ingen kan hylla och dissa som han. Det är nog därför hans texter ofta är roliga att läsa.
Jag har träffat Andres en gång när jag och min goda vän Sara Landare hälsade på honom i London för några år sedan. Vi intervjuade honom för Saras och mitt projekt KonstClip. Intervjun ligger fortfarande uppe. Han var charmerande och kändes verkligen genuint trevlig. Vi hälsade lite snabbt på hans trummande tjej innan hon smet ut. Då bodde han, om jag inte missminner mig, i en lägenhet som tillhörde en av bandmedlemmarna i St Etienne. Självklart.
Det ska bli roligt, förhoppningsvis, att se vad Andres har att erbjuda i det sammanhang som är Aftonbladet Kultur. Om det är en gammal hjälte jag har svårt att släppa så är det Andres. Därför ser jag också fram emot hans texter i Aftonbladet.
Detta är inte helt sant. Jag fortsatte att lyssna på mina gamla band. Fast inte lika mycket. Så var det faktiskt.
Andres Lokko. Allt tendentiös, rolig och kunnig. Därför blev jag glad i dag när läste på Resumés hemsida att Andres – jag kallar honom så – ska börja skriva för Aftonbladet. Detta tror jag kan vara bra för Karin Magnusson & Co, som hittills haft det lite svårt med populärkulturen. Jag tror verkligen att han kan hjälpa dem. Detta innebär också att han slutar skriva för Expressen, får man anta.
Det bästa med Andres är att han skriver om pop, filmer och inte minst personer som om de var grekiska dramer, nobelprisad litteratur eller en målning Ola Billgren. Han ser en ny singel med Sparkle som en stor kulturradikal händelse.
Men en sak är viktig att poängtera. Han skriver inte med det språket – det traditionella kulturspråket. Men han tycker att Fools Gold och The Tracks of My Tears är lika viktiga som ett grekiskt drama, Dvärgen av Pär Lagerkvist och en målning av Picasso. Säkert viktigare till och med. Jag förstår honom. Man skulle kunna säga att han är Carl Otto Werkelid 4.0. Samma lidelse, andra objekt.
En av de saker som är roligt med Andres är att han bygger sina resonemang på att det ena är jävligt bra, och att det andra är liksom falskt, fult och bara helt skitfel. Ingen kan hylla och dissa som han. Det är nog därför hans texter ofta är roliga att läsa.
Jag har träffat Andres en gång när jag och min goda vän Sara Landare hälsade på honom i London för några år sedan. Vi intervjuade honom för Saras och mitt projekt KonstClip. Intervjun ligger fortfarande uppe. Han var charmerande och kändes verkligen genuint trevlig. Vi hälsade lite snabbt på hans trummande tjej innan hon smet ut. Då bodde han, om jag inte missminner mig, i en lägenhet som tillhörde en av bandmedlemmarna i St Etienne. Självklart.
Det ska bli roligt, förhoppningsvis, att se vad Andres har att erbjuda i det sammanhang som är Aftonbladet Kultur. Om det är en gammal hjälte jag har svårt att släppa så är det Andres. Därför ser jag också fram emot hans texter i Aftonbladet.
söndag, mars 01, 2009
Konst som är vad den är
Det du ser är inte vad du får. Så är konsten. Åtminstone sedan den konceptuella konsten tog över. Duchamps Flasktorkare (1914) är inte en flasktorkare, den är något annat, den är konst. Ett tidigt och fortfarande relevant exempel.
I olika grader är detta vad-du-ser-är-inte-vad-du-får ett tillstånd. Men det finns försök till förändring. Men sådana försök jämförs med andra värdesystem. Och då har konsten det svårt.
Den Engelska kritiken Jonatan Jones bloggar om konst på tidningen The Guardian. Jonatan Jones skriver i bloggposten ”Charles Avery's Island is a flimsy fantasy” (19/2) om Charles Avery som är en av de konstnärer curatorn Nicolas Bourriaud har inkluderat på Altermodern, den tredje Tate triennalen. Jonatan Jones är skeptisk eftersom Averys konst är vad den är. Jag respekterar hans åsikt – han gillar inte vad han ser.
Jones skriver:
“But I simply don't see what is so original about this. Creating an imaginary world, populating it with strange creatures and adventures - isn't this what fantasy writers have always done? CS Lewis and JRR Tolkien seem to be ahead of Avery - his map in Tate Britain even looks like a map of Narnia or Middle Earth, complete with Elvish script.”
Vad är det Avery har gjort egentligen? Gå in i vilken fantasy-rollspels-serie-butik i hela världen, och du hittar det Avery gör. Skillnaden är att de figurer, saker, kartor, kortlekar, tidningar som finns i dessa butiker inte existerar med prefixet konst – det vill säga de är vad de är.
Jag känner inte till Avery särskilt väl. Men jag tror att denne konstnär arbetar på samma sätt som de grabbar (de är nästan bara grabbar) som tillverkar actionfigurer och plastbyster av mytiska figurer. Skillnaden är bara den att han presenterar sina grejer som konst.
Detta är nog det svåraste en konstnär kan göra i dag. Göra något, kalla det för konst, och samtidigt låta det vara vad det är. Det finns fler exempel. Jag återkommer.
I olika grader är detta vad-du-ser-är-inte-vad-du-får ett tillstånd. Men det finns försök till förändring. Men sådana försök jämförs med andra värdesystem. Och då har konsten det svårt.
Den Engelska kritiken Jonatan Jones bloggar om konst på tidningen The Guardian. Jonatan Jones skriver i bloggposten ”Charles Avery's Island is a flimsy fantasy” (19/2) om Charles Avery som är en av de konstnärer curatorn Nicolas Bourriaud har inkluderat på Altermodern, den tredje Tate triennalen. Jonatan Jones är skeptisk eftersom Averys konst är vad den är. Jag respekterar hans åsikt – han gillar inte vad han ser.
Jones skriver:
“But I simply don't see what is so original about this. Creating an imaginary world, populating it with strange creatures and adventures - isn't this what fantasy writers have always done? CS Lewis and JRR Tolkien seem to be ahead of Avery - his map in Tate Britain even looks like a map of Narnia or Middle Earth, complete with Elvish script.”
Vad är det Avery har gjort egentligen? Gå in i vilken fantasy-rollspels-serie-butik i hela världen, och du hittar det Avery gör. Skillnaden är att de figurer, saker, kartor, kortlekar, tidningar som finns i dessa butiker inte existerar med prefixet konst – det vill säga de är vad de är.
Jag känner inte till Avery särskilt väl. Men jag tror att denne konstnär arbetar på samma sätt som de grabbar (de är nästan bara grabbar) som tillverkar actionfigurer och plastbyster av mytiska figurer. Skillnaden är bara den att han presenterar sina grejer som konst.
Detta är nog det svåraste en konstnär kan göra i dag. Göra något, kalla det för konst, och samtidigt låta det vara vad det är. Det finns fler exempel. Jag återkommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)