Det håller i sig

Mitt filmintresse var som störst när jag var 14 år. Då var jag en riktig liten kalenderbitare. Jag hade av mina föräldrar fått den eminenta Bra Böckers Film och TV-lexikon, i två band. En guldgruva för en pojke i sina bästa pojkår. Jag svalde allt. Fint eller fult. Det var faktiskt så att uppdelningar av det slaget lämnade mig helt oberörd.

Det fanns en tid när jag kunde rabbla Ingmar Bergmans alla filmer, och jag vet än i dag, vilket år Charles Bronson är född – 1921 – och jag fascinerades djupt av Michelangelo Antonioni.

Några år senare upptäckte jag den engelska filmtidningen Empire. En tidning jag köper ibland även i dag. Den är helt enkelt underhållande och i grunden, för läsaren, helt okomplicerad. Den idé som tidningen vilar på, påminner om den okomplicerade fascination jag hade för filmmediet som jag hade som tonåring. I Empire finns inga tydliga skillnader mellan högt och lågt. I nya numret återfinns en lång och bra artikel om Marcello Mastroianni och Fellinis film 8½. Samtidigt publiceras en lång artikel om kommande actionfilmer från Hollywood.

I mina ögon framstår därför Empire, med sina glittriga omslag, roliga ingresser, och initierade reportage som den ideala kulturtidskriften. Anledningen? Den frånvarande kulturneurosen. Empire fegar inte. Empire är inte nervös. Empire tar i. Empire skäms inte. Och så vidare. Empire skriver om den film som visas och som i deras förbehållslösa eklektiska perspektiv, är bra, eller åtminstone intressant, på något sätt. Dessutom, och detta bör förstås nämnas, vet de vad läsaren vill – läsa om film. Det blir inte så krångligt då. Tack, Empire, för år av underhållande läsning. Keep on keepin’ on.

I kväll är det dags för mig att se 8½ igen. Det var många år sedan. Det kommer att bli ett kärt återseende.


Marcello Mastroianni läser tidningen i 8½.

Varför måste det vara så?

Vi var många som blev glada när Karin Magnusson tillträdde som kulturchef på Aftonbladet. För första gången någonsin i svensk press har en kulturchef sin bakgrund i populärkulturen. Många ventilerade även sina farhågor. Hur skulle det nu gå med Aftonbladet Kultur? Förflackning och andra det-var-bättre-förr-ord slängdes fram för att visa vartåt det nu barkade. Jag höll tummarna. En kultursida med riktig bredd, äntligen, tänkte jag. En kultursida som tar ett grepp på kulturen i stort. Det låter som en dröm.

Men nu skriver Karin Magnusson en text om halvunga män som spelar tv-spel istället för att ta ansvar. Det är en tråkig vinkling och ett angrepp på populärkulturen. Men jag känner igen stilen från förr. Aftonbladsargumentet.

Jag kommer ihåg när jag beställde en vhs-film med finalmatch nummer två från Canada Cup, 1987. Det var en numera nedlagd butik på Upplandsgatan i Stockholm som sålde hockeyfilmer. Kanada (Gretzky och Lemieux) mot Sovjet (Makarov och Krutov). Hockeymatchen räknas som en av de bästa – kanske den bästa som någonsin spelats. Jag hämtade paketet på posten på en lunchrast på gymnasiet. När läraren under efterföljande lektion var sen, stoppade jag in filmen i den video som fanns i klassrummet och tryckte på play. Vi var kanske tre-fyra stycken som kollade, de andra suckade. Och sedan kom Aftonbladsargumentet, jag kommer ihåg det som i går. En god vän, vi ses då och då, även i dag, roffade åt sig beställningen och såg till sin förtjusning att filmen hade kostat mig 250 kronor plus porto. Ha!, blev reaktionen – har du beställt en hockeymatch för 250 kronor!?! Att jag hade gjort det, var förstås inte bra, tyckte min kompis, även om han tyckte bra om matchen. Jag skulle vilja säga att han njöt av det sublima spelet. Att betala pengar på det viset, för något sådant, är inte bra. Inte då, inte nu.

Det var mycket pengar, det höll jag med om, men allt gick inte att få tag i gratis på biblioteket eller på det lokala videohaket för en femtilapp. Men om man kan, och vill, så är det möjligt att betala för en bra produkt. Så var det förstås redan då. Nu är man är tacksam för att Ebay, Amazon, Alibris och de svenska motsvarigheterna Tradera, Bokus och Adlibris, finns. Att jag lyckades hitta en hockeymatch som hade flera år på nacken, när jag var 17 år, ser jag i dag som ett mirakel. Världen såg helt annorlunda ut då. En vara – eller en kontakt – var inte bara ett klick borta. Detta är sanningen, även om det verkar osannolikt i dag.

Nu menar jag inte att en kultursida ska skriva om sport mer än undantagsvis. Den parallell jag pratar om gäller den reaktion jag fick när min kompis såg vad filmen kostade mig. Produkter med en tydlig koppling till marknaden ogillas, särskilt av Aftonbladet. Särskilt av Aftonbladet.

En kultursida med en tydlig populärkulturell profil har en vinkling mot film, serier, popmusik, spel och TV. En kultursida ska dessutom bevaka traditionell kultur, som ingalunda kan skjutas åt sidan. Det handlar alltså om en komplettering. Men om vi nu trodde, och någonstans hoppades, att Karin Magnusson ville genomföra, denna helt relevanta breddning av kulturbevakningen, så får vi nog nu, när det gått en tid, erkänna, att en sådan förändring inte genomförts. Det är nog dags att sluta hoppas.

Problemet ligger i den grund som Aftonbladet Kultur står på. Den får mig till och med att undra – hur tänkte man när man tillsatte Karin Magnusson?, som i mina ögon, är en person som skulle kunna genomföra dessa reformer. Men någonstans på vägen fungerade det inte. För hur förenar man kulturjournalistik som kommer från vänster – och landar i vänster – i en slag evigt upprepad cirkel – med en bevakning av populärkulturen, som inte fastnar i en kritisk profil vars slutsats alltid blir att kultur som produceras i anknytning till marknaden, per se, är dålig?

Anledningen till att jag reagerar har att göra med Karin Magnussons text, ”Därför vill männen bli kvar i tonårsrummet”. Hon försöker, via Gary Cross, säga något om, ”halvunga” män, som bara vill spela tv-spel. Det går sådär. Eller rättare sagt, det blir så urbota tråkigt. Magnussons slutsats:

”Vilket lämnar dagens halvunga män att ersätta inflytande på arbetsmarknaden och rollen som familjeförsörjare med snabba kickar som underhållningsindustrin tillhandahåller. I takt med att den växer krävs nya konsumenter och produkter som attraherar en bred åldersgrupp. Spelindustrin har genom att ringa in nya segment som tweens, kidsults, middle youth, adultescents lyckats inte bara behålla utan också utöka antalet kunder."

Här har vi med andra ord klassisk Aftonbladsretorik: Spelindustrin, som är det konkreta exemplet, analyseras i termar av en underhållningsindustri som kräver nya konsumenter, likt ett rovdjur ringar den in vuxna barn, och den tv-spelande människan analyseras är en kund eller en konsument. Varför väljer man alltid – alltid – att se tv-spelaren på det sättet? Varför måste slutsatsen alltid vara denna i Aftonbladet – att populärkultur är opersonlig, förljugen, anonym och att den på ett underligt sätt är ekonomiskt inringande och krävande (läs: ond). Att någon gör sig en rejäl slant på de spel, filmer och serier vi halvunga män köper är givet. Det som förbises är de meningsskapande processer som kan knytas till dessa produkter. För ingen tror väl att vi köper dem för att vi inte kan konkurrera på arbetsmarknaden eller för att vi är tomma inombords? Eller?

Jag tycker det är pinsamt att produkter producerade av tv-spelsutvecklare som Starbreeze, serietecknare som Alan Moore och Ed Brubaker, tv-producenter som Matthew Weiner och musikproducenter som RZA ska lida av en så förlegad bevakning. En seriös, initierad populärkulturbevakning skulle kunna ge läsaren så mycket. Om inte så kan vi halvunga män kanske lika gärna fortsätta hänga i det tonårsrum som ”skapats” och ”tilldelats” oss. Där är det i alla fall inte tråkigt.

Karin Magnusson, kan du inte istället intressera dig för populärkulturens alla andra sidor?

Att leva lättare ibland

I helgen fick jag för första gången använda min fluga. För ett par veckor sedan köpte jag, under överinseende av min squashpartner Håkan Östberg, en fluga. Håkan är något av en estet. Håkan tog med mig till Hans Allde, en trevligt litet skrädderi på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Där arbetar en av Håkans äldre vänner och jag kunde dagen till ära få lite rabatt. Och det är förstås inget jag tackar nej till, jag tackade så mycket för det. Vissa skulle kanske säga att flugan markerar en profil av en konservativ livsföring, medan andra nog skulle säga att den redan nu har gjort sitt som nygammal modeattiralj. Låt mig först säga att jag inte finner något större intresse i modets system, men att jag likväl, då och då, gärna sätter på mig kläder jag känner mig fin i. Det ena utesluter inte det andra. Och då menar jag inte fin i någon upphöjd mening. Jag menar bara fin – trevlig eller snygg. Det kan handla om något så vanligt som ett par nya jeans, eller ett par nya sneakers, eller som i det här fallet, en i dag sällan skådad och i grunden manlig halsprydnad.

Och var passar väl en fluga bättre än på en gammal herrgård från 1700-talet. Jag höll mig fram till kvällen. När det vad dags för ”afternoon thé” kände jag inte riktigt att det passade sig att sticka ut, på det sättet. Och det var nog ett klokt val, kan jag säga så här i efter hand. Alla var klädda som vanligt, i kofta, jeans och luvtröja. Jag vet inte om någon bar ens slips, och någon aftonklänning eller kavaj återfanns givetvis inte på någon då vi serverades té i salongen en trappa upp. Flugan sparade jag till middagen och det var ett bra val, tycker jag nog.

Allt det här är mycket väsen för ingenting. Så är det bara. Kort och gott måste jag erkänna att jag trivs mycket bra i min fluga. Den är brun och bär på lite inslag av rött, och jag knyter den på egen hand. Jag har burit fluga förr, på gymnasiet, då läste jag dikter, spelade gitarr och gick på bal i frack. På den tiden handlade det om vit fluga, och den var färdigknyten. Jag hakade ihop ändarna när jag slängt den runt halsen. Jag känner mig mycket finare i min fluga som jag är tvungen att knyta själv. Men det är inte helt lätt att knyta fluga. Man riskerar att bli lite varm innan middagen.

När jag köpte flugan talade vi ett tag om vem som uppskattar flugor. Svaret var entydigt: andra män. Det är de som kommer fram och mumlar något uppskattande och nickar lite med huvudet när man visar upp sig i någon, förhoppningsvis, respektabel bar. Kvinnor verkar mest tycka att man ser konstig ut. Och detta får man väl beakta, på något sätt, antar jag. Det är ingen hemlighet att män uppskattar saker med män som kvinnor inte ser, och vice versa. Det är som det är med det. Min investering i fluga tillhör med andra ord kategorin penisförlängare. Och det är väl med det som med allt annat, jorden snurrar och den fortsätter att snurra.

Hur var det då med Gimo Herrgård. Den var riktigt trevligt. Jag ger helgen fem klappor. Full pott, med andra ord. Det som var så trevligt var att det var fint, men inte på något snobbigt sätt. Inte sällan, tyvärr, hamnar man i någon klädboutique och damen, för det handlar oftast om en dam, synar en nerifrån och upp, och ger ifrån sig en liten munsnörpning, om man inte passar in i det förväntade klientelet. Sådana reaktioner är alltid tråkiga, och tycks oftast hända här i Sverige. I England, där jag under årens lopp, spenderat snart hela år av mitt liv, kan damerna helt säkert med en blick avslöja ett visst missnöje med mina oputsade skor. Skillnaden är dock helt väsentlig. I Sverige höjer damen blicken för att hon ska förvissa sig om att hon ser att jag ser hennes bedömning. I England spelar det ingen roll för damen om jag ser att hon bedömer. Hon bedömer och sen är det inte något mer med det. Hon behöver inte visa det. Jag gillar den typen av bedömning bättre på något sätt. Personalen på Gimo var trevlig, tillmötesgående, välkomnande och okomplicerad. Inte alls bedömande, om jag tolkade signalerna rätt.

Maten var förträfflig. Och nu överdriver jag inte det minsta. Ska jag dela ut ett minus i anslutning till maten går det till en viss fördröjning mellan förrätt och huvudrätt under lördagen, något som vi sedan fick en förklaring till – lite mycket i köket. Annars gick allt hand i hand och rätterna var okomplicerade och till stor del utsökta. Jag är lite översvallande, jag inser det. Men det var inte bara maten som gjorde susen, och där ingår även alla kakor och smörgåsar som serverades under eftermiddagens téstund, nej, det var inramningen, som var kronan på verket.

Jean Eric Rehn ritade huset under mitten av 1700-talet och herrgården tillhör de första i gustaviansk stil. Själva herrgårdsområdet var generöst tilltaget och inkluderade även ett bibliotek och biljardrum, samt ett sjöhus där bastu och badtunna erbjöds gästerna utan extra kostnad. Sedan har vi rummen, vi, jag och mitt sällskap, fick ett rum med kristallkrona, guldbruna tapeter och dubbelsäng. Stilfullt mysigt är det enda jag kommer på just nu, som sammanfattar känslan av rummet. Vi trivdes mycket bra.

En helg på Gimo Herrgård gör livet lättare. Livet innehåller så mycket besvärligheter. Det säger jag utan att syfta på något speciellt. Det är så livet är bara. Att bara lämna allt sådant därhän under en dag eller två är inte bara bra, jag tror det är viktigt. Jag är helt för ”easy living” – från och till, och varför inte Gimo Herrgård?

Världens kanske sämsta film

I går började Kalle och jag skriva på vår serie. Det gick ganska bra. Eller sådär faktiskt. Vi bestämde oss därför att gå till det lokala snabbköpet för att hyra en film. Vi behövde göra något annat. Att vara kreativ tar på krafterna.

Vi hyrde filmen Doomsday. Rhona Mitra från Nip/Tuck spelar huvudrollen. Under hela 10 minuter såg filmen bra ut. Men det höll inte hela vägen, skulle man kunna säga. Det visade sig att Doomsday var en riktigt skitfilm. Kanske den sämsta som gjorts. Fast så dålig kanske den inte var ändå. I filmhistorien finns trots allt en och annan kalkon. Men urusel var den i alla fall. Filmen: Virus slår ut stora delar av norra England och Skottland. Korruption. Postpunk. Skrål. Riddare. Ånglok. Bentley. Mad Max fast jättedålig. Och slutet, ett stort frågetecken. Hur går det till när en film som Doomsday blir till? Det är en gåta vi aldrig kan få något svar på.

Men Kalle och jag hade roligt ändå. Man har ganska kul när man ser dåliga filmer. Ibland roligare än när man ser roliga filmer.

Mad Men - Rambo, på samma skala

Budskapet är tydligt. Det komplexa är bättre än det banala. Någon annan slutsats vore inte rimlig att dra. För vad skulle då hända med kultursektorn och receptionen av den? Det komplexa bär på mer kvalitet än det banala. Så är det bara. Men...

Uppdelningen speglar mottagarens insats. Det komplexa kräver eftertanke och ansträngning. Bildning och förståelse är inte heller någon nackdel. Det banala kräver så mycket mindre. Det som finns i objektet räcker oftast.

Det komplexa. Tv-serien Mad Men är komplex och den har ett högt anseende. Serien har kammat hem tre Golden Globes, varav två för bästa TV-serie drama (2007 och 2008). Kort resumé: Mad Men handlar om att livet i slutet av 50-talet och i början av 60-talet i New York. Nyckelorden: norm, ångest, samhällsförändring, förljugenhet, hederlighet, manligt och kvinnligt. Produktionen är genomarbetad. Den grafiska formen i vinjetten är avancerat snygg. Dekoren är realistisk (möbler, tapet, askfat) och kostymerna tidstrogna (Grace Kelly-klänningar, stilfulla frisyrer och smala kostymer). Berättelsen som speglas i ett samhälle under förändring, är, tja, komplex. Huvudkaraktären Don Draper framställs å ena sidan som en manlig förebild. Han har en slags självklar idérikedom och stilen han bär upp är oklanderlig, och han är inte stel. Han arbetar på en reklambyrå och han är framgångsrik. Draper är tuff och omtänksam, på ett barsk men fint sätt. Men han har samtidigt ett dunkelt, för att inte säga mörkt förflutet, som känns både spännande och obehagligt. Han förnekar händelser som på ett intrikat sätt speglar seriens underliggande stämning om progression och framgång. Draper är helt enkelt ganska hänsynslös. Han tampas även med passionerade men krångliga utsvävningar å ena sidan, och familjeidyllens fina men begränsande sidor, å den andra. Dessutom, det kan vara bra att tillägga: Serien handlar inte om goda som kämpar mot onda, nästan alla är gråzonsmänniskor. En kvinna som uttrycker ett rasistiskt omdöme är samtidigt en god vän och kollega, och så vidare. Kort och gott: Man Men är en riktigt bra TV-serie. Den är komplex.

Det banala. Rambo. Jag syftar på del fyra i filmserien om den trötte och luttrade men ack så farlige krigsveteranen som inte kan sluta ta livet av människor som går honom emot. Han vill sluta, men har inte något val, tycks det som. Den sannolikt sista delen om Rambos liv och äventyr var en av 2008 års mest sevärda filmer – men likväl banal. Hur ska man annars förklara karaktärerna och valen de gör. Resume: Rambo har dragit sig undan och tjänar brödfödan på att hitta farliga ormar som visas upp för turister i Thailand. Han är gammal och trött och han har lämnat både stora och små krig bakom sig. Men så dras han successivt in i kampen mellan det goda och det onda då några kristna missionärer gör bort sig i Burmas djungler. Jag avslöjar knappast något om jag säger att det till slut löser sig – tack vare Rambo, även om några ”goda” dör på vägen. Filmens kritiker i stort hade svårt att enas om Rambo. Filmen fick blandad kritik. DN och SvD gav filmen det ganska höga betyget, 3, klart godkänt med andra ord. Man kan säga att receptionsproblemen handlade om en rädsla för att vara alltför politiskt korrekt. Hur lätt är det inte att såga en actionfilm? Men samtidigt är det en alltför enkel uppgift. Rambo dödar ett stort antal människor, och propagerar för att handling är det enda som kan förändra en värld fylld av ondska. Att prata om lösningar leder ingen vart, menar Rambo. Förändring sker genom handling, inte genom snack. Även om filmen i och med detta kan påstås visa ett slags politiskt konservativt ideologi som speglar vissa nationers aktionsbaserade utrikespolitik, så är filmen i grunden banal. Alla filmer bär på olika sätt ideologier och normer. Rambo är givetvis inget undantag. Filmen är dessutom snygg. Fotot strålande, även om det som visas framförallt är lemmar som lossnar från onda korrumperade soldater när de bokstavligen skjuts sönder och samman. Jag läste någonstans att filmens så kallade body count är högst i filmhistorien. Det kan jag mycket väl tänka mig. Att känna äckel inför vissa scener bör ses som ett sundhetstecken. Hantverket i Rambo är felfritt. Actionfilmer från 80-talet med Chuck Norris var aldrig så här bra gjorda. Det banala i filmen gäller intrig och karaktär. Det finns inga större hål i intrigen, allt är sammanfogat och begripligt. Den som ser filmen behöver inte anstränga sig särskilt mycket, vilket sänker komplexitetskoefficienten. Det som finns i filmen räcker för att ge en bra bild om vad saken gäller – livet är hårt och vi blir slitna på vägen, men handla ska man, snacka går ju.

Det komplex-banala är avhängigt mottagarens egen insats. Desto mer man måste tolka, förstå och problematisera verket, desto mer komplext anses verket vara. Mad Men har så många lager. Den är komplex. Rambo är vad den är. Den är banal.

Det här resonemanget speglar också två av 2008 års mest framgångsrika filmer: The Dark Knight och Iron Man. Den förra var komplex – och mörk och tung, vilket är fördel för att få status komplex. Den senare var banal – och glad och lättsam, vilket är en fördel för att få status banal.

Dags för Lee Konitz

Spotify är bra. Nu lyssnar jag på Hello Dolly. Bobby Darins version. Precis vad jag behöver en söndagskväll. Jag har lite ont i halsen och känner mig trött. Bobby Darin känns dessutom helt in linje med Mad Men. Den tv-serie jag följer blint just nu. Tack, Kalle. Jag är klar med säsong 1 och har även sett ett avsnitt av säsong 2. Det motsvarar kanske 11-12 timmar. Varje sekund har känts värdefull.

Onekligen var det mycket som var skit under slutet av 50- och början av 60-talet. Åtminstone så som den tiden representeras i Mad Men. Men jag hade ändå helst velat leva då. Det här är inget jag bara hittar på nu. Jag har känt så sedan jag först såg I sista minuten och Fönstret åt gården när jag var tolv. James Stewart, Cary Grant, Eva Marie Saint och Grace Kelly passar mig så mycket bättre än Brad Pitt, James Brolin, Catherine Zeta-Jones och Julia Roberts. Jag gillar snittet. Drinkarna ser godare ut. Livet verkar lättare på något sätt.

Jag vet att det handlar om fiktion. Men alla mina hjältar är fiktiva på något sätt. Det är lite som med ideologier. Någon har hittat på dem. Det är sånt vi behöver.

Jag tror jag avslutar kvällen med Lee Konitz’ version av Easy Livin’, och med det önskar jag eder alla en god natt.

Kalle och jag är som barn

Återträff. I går hängde jag med den här bloggens andra upphovsman. Karl Nyberg. Bloggen var hans idé. Jag var förstås inte sen att hänga på. Blogg, vad är det?, kommer jag ihåg att jag undrade. I dag vet alla vad en blogg är. Det har gått snabbt. Eller det är så man säger i alla fall. Numera är det bara jag som bloggar här. Kalle är fortfarande medlem i SARTS. Och vem vet, någon dag rasslar det kanske till. Vi håller tummarna.

Nåväl. Gårdagens häng gällde inte bloggen. Vi hängde bara för att hänga. Det började med att jag gjorde min hamburgare. Jag delar gärna med mig av receptet. Det är enkelt.

Blanda köttfärs med aioli och grillolja. Då blir det en saftig burgare. Stek under lock. Stek bacon. Rosta bröd. Lägg på ost. Dressing. Rostad lök. Klart.

Sedan såg vi ett avsnitt av Kalles nya älskling Mad Men. Jag förstår Kalles fascination. Mad Men är välgjord. Tempot är bra. På ett sätt är den motsatsen till en vanlig tv-serie. Det är nämligen svårt att direkt säga vad den handlar om. Det är skönt. Direkt efter att Kalle hade gått såg jag ytterligare ett avsnitt. När jag åt frukost såg jag ett till.

Vi hann med ett par öl också. Det blev ljus amerikansk öl. Kalle är förstås ölnörd och dricker helst obskyra belgiska ölsorter. Men han klagade inte i går. Tack och lov.

Vi spelade även ett par matcher NHL 09. Jag vann. Fast jag låg illa till ett tag i match två. Kalle ledde med 4-2. Men i sista perioden vände jag genom att göra tre mål. Jag är alltid New York Rangers. Kalle är alltid Philadelphia Flyers. Det är så det är. Det är så det ska vara.

Det var ett tag sedan vi sågs sist. Men det fanns en tid då Kalle och jag sågs varje dag. Vi träffades ursprungligen på Moderna Museet. Det var i mars 2004 tror jag. I två år arbetade vi tillsammans nästan varje dag. Och vi spelade pingis på fritiden och gjorde blogg. Det var tider det. Numera arbetar Kalle på pr-byrån Prime och jag doktorerar i estetik. Den naturliga mötesplatsen är alltså borta. Moderna för oss då kan liknas vid gymnasiet. Vi sågs varje dag och bara umgicks. Vi ses inte lika ofta nu. Men varje gång vi träffas har vi kul. Ja, kul är verkligen ordet. Jag tror att vi båda är ganska barnsliga.

Det har visat sig att vi delar många intressen. Ett av dem är serier och nu planerar vi att göra en egen serie. Jag vill inte säga så mycket om den nu. Själva idén är halvfärdig. Det handlar bara om tid nu. Vi får se vad det resulterar i. Jag kan säga så mycket att huvudpersonen inte kommer att vara ett djur som sitter på barer i Stockholm och dricker sprit och raggar på brudar och klagar på livet. Vilket skämt det hade varit. Nej. Vår serie kommer handla om något helt annat.

Det är dumt och obegripligt

Det är helt obegripligt att kulturministern ännu inte infört skattelättnader för att få företag att sponsra kulturinstitutioner. Vad skulle passa den borgerliga kulturpolitiken bättre än att näringslivet delfinansierade kultursektorn? Tills reformerna införs kommer näringslivet inte, i någon större utsträckning, att sponsra konsthallar som till exempel Millesgården och Waldermars udde*. Det ska vara enkelt – och inte mer kostsamt än vad det ändå är – att sponsra kultur. Vi får väl ändå anta att den borgerliga regeringen tycker att kultursektorn är värd att stödja, även om det statliga ekonomiska stödet knappast har växt sedan regeringsskiftet.

Därför gäller den kanske viktigaste kulturekonomiska frågan under 2009 införandet av skattelättnader för sponsring av kulturinstitutioner. I dag är nackdelarna större än fördelarna. Om detta vittnar ett flertal konsthallschefer jag har talat med under åren. De är dagens krångliga avdragsregler som sätter stopp. Förändringen är ett måste. Konsthallar går miste om stora summor eftersom företagen ser, inte minst administrativa problem, med sponsring. Det är tråkigt att kulturministern inte tar tag i detta. Ett annat argument för skattelättnader är att sådana skulle göra den borgerliga regeringen mer populär i kulturkretsar. Detta är inget litet argument. Att införa en sådan förhållandevis billig skattelättnad skulle vara en viktig pr-gest, som dessutom gör skillnad för ett antal institutioner runt om landet. Fast det fattar regeringen uppenbarligen inte. Men låt oss hålla tummarna ändå. Det är inte för sent än.

Sammanfattning: Skattelättnader för näringslivet ger företag möjlighet att sponsra kulturinstitutioner. Företag får en kulturell ryktbarhet och tillträdde till institutionen under vissa förutsättningar, och kulturinstitutionen får bättre ekonomi – vilket förhoppningsvis lägger grunden till bättre utställningar och föreställningar, och så vidare.

* Den kulturinstitution som i dag har lyckats bäst med att dra in pengar från näringslivet är, vad jag vet, Moderna Museet.

Mina nio favoriter

Alla listor som kommer i slutet av året handlar naturligtvis om årets bästa utställningar, böcker, filmer och så vidare.

Jag tänker avvika något från detta. Jag skriver nedan om de bästa serier jag har läst under 2008. Serierna har inte nödvändigtvis publicerats i år. Det spelar ingen roll när de getts ut. Mina två listkriterier: jag har läst serien under 2008 – och den är bra.

Så här ligger det till. Jag återfick mitt serieintresse under förra året. Under 20 år har jag inte ens sett åt serier. Nu fortsätter jag precis där jag slutade. De sista två serier jag läste, och som var bidragande orsaker till att jag slutade läsa serier var The Dark Knight Returns och Watchmen. När jag nu började läsa igen, tog jag mig an dessa två på nytt.

Jag kommer inte ihåg varför jag började läsa serier. Jag vet att jag prenumererade på Kalle Anka från 1983, och att jag senare – med stor fascination – läste Spindelmannen. Jag läste även serier som Svenska Mad och Buster. En sak är jag helt säker på. Jag vet varför jag slutade läsa serier. De blev otäcka och svårbegripliga. Det var plötsligt oklart vad de handlade om. Småromantik, äventyr och action hade bytts mot svårmod och seriositet i serier som The Dark Knight Returns och Watchmen. Någonstans där tog det slut för mig. Kärleken rann bort och jag gick vidare. Men nu har jag hittat tillbaka till min ungdomskärlek. Och det känns bra.

Vägen tillbaka till serierna gick via nyheten om att Steve Rogers, mer känd som Captain America, blev skjuten till döds, i nummer 25 av den pågående serien som startade 2005. Serien skapades ursprungligen redan 1941 och det första omslaget visar Captain America när denne slår Hitler på käften. Captain Americas död fick genomslag i de största amerikanska medierna och nådde tillslut mig. Eftersom jag är en kulturkonsument i den allra bredaste bemärkelsen blev jag nyfiken och beställde in The Death of Captain America, hos Staffans Serier. Sen har det rullat på. Jag har inte kunnat sluta att förkovra mig i dessa ljuva banaliteter. Detta säger jag inte med något slags självförakt, utan med en medvetenhet om att serierna fyller en funktion av välbehag hos mig som Dramaten och Nationalmuseum inte kan fylla. Dessa klassiska institutioner ger mig något annat.

Att jag blev nyfiken på just Captain America beror på mer än en sak. När jag var liten bodde min familj en tid i Saudi-Arabien och där, i en butik, på en så kallad compound, köpte jag mitt första nummer av Captain America, nummer 350, som har det klassiska omslaget med ”The Captain” och ”Captain America” som stridsberedda möts för en avgörande fajt. Jag letade för en tid sedan fram numret och läste om det. Inte så pjåkigt. Men serierna i dag är så annorlunda mot hur de var förr. Nu är seriernas huvudpersoner mer utmejslade, de tänker och tycker saker på ett mer trovärdigt sätt. Och framförallt, nästa alla serier i dag skrivs och tecknas för vuxna som inte riktigt växt upp. Förr skrevs de för ungdomar.

Här kommer min lista – och jag skiter fullständigt i svensk jag-mår-dåligt-och-hatar-samhället-och-jag-röstar-jättemycket på-vänster-serierna. Jag tycker inte om de serierna. De är dåliga och handlar bara om ensamhet och ångest. Då ser jag hellre Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna. Det är en ypperlig skildring av guds tystnad. Jag vill ha något annat när det kommer till serier, det som är roligt och snyggt.
Så. Då var det sagt.

Nåväl. Här är mina bästa – lästa – serier från 2008 (seriens namn följs av författare och tecknare):
OBS ingen inbördes ranking.

* The Dark Knight Returns. Frank Miller, Klaus Janson och Lynn Varley.
* The Watchmen. Alan Moore och Dave Gibbons.
* Civil Wark. Mark Millar och Steve McNiven.
* Mythos. Paul Jenkins och Paolo Rivera.
* Marvels. Kurt Busiek och Alex Ross.
* Daredevil: Yellow. Jeph Loeb och Tim Sale.
* Captain America (Omnibus nr 1-25). Ed Brubaker, Steve Epting och Mike Perkins.
* Captain America: The Death of Captain America. Ed Brubaker, S. Epting och M. Perkins.
* All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder. Frank Miller, Jim Lee och S. Williams.

Inte någon av dessa serier är ursprungligen publicerade som en grafisk novell. De kom först ut som lösa nummer och har sedan samlats. Jag har läst dem häftade eller inbundna – det vill säga som en slags grafiska noveller, böcker med bilder.

Deras egentliga publiceringsdatum är mellan 1987 och fram till i dag.

Serierna på listan kan delas in i tre kategorier. Dramatisering, samhällskritik och serie-som-serie.

Dramatisering. I Mythos samlas nya dramatiseringar av gamla serier från tidigt 60-tal. Paolo Riveras akvareller är inget annat än fantastiska. Även Daredevil: Yellow är en slags dramatisering av en etablerad seriehistoria. Över sidorna i de sex inbundna kapitlen avhandlas frånvarande föräldrar, vänskap, kärlek och saknad på ett sätt som bör beröra alla. Marvels är väl kanske mer en slags återblick på gamla berättelser än en dramatisering. Boken handlar om hur den vanliga människan hade reagerat om superhjältar som Fantastic Four och Spider-Man hade existerat. Den mest rörande berättelsen i boken handlar om den lilla mutantflickan som rädd och illa omtyck hamnar i familjens källare där hon tas om hand av familjens unga döttrar. Bokens huvudperson Phil Sheldon, den eftertänksamme fotografen på Daily Bugle, har svårt att förstå vad som händer omkring honom, men ser ändå det goda i det som pågår.

Vad som gör dessa noveller så fantastiska är det sätt som bild och text är sammansatta på – med andra ord – novellerna är briljanta exempel på seriens särart, vad som gör den så unik och speciell. Korta meningar. Utrop. Frågor. Påståenden. Tankar. Korta vinjetter – och bilder som driver berättelsen framåt.

Samhällskritik. The Dark Knight Returns handlar om Batman som en gammal, trött och ledsen man. Serien är vuxen i stilen, brutal och inte minst otäck. Den åldrade Batman med dåligt hjärta rycker ut en sista gång för att rensa upp i en stad nedsjunken i tung kriminalitet. Watchmen är den ultimata postmoderna novellen där alternativa verkligheter och metaperspektiv staplas på varandra. Formen är spänningsromanen, och bara en av ”hjältarna” har riktiga superkrafter. De andra vill bara väl. Nåja. De tror nog det i alla fall. Civil War är en kommentar till vårt samtida USA förvanskat genom superhjältens dilemma – vem svarar gentemot vem? Liberalen (Captain America) ställs mot den konservative (Iron Man) då hundratals oskyldiga dör på grund av några medielystna superhjältar som gör reality-tv. Registrering av superhjältar, eller inte?

Den tredje kategorin väljer jag att kalla serie som serie. De är klassiska äventyr, roliga och ganska uppsluppna. Captain America fascinerar dels på grund av att de är riktigt bra spänningslitterära noveller, men också för att Ed Brubaker, som skriver texten, arbetar med Captain Americas historia på ett så intrikat sätt att serien är helt oöverträffad. Brubaker drar växlar på händelser från mitten av 40-talet när han snidar ut nya komplexa vändningar. Till sist. Frank Millers senaste och så utskällda serie All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder, är också den en slags dramatisering av en sedan tidigare fastslagen händelse – Batmans möte med sin unge partner Robin. Men utan tvekan är detta en serie som kännetecknas av allt det som klassiska serier karakteriseras av – äventyr, humor och spänning. Vad som gör serien speciell är Millers sätt att spetsa till den latenta galenskap Batman i andra serier annars bara visar glimtar av. Batman är trots allt en föräldralös pojke med en speciell relation till fladdermöss och som gillar att klä sig i svart läder på nätterna då han slänger sig från hustak till hustak. Att han har det lite svårt med sig själv bör inte komma som en överraskning. Några repliker från serien: “What are you, dense? Are you retarded or something? Who the hell do you think I am? I'm the goddamn Batman”; Robins reaktion när batmobilen blir ubåt: ”That is totally queer”, följt av Batmans: ”Shut up” – detta minuterna efter att Batman ”räddat” Robin från korrupta poliser som ligger i maskopi med dem som mördat den lille pojkens föräldrar; och Batman när han rusar i väg efter att ha räddat en kvinna undan en våldtäkt och hon ropar, ”Thank you. I love you”, efter honom, och han svarar, ”Nobody loves anybody, my darling. We just survive”. Miller har orsakat läsarstorm. Batman har blivit som en karaktär ur en Mickey Spillane-deckare, fast, och detta är viktigt, Batman är – kanske för första gången någonsin – riktigt rolig att följa. Jag är förstås häpen inför dessa negativa reaktioner då Frank Miller verkligen lyfter Batman bort från den avgrundsdjupt tunga och – ja lite tråkiga stil som han annars bär upp. Äntligen! En rolig Batman och utan kitsch (nåja). Tråkigt nog är utgivningen av serien sporadisk. Endast 10 nummer har getts ut sedan 2005. Dessutom är Jim Lees teckningar otroliga.

Tre korta om 2008

Nu tycker jag till på Konsten.net – rubriken är ”Topparna – och några bottennapp – från konståret 2008!”

Konsten.net’s och Konstperspektivs chefredaktör Anders Olofsson frågade om jag var intresserade av att bidra. Givet.

Mina tre bidrag (läs korta motiveringar HÄR):
Årets comeback: Lars Nittve curerar igen.

Årets – två – bästa utställningar: ”Tipsa en vän”, Bonniers konsthall, och "Zidane – A 21st Century Portrait" av Douglas Gordon & Philippe Parreno, Magasin 3.

Årets besvikelse: Utställningarna på Hudiksvallsgatan…alla säger det, men ingen skriver det.
(Några bra har visats, men på det stora hela – och i relation till mediebevakningen – är ”Stockholms Chelsea” överskattat).