Johann Krauss, Abe Sapien, Hellboy och Liz Sherman från Hellboy 2: The Golden Army
Efter att jag lämnade in avhandlingstext i tisdags har jag försökt ta igen mig. Det har gått sådär.
Jag kan koncentrera mig under perioder. Det innebär att jag blir klar med texter, men också att jag skjuter andra saker åt sidan.
Därför har jag förkovrat mig i vänner och förströelser.
Jag såg Wanted i torsdags. En alldeles utmärkt film i sin genre, serie-som-blir-film-genren. Nördig, hunsad snubbe som hittar sitt kall – blir lönnmördare. Funkar för mig.
I fredags hann jag med både vänner och jazz. Lunchade med en god vän som, vet jag nu, ska adoptera två grabbar från Afrika. Fikade lite senare med återvändaren Jenny Danielsson. London får klara sig utan henne nu.
Under fredagskvällen kom veckans höjdpunkt. Tributkonsert till Roffe Ericson på Konserthuset i Stockholm.
Det var egentligen under set två som taket lyfte. Och då menar jag inte bildligt talat. Bosse Broberg lyfte sin trumpet och blåste bokstavligen ut Tengboms gamla tak när han med sordin körde Do Nothing til You Hear from Me och Chelsea Bridge.
De andra: Peter Asplund, Jan Allan och Magnus Broo kan se sig efter andra jobb, om du frågar mig.
Bosse, var har du varit under hela mitt liv? Nu hoppas jag få se mer av dig.
Hösten kommer att bli jazzig. Det är ju jazz jag gillar. Varför kämpa emot?
I lördags såg jag Wall-e, som trots rykten om annat, handlar om en svensk filosof.
Tidigare i kväll klämde jag och the original SARTSer Karl ”Kalle” Nyberg Hellboy 2: The Golden Army. Det bästa med Guillermo del Toros filmer är den självständiga estetik han presenterar. Han gör något helt annat. Det blir inte någon blandning av Michael Bay och Steven Spielberg. del Toro kör sitt race.
Det har varit skönt. Men ändå hektiskt.
I morgon squash och senare Hegel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar