Prommenad med legendar

Jag bockade. Det måste jag erkänna. Vi tog i hand och sa hejdå.

Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein talade om Andens Fenomenologi som de har översatt. Moderator Hans Ruin.

Plats: Konst-ig. Åsögatan.

Jag satt mig bredvid Power Ekroth. Hon väntade på någon. Det gick bra ändå.
Det var många i publiken.
”Det är en stor händelse”, sa jag.
Då skrattade hon.
”Förhållandevis”, sa jag.
Hon fortsatte. Jag vet inte varför.

Sen fick jag syn på honom. Andra sidan rummet. Rock, röd sjal och vitt hår och skägg.

Sen gjorde Hans Ruin en poäng och sa något i stil med: ”Det är ett mycket vassare sätt att ställa frågan på.”

Det var han själv som ställde frågan, om ”Hegels aktualitet i dag”. Fast den formen var den mindre vassa formen av frågan. Så förstod jag det.

De tre filosoferna gjorde ett mycket bildat intryck.

Sen var det slut. Den röda sjalen virvlade ut ur rummet som Frank Millers version av The Spirit.

Borde ha plockat upp boken där och då. Får göra det senare.

Jag hastade efter. Cykeln. Lås. Kedja. Hjälm.

Snabbt stegade han iväg.

”Hej Lars O. Kommer du ihåg mig?”

Sen gick vi tillsammans en bit. Det var trevligt. Upplyftande. Inte minst.

”Jag ville bara hälsa”, sa jag när vi skulle skiljas.
”Trevligt”, sa han.

Sen bockade jag.

Jag slappar och det är bra

Johann Krauss, Abe Sapien, Hellboy och Liz Sherman från Hellboy 2: The Golden Army

Efter att jag lämnade in avhandlingstext i tisdags har jag försökt ta igen mig. Det har gått sådär.

Jag kan koncentrera mig under perioder. Det innebär att jag blir klar med texter, men också att jag skjuter andra saker åt sidan.

Därför har jag förkovrat mig i vänner och förströelser.

Jag såg Wanted i torsdags. En alldeles utmärkt film i sin genre, serie-som-blir-film-genren. Nördig, hunsad snubbe som hittar sitt kall – blir lönnmördare. Funkar för mig.

I fredags hann jag med både vänner och jazz. Lunchade med en god vän som, vet jag nu, ska adoptera två grabbar från Afrika. Fikade lite senare med återvändaren Jenny Danielsson. London får klara sig utan henne nu.

Under fredagskvällen kom veckans höjdpunkt. Tributkonsert till Roffe Ericson på Konserthuset i Stockholm.

Det var egentligen under set två som taket lyfte. Och då menar jag inte bildligt talat. Bosse Broberg lyfte sin trumpet och blåste bokstavligen ut Tengboms gamla tak när han med sordin körde Do Nothing til You Hear from Me och Chelsea Bridge.

De andra: Peter Asplund, Jan Allan och Magnus Broo kan se sig efter andra jobb, om du frågar mig.

Bosse, var har du varit under hela mitt liv? Nu hoppas jag få se mer av dig.

Hösten kommer att bli jazzig. Det är ju jazz jag gillar. Varför kämpa emot?

I lördags såg jag Wall-e, som trots rykten om annat, handlar om en svensk filosof.

Tidigare i kväll klämde jag och the original SARTSer Karl ”Kalle” Nyberg Hellboy 2: The Golden Army. Det bästa med Guillermo del Toros filmer är den självständiga estetik han presenterar. Han gör något helt annat. Det blir inte någon blandning av Michael Bay och Steven Spielberg. del Toro kör sitt race.

Det har varit skönt. Men ändå hektiskt.
I morgon squash och senare Hegel.

Jag ska till DN

I nästa vecka ska jag till DN.
Varför berättar jag senare.

Nu är jag i Uppsala. Ska undervisa i kväll.

Vad vill Wiman, egentligen?

Det går trender i allt. Först SvD-Kultur. Nu är det Expressens tur att få ny kulturchef. Men vartåt barkar det?

Två citat av nye chefen Björn Wiman, som efterträder Per Svensson:

1. ”Expressens kultursidor har ända sedan Strömstedts tid präglats av en lustfylld princip. Stilen står i centrum. Hur man skriver är viktigare än vad man skriver om.”

2. ”Jag vill fortsätta göra en klassisk kultursida i en klassisk kvällstidning. Högt eller lågt spelar ingen roll så länge man hanterar allt med bildning och stil.”

Intressant.

”Hur man skriver är viktigare än vad man skriver om.”

Är det verkligen sant? Menar du verkligen det?

Visst, snygga texter. Men den ideologin ger bara ett snyggt uppslag. Snyggt, men tunt.

Texterna får inte bara vara stilistiskt eleganta. Många skriver bra. Men innehållet – Björn Wiman – måste vara minst lika viktigt. Snygga texter i all ära, men…

Det var bara en slarvig formulering, eller hur? Lite kaxig sådär, lite Expressen tuff. Vi är underdoogs, typ. En kvällstidning.

Citat nummer två ger bättre signaler än nummer ett.

”Högt eller lågt spelar ingen roll så länge man hanterar allt med bildning och stil.”

Givetvis. Rätt väg.

Det låter som om Wiman har läst SARTS och mina texter om förmedlad kunskap. Expressens kulturuppslag kan vara läsvärt även i fortsättningen.

Expressen Kultur är ofta riktigt, riktigt bra.

Tom Cruise är the man

Tropic Thunder.

Så här skriver Kerstin Gezelius i DN:

”Ändå är det den genuint mån¬galna insatsen från Tom Cruise som verkligen får nackhåret att resa sig. Här går nästan Stiller för långt i sin iver att lyfta fram andra. Cruises lilla, men mäktig prestation får hans egen att blekna och resten av filmen att krympa ihop till en helt vanlig, om än ovanligt lyckad, helgfars.”

Det är sant. Tom Cruise är så bra i den här filmen.

Det här skrev Johan Croneman i DN 28 juni, 2005, om Tom Cruise:

”Han är inte Paul Newman, men under de här sex åren lär han sig att
behärska filmskådespeleriets svåraste konst, det Paul Newman kunde
till hundra procent: att göra så lite som möjligt - eller ingenting
alls. Att vara i stillhet, att våga vänta.

Det handlar i mångt och mycket om en examen i konsten att inte
himla, inte blinka, sucka, stöna eller leka expressiv.
Filmskådespelare som ständigt och metodiskt alltid kallar in sina
fysiska förstärkningar när de står inför svårigheter går bort sig.”

Så kom det sig att ungdomsidolen från Top Gun och Cocktail blev en riktigt, riktigt bra skådespelare.

Synd bara att han är så extremt illa omtyckt i Hollywood. Värre än så. Ingen vill se hans filmer. So they say. Jag vill se mer av Cruise, 47.

Grillen och tillbaka

Det är lördag. Jag är i Uppsala. Så är det att doktorera. Ska lämna in text till högre seminariet på tisdag. Måste jobba.

Men tog en liten paus.

Gick ner till grillen på Östra Ågatan. Hängde ett slag. Matade ett par änder. Det känds fint.

Kort promenad till Svavagallerian. Köpte en flaska rosébubbel till i kväll.

Hann med en kortis på Seriezonen. Sedan gick jag drottninggatan upp, tog klivet över till Carolinabacken, sneddade över Engelska parken för att till sist kämpa mig upp för trapporna på institutionen.

Tillbaka på kontoret. Jag sparar min Wolverine #67 ”Old logan” till pendeln senare i eftermiddag.


Wolverine #67. Text: Mark Millar. Bild: Steve McNiven.

Hockey + estetik = sant

Scott Stevens, New Jersey, tacklar # 19, Boston Bruins.

I våras kom överraskningen.

Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Därför går jag på seminarier. Det högre seminariet, närmare bestämt.

Den finske estetikern Max Ryynänen var inbjuden. Och som han chockade.

Det visade sig att han och jag delade intresse – ishockey. Det vill säga hockey som den spelas i National Hockey League, NHL. Snabbt. Snyggt. Hårt.

Ryynänen arbetade just då med en text i estetik om språket kring hockey. Så förstod jag det. Han pratade om på vilket sätt hockeysnack kopplas till mer eller mindre traditionella estetiska uttryck som: ”vackert”, ”snyggt”, och så vidare.

Max Ryynänen var rolig. Inte bara det. Han var bra också. Jag gav mig in i debatten som faktiskt förde samman två av mina intressen: hockey och estetik.

Vi hade en bra diskussion och fortsatte prata lite efteråt.

Ryynänen har bloggat på The Art of Ice Hockey. Men har nu lagt ner. Jag vet att han arbetade mot ett akademiskt mål med sin hockeyspråksanalys, men vet inte om han är klar. Blev det något?

Någon dag ska jag ta upp den mantel Ryynänen lade ner. En dag. Då kommer jag att skriva om hockey på ett liknande sätt.

Jag har sett fyra NHL-matcher live. Tre i Madison Square Garden, NY, och en i Philadelphia.

En av de aspekter som gör hockey så intressant är vikten av ett bra fysiskt spel. En tackling på rätt spelare kan vända en hel match. Ett lag som har legat över med ett par mål kan förlora om deras stjärnspelare riktigt tacklas ner.

Låter det hårt. Det är det. Men samtidigt en del av spelets regler.

Hockey är inte alls som fotboll på det sättet. I fotboll är det fysiska spelet marginaliserat. Fina finter vinner alltid över tuffa höfttacklingar. Inte i hockey. Det är det jag gillar.

Adidas, just do it!

Rod Laver, Vintage. Bild: Sneakersnstuff.com

Nu är det så här. Jag tycker om skor. Och jag vill veta vilka nya modeller Adidas lanserar. Närmare bestämt: Jag vill veta vilka nya Rod Laver-modeller som kommer ut på marknaden. Rod Laver är en före detta tennisspelare, kanske historiens bästa. Adidas gör skor i linje med de modeller som han antas ha burit på tennisplan. Ett slags vintagemode. Så är det för mig. Punkt slut.

Problemet är som följer: Det är omöjligt som konsument att veta vilka nya Rod Laver-modeller som komma skall – om några nya modeller överhuvudtaget kommer.

Vad göra? Jag går till Sneakersnstuffs hemisda, jag kollar Caliroots hemsida. Jag går till och med in på Adidas trista internationella hemsida. Den senare är hopplös. De två tidigare har i alla fall en ny modell att visa upp. Men bara EN modell. Det ska komma mer.

Använder jag Google skiter sig allt typiskt nog. Någon sammanhållen Rod Laver-lansering verkar inte existera. Varför finns det inte en internetbaserad nyhetstidning som enbart specialiserar sig på sneakers!? Den skulle ju lätt – extremt lätt – överleva på annonsintäkter. Varsågod, ta min idé, sätt igång bara.

Hur kommer det sig att Internet och den aktivitetskultur vi lever i inte fungerar? Jag vill handla. Jag vill spendera en del av mina förvärvade pengar på nya skor från Adidas. Men jag kan inte eftersom jag inte vet var skorna finns – eller ens om de finns.

Då kanske DU tänker: Hittar du inga så finns det inga, grabben. Men så enkelt är det inte. Enligt djungeltrumman ska det komma nya modeller.

Problemet är att verkligheten släpar efter. Vi har en ny kultur med utmärkta möjligheter, men företag som Adidas vägrar att koppla sitt sortiment till vanliga sökmotorer.

När de tillverkar nya modeller borde de sedan med en vanlig registrering göra dessa synliga för oss som vill ha dessa nya skor. Enkelt. Just do it, Adidas, typ.

Möte med stort M och den gula soffan

Vilken vecka. Lärarmöten. Tidiga mornar. Avhandlingsarbete. Text. Text. Text. Puh. Nu är det helg. Äntligen. Fast även i morgon kommer jag att jobba. Åker till kontoret i Uppsala. Men det blir ingen heldag.

Fredagen var veckans bästa dag. Jag hade förmånen att ha ett handledarmöte i hela fyra och en halv timme. Jag och Claes började luncha 11.30 och avslutade senare samtalet 16.10 på hans kontor. Vi pratade ingående om appropriation, konceptkonst, Simpsons, Sherrie Levine och hip hop.

Strax efter flyttade jag och min kollega Elinor in hennes senapsgula plyschsoffa på mitt kontor. Elinor ska till Chicago och har ingen användning av sin soffa. Äntligen kommer jag att riktigt kunna ta igen mig mellan varven. Verkligen omtänksamt.

Nu ett glas rött.

Rikard intervjuar Rikard om Cecilia

Rikard 1: Du har intervjuat Cecilia Widenheim. Den ligger uppe nu, HÄR. Varför har du intervjuat henne? Och varför på Konsten.net?

Rikard 2: Därför att hon sedan drygt en vecka är ny direktör på IASPIS. Det är en viktig tjänst. Och det går inte att förlita sig på att dagspressen intervjuar henne.

Rikard 1: På Konsten.net?

Rikard 2: Ja. Konsten.net fyller 10 år på lördag. Anders Olofsson har jobbat hårt för att nå ut. Det är en bra plats att presentera en intervju. Många läsare.

Rikard 1: Du jobbade på Moderna Museet när Cecilia Widenheim gjorde flera av utställningarna hon nämner. Du nämnde dem inte själv i den första frågan. Varför?

Rikard 2: Det stämmer bra. Jag jobbade på Moderna Museet då som värd. Jag och de andra värdarna har nog sett mer av Ann-Sofi Sidén än de flesta andra i hela världen. Min fråga representerar den bild många har av Cecilia när hon fick jobbet. Hennes svar är intressant, tycker jag.

Rikard 1: Tror du hon kommer att göra ett bra jobb?

Rikard 2: Ja. Utifrån de förutsättningar hon har. Hon är seriös.

Rikard 1: Fredrik Liew?

Rikard 2: Rolig nyhet. Jag och Fredrik läste tyska tillsammans på gymnasiet. På den tiden var vi popnördar. Typ. Förövrigt ska Fredrik visa Moderna Museets samling för ett antal studenter som jag och en lärare tar med oss till Moderna Museet i nästa vecka. De läser Estetik A. Fredrik ställer upp. Och han gillar det.

Jag gör comeback på Konsten.net

I dag fick jag svar på mina frågor. I förra veckan skickade jag sex frågor till Cecilia Widenheim som nyligen tillträdde som ny direktör för IASPIS. En viktig post som kräver lite uppmärksamhet.

När Maria Lind tillträdde som direktör 2005 intervjuade jag henne här på SARTS. Utöver DN ( På stan) var det ingen större tidning som intervjuade henne. Konstigt. IASPIS är en betydelsefull konstinstitution. Läs min(a) intervju med Maria Lind genom att klicka på hennes namn i bloggens högermarginal.

Frågan är om någon denna gång kommer att granska IASPIS/Intervjua Cecilia Widenheim.

Min intervju dyker snart upp på Konsten.net som jag nu inleder ett samarbete med. En intervju i månaden är det tänkt. Jag anmäler intervjuerna här på bloggen med länk. Jag gillar att göra intervjuer, men känner inte att bloggen i sin nuvarande form är ett bra ställe för ytterligare intervjuer.

Kanske gör jag undantag framöver.

Det bara är så

Paul Weller är äkta. Tråkig. Snark. Det är helt begripligt att Style Council aldrig slog. Wham är ett så mycket bättre band.

Popartister i vita badbyxor iförda wayfarers är roligare än snedlugg och svarta jeans. Det bara är så.

Se själv:

Wham, Club Tropicana går inte att lägga in. Se video HÄR.

Style Council, Walls come tumbling down.

Är den förmedlade kunskapen viktig? Om ja, skriv.

Expressen kultur har fingret i luften. Men debatten svängar åt fel håll. Den senaste tidens hetaste ämnen är SvD Kulturs (eventuellt) nya inriktning och skillnaden mellan högt och lågt.

Det som gör diskussionen viktig är att ämnena sammanfaller i frågan om vad kulturjournalistik ska handla om.

Än så länge har debattörerna inte riktigt nått fram.

Vad kultursidornas skriver om bör inte avgränsas för skarpt. Anledningen är enkel. Kultur är så mycket mer än elegant teater och tung litteratur.

Det är därför Maria Küchen har fel i sin konsumtionskritiska artikel Fet & smal i Expressen från 27 augusti.

Maria Küchen skriver: ”Grand Theft Auto, för att ta ett exempel, produceras enbart i vinstsyfte och det är allt jag har att säga om just den skitprodukten.”

Och om Läckbergs deckare: ”Jag älskar korv med mos, men att analysera korv med mos som om det handlade om en trestjärnig gourmetmåltid vore att göra sig löjlig.”

Två försök. Två fel. Sorry.

Om vi låtsas, för en stund, att GTA enbart produceras i vinstsyfte – innebär det då att det inte finns någon anledning till att kulturjournalistiskt analysera denna produkt? Suck. Jo, självklart.

GTA påverkar ett stort antal människor i åldrarna 9-40 och har dessutom tagit spelkulturen till en ny nivå. Det borde räcka för en eller par artiklar – om denna kapitalismens senaste monster. Men om vi istället drar slutsatsen att det som framställs mot bakgrund av ett marknadsbehov också kan ha ett innehåll, som är viktigt att diskutera, ja då har vi dessutom en helt ny diskussion.

Men jag ska inte vara tendentiös. Jag förstår Maria Küchens andemening. Hon säger ungefär: Jag är inte intresserad av skit. Om det skriver jag inte. Hon gillar vissa saker, och andra inte. Fine.

Likväl är det viktigt att ta diskussionen om vad kulturjournalistik ska handla om. Två punkter:

* Gillar du inte Camilla Läckbergs romaner – ge oss en bra analys om varför de inte är värda att läsa. Just detta eftersökte Dagens Nyheters kritiker Johan Croneman i Nöjesguiden av alla tidningar, då recensioner av nya svenska deckare inte alls är särskilt negativa. Detta trots att deckarna är extremt dåliga, menar Croneman, med flera.

Att en kritiker, när recensionen redan är skriven (av en annan kritiker vid samma tidning), sticker ut hakan och pådyvlar oss sina åsikter om dålig litteratur är numera legio. Jag som fortfarande läser kultursidorna ser hellre en förklaring i recensionen om varför boken är dålig, än att slutsatsen om bokens vedervärdighet istället sipprar ut på annat sätt. Recension = välvillig. Riktig åsikt = negativ. Här måste vi ha en förändring. Framförallt för att gulligull-recensioner är sämre recensioner. Och tråkig läsning.

Så, Maria Küchen, du kan gott recensera nästa roman av Camilla Läckberg. Du behöver inte avhandla den som trestjärnig krog – det vore att göra sig löjlig, som du skriver. Du kan börja med att du förklara varför den är dålig eller bra.

* Vad kulturjournalistik ska handla kan inte enbart avgränsas av att vi har levande och bra kulturformer, teater och litteratur. Det är här diskussionen om högt och lågt går fel. Kulturjournalistik ska inte vara ett avtryck av en hög eller en låg kultur. Journalistiken ska inte spegla kulturobjektens status, den ska granska, kritisera och rapportera om kultur i formen av förmedlad kunskap. Och det är inte rimligt att kulturjournalistik enbart ska betyda Dramaten, Nationalmuseum och Brutus Östlings förlag.

Jag har tidigare nämnt reklamfilm och serier som exempel på vad som präglar vår kultur i dag och om dessa behöver vi kulturjournalistiska texter. Att Marvel Comics och reklambyrå X har för avsikt att tjäna pengar kan antingen vara beside the point – eller inte. Vinklingen avgör. Ett friskt alternativ vore att inte enbart vinkla på eventuell vinst. Åtminstone inte mer än hur man tar upp hur ett bokförlag tjänar pengar på Stieg Larssons romaner i en litteraturrecension. Det är också lätt att hitta andra exempel. Ta bara hur film och populärmusik tas emot i dagspress, för att inte nämna kvällspress. Snacka om snuttifierat, för att inte säga negligerat.

Det som präglar vår kultur, det som är viktigt för oss, ska kulturjournalistiken handla om. Så enkelt är det. Varför lösa den gordiska knuten om vi istället kan hugga av repet? Skit i om det är högt eller lågt. Är den förmedlade kunskapen viktig?, är frågan vi bör ställa oss. Om ja, skriv. Om nej, skriv inte.

Elin Wikström spelar tysk reggae?

Två konstnärer har betytt mycket för mig: Stig Sjölund och Elin Wikström. Stig har jag koll på.

Elin Wikström däremot har liksom försvunnit. I alla fall i min värld. Det är tråkigt. Få konstnärer är så intressanta som hon. Eller var så intressanta som hon.

Jag och Sara Landare gjorde en videointervju med henne för KonstClip då hon var i Stockholm och iscensatte konstprojektet Några jordklot till. Intervjun har vi ännu inte redigerat.

Jag sökte på nätet för att se om jag kunde spåra Elin Wikströms förehavanden. Till min stora glädje verkar det nu som om hon har börjat spela musik med David O'Joseph i det tyska reggaebandet Blue Lagoon. Otroligt - inte sant!

Blue Lagoon har som bäst legat tvåa på tyska singellistan.


Blue Lagoon: Do you really want to hurt me?

Elin Wikström, det är dags att du gör konst igen.