Intervju med Lars Vilks

Han lämnar ingen oberörd. Och har många strängar på sin lyra.
Han är konstnär, filosofie doktor i konstvetenskap, och även diktare, om man ska ta honom på orden.
Men frågan är om han i dag inte är mest omtalad för sin blogg Vilks.net
SARTS intervjuar Lars Vilks:
---

Rikard Ekholm: Du driver en uppmärksammad blogg. Från och till blir det ganska stor debatt och några ibland återkommande kommentatorer försöker liksom sätta dit dig. Blir det inte påfrestande?

Lars Vilks: Nej, jag lider inte. Jag har märkt att till synes irriterande frågor kan innehålla mer än man först tror. Det ger mig tillfälle att diskutera konst och konstbegrepp in i minsta detaljer. Dessutom menar jag att den som skriver om konst bör vara beredd att svara. I den svenska konstkritiken har vi annars en enda lång monolog.

RE: Om man backar bandet lite. Kan du berätta om din "karriär" som både praktiserande konstnär och konstteoretiker (fil. dr i konsthistoria Lund)? Du är målare i grunden. Vad hände?

LV: Jag fick en lidnersk knäpp någon gång vid mitten av 70-talet och började intressera mig för konceptkonst och teori. Det var mycket naivitet inblandat vid den tiden. I alla avseende kan man säga att jag gick den långa vägen, praktiserade mig fram på alla plan. Strängt taget är det ingen bra idé att samtidigt försöka vara konstnär och konstteoretiker. Det är visserligen inte ovanligt att dessa båda sfärer finns hos rätt många men nästan alltid är den ena starkare än den andra. Jag vill nog mena att jag lyckats med föresatsen att vara båda lika mycket.

RE: De flesta som följer dig via bloggen eller läser om dig har nog en ganska samstämmig känsla för hur du är. Men du är sällan, eller aldrig, privat. Kanske har jag fel. Vill du berätta lite om din bakgrund. Vem är Lars Vilks förutom konstnären/teoretikern? Följer du till exempel Henrik Larsson i Helsingborgs FF?

LV: Min gode Rikard, Helsingborgs FF existerar inte, det heter HIF. Jodå, jag är intresserad av fotboll och spelar regelbundet. Även i denna idrott gjorde jag en egendomlig och sen karriär i 30-årsåldern. Bra blev jag aldrig, men envis. Jag har inget emot att vara privat, men jag kan inte riktigt tro på att någon är intresserad av det. Skulle det komma fram krav är jag inte obenägen att ge mig på lite privata synpunkter. Men i konstdiskussioner är sådant marginellt. För övrigt är min bakgrund rätt väl känd efter otaliga tidningsartiklar och intervjuer.

RE: Förlåt. Givetvis ska det vara HIF. Det slår mig att ditt intresse för konst slår mer åt det konstfilosofiska hållet, inte sällan med konstsociologiska drag, mer än mot det traditionellt konstvetenskapliga. Varför har det blivit så?

LV: Konsten i sig är en krympande mängd. Det handlar mest om spelet kring konsten, om positioneringar och nätverk, om diskursbildning och meningsskapande. Som jag ser det. Men förstå att det inte gör konsten sämre eller mindre intressant.

RE: I de texter du presenterar är du ofta balanserat saklig, kan man kanske säga; du har en tendens att irritera, verkar det som. Jag har nog aldrig sett dig uttrycka dig i affekt - jo kanske en gång. Du satt i en panel på Moderna Museet, (2003) och Lars O Ericsson avbröt ert samtal (vilka ni nu var) och menade att ni talade om allt möjligt men inte om det som var saken (vad det nu var). Då kändes det som att du reagerade lite utanför saken och svarade något i stil med att: "tänk om det fanns dom i konsten som kunde visa rött kort när saker inte passar längre". Kommer du ihåg? Men varför alltid så kylig och nästan distanserat balanserad? Du är verkligen den totala motsatsen till en medialt anpassad debattör.

LV: Jag har lärt mig en del genom åren. Inte minst genom de långa drabbningarna med myndigheter och kontakten med medierna. Den som inte kan hålla sig kommer i affekten att göra det obligatoriska feldraget, att inte skilja på sak och personlig upplevelse. Jag har kommit fram till att vad jag upplever är bara en av många möjliga upplevelser och bör inte omsättas i något generellt utspel. För mig är det viktigt att känna min affekt och inse att det är dags att omdisponera mig till ett övervägande.

Jag minns något om Lars O. Han är för övrigt ett bra exempel på en som är känslomässigt betingad. Kanske blev jag något irriterad över hans påstridighet att hålla sig till det givna ämnet, det handlade om genus. Men jag minns inte att jag skulle ha reagerat på något överdrivet sätt. Jag brukar som sagt avhålla mig från sådant. Däremot är jag alltid benägen att kasta fram en rapp kommentar.

RE: Det är ju alltid snack om konstkritiken. Ingen verkar nöjd. Du kritiserar ofta kritiker på Vilks.net. Jag själv har vid tre tillfällen omnämnts (en tumme upp, två ner). Varför är det överhuvudtaget viktigt att diskutera konstkritik? Är den inte bara en journalistisk genre som riktar sig gentemot respektive publikations läsare? Vad är det som berör så mycket med kritiken, tror du? Är det någon övergripande förändring kritiken ska genomgå för att bli bättre?

LV: Det blir mest tumme ner, eftersom nertummen har större nyhetsvärde än upptummen. Men konstkritiken är inte oviktig. Där kommer meningsskapandet, där kan man avläsa hur skribenterna uppfattar konstnärlig kvalitet och trender. Och i motsats till utställningstexter är konstkritiken friare, den behöver inte vara vänlig. Vad vi har fått inom konstkritiken är många kritiker som skriver. Inte som förr några få som ständigt gör sin stämma hörd och som därför hade en långt större maktposition än vad som gäller idag.

Vad jag skulle önska mig av konstkritiken är lite mer självkritik. Många skribenter formulerar sig med återkommande modefraser och fasta epitet. Sedan har vi detta med att man sällan anger vilken nivå man skriver på. Konstlivet i Stockholm (det är ju där man är) är som bekant blandat och någon större sorteringsvilja är svår att urskilja. Jag tänker mig att en kritiker med fördel skulle kunna axla rollen av att representera konstvärlden: Vad är det som gäller? Först därefter skulle kritikern själv redovisa sina privata ståndpunkter. För det måste vara svårt att skriva i Stockholm enär alla är insyltade med alla.

RE: Din stil är rapp och stilsäker. Har inga tidningar kontaktat dig för att skriva kommentarer/krönikor eller recensioner?

LV: Något har kommit i den vägen. Men i första hand är jag eftertraktad som föreläsare och talare i alla möjliga sammanhang. Jag höll en sådär 60-70 föredrag i fjor. Och tack för betyget.

RE: Du och curatorn Martin Schibli verkar ha en tät relation. Ni påminner om varande, till och med utseendemässigt. Hur fann ni varandra?

LV: Egentligen är det självklart. Jag lade märke till att det fanns en gallerist i Helsingborg som i sitt galleri (som visade sig vara belägen i hans lägenhet) hade samtidskonst av allra bästa internationella snitt. Här ute i landsorten är sådant synnerligen ovanligt. Först trodde jag att det var en kommersiell fixare men insåg snart att det rörde sig om något helt annat. Martin Schibli behärskar dessutom områden som jag är sämre på. Som gammal civilekonom följer han allt som handlar om ekonomi, konstmässor och galleriernas arbetssätt.

RE: Vad har du för kommande projekt; publikationer, konst?

LV: Jag har tänkt mig att i år skriva en bok om den institutionella konstteorin och det blir nog gjort även om jag har fullt upp just nu. Det har varit en hel del att ta hand om under våren. För några veckor sedan presenterade jag mina projekt i Madrid, jag har precis byggt en kyrka i Surahammar och deltar med Muhammedteckningar på en utställning i Norge. Dagligen måste jag sköta administrationen av Ladonia, en verksamhet som är större än vad kanske är allmänt känt. Om ett par veckor skall det byggas en verkligt stor rondellhund i Trelleborg. Så har jag ett projekt som alltid pågår, den stora kartläggningen av samtidskonsten. Jag har bestämt mig för att inte lämna någon sten ovänd i den hanteringen. Det som jag tänker mig skall kunna skönjas är svaret på frågan: Vad är det som pågår? Det kan tyckas som en omöjlig uppgift, men, som jag brukar säga, svåra problem har oftast en mycket enkel lösning.

Intervju med Power Ekroth

Power Ekroth, en av vår konstvärlds profiler - men vem är hon?
Power har mycket att säga: läs noga.
---

Rikard Ekholm: Power, du är en känd okändis. Allmänt konstintresserade är nog inte så säkra på vem du är. Men för alla som sysslar med konst är du lika igenkänd som vem som helst. Men varför blev det egentligen konst i första läget?

Power Ekroth: Jag har alltid fascinerats av den konstiga inmutning som är konstens. Jag tyckte det var obegripligt att man kunde betala miljonbelopp för en liten olja på duk alltmedan man dör av hungersnöd och vattenbrist i andra delar av världen -- intresset handlade alltså om moraliska värderingar men också om estetiska värden: hur fan var det liksom möjligt att någon värdesatte ett objekt så mycket? Jag valde mellan filosofi och konst på universitetet och det blev bägge. Konstteori blev "min grej" eftersom det på ett sådant ypperligt sätt kombinerade filosofi och konst. När jag förstått värdet av konst och tragglat mig igenom konsthistorien och lärt mig hur konst är på något vis spjutspetsen av en kulturs uttryck blev jag snopen och besviken när konstvetenskapen stannade på 1950/1960-talen. Mina professorer hänvisade mig till konsttidskrifterna för att få reda på vad som händer idag i den samtida konsten och sen blev jag väl lite besatt och ville vara med och påverka min egen samtid genom att kunna "pusha" och förmedla de konstnärer som jag själv tyckte var roliga och som i mitt tycke arbetade med, för att låta lite pretto, förkroppsliga samtidens filosofi. Vad som från början var en förundran blev till en passion och en vilja att påverka, om än marginellt, helt enkelt.

RE: Du sitter i redaktionen för jättekulturella SITE Magazine, men skriver inte så ofta i den. SITE är tung, du är liksom både tung och lätt - hur går det ihop?

PE: Vad BRA att mina texter uppfattas så!! Det gör mig glad. Um... Vi är ganska många i SITE-redaktionen och vi skriver inte alltid själva i numren. I det att vara redaktör innebär (tycker i alla fall jag) ett stort ansvar att plocka fram andra skribenter, att hitta texter som är spännande och intressanta, och inte nödvändigtvis att göra sin egen röst hörd jämt och ständigt. SITE är ett forum som vi skapade för att vi ville ha kul och för att vi ville hitta texter som vi själva ville läsa och göra hörda. Och för att skapa en motpol till de mer "glossiga" magasinen med mest bilder och inte så mycket innehåll - plus att föra en diskussion som inte existerar på de stora (Svenska) dagstidningarnas kultursidor idag. För min egen del har jag försökt att sträva efter att även inbegripa lite mera "lätt" innehåll som kompletterar det tunga i SITE, och när jag skriver i mer "lätta" medier söka göra dem lite mer "tunga". Rent krasst handlar det ju också om tid, engagemang och pengar eftersom ingen av oss får ju betalt för det vi gör, varje nummer gör oss lite mer fattiga och jag har en hyra att betala varje månad. Jag tycker att det är viktigt att skriva för olika sorters läsare, att försöka göra abstrakta saker begripliga men att undvika en didaktisk ton eller att ständigt referera till de där gamla gubbarna man inte kommer undan att ha läst om man är intresserad av inom det här området. Det handlar väl om kanske att försöka hitta en självständig röst också och jag gillar att hoppa mellan alla de olika konstvärldar som dväljs inom det konstiga begreppet "konstvärlden" och det återspeglas väl i det jag skriver. Men det klart - vissa medium "lättifierar" ju ens texter i redigeringen. I vissa tidningar kan man inte skriva långa meningar eller använda "svåra ord" som "reflektion". Det kan jag tycka är trist eftersom man sänker läsarens (och skribentens) ribba. Därför känns det tryggt och trevligt att kunna ha ett medium som SITE att kunna skriva lite mer "reflekterat" också.

RE: I dag spottar skolorna ut curatorer. Du tillhör den första kullen som gick ut från Konstfack. Vad håller skolorna på med i dag när de sänder ut entusiastiska konstkännare - är det bra, och vart hamnar alla?

PE: Jag har alltid tyckt att det har varit skitbra! Ju fler curatorer desto större mångfald och möjligheter för nya utställniningar och spännande konst att se dagens ljus. Med det sagt så vill jag även påpeka att det gått inflation i både begreppet "curator" och utbildningar. Det finns lika många sätt att verka som curator som det finns curatorer och det finns en enorm spänst inom yrket. Man kan vara (och blir oftast) allt från fundraiser, marknadsförare till ljussättare och väggbyggare. Det är ju just det som är så vansinnigt roligt - att man ständigt blir utmanad inom yrket! När den första curatorutbildningen startade här rasade en debatt på DNs kultursidor som var helt åt h-vete konstig, där få hade koll på vad en curator gjorde och varför - och dessutom fanns missuppfattningen att det var något nytt. Så länge det har funnits konstutställningar har det funnits curatorer, dvs någon som satt samman utställningen (konstnären själv eller någon annan). Med utbildningen uppstod en förhoppning om att man äntligen skulle kunna ta yrket mer på allvar och man förstod att det faktiskt betyder något vad en curator gör - att man kan vara okänslig eller känslig som curator, att man kan påverka hur man ser på ett visst verk för resten av dess levnadstid. Det fanns också en förhoppning om att samhället i stort skulle kunna göra det lättare för de som examinerats från en "riktig utbildning", att på något vis göra infrastrukturen enklare för curatorer som frilansar. Tyvärr väntar vi fortfarande på detta, mer och mer otåligt. Det var bland annat därför några av oss startade en förening för curatorer, FOCS (Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige), för att försöka snabba på denna process. Som det är nu är det i princip omöjligt att frilansa som curator i Sverige trots att institutionerna omkring i landet dukar under av ökad administration och lätt borde ta till sig frilansande arbetskraft. Universitetets utbildning riktar mer in sig på "kulturproducenter" i stort och inte nödvändigtvis på "curatorrollen" som också var något av ett modeord för några år sedan. På universitetets utbildning förväntas utfallet bli att man hamnar på Etnografiska Museet lika gärna som på Magasin 3. Curatorutbildningen på Konstfack har också förändrats flertalet gånger sedan jag gick där och var "försökskanin" och fungerar just nu idag mer som ett residency för internationella frilansande curatorer som redan påbörjat sina karriärer.

RE: Utveckla lite om FOCS, varför är det så viktigt att curatorerna förenas och strider tillsammans?

PE: Det finns två huvudskäl. Det ena är att det är ett fruktansvärt ensamt yrke. Man är oerhört pressad i sin position gentemot besökare, konstnärer, tekniker, budgeten, ens chefer, (ofta) politiker, sponsorer, deadlines, media och inte minst ens egna arbetskamrater. Man har huvudansvar utan att vara chef. Ofta finner man på "hemmagjorda" lösningar på konstiga problem och det är viktigt att kunna dela med sig av erfarenheter, kunskap och att kunna motivera varandra att fortsätta trots sinnessjuka arbetsförhållanden. Den andra handlar om vår förskräckliga arbetssituation där man i princip arbetar isolerad och oftast utan en tillfredställande budget. Det är viktigt att kunna skapa ett forum för utbyten av kontakter och kanske också resurser. Kan man öppna upp för dialog mellan curatorer inom landet och kanske skapa välbehövliga synergieffekter. Det andra huvudskälet handlar om att något måste förändras i de frilansande curatorers situation. Som det ser ut idag har svenska curatorer ingen möjlighet att själva söka stipendier, utlandsvistelser för research eller projektbidrag. Den enda möjlighet vi har idag är att gå via Konstnärsnämnden, och då gå via konstnärer som får söka pengar åt oss och därmed konkurrera med sina egna projektmedel. Det är sinnessjukt. I Norge kan curatorer söka projektstipendier och residencys i Berlin, Istanbul och New York via OCA, en organisation som är uppbyggd efter Iaspis' struktur på ett senare stadium. Jag som frilansande curator i Sverige är helt bakbunden i förhållande och måste förlita mig på mer eller mindre välvilliga institutioner som själva sliter med en tunn plånbok och egentligen redan har en fast curator. En frilansande curator arbetar på ungefär lika villkor (kanske till och med lite hårdare) än en konstnär men kan varken söka stipendier eller sälja några verk. Vi arbetar utanför den kommersiella konstvärlden och är i högsta grad medskapare till en aktiv och levande konstvärld men måste förlita oss på institutioners intresse och privata medel (som ännu inte uppmuntras genom skattelättnader). I Sverige finns i princip inget sådant intresse från institutionernas sida. Sveriges konstliv hade inte sett ut som det gör idag utan färgstarka föregångare inom yrket såsom Maria Lind eller Daniel Birnbaum. De hade inte heller tillgång till stipendier när de startade men skrev i dagspressen och arbetade som doktorander. Nu har vi en yrkeskår som inte har möjlighet att doktorera eller har andra egentliga möjligheter att arbeta på det här viset. Det är en helt absurd situation som vi måste försöka ändra på.

RE: Några av dina klasskamrater Marianne Hultman och Pia Kristoffersson har heltidsjobb. Är det frivilligt du reser runt och frilansar, eller nödvändigt ont?

PE: Haha, nej jag är bara sjuk i huvudet. (Marianne gick förresten i kullen efter mig på Konstfack) Ok, så här - jag har alltid velat frilansa eftersom jag är så himla envis och vill ha saker på "mitt" sätt. När jag slutade på Konstfack tänkte jag "OK, nu gör jag några hundår och jobbar frilans gratis för att sen ta ett institutionsjobb under ett par år för att sedan fortsätta frilansa". De där "hundåren" tog liksom aldrig slut av olika anledningar, men numera vägrar jag att göra utställningar gratis (vilket också resulterar i att jag gör färre och färre utställningar tyvärr). Jag tänker inte sitta med 95% administration och i princip inget utrymme att arbeta med konsten på en institution även om jag är i galet behov av en månadslön snart. Det är ju till syvende och sist för konstens skull jag arbetar. Jag arbetar mer än gladeligen 80% med administration, det är jag duktig på, sålänge jag får utrymme att arbeta tillsammans med konstnärerna och skapa möjligheterna för att de ska få frid och ro för sin konstnärliga process. När jag började jobba såg konstscenen i Stockholm lite annorlunda ut också, det var inte lika lågt i tak som nu och det fanns en vilja och en flexibilitet i det som gjordes i stan som skapade en bra energi. När Maria Lind och David Elliott styrde och ställde på Moderna tillsammans fanns det en inneboende dynamik och friktion vilket gav ett spännande resultat. Nu är det mer strömlinjeformat och därmed ganska tråkigt. Samma sak på Iaspis, när Daniel Birnbaum var där kändes det som om inget var omöjligt och en skruttig budget var småsaker som inte gjorde något om bara viljan och lusten fanns där - alla var inbjudna att delta, även de som tyckte precis tvärtemot, vilket skapade enorma möjligheter, och det var plötsligt lockande att komma till Stockholm för att få vara med när det händer, där det händer. Kanske är det bara jag som blivit gammal, gnällig och bitter men någonstans djupt därinne bakom all cynism finns ett litet romantiskt hjärta som bultar för det omöjliga... Å herregud så patetisk jag låter! Men jag menar det... Jag tror att det snart med nödvändighet måste bli lite högre i tak i den här stan igen, jag menar, nu har vi en enorm mängd med bra institutioner och schyssta gallerier som visar bra samtidskonst. Snart måste vi börja göra utställningar för en publik som inte med nödvändighet förväntas vara från Stockholm utan även från Härnösand, Shanghai, Murmansk, Brooklyn och Grenoble också. Det måste bli roligt med konst igen snart efter en tråk-våg med relationell estetik i det urvattnade fältet och "gränsöverskridande" konst som handlar om ett eget koketterande i en liten klick vänner. Det måste också med nödvändighet ske något med det som Nittve i en intervju för lite sedan kallade "tradition" att man sitter i varandras styrelser för "publikens skull". Det måste snart ske lite influx i de där styrelserna för Sveriges institutioner av folk med andra kontakter, erfarenheter och åsikter. Som det är nu har man återanvänt samma åsikter och telefonnummer in absurdum och det stinker sötsliskig, inställsam och reciprok incest lite här och var. Det kommer att ske något snart, det är jag alldeles säker på. Då blir det kul igen och saker och ting blir möjliga - bara man har lite vilja, energi och entusiasm. Men det finns också en stor risk att jag hinner emigrera till Abu Dhabi innan dess.Och relaterat till detta menar jag också att om man ska känna någon sorts självrespekt som curator eller kritiker måste man med all nödvändighet titta på mycket konst och försöka följa med på vad som sker även på andra platser än Stockholm, Sverige. Det händer sällan att man ser en kritiker recensera något som gjorts i Sundsvall i dagens tidskrifter och dagstidningar. Och våra grannländer kunde lika gärna gått under, vem fan skrev om något som hände i Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors senast i DN liksom? I Oslo just nu finns en enormt livaktig scen med en fantastisk mängd superspännande konstnärer som aldrig kommer att ställa ut i Stockholm eller Malmö. Sjukt! Och sen ska vi inte tala om hur få som faktiskt tar sig tid och råd att åka på biennaler eller utställningar i Paris, London eller ens New York. Det finns en liten grupp som gör det, och det finns framför allt konstnärer som gör detta och som inspireras av andra platser och verk som ligger utanför de hemmavarande kritikernas och curatorernas referensramar och konstnärerna kanske därför inte blir förstådda eller missuppfattade eller liknande. Som frilansande har jag måhända inte pengar men jag har en flexibel tid där jag kan myrjobba under en period i min skrivarlya och sen resa till spännande platser där det händer spännande grejer såsom Dubais första konstmässa eller Lothar Hempels hitintills största utställning i Grenoble och samtidig utöka mina egna referensramar och bli kvitt några fördomar.

RE: Du är kritiker och curator, är det en bra kombination? Ska man inte välja sida?

PE: Jo. Det tycker jag - att man ska välja alltså. Jag är utbildad curator och det är den sidan jag valt egentligen. Tyvärr blir man inte fet som frilansande curator, och det blir man inte som kritiker heller. Som curator skriver man om konst och ibland kan det vara hårfint att se om man är "curator" i en text eller "kritiker". Det är lite olika "kappor" man tar på sig i de olika rollerna. Som nämnt tidigare finns det dock en tradition bland curatorer att också "dobbla" lite med kritikeryrket. Det är så många skapat sig en röst, ett namn och en färg så att säga innan de tillåtits att komma in som curator. Det var så man "blev" curator innan utbildningen fanns. Jag har valet att söka jobb på Konsum (vilket jag iof inte har något emot) eller försöka stanna kvar i konstvärlden och alltmedan jag håller mig kvar både skärpa min ton och mina tankar genom att också arbeta som kritiker. Det var också lite roligt de första gångerna att se sitt eget namn i de där tidskrifterna som för mig en gång i tiden var "magiska" såsom Frieze eller Artforum... Det är både löjligt och kokett, jag vet, men alla har väl något fåfängt i sig och hos mig yttrade det sig bland annat på det här sättet. Det är ju också smickrande att folk vill ha ens texter! Nu, när jag är van vid att lönen för ett "pick" på Artforums hemsida är 35$ (nä, jag har aldrig sett skymten av det) har väl charmen falnat vad gäller just de där magasinen, men eftersom de läses av så många innebär det en chans att faktiskt påverka, och det gör jag mer än gärna. Varje månad är jag beredd att ge upp både curatorskapet och kritikerskapet eftersom det är sjukt dåligt betalt men sen dyker den där förbannade passionen upp igen. Jag önskar jag kunde bli börsmäklare eller så vid sidan av.

RE: Berätta om två stora konsthändelser som riktigt drabbat dig?

PE: Det måste bli Børre Sæthres utställning "My Private Sky" 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning "Simply Botiful" som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London. De är bägge helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen "verklighet" efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.

RE: Nämn en ung konstnär som vi inte riktigt känner igen, men som du tror på?

PE: Åh, vad man än svarar på en sån fråga blir det fel! Dvs, det känns väldigt "fingret i luften" och skitnödigt typ "jag är så trendig och het som känner till heta konstnärer innan någon annan gör det" om jag skulle nämna något/några namn, och nämner jag inga namn så blir man slingrig och lite pretto och kanske lite feg. Sen så finns det så många nivåer på frågan - "tror på" som i "konstens försvarare" eller som "nyskapare" eller som kommersiellt framgångsrik eller någon som man inte känner igen i Sverige ännu, eller någon som inte fått sin första galleriutställning än?? Det finns en oändlig mängd fantastiska konstnärer som förtjänar ära och berömmelse som ännu inte fått det som kanske inte kan kategoriseras som unga längre. Jag måste fega ur av politiska skäl och passa på den frågan tyvärr.

RE: Vad har du för kommande utställningsprojekt?

PE: Jag ska få göra ett superroligt projekt på spännande nya spejset 0047 i Oslo! Utställningen ska heta "BALLS" och jag ska välja bara manliga konstnärer. Vid en första anblick är det väldigt politiskt inkorrekt (och därmed fantastiskt kul) men förhoppningsvis kan jag förmedla glimten i ögonvrån och folk kommer att fatta att det i själva verket kanske är fröken Ekroth som "got the biggest balls of them all", hehe. Närå, det kommer att bli världens bästa utställning om allt rullar på som det ska, med helt sjukt bra konstnärer och verk...

Okej då kör vi

Det är alltså dags att blogga igen, även om jag i praktiken aldrig slutade. Jag har då och då gjort inlägg på KonstClip och fortsatte givetvis att läsa andra bloggar, som Vilks.net, Vassaggen och Isobelsverkstad, och jo jag tillhör alla de som läser Viggo Cavlings Resumé blogg. Länk överflödig.

Nu kommer det att handla om oss själva om allt möjligt vi tar del av och gör.

Alla kan titta in bäst de vill och ta del av vad vi skriver. Däremot kan bloggen enbart kommenteras av de som är inloggade på blogger. Dessutom kan "alias" bloggare, hur begåvade de än tycker sig vara lägga sina kommentarer på sina egna bloggar. Kalle och jag skriver under våra riktiga namn. Om något behöver sägas ska de sägas öppet och med riktigt namn. Det är dealen för fortsatt bloggande.

Förövrigt känns det mycket trevlig att vara tillbaka igen på SARTS!

SARTS = Fågel Fenix

SARTS kommer kanske att återuppstå men den här gången som ett rent narcissistiskt projekt från Rikard och mig där vi delar med oss av vardagliga betraktelser.

Fortsättning följer...

Och livet...

... flyter på som vanligt. Nu ett halvår utan SARTS.

SARTS No More...

Hej,

Nu är det dags för även mig att säga hejdå. SARTS var och är ett gemensamt projekt mellan Rikard och mig. Och vi har gemensamt fattat beslutet att låta SARTS:s blogg vara. Som framgår av Rikards inlägg är hans belut helt slutgiltigt medan jag kan tänka mig att skriva något då och då om jag känner för det. Detta ska inte tas som om att SARTS kommer att fortsätta utan snarare som en utdragen död.

Min motivation till att lämna skeppet är att SARTS inte längre är vad det från början var menat att vara. Tanken med SARTS var att det skulle vara en opretentiös plats för mig och Rikard att ventilera våra åsikter och prata om sådant vi tyckte var intressant. På senare tid har diskussionerna blivit lite för allvarliga och i o m fokuseringen på debatten om Krisen fick SARTS en drivande roll som från början inte var meningen. Detta innebär så klart press på både mig och Rikard som är svår att skaka av sig. Personligen började jag ta avstånd från SARTS redan förra våren/sommaren men det är inte förrän nu som jag eller Rikard formulerat våra tankar och känslor kring SARTS.

Jag vill tacka alla som medverkat till att göra SARTS vad det var/är (trots att det inte var det vi ville) och kanske SARTS död bidrar till att någon annan vill axla den mantel vi kastat av oss.


På återseende

Karl Nyberg

Slut för mig

Jag måste prioritera. Att blogga här på SARTS har på många sätt varit fantastiskt roligt och stimulerande. Inte minst på grund av allt engegemang utifrån. Framförallt är jag så glad över att få ha jobbat med Kalle. Men när något tar mer än vad det ger då finns det ingen anledning att fortsätta. Jag har några grejer som är viktare för mig än SARTS och jag måste lägga all kraft på det nu - jag måste helt enkelt göra vad som funkar bäst för mig. SARTS har varit en tids- och energikrävande hobby och jag måste sluta.

SARTS har varit en skola, jag har lärt mig massor, fått kontakt med roliga människor och gjort intervjuer jag velat göra. Men nu är det stopp. Det har pockat på under en tid, men när det är nog är det nog. Nu måste jag skala av - sikta in mig på vad jag vill - gå vidare.

Tack för mig!

Kalle kommer fortsätta lägga in texter då och då.

Min favoritblogg Diagnos.dk la för en tid sedan ned och med dem som inspirationskälla har jag valt att ha kvar de poster jag fortfarande idag känner mig nöjd med, eller som bara känns roliga. Alla intervjuer är kvar + alla gästspel + några texter. Och såklart Kalles texter!

Kalle - vi ses för NHL snart igen!




PS del 1: Jag kommer bara ha kvar intervjuerna + gästspelen!

PS del 2: TACK vi ses - läs mina kommande reportage i Konstperspektiv om Arthur Danto & Sune Nordgren.

Schottenius kritik får kritik

I förra veckan tog Johan Sjöberg kontakt med mig, han presenterade i ett mail en insändare som han skickat till Dagens Nyheter, men som inte togs in. Insändaren gällde Maria Schottenius kommentar med rubriken ”DN:s kulturchef: Varför hatar moderaterna kultur” till moderaternas kulturbudgetproposition för Stockholm. Schottenius kommentar som publicerades i DN kan läsas här. Ett sammandrag av propositionen kan läsas här.

Även om Sjöbergs insändare inte togs in fick han svar från Schottenius. Både Sjöbergs ej publicerade insändare plus Schottenius email-svar publicerar vi nu på SARTS. Schottenius är tillfrågad och med på noterna. Maria Schottenius är kulturchef på DN.

Rikard Ekholm

-----

Johan Sjöbergs insändare:

”DN:s kulturchef Maria Schottenius frågar sig varför moderaterna hatar kultur
(DN 21/10). Detta påstådda hat mot kulturen manifesteras enligt Schottenius
i att moderaterna i Stockholm vill minska kulturstödet som idag uppgår till
en miljard kronor. Schottenius frågar sig om ”det inte är värt pengarna att
få en stad där människor utvecklas?”.

Man måste fråga sig om DN:s kulturchef helt saknar kontakt med verkligheten?
Tror hon verkligen att människors utveckling är avhängig
kultursubventionernas storlek? Människan har uttryckt sig kulturellt sedan
civilisationens begynnelse och kulturen kommer även att överleva utan dagens
enorma subventioner. Vad kultursubventioner oftast handlar om är
kulturelitisternas behov av att genom skattemedel säkra utbudet av den
kultur de själva anser är bra. Mycket av denna kultur överlever inte utan
subventioner eftersom den inte väcker något större engagemang bortom
kulturelitismens högborg. Vi är många som tycker att kulturen är som mest
spännande och vital när den inte har dirigerats fram av kulturpolitiken.”

Johan Sjöberg
Hägersten

-----

Maria Schottenius email-svar till Sjöberg:

Möjligheten att bedriva kulturell verksamhet utan sponsorpengar är sedan länge förbi. Det krävs mycket pengar från näringsliv och publik för att får ett rikt och spännande kulturliv. Men tanken att de pengar som tilldelas Stadsteatern, Kulturhuset och Stadsbiblioteken, för att nämna några, ska dras in är oklokt och kulturfientligt . En blandning av privata och kommunala pengar måste till om det ska finnas utrymme för något nytt och expermientellt, och för att sörja för en kontinuitet i inom kultursektorn. Att "kulturen är som mest spännande och vital" när den är prisgiven på den kommersiella marknaden är en grov missuppfattning. Snarare blir den slätstruken och inställsam.
Intressant också att ordet kulturelit blivit pejorativt. När det gäller exempelvis idrott verkar det inte finnas samma inställning. Idrottseliten går an för moderaterna, men inte kultureliten. Det borde vara dags för moderaterna att ompröva sin oreflekterade nyliberala marknadsanpassning i kulturfrågor. Partiet har en annan tradition av kulturintresse och värdekonservatism, som borde bli mer vägledande för Moderata samlingspartiet framöver.
Det är intressant att folkpartiet genast distanserade sig från moderaternas förslag. Lika bra att lägga ner den här sortens provocerande förslag, och komma på något bättre.

Maria Schottenius

Intervju med Lars Nittve

Lars Nittve behöver egentligen ingen närmare presentation. Han är överintendent på Moderna Museet och en av Sveriges verkliga konstkändisar. Varsågoda en intervju med Sveriges store museiman – Lars Nittve.

--------

Rikard Ekholm: Din karriär är omskriven. Du skulle skriva avhandling i konsthistoria, du var kritiker för SvD, du var i New York, du plockade upp postmodernismen, du kom hem och gjorde utställningen Implosion på Moderna Museet, och resten är historia. När du tog steget in i museivärlden så gjorde du det med vår tids mest omtalade utställning. Du gör numera inte många utställningar. Du tycks mer ha blivit en myndighetschef med ansvar för ekonomi etcetera. Har du tröttnat på att göra utställningar? Du har inte ens gjort någon av de mindre 1:a på Moderna - varför inte?

Lars Nittve: Jag brukar inte tänka på mitt liv med konsten som en karriär – men fair enough, det blir väl en sådan till slut. Varje gång jag har bytt roll eller jobb så har det varit för att det finns en utmaning och lockelse i det nya. En möjlighet att prova på något jag inte gjort – eller att kunna göra saker som jag inte gjort tidigare. I en annan skala, ett annat sammanhang för en annan publik… Vid varje tillfälle vinner man något – förhoppningsvis – och förlorar något. Såväl när jag slutade att skriva konstkritik och började göra utställningar som när jag tog steget från att vara curator till att börja leda ett stort museum. Visst saknar jag det där konkreta utställningsmakandet – den här vändan i Stockholm har jag bara gjort två små ”Udda veckor” utställningar på Klarabergsviadukten och så hade jag rätt många fingrar inne i Fashination förstås. Det fanns också en tidpunkt när jag tyckte att det var skönt att inte behöva spruta ur mig utställningar. Under de 9-10 år jag var första gången på Moderna Museet och sedan på Rooseum gjorde jag otroligt många utställningar, jag har inte räknat men säkert runt 35 stycken. Då var det skönt när jag tog över Louisiana att inte ha den ständiga pressen. Jag hoppas att jag så småningom kan få mer tid över till att arbeta med utställningar igen, kanske om ett par år, men till dess får jag nog nöja mig med att längta – och att stötta de curerande curatorerna (om man nu kan säga så). Kanske skulle jag också tillägga att lika mycket som arbetet med utställningar faktiskt till 70 % är svett och pappersarbete, så är museichefsarbetet säkert till 30 % kreativt och inte bara ekonomi, personal och byråkrati.

RE: Jag intervjuade Viggo Cavling för ett tag sen. Jag undrade vad han hade för akademisk bakgrund. Han svarade, "Mina två konstuniversitet var Lars Nittve och Sune Nordgren. De var mycket generösa mot mig. Förklarade saker och lärde mig se." Det var ganska rörande tyckte jag. Upplever du att din roll har förändrats sen - säg - femton år tillbaka? Onekligen har du ett socialt liv, men jag har svårt att se dig gå omkring på ett galleri med en ung engagerad spoling och diskutera den samtida konsten. Har du fortfarande tid för den unga killen eller tjejen och deras glöd för konst, har du tid för unga konstnärer, eller tar pappersarbetet och alla andra måsten all tid?

LN: Det är möjligt – ja helt säkert, att jag har mindre ”fri” tid till dagens unga Cavlingar – jag arbetar väldigt många timmar i veckan och de flesta av dem är inbokade veckor och månader i förväg. Men attityden och glädjen i att prata med och dela med sig till någon ung engagerad, konstintresserad kille eller tjej är fortfarande där. Tveklöst!

RE: Jag tycker att det är dags att reda ut det här med - Dennis Dahlqvist. Man får nog säga att han är efter dig. Och han är ofta elak. Både i Expressen (här och här) och på Kulturnyheterna har han slängt ur sig ett och annat. Det känns onekligen personligt, inte gammal vanlig kritik direkt. Är det så att du vet varför han är så arg - varför? Och hur reagerar du på hans utspel?

LN: –

RE: Varför avstår du från att svara?

LN: Något måste man ju lämna åt fantasin - som det brukar heta...

RE: Som du känner till talas det mycket om konstkritikens kris. De flesta tycks mena att det verkligen är kris. John Peter Nilsson, numera intendent på Moderna Museet menade till och med att det, "[…] är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris." (Intervju på SARTS). När du verkade som konstkritiker var det också en kris - den postmoderna teorin gjorde sitt intåg och många av de äldre kritikerna vägrade förstå. Idag tycks det som om krisen handlar mindre om teoretiska spörsmål, och istället mer om att kritiken har blivit slarvig, dum och tråkig. Lider du av det samtida konstkritiska klimatet?

LN: Nej, jag lider inte mer än jag gjorde på 80-talet, eller i Danmark eller i England t ex. Varje tid och varje plats tycker att just den aktuella kritiken är hopplös. I mina ögon har varje tid och varje plats jag verkat på haft bra och mindre bra sidor i kritiken. Dagens stockholmskritik, för det är nog främst den man talar om, lider en del av att kritikergruppen är ovanligt homogen åldersmässigt – och av att det nu nästan bara handlar om freelanceskribenter som vecka för vecka måste slåss om redaktörernas gunst.

RE: Du har så länge jag känt till dig pratat varmt om Walter de Maria. Är det inte på tiden att du gör något med denne konstnär på Moderna Museet?

LN: Ja, jag tycker att Walter De Maria är världens mest underskattade konstnär – och han är ändå rätt uppskattad. Det vore roligt att göra något med honom nu – tänk om det skulle gå att få ett permanent verk av honom i Stockholm! Men jag gjorde faktiskt en riktigt stor utställning med honom 1988 på Moderna Museet – kallad just ”Två mycket stora presentationer”.

RE: Museivärlden tycks bli mer och mer akademiserad. De som anställs ska helst ha en doktorshatt. På Moderna Museet är det så: Anna Tellgren är fil dr och Annika Gunnarsson är doktorand. I relation till Europa är det förstås inget, men ändå, tendensen är tydlig. Den avhandling som du en gång höll på med - känner du ibland att du vill skriva klart den? Jag antar att du inte har tid för det nu, men kanske i framtiden?

LN: Jag tror inte att kraven på högre akademisk examen kommer att tillta för museer som arbetar med 1900- och 2000-talskonst. När jag 1985-86 fick jobbet som 1:e intendent på Moderna Museet var det en lång rad doktorer som överklagade beslutet till regeringen. Regeringen valde bortse från de akademiska meriterna och stöda prioriteringen av andra meriter som djup kunskap om samtidskonsten, förmåga att skriva, internationellt nätverk osv. Det kan man nog stöda sig på även nu. Själv har jag ingen som helst tanke på att skriva klart – eller hitta på en ny – avhandling. Skriva kommer jag nog att göra mer i framtiden, men inget akademiskt!

Intervju med Dorinel Marc

Mitt första möte med Dorinel Marc ägde rum när han gästföreläste på kursen Filosofisk Estetik våren 2003. I strikt mening föreläste Dorinel Marc egentligen inte. Hans hållning påminde mer om en performance. Jag kom ihåg hur det var: Jag och en kompis hade bänkat oss vid ”scenens” vänstra sida. Vi var nog lite stela och nervösa, ska erkännas. ”Vad ska han hitta på.” tänkte vi.

Det var mycket få bilder han visade oss. Istället argumenterade han, gapade, ja ibland nästan hånade oss. Allt för att få oss att vakna. Det var som att han såg alla, på en och samma gång. Det var speciellt en händelse som etsat sig fast. En i publiken hade varit lite mer tyst än oss andra. Det hade den perceptive uppviglaren Marc givetvis uppmärksammat. Han började ifrågasätta henne, undra vad hon ville, vad hon gjorde och så vidare. Det var uppenbart att hon inte ville delta i det offentliga spelet. Någon annan i publiken kom till hennes försvar och sa, ”Alla kanske inte vill prata. Du borde ta hänsyn till att vissa har svårt att svara på frågor och tala inför andra.”

Dorinel Marcs svar på detta var en metafor: ”Om du matar fåglar – matar du dem mekaniskt utan hänsyn till vilka som får bröd eller inte, eller försöker du ge bröd till dem som inte så lätt kan få?”.

Marc presenterade en fågelmatar-metafor. Marc var fågelmataren som gav publiken det livgivande brödet. Sedan dess fastnade Dorinel Marcs konst, pedagogik, liv eller vad man vill kalla det hos mig.

I våras tog jag kontakt med Marc och frågade om han var intresserad av att göra en intervju för SARTS. Sedan dess har Marc med jämna mellanrum deltagit i de diskussioner som förts på SARTS. Marcs ihärdighet och vilja att granska och undersöka finns det tydliga exempel på. Följ till exempel diskussionen som följde efter intervjun med galleristen Natalia Goldin Lundh. Jag är glad att Dorinel Marc äntligen fått tid att svara på några frågor.

Rikard Ekholm

-------

Rikard Ekholm: Jag hörde att du våren 2004 deltog i Iranska Riksförbundets sammankomst på ABF i Stockholm, "Folkbildning mot rasism". De höll ett möte om intolerans i olika former, bland annat om hot mot det demokratiska samhället, främlingsfientlighet, diskriminering och så vidare. Ämnen som är viktiga att diskutera. Som jag förstått det, så gick du dit för att du tyckte det verkade intressant. Men sen gjorde du en mer eller mindre spontan aktion. Kan du beskriva händelsen?

Dorinel Marc: Jag brukar inte delta i den här typen av möten, men jag fick ett utskick om "Folkbildning mot rasism" på ABF och då kände jag att jag behövdes där, så jag gick dit.

I inledningen till mötet pratade tre talare, bland andra Masoud Kamali, (professor, regeringens utredare om diskriminering, makt och integration). Han pratade på ett krystat intellektuellt sätt och gjorde flitigt bruk av begreppet strukturell diskriminering utan att förklara vad det var för nåt. Det kändes konstigt med tanke på att ABF står för Arbetarnas Bildnings Förbund. Ingen i publiken vågade avbryta för att fråga vad strukturell diskriminering betydde så han forstsatte att prata på en pseudointellektuell nivå utan att bry sig om att folk hängde med eller inte.

Istället försäkrades åhörarna att inte vara oroliga för att missa nåt av det som sades eftersom alla talen kommer att vara tillgängliga i utskrift på persiska.

Samtliga tre talare fokuserade på behovet av att få mer pengar till att "folkbilda svenskarna om att världen har kommit till Sverige" och "att anpassa svenskarna till den nya situationen". Ingen sa ett enda ord om att ställa krav på invandrare att anpassa sig till Sverige genom att lära sig svenska och respektera svenska lagar. En annan sak som talarna ansåg viktig var att motverka de antidemokratiska krafterna och störa deras möten genom att till exempel blåsa i visselpipor. De förklarade inte vilka de antidemokratiska krafterna var men de syftade på alla som ifrågasätter invandringen. Jag blev fundersam över hur demokratiska dessa invandrare egentligen var när de inte tillätt att folk skall vara kritiska mot dem och uppmuntrade till att störa andras möten trots att vi har mötesfrihet i Sverige.

Talarnas krystade pseudointellektualitet och deras sätt att ge skulden för de problem som invandringen för med sig på de etniska svenskarnas brist på tolerans gjorde mig upprörd.

(Jag tycker inte att man kan kräva att Sverige som värdland skall anpassa sig till alla de flyktingar som kommer hit. Flyktingar söker sig till Sverige eftersom Sverige erbjuder ett skydd som dessa människor inte får i deras hemländer. Människor i sjönöd driver inte till havs i väntan på att bli räddade av en lyxkryssare utan de blir glada om en fiskarbåt plockar upp dem. Och väl ombord kräver de inte att fiskarbåten skall göras om till lyxfartyg för att det skall passa deras livsstil. En sjökapten vars båt har gått under och blir räddad av en annan båt kan inte kräva att han skall bli kapten på den båten som räddad honom bara för att han arbetat som kapten på förra båten. Om han vill göra rätt för sig kan han diska eller göra annat som besättningen på den nya båten behöver hjälp med.)

Men talarnas attityd på ABF mötet var att alla som arbetade som läkare i Iran skall också få läkarjobb i Sverige. De fick det att låta som det vore Sveriges fel att de kommit till Sverige och det inte finns lediga jobb till dem. De uttryckte sin vrede över att det talas nästan enbart svenska språket på sjukhus (förutom i källaren där det talas hundratals språk) och att det är för många personer med svenska namn i ansvarspositioner i Sverige. De fick det att låta som om alla svenskarna utan den minsta ansträngning får läkarjobben och lever helt bekymmerlösta liv. De sa absolut ingenting om att det vore mycket enklare om alla som valt att leva i Sverige tog sitt ansvar och ansträngde sig för att lära sig svenska språket och uppgraderade sina kunskaper istället för att vifta med diplom från sina hemländer och kräva förtur till statusjobben.

(Jag tycker inte att man kan kräva att få arbeta som läkare i Sverige om man inte kan svenska ordentligt. Vad skall de svensktalande patienterna göra om de inte förstår sin läkare? Anlita tolk, eller lära sig persiska kanske?)

Jag blev riktigt, riktigt upprörd men behöll ändå lugnet tills talarna hade avslutat sina resonemang och moderatorn lämnade över ordet till publiken. Då räckte jag upp handen och anmälde mig som frågeställare. Jag fick ordet direkt och började tala högt, med en stark och penetrerande röst; "Dar nu ati spus nimic despre importanta dea a ne invata limaba suedeza, sa avem o limba comuna pe care sa comunicam pentru a evita neintelegeri si conflicte, sa avem suedeza ca o limba comuna pentru toti cetatenii suedezii. Eu traiesk in suedia si vreau sa vorbesc suedeza cu concetatenii mei nu Limba chineza si nu Limba persana …" och så fortsatte jag med samma volym och intensitet till någon i publiken utbrast: "Varför talar du inte svenska?" Då bytte jag från rumänska till svenska och sa samma sak i svensk version "Men TALARNA har inte sagt nåGonting om språkets betydelse, Om att ställa krav på alla medborgare att lära sig svenska som ett gemensam språk för att kommunicera med varandra för att undvika konflikter och lösa problem.

Jag lever i Sverige och vill tala Svenska med mina medborgare inte Kinesiska och inte persiska …

Det blev en stark chockartad upplevelse för de samlade. Några blev riktigt provocerade och tyckte att jag hade agerat störande och då svarade jag: "Ni uppmuntrade ju oss att störa andras möten men ni vill inte att någon skall störa era möten. Hur hänger det ihop med demokrati och tolerans?

Mitt inslag bröt hierarkierna och diskussionen kom igång. Det blev en livlig debatt och deltagarna försökte på allvar att reda ut bland annat vad som menas med antidemokratiska krafter, om det är möjligt för en utlänning att blir svensk och om man har rätt att störa andras möten när det råder mötesfrihet i Sverige.

RE: Har du gjort andra liknande aktioner - i så fall angående vad och varför?

DM: Jag har gjort ganska många liknande aktioner genom åren allt från att informera genom pressrelease att jag skulle besöka Moderna Museet torsdagen den 16 april 1998 mellan klockan 16 och 20, till att såga en dörr i väggen på en utställning organiserad av curatorstudenterna på Konstfack och "bota" en haltande tiggare i tunnelbana.

Några av de tidigare aktionerna finns dokumenterade på video men de flesta av de jag genomfört de senaste åren under min "Shamaniska period" finns inte dokumenterade. Därför känns det jättebra att få de dokumenterade i berättad form här på SARTS.

Här kommer några exempel:

På utställningen Tredagarspermanent på SOC i Sthlm den 5/12 /2003 bevittnade jag en Gubbslems-performance av Joanna Rytel. Hon spydde galla över den "svenska mannen" och använde mycket förödmjukande, förnedrande, kränkande uttryck och mycket grova ord om svenska män. Joannas tal om den svenska mannen förde tankarna till Nazisternas åsikter om judar eller Klu klux klans om de svarta. I dagens Sverige är den svenska medelåldersmannen ett lovligt byte. Kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och diverse minoriteter är skyddade genom olika lagar. Det är i stort sett förbjudet att hetsa mot alla folkgrupper och individer utom mot svenska heterosexuella män (och poliser). Joanna tog vara på det och öste ur sig sånt som hade fått folk att bli rasande om det hade gällt till exempel kvinnor, homosexuella eller invandrare. Hon sa såna grova saker att jag inte ens vill återge det här och trots det, eller tackvare detta applåderade publiken. (I början applåderade publiken på Joannas befallning och sen även friviligt eller rent slentrianmässigt.)

Hon sade allt detta i en konstkontext och om konsten speglar samhället kunde jag se framför mina ögon att någonstans i Sverige i ett politiskt sammanhang stod en kvinna och sa liknande saker om svenska män och hennes åhörare applåderade. Tänk om det är så på vissa politiska möten och ingen vågar ifrågasätta det som sägs!

När Joannas tal var slut och applåderna hade lagt sig, gick jag fram till mikrofonen och bad de svenska män som fanns i publiken att komma fram och kommentera Joannas åsikter om svenska män. "Varsågod Den svenska mannen kom fram och berätta för oss om det som Joanna sagt om svenska män stämmer. Stämmer det att svenska mannen är så äcklig och ynkryggad som Joanna påstår?" Det blev ingen trängsel till mikrofonen men till slut kommer det fram en ung tjej med ljusblont hår och ljusblåa ögon iförd ljusblå uniform och hon sa med en snäll röst: "Jag tycker att det Joanna sagt var jättebra". Då kommenterade jag lite konfunderad. "Jag efterlyste den svenska mannen och så kom det fram en kvinna". Hon kände sig förolämpad och sa "Jag är ingen kvinna". Varpå jag replikerade: "Då måste jag dra slutsatsen att den svenska manen är en kvinna som inte vill vara kvinna".

En annan händelse:

En dag i våras eller vintras när jag satt på tåget från Hässelby Strand mot T-centralen kom det en man på ostadiga ben, han haltande och hade krycka. Han gick genom tåget och i sin skakiga hand höll han ett 10-kronors mynt. Tåget ålade sig fram och den haltande manen vinglade till. Varsågod och sitt sa jag och pekade på den lediga sittplatsen bredvid mig. Han tittade på mig utan att förstå. Var så god och sitt upprepade jag igen med högre röst. Inte gå genom tåget om du har ont i benen! Det är farligt, du kanske ramlar. Han skakade på huvudet och antydde att han inte talade svenska. Då sa jag samma sak på rumänska, "Poftiti sedeti daca va dor picioarele. Ca s-ar putea sa cadeti daca umblati prin tren" Varsågod och sitt om du har ont i benen, det är farligt, du kan ramla du har ju ont i benen. (Jag växlade hela tiden mellan svenska och rumänska så att de andra som satt på tåget kunde följa dialogen). Han svarade "Iti bati joc de mine" (Du driver med mig) "Nej det är inte jag som driver med dig utan det är du driver med de handikappade. De handikappade vill inte vara handikappade. De arbetar med fötterna och med munnen för att försörja sig själva. Vad har du för benskada? Visa mig din skada!" skriker jag och trycker på hans knän. "Du är botad. Stå rakt upp! Du är frisk . Jag har botat dig!" skriker jag ungefär som på en väckelse möte (fast jag har aldrig varit på sånt) Han stod rakt upp och skyndade sig för att lämna vagnen. Och i det ögonblicket fick jag ett fantastiskt infall och ropade exalterat: "Det kanske var på det sättet som Jesus botade de sjuka".

En annan händelse ägde rum i somras på Drottninggatan. Mitt på gatan stod det en massa folk i en stor ring och tittade på några som spelade hasardspel. Det var ett sånt spel som drivs av ligor från Östeuropa. Spelet brukar gå ut på att gissa under vilken ask som det gömmer sig en kula. Vanliga förbipasserande har ingen chans att vinna, men de som driver spelet brukar ha kumpaner/statister som låtsas vinna stora summor för att locka folk in i spelet. De har ett väldigt speciellt sätt att lura folk att satsa. De tvingar folk mer eller mindre att vara med och satsa. Jag blev lurad som tonåring i Rumänien. För några år sen började dessa ligor dyka upp i Sverige. I vanliga fall brukar jag ringa till polisen så fort jag ser dem, men denna vackra sommardag tänkte jag testa mina shamaniska metoder. Jag ställde mig i ringen bland åskådarna och spelarna och började stampa med foten i marken och sjunga allt vad jag kunde:

SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.

Efter ett tag började folk sjunga med, " SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL." Jag drog därifrån och lämnade de sjungande och stampande. Jag roades av tanken att bland dem som sjöng fanns ligisternas låtsaspublik som inte förstod svenska och trodde att de hade lärt sig en fin folksång. Hoppas att de har lärt sig den ordentligt och forstsätter använda den som reklamslinga.

Det får räcka med dessa exempel så länge.

RE: Ibland brukar du kalla dig själv för pedagog. Ofta med starkare betoning än när du kallar dig konstnär. Det här med pedagogik verkar stå dig varmt om hjärtat - varför då?

DM: Att lära ut är bland det viktigaste som finns. Men tyvärr har lärarrollen mycket låg status. När jag gick på Konstfack under andra halvan av 90-talet hade bildpedagogerna lägsta statusen av alla facken. Många av mina klasskamrater på Fri Konst tyckte att bildpedagogernas konst var mindre värd än deras konst och såg ner på dem. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att påminna konststudenterna att det var tragiskt att de såg ner på bildpedagogerna eftersom de själva med stor sannolikhet kommer att bli tvungna att försörja sig som lärare.

Till det tragiska hör också att många som egentligen skulle vilja studera på fri konst söker till bildpedagogik eftersom det verkar vara lättare att komma in där. Många bildpedagoger har alltså ambitionen av att vara fria konstnärer och tar inte sin pedagogiska uppgift på allvar och detta medför ännu lägre status för yrkeskåren. (Det kan hända att bildpedagogutbildningen var lika hipp i början på 70-talet som curatorutbildningen var i slutet på 90-talet men den verkar ha haft det ganska svårt under de senaste 20 åren)

Även på Moderna Museet har bildpedagogiken haft en ganska underordnad ställning. Men detta kan också bero på några enskilda pedagogers brist på självförtroende och yrkesidentitet. Jag är glad att John Peter Nilsson fått anställning som pedagog på Moderna och jag hoppas att han kommer att bidra till att öka bildpedagogernas status.

Min roll som pedagog är sammanflätad med min roll som konstnär. Jag ser mig själv som en lärare för hela samhället och jag lär mig ständigt nya saker genom att försöka lära ut. Ibland visar jag upp planscher (som t ex den med ett svart moln målad på en idyllisk bild hämtad från Vakttornet), ibland visar jag upp föremål, konstverk eller verkliga situationer för att förmedla mina tankar och idéer eller skapa diskussioner kring viktiga ämnen. Många av mina konstverk är ett slags didaktisk - eller forskningsmaterial som jag visar upp för att få värdefulla reaktioner både från gemene man och från experter.

Jag försöker vara pedagogisk i alla situationer oavsett om de utspelar sig i klassrummen, på gallerier, på museer, på webben, i hemmet eller ute på gator och torg. Och jag gör det med samma passion oavsett om jag får betalt eller inte, och av samma anledning som en konstnär skapar konst oavsett om det finns en köpare eller inte. Det händer ibland när jag reagerar på saker som händer ute på gatan eller på tunnelbanan att folk frågar mig: "Vem är du som lägger dig i ?" Då brukar jag svara "Jag är lärare i livets skola och du befinner dig just nu i mitt klassrum".

RE: Man måste nog säga att du anses vara väldigt provokativ. Jag har hört att du på ett svenskt galleri blev inlåst så du inte skulle störa? Är det sant, och varför blir det så tror du?

DM: Jag är medveten om att folk kan uppleva mig som provokativ men jag vill inte provocera. Jag arbetar inte med provokation som metod. Folk kan bli provocerade av mina konstnärliga och pedagogiska metoder men jag vill inte skada utan lyfta fram missförhållanden, diskutera, analysera, debattera, ge goda råd, förändra... Jag är en social konstnär och har en förmåga att i vissa sociala sammanhang skapa speciella situationer med mystiska dimensioner. Egentligen vet jag inte om det är jag själv som skapar situationerna eller om jag bara tar vara på det som händer. Det märkliga är att när jag kommer upp i varv uppnår jag ett andligt tillstånd och min förmåga att lägga ihop saker och ting ökar så oerhört mycket att jag kan läsa av och påverka en social situation på ett shamaniskt sätt. Jag upphäver hierarkierna och ger människor chansen att få kontakt med den tidlösa konsten som existerar oberoende av alla ismer och post-ismer. Vissa situationer kan utspela sig så snabbt och jag själv blir förvånad över att jag hinner få alla brickorna på plats på så kort tid. Föreställ er en jonglör som skulle jonglera med alla föremål som publiken kastar mot honom/henne utan att på förhand veta vad nästa föremål kommer att bli.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan mig och en ordinarie shaman och det är att jag inte tar några droger.

Jag håller på och lär mig mer om mer om hur jag skall ta vara på min sociala talang utan att såra människor. Läsarna här på SARTS fick ett litet smakprov på mitt sätt att arbeta när jag gav mig in i debatten orsakad av intervjun med Natalia Goldin Lundh. Man kan säga att jag var ganska hård mot Natalia och att jag fortsatte Linnéa i en jobbig situation. Men till slut kom Linnéa in i diskussionen och jag lyckades förena de i en slags försoning. (Det blev nästan som en dokusåpa)

Mitt sätt att arbeta närmar sig socialterapi. Jag har ingen aning om det finns nåt som heter samhällsterapi, men jag ser mig inte bara som samhällspedagog utan även som samhällsterapeut. Jag försöker prata med hela samhället på samma sätt som en terapeut pratar med ett par eller en familj.

Till skillnad från många andra konstnärer som agerar provokativt så tycker jag om människor och jag känner mig oerhört trygg i stora grupper. Jag ser hela världen som en stor familj och är lika provocerande för främmande som för min egen mamma och mina syskon. Jag trycker inte på ömma punkter för att skada utan för att bota. Jag tror att folk kan bli provocerade av mig eftersom jag har en medfödd känsla för rättvisa och är ganska snabb med att ta parti för dem som blir illa behandlade. Och min uppfattning om vilka som är illa behandlade stämmer inte alltid överens med de gängse uppfattningarna. Jag är inte provocerande på det sättet att jag slänger ur mig nåt fult och drar från platsen utan jag tillhör de som är kvar, städar efter sig och reparerar eventuella skador. På detta sätt är jag mer jobbig än provocerande. En riktig "pain in the ass" skulle kanske några definiera mig som.

Det stämmer att jag blivit inlåst på en toalett men den toaletten var samtidigt ett konstverk utställt på ett galleri och det som utspelade sig kring toaletten problematiserade relationen: konstnär - konstverk - gallerist - publik.

Detta hände en dag i början av mars 2004 då jag befann mig på toppen av i min intensiva shamaniska period och skapade många lärorika situationer. Galleri Nordenhake, Sthlm hade vernissage för en utställning med Marjetica Potrc och jag kom dit av en slump i sällskap med konstnären Måns Wrange. Måns hade med sig sin lilla dotter sovande i barnvagnen. Vi kom in i gallerirummet och han parkerade barnvagnen strax innanför ingången. Mitt i galleriet tronade ett färgglatt utedass placerad på ett sockelliknande fundament. Konstnären stod en bit utanför verket och tog emot Måns med öppna armar. De kände varandra sen tidigare. "This is Dorinel Marc and he is a very good artist" sa Måns till Marjetica Potrc och presenterade mig för henne. "I have to ckeck if you are an good artist too - sa jag till Marjetica. But I have to go to the toilet first." tillade jag och pekade lekfullt mot hennes utedass. "But you must read the instructions first" svarade hon. Jag tog en snabbtitt på instruktionerna till "Caracas Dry Toilet" som verket hette och fick genast uppfattningen att det rörde sig om en prototyp i full skala av ett utedass som var tänkt att lösa hälso- och miljöproblemen i fattiga delar av världen. Det var alltså en prototyp (utställningsföremål) och inte en toalett som skulle användas av galleribesökarna för att uträtta sina behov. Den förde tankarna till Duchamps urinoar och till den ständiga diskussionen om bruksföremål versus konstföremål. Det kändes som Marjetica problematiserade det hela på ett intressant sätt så jag sa till henne "I think you are a good artist" och fortsatte att undersöka vidare toalettens tekniska lösningar. Jag var intresserad av torrtoalettekniken eftersom jag inte hade någon WC i min ateljé och ville veta mer om möjligheterna att använda torrtoalett inomhus. Så jag gick in i toaletten och tog en närmare titt på hur den var konstruerad. Jag lyfte på sittringen för att se hur hon hade löst det med separationen av urin och avföring. Jag var på väg att fråga henne om toaletten kunde gå att använda inomhus men när jag lyfte på toalettringen gnisslade det till och galleristen dök upp och skrek: "Go out from my gallery!" Jag svarade "But I am inside the artwork, having a dialogue with the artist and the artist thinks it's okay" Galleristen började skrika högre och högre "Out from my gallery!" och jag skrek tillbaka "I am inside the artwork and the artists thinks its okey. Galleristen skrek "I don't think she does!" Jag skrek " Yes the artist does. Ask the artist!" Han skrek " No, I don't think she does. Out from my gallery! Jag upprepade "I am inside her artwork and she thinks it's okey" ”No, I don't think she does” skrek han bokstavligen över huvudet på konstnären utan att fråga henne vad hon tyckte.

När han insåg att han inte kunde bestämma över den fristad som konstverket erbjöd mig, slängde han igen toalettdörren och låste in mig. I det ögonblicket fick jag panik och tänkte: "Vad gör jag om jag blir kiss- eller bajsnödig?" Då måste jag be galleristen att släppa ut mig så jag kan gå på toaletten. Det var intressant att jag var inlåst i en toalett som jag inte ville uträtta mina behov i. Att använda den som toalett hade varit en provokation mot galleristen och att skända Marjetica Potrcs verk. Och jag var inte där för att provocera utan för att inhämta och delge kunskap.

Toaletten var tänkt att betraktas som konstobjekt under utställningstiden och det var just som konst den fungerade när den bevisade att konstverket utgör en territorium som galleristen inte kan bestämma över.

Det dröjde inte länge innan konstnären öppnade dörren och bjöd ut mig. "He is calm now" sa hon och pekade mot galleristen. Till det fantastiska hör att under tiden som situationen utspelade sig hade Måns Wrange gått ut i trappan för att prata i mobilen och han missade det hela. Hans dotter sov lugnt i gallerirummet utan att vakna av våra skrik.

Bild på verket: http://www.artnet.de/artwork/423896717/_Marjetica_Potrc_Caracas_Dry_Toilet.html
Marjetica Potrc, “Caracas: Dry Toilet” March 3-April 17
Galerie Nordenhake Stockholm
Marjetica Potrcs hemsida http://www.potrc.org/

RE: Du har kommit på något du kallar "livekritik" - kan du säga något om det? Kommer det ur den så kallade konstkritikens kris?

DM: Jag har hållit på med live kritik sen jag var liten. Jag minns att mina klasskompisar i grundskolan brukade kalla mig för kommentator. Min frispråkighet var också en av anledningarna till att jag 1987, 24 år gammal lämnade den kommunistiska diktaturen Rumänien och kom som politisk flykting till Sverige. Det jag inte gillade i Rumänien var bland annat att mina överordnader istället för att argumentera hotade mig med bestraffning.

Jag myntade begreppet LIVE KRITIK för snart två år sen i samband med en Moderna by Night curerad av Catrin Lundqvist. Men jag har hållit på med Live Kritik i konstsammanhang åtminstone sen 1996 då jag kritiserade galleristens Charlotte Lunds hängning av Maria Fribergs verk på den alternativa konstmässan Smart Show '96 som ägde rum i Wasahallen. Detta resulterade i att Charlotte Lund hämnades och stängde av mig och Source från Smart Show '97 som ägde rum på en finlandsfärja. Jag svarade med ett massutskick i löpsedelformat med texten "Vi sitter inte i samma båt under Smart Show '97" Bo Madestrand tog upp det i sin recension av mässan och förebådade slutet för Smart Show. Det blev också det sista året för Smart Show.

Live kritik inbegriper en interaktivitet som liknar det som finns här på SARTS, det vill säga att den som kritiseras har möjlighet att svara utan att behöva be en tidningsredaktör om lov. Live kritik är också det som en konstnär ger till en konstnärskollega på vernissage eller vid annat tillfälle. (Eller utställningsbesökaren ger till konstnären, galleristen, curatorn osv.) Vernissage är ett mycket speciellt tillfälle. Det bjuds på vin och tilltugg men detta görs av en speciell anledning, nämligen för att publiken skall slappna av och våga diskutera konsten med konstnären och de inbjudna. Mycket av den så kallade relationella estetiken går ut på att iscensätta situationer som liknar vernissagen. Men varför skapa nya estetiska situationer när vi kan ta vara på det som finns? Vernissager är för mig tidlösa ritualsituationer som överträffar all relationell estetik. Vernissagen är ett unikt tillfälle då konstnären får höra vad folk tycker om konsten. Vernissagen ger oss ett smakprov på hur det var förr i tiden när konstnären var en shaman som ställde fram, slängde eller hängde vissa speciellt utvalda saker och sen lät folksamlingen försöka tyda dem. Det var fullt tillåtet att tycka fel eftersom alla svar behövdes. På dagens vernissager samlas en massa konstexperter men det är väldigt få som tar sitt ansvar och kritiserar konsten. Det pågår säkert en tyst kritisk process inom varje besökares hjärna men det är väldigt få som delar med sig av sina kritiska åsikter. Några sparar dem för publicering i tidningar och det är viktigt med skriven kritik men det är desto viktigare att folk vågar ha sin egen uppfattning och uttrycka den i direkt samtal med konstnären, galleristen, intendenten osv. Om konstnären frågar vad folk tycker om utställningen då brukar de svara antingen att den är jättefin eller att det är svårt att säga nåt eftersom det är för mycket folk så de måste komma tillbaka en annan dag och titta i lugn och ro. Det är ett bra svar men hur många av dem kommer tillbaka? Och hur många av dem ger kritiska kommentarer när de kommer tillbaka?

Live kritik går ut på att våga vara okunnig och uttala sig om sånt som man inte förstår. Genom att börja prata om saker som man inte vet någonting om får man veta mer. Jag undersöker saker och ting på ett väldigt empiriskt och shamaniskt sätt och jag misstänker att Live Kritik är mitt sätt att försöka förstå vad konstkritik är för någonting.

Det talas om att konstkritiken är i kris och det kanske ligger nåt i det eftersom Konstkritikerförbundet snodde idéen med Live kritik och ordnade LIVE KRITIK under årets Sthlm Art Fair. Jag kan inte påstå att jag har patent på Live Kritik eftersom den har funnits i alla tider och kulturer och finns även bland djuren, men Konstkritikerförbundet borde åtminstone ha gett mig lite cred och informerat om att de blivit inspirerade av mig.

Konstkritiken är precis som konsten mycket sammanflätad med livet och den kommer att existera så länge livet existerar så det finns inte någon risk att kritiken kommer att försvinna. Kriser kan vara positiva (för de som överlever dem) eftersom när man tagit sig genom krisen har man förhoppningsviss fått insikt och mognat. Jag tror faktiskt att den konstkritikkris som upplevs i Sverige beror först och främst på konsten. Konsten är i kris och detta påverkar naturligtvis kritiken. Vart tionde år kommer konstvärlden med nya löften om engagerad nyskapande, spännande ung icke kommersiell konst, men på bara några få år blir allting förvandlat till investeringsobjekt och bilder till salu. Många musei- och galleriutställningar är konsthandelns reklamjippo så det är inte konstigt att kritikerna tappar suget efter ett tag. Vem vill finna sig i att vara en bricka i konstmarkandens spekulationer. Jag måste säga att jag är imponerad av att många svenska kritiker har hållit sitt intresse för konsten vid liv. Unga kritiker tycker säkert att det är kul att skriva om till exempel relationell estetik eftersom de upplever det för fösta gången, men en äldre kritiker som hunnit uppleva den i tre generationer sen 60-talet har ett helt annat perspektiv på utvecklingen och märker hur idéerna vattnas ut och blir till slut innehållslösa estetiska imitationer av samhällsengagerad konst. Vem orkar bry sig längre om relationell estetik när de flesta gör nåt som ser ut som relationell estetik.

Den kris som konstkritiken syftar på beror också på att konstkritiken i medierna har fått minskat utrymme medan det utbildas alltfler konstnärer, curatorer, teoretiker. Det finns en överproduktion på akademiker och bara ett fåtal av dessa kan försörja sig på att skapa konst eller skriva om konst.

Det pågår en kamp för professionell överlevnad och istället för att måna om tolerans och mångfald skriker folk desperat: "Min konst är bättre än hans konst" "Min kritik är bättre än hennes kritik". Alla som åtrår positionen som kritiker får tänka på att det gäller att orka skriva fler recensioner än en.

Det farliga när det gäller kriser är inte kriserna i sig utan den revolutionära rebelliska stämningen som vissa försöker skapa för att förskansa sig makt. Kriser är en naturlig del av evolutionen men det är däremot inte revolutioner. Och revolutioner är farliga eftersom de ger inkompetenta personer möjlighet att ta över makten (och ansvaret). Därför förespråkar jag långsamma övergångar där gamla (även konservativa) kritiker får verka sida vid sida med unga kritiker (även rebelliska). De unga kritikerna får lära sig att lyssna även på de kritiker som de inte gillar. De får också lära sig att ta sitt eget ansvar i byggandet av nya kritiska kanaler om de befintliga inte räcker till. Om Dagens Nyheter Kultur inte kan erbjuda arbete till alla unga så får de unga bygga upp Morgondagens Nyheter Kultur.

RE: Är det någon konstnär, eller annan person du beundrar, som du vill jobba med, eller som inspirerar dig?

DM: Det finns många konstnärer och andra yrkesutövare som jag tycker om och som inspirerar mig. Jag har också haft turen och glädjen att arbeta med såna människor, men det är inte så att jag vill jobba endast med folk som jag beundrar och tycker om. Jag söker mig inte till likasinnade utan föredrar att samarbeta men mina motståndare för att skapa balans och harmoni. Ibland känner jag att jag skulle vilja samarbeta med vetenskapsmän för att hitta svaren på Universums mysterier, men då tänker inte på något konkret namn. Egentligen tänker jag inte på enskilda personer utan på arbetsgrupper.

Jag beundrar de stora massorna som offrar sig för att några få individer eller produkter skall bli kända. Jag misstänker att GUD egentligen var namnet på ett företag med oändligt många anställda som skapade världen. Jag skulle kunna samarbeta även med Djävulen i hopp om att förändra världen till det bättre.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

DM: Jag är mitt inne i ett av mina "nästkommande projekt" som går ut att på att överföra samtliga tidigare utgåvor av Source Video Magazine of Contemporary Art från VHS till DVD. Jag har fått Konstnärsnämnden Sveriges bildkonstnärsfonds bidrag för kostnadskrävande projekt, för att tillsammans med min kollega Simina Astilean ge ut samtliga tidigare nummer av Source i DVD version. (VHS versionen kommer att existera parallellt med DVD - utgåvan under en obestämd övergångsperiod).

Ett annat projekt som jag har på gång heter "Markus Andersson en målande samtidsskald" och är ett försök att ge svar på frågan varför vissa konstnärer som lever i vår tid inte räknas som samtida. Jag hoppas få visa "Markus Andersson en målande samtidsskald" på en viktig utställning i Stockholm med början i mitten på februari 2006. Men det är inte riktigt bestämt ännu så jag kan inte säga mer.

Annars har jag på gång några workshops, föreläsningar, möten och så vidare...

Understreckare om Krisen

Idag (15/10) har Fred Andersson en läsvärd understreckare i SvD om Krisen inom svensk konstkritik som på senare tid blivit ett hett diskussionsämne. I texten påstår han att dagens konstkritik befinner sig i ett tomrum mellan ett avståndstagande till postmodernismen och en rädsla för att återgå till den dogmatiska modernismen. Den här positionslöseheten, menar Andersson, leder till en tandlös och feg kritik som är i för stor skuld till 80-talets inflytelserika tänkare för att kunna bli helt självständig.
Ulf Linde intar en central plats i Anderssons argumentation. En stor vikt läggs vid Lindes "4 artiklar" som publicerades våren 1965. Andersson hävdar att Lindes kritiska förhållningssätt varken kan delas in i intentions- eller inlevelsekritik, utan bygger sin kritik på en dialog där han prövar hypoteser och utmanar läsaren. Andersson nämner också Fredrik Svensk och Frans-Josef Petterson som exempel på kritiker som, enligt Andersson, förespråkar en ny performativ kritik.

En stor del av artikeln tas upp av ett försök att rentvå Linde från beteckningen modernist. Andersson nämner Lars O Ericsson ett flertal gånger och påstår att han överdrivit 80-talets betydelse som banbrytande och missförstått Lindes tankar kring subjektivitetens och dialogens betydelse. Som slutkläm manar Andersson oss att:

" [...] ta Lindes alternativ på allvar: att en bild eller ett ord kan vara både ett tecken och en närvaro. Att äntligen sluta att drämma skällsord som "ärkemodernist" och "postmodernist" i huvet på varann.".

Jag tycker inledningsvis att Anderssons text är medryckande och intressant. Att han tar upp Ulf Linde som nydanare och förebild gör, enligt vad jag hört och läst, honom till en annorlunda röst i debatten. Sedan blir texten lite oklar. Jag förstår inte riktigt om textens syfte är att återupprätta Ulf Linde och motbevisa de som beskyller honom för att vara modernist eller om Andersson vill lösa Krisen genom att tala för en mer dialogorienterad kritik. Om det senare är fallet känns hela utlägget om modernism kontra postmodernism lite överflödigt. Hur som helst är Andersson text intressant och det känns som om SvD ryckt upp sig på konstsidan. Och kanske är själva debatten kring Krisen lösningen som ger den svenska konsktkritiken ny energi och betydelse.

Gästrecension: Fikret Atay i Göteborg

> Erik Janson har åkt till Göteborg och sett två videoverk av Fikret Atay – Tinica och Lalo´s story.

> Fikret Atay bjuder på en hänförande upplvelse.
-----

Det händer att vi som är intresserade av konst, men inte har så djup teoretisk orientering om rörelserna i den samtida konsten känner oss handfallna och utestängda. De verk vi ser på gallerierna förblir stumma och tysta, det ställer varken frågor eller formulerar svar. Våra tentakler är kanske otillräckliga, vi greppar inte innebörden av den konst vi ser - och värre än så - vi slås av misstankar om att vi helt enkelt ska göra det, att vi inte är inviterade in i den vita kuben. Den håller på att bli alldeles för överbefolkad.

Så har jag känt inför rätt mycket av det som visats de sista månaderna i Stockholm. Men så for jag till Göteborg och konstbiennalen med den märkliga och tillgjorda titeln More than this! Negotiating realities. Det är faktiskt en utställning som öppnar sig både för rika konstupplevelser och – det tror jag i alla fall – en givande teoretisk diskussion.

Det har skrivits mycket om denna biennal. Några av deltagarna tillhör det internationella jetsetet av framgångsrika konstnärer som visas på gallerier över hela världen – Adrian Paci, Runa Islam och Miriam Bäckström är några exempel på det. Alla tolv deltagarna visar starka, engagerande verk.

För mig var det uppfriskande, för att inte säga befriande att åter få se verk av Fikret Atay från Turkiet, numera bosatt i Paris. Han är ung, född 1976 och kommer från staden Batman i den södra kurddominerade delen av landet. De båda videoverk som visas just nu i Göteborg handlar om hur förändringens vindar drar fram i denna grå stad i rikets utkant, det krävs det ingen större teoretisk överbyggnad för att förstå.

Med en hygglig videokamera och några kompisar till hjälp bygger han upp två effektiva och samtidigt mångtydiga situationer.

I Tinica kommer en pojke i artonårsåldern upp på en hög kulle utanför staden. Där ställer han upp ett batteri av tomma små och stora konservburkar och platshinkar varefter han med hjälp av två rörbitar river av ett virtuost trumsolo. När det är klart sparkar han alla burkar och hinkar nerför kullen. De ramlar och skramlar över stenarna innan de lägger sig till ro och killen kastar rörstumparna efter dem.

Som en bild av en ung människas försök att formulera en väg till förändring är den rörande, jag hittar inget annat ord. Man kan också se den som en bild av ett samhälle som försöker hitta nya vägar att formulera sin tillvaro: man tar vad man har och använder det på ett nytt sätt.
Lalo´s story heter det andra videoverket. Vid ena vägen i ett rum sitter två eller tre unga män på en matta. Mittemot dem sitter en äldre man. Men det är inte han som är huvudpersonen utan en av de yngre männen som på ett ålderdomligt sätt sjunger och berättar en historia, delvis på engelska, delvis på turkiska som de andra uppmärksamt lyssnar på.

Också detta verk handlar om förändring, det är den unge mannen som står i centrum, det är han som får sitt te serverat, inte den gamle, historien handlar såvitt jag kunde uppfatta det om ett emigrantöde. Men något avgörande har hänt i det grundläggande förhållningssättet till traditionen.

Trinica och Lalo´s story visar att det går att skapa angelägen samtida konst utanför de stora städerna. De är till synen osofistikerade verk, men deras teman är ytterst genomtänkt gestaltade. Det är verk som vill bli sedda, inte bara för sin abstraktion utan för sitt liv. Jag gissar att Fikret Atay är väl påläst och han är definitivt inne i den globala konstmarknaden. Men han vill också att hans verk ska nå fram till alla betraktare, inte bara till dem som har de rätta glasögonen. Det har han lyckats med utan att ge avkall på sin integritet som konstnär.

Det tycker i alla fall jag, som såg det första verket av honom i London i våras. Det heter Rebels of the Dance och berättar om några pojkar i Batman som dansar till en turkisk rocklåt i en jukebox på ett tomt café. Ett verk som gjorde stort intryck på mig, samtidigt mycket enkelt och mycket storslaget.

Fikret Atay tycks sätta fingret precis där det ömmar som mest i dagens konstliv, i korspunkten mellan idé, form och upplevelse.

Erik Janson