Sofia Curman, som med ojämna mellanrum, skriver intressanta artiklar i DN har till i dag knåpat samman en betraktelse/på-plats-reportage med rubriken ”Konstkritiken från förr inte längre gångbar i dagspressen”. Läs HÄR.
Tidskriften Paletten har haft paneldebatt på Moderna Museet där djupanalys, dikt och passion, allt i anknytning till konstkritik, har debatterats. Jag kunde tyvärr inte närvara, men röster från olika håll har varit en aning förvirrade över paneldebattens budskap. Nåväl. Curmans artikel är ett intressant inlägg.
Citat 1: ”Det som saknas i dagskritiken, enades panelen om, är passionen för språket, för en stil som kan tala om bilder utan att värdera eller frånta dem dess mystik.”
Vad som kallas god stilistik är knappast någon nackdel i någon artikelform. Men ett språk som varken värderar eller fråntar mystik. Det låter som taget från en annan tid. Som om konsten endast vore djupt sinnlig, sublim och skön. Kanske är det då, utifrån en sådan startpunkt, inte alls fel att förhålla sig till Baudelaire och Wilde. Men i dag, nu, här – behöver läsaren något annat än ett förmedlande av mystikens sinnligheter. Anledningen är enkel: konsten är inte mystisk. Den är knappast sinnlig till sin natur, inte skön, sällan sublim. Konsten tillhör tänkandets art. Kritiken må vara stilistiskt elegant, vem säger ner till det? Men den måste dessutom, framförallt, begreppsliggöra den kulturella kontext och de specifika egenskaper som konsten och konstverket bär med sig. Läs den HÄR texten av filosofen/kritikern Lars O Ericsson, som faktiskt förhåller sig till konsten på ett aktuellt sätt, där konsten inte primärt är ett objekt (sinnlig), utan ett verk (det som begrips). (Även om det finns mycket att diskutera i denna text).
Citat 2: ”Att kvalitet och ekonomi hör samman är ofta riktigt. Men när diskussionen började handla om kritikernas villkor i ett snuttifierande medieklimat menade moderatorn Sophie Allgårdh att sådana förklaringar inte var på sin plats utan motparten representerad. (Vem är då motparten? Kulturcheferna? Mediebolagsdirektörerna? Läsarna?)”.
Det tycks oklart vem motparten är. Men likväl bör detta, form, mall, diskuteras. Den redaktionella makten är högst relevant att granska, att ifrågasätta. Vem tillåts skriva, hur, vad och varför. Det går inte att lägga locket på. Men det har visat sig tidigare då kulturchefer har varit representerade, och några läsarorganisationer tycks svåra att få tag i, att denna diskussion blir ganska intetsägande eftersom ingen riktigt pressar på, frågar, granskar och så vidare.
Det är spännande att se att kampen om kritikens former och förutsättningar fortsätter att föras. Än är det inte över. Den har nog inte ens startat. Frågan är om den startar på riktigt någon gång. Något tycks fattas.
tisdag, september 15, 2009
onsdag, september 09, 2009
Först Lars O nu Natalia K
"Akademiska avhandlingar och pretentiösa katalogtexter har gång på gång slagit fast att hennes konst handlar om livet, döden, barndomen, existensen och moderskapet, ja, om i stort sett allt mellan himmel och jord – utom det mest uppenbara." Natalia Kazmierska om Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman. Läs HÄR.
Det var länge sedan Natalia Kazmierska skrev konstkritik i Expressen. Bra att hon är tillbaka. Jag hoppas hon blir kvar som konstkritiker nu. Hon har mycket att ge, tycker jag.
Jag kommer ihåg när hon började skriva. Några var - verkligen - förfärade, andra förtjusta. Jag tillhörde nog den senare kategorin. Det var befriande att någon tog i på ett...ja...roligt sätt.
Först Lars O Ericsson. Nu Natalia Kazmierska. Vem blir näste man/kvinna att göra comeback denna sensommar?
Det var länge sedan Natalia Kazmierska skrev konstkritik i Expressen. Bra att hon är tillbaka. Jag hoppas hon blir kvar som konstkritiker nu. Hon har mycket att ge, tycker jag.
Jag kommer ihåg när hon började skriva. Några var - verkligen - förfärade, andra förtjusta. Jag tillhörde nog den senare kategorin. Det var befriande att någon tog i på ett...ja...roligt sätt.
Först Lars O Ericsson. Nu Natalia Kazmierska. Vem blir näste man/kvinna att göra comeback denna sensommar?
måndag, september 07, 2009
Hur bra är inte livet, ibland?
Nike Classic Vintage. (Sneakers n Stuff) Se den "slarviga" limkanten.
Helgäventyret. Det började i fredags med att jag somnade på tåget från Uppsala. Trött.
Tog mig till Medborgarplatsen. Bio med Stig Sjölund och Håkan Östberg. District 9. Besynnerlig film. Intressant.
Den började i stilen nästan som en så kallad mocumentary, lite överdriven och överspelad. Men utvecklade sig till ett drama om…tja…relationer. Det handlar alltså om en science fiction film, utan särskilt imponerande effekter, men för all del, inte alls pjåkiga sådana. Utomjordingarna ser ut som stora räkor.
När jag i söndags träffade Håkan igen berättade han om hur han hade försökt beskriva filmen för en vän, utan större lycka, vilket jag förstår. Stora räkor och mänskligt drama i en och samma mening blir inte bra. Jag tänker inte försöka övertyga någon, mer än att säga att jag tycker att filmen var riktigt bra, även om överspelet och de låtsasdokumentera inslagen i början både var för långa och överdrivna för att kännas riktigt ändamålsenliga.
Sen några öl med Håkan innan Reimers plötsligt lockade mer än stökiga Götgatsbacken. Den delen av Stockholm (backen inklusive krogarna) efter kl 22 en fredag är i mina ögon helt ointressant, ja tom på något sätt. Det är fullt med folk, men ändå tomt. Stimmigt och stressigt. Varma, glada möten lyser med sin frånvaro som vatten i Gobiöknen. Håkan har jag förstås alltid roligt med, men miljön är inte oviktig.
Lördagen ägnade jag åt att shoppa och att äta. Det blev ett par nya Nike Tennis Vintage-sneakers hos Sneakers n Stuff och lite senare en tweedkavaj på Scottish House, samt en skarf. Nu kommer jag inte att handla på ett bra tag, misstänker jag.
Lunch: biffmacka och ramlösa på Flyt.
Kvällen: Ho’s vid Hornstull. Stockholms (Sveriges!) bästa kinarestaurang, utan tvekan.
Söndag: Gallerirunda med Håkan och Sebastian. Vi började med en dubbel espresso på Rörstrandsgatan och vandrade sedan mot Hudik. Johan Thurfjell på Nordenhake var helt okej, men imponerade inte. Charlotte Gyllenhammar hos Larsen var inte helt tokig. Sen en promenad till Knäpper, dels för att ta del av Erik Jeors målningar, men också för att säga hej till Jenny Danielsson, galleriets eminenta pr-tjej tillika min kompis.
Efter det en tur genom Stockholm. Vi avslutade med ännu en dubbel espresso samt en – i mitt fall – crème brulé på den lilla tre-bords-uteserveringen på Konstnärshuset.
Dessutom såg jag om Pulp Fiction på lördagskvällen, den gick på TV4+. Det var lite artyfarty tempo ibland, det hade jag glömt. Men filmen håller verkligen. Det som imponerade på mig allra mest var Travoltas prestation. Denna skådespelare är så enormt ojämn i vad han visar på vita duken. Jag hade glömt att han kunde vara så här bra. Att han inte skärper sig och alltid är så här bra. Obegripligt.
Tog mig till Medborgarplatsen. Bio med Stig Sjölund och Håkan Östberg. District 9. Besynnerlig film. Intressant.
Den började i stilen nästan som en så kallad mocumentary, lite överdriven och överspelad. Men utvecklade sig till ett drama om…tja…relationer. Det handlar alltså om en science fiction film, utan särskilt imponerande effekter, men för all del, inte alls pjåkiga sådana. Utomjordingarna ser ut som stora räkor.
När jag i söndags träffade Håkan igen berättade han om hur han hade försökt beskriva filmen för en vän, utan större lycka, vilket jag förstår. Stora räkor och mänskligt drama i en och samma mening blir inte bra. Jag tänker inte försöka övertyga någon, mer än att säga att jag tycker att filmen var riktigt bra, även om överspelet och de låtsasdokumentera inslagen i början både var för långa och överdrivna för att kännas riktigt ändamålsenliga.
Sen några öl med Håkan innan Reimers plötsligt lockade mer än stökiga Götgatsbacken. Den delen av Stockholm (backen inklusive krogarna) efter kl 22 en fredag är i mina ögon helt ointressant, ja tom på något sätt. Det är fullt med folk, men ändå tomt. Stimmigt och stressigt. Varma, glada möten lyser med sin frånvaro som vatten i Gobiöknen. Håkan har jag förstås alltid roligt med, men miljön är inte oviktig.
Lördagen ägnade jag åt att shoppa och att äta. Det blev ett par nya Nike Tennis Vintage-sneakers hos Sneakers n Stuff och lite senare en tweedkavaj på Scottish House, samt en skarf. Nu kommer jag inte att handla på ett bra tag, misstänker jag.
Lunch: biffmacka och ramlösa på Flyt.
Kvällen: Ho’s vid Hornstull. Stockholms (Sveriges!) bästa kinarestaurang, utan tvekan.
Söndag: Gallerirunda med Håkan och Sebastian. Vi började med en dubbel espresso på Rörstrandsgatan och vandrade sedan mot Hudik. Johan Thurfjell på Nordenhake var helt okej, men imponerade inte. Charlotte Gyllenhammar hos Larsen var inte helt tokig. Sen en promenad till Knäpper, dels för att ta del av Erik Jeors målningar, men också för att säga hej till Jenny Danielsson, galleriets eminenta pr-tjej tillika min kompis.
Efter det en tur genom Stockholm. Vi avslutade med ännu en dubbel espresso samt en – i mitt fall – crème brulé på den lilla tre-bords-uteserveringen på Konstnärshuset.
Dessutom såg jag om Pulp Fiction på lördagskvällen, den gick på TV4+. Det var lite artyfarty tempo ibland, det hade jag glömt. Men filmen håller verkligen. Det som imponerade på mig allra mest var Travoltas prestation. Denna skådespelare är så enormt ojämn i vad han visar på vita duken. Jag hade glömt att han kunde vara så här bra. Att han inte skärper sig och alltid är så här bra. Obegripligt.
Harris Tweed, Laxdale. (Scottish House).
Har jag, Rikard Ekholm, blivit modebloggare?
lördag, september 05, 2009
Pratade med Malin Forsberg på tuben
T-banan i går. Malin Forsberg, kärleksbloggaren (fd singelbloggaren) på Expressen. Jag har följt hennes bloggliv sedan hon startade för, vad kan det vara, tre år sedan? Jag följer en rad olika bloggar.
Där satt hon mitt emot mig läsandes en bok om tillit.
Jag inbillar mig att jag är en person som ger beröm - när jag tycker att någon förtjänar det. Och jag gillar Kärleksbloggen. Jag tycker att den är bra, och intressant av flera skäl. Den ger en slags känsla av autencitet, och jag tycker att det är roligt att titta in hos någon, i min egen ålder, se hur deras liv rullar på, med motgångar och framgångar. Malin (jag kallar henne vid förnamn) är en kämpe - en funderande kämpe.
Nåväl. Jag gav henne beröm. Hon verkade tillsynes glad för det och vi pratade en kort stund. Jag skulle tyvärr av strax senare. Det hade varit roligare att ta en bloggdiskussion, men det hanns inte med.
Nu har Malin skrivit om mötet. Läs HÄR. Roligt. Men såg jag verkligen ut som ett "psycho", eller var det bara den stockholmska ovanan för småprat som oroade? Jag gissar på den senare.
Där satt hon mitt emot mig läsandes en bok om tillit.
Jag inbillar mig att jag är en person som ger beröm - när jag tycker att någon förtjänar det. Och jag gillar Kärleksbloggen. Jag tycker att den är bra, och intressant av flera skäl. Den ger en slags känsla av autencitet, och jag tycker att det är roligt att titta in hos någon, i min egen ålder, se hur deras liv rullar på, med motgångar och framgångar. Malin (jag kallar henne vid förnamn) är en kämpe - en funderande kämpe.
Nåväl. Jag gav henne beröm. Hon verkade tillsynes glad för det och vi pratade en kort stund. Jag skulle tyvärr av strax senare. Det hade varit roligare att ta en bloggdiskussion, men det hanns inte med.
Nu har Malin skrivit om mötet. Läs HÄR. Roligt. Men såg jag verkligen ut som ett "psycho", eller var det bara den stockholmska ovanan för småprat som oroade? Jag gissar på den senare.
fredag, september 04, 2009
Många, alltför många...
...ser TV-serien Vänner som en förebild för sitt sociala liv.
Nåväl. Jag hyser inte på något sätt någon illvilja gentemot Vänner. Saken är helt enkelt den att jag finner det obegripligt att så många gillar Vänner, sitter och myser framför Vänner, identifierar sig med Vänner, denna TV-historiens kanske kommersiellt mest framgångsrika TV-serie någonsin.
Karaktärerna är överdrivet tillspettsat korkade. Däri tycks ett självändamål finnas.
Missförstå mig inte. Min oförståelse gentemot Vänner har inget att göra med att Vänner är en banal TV-serie. Jag hyser stort intresse och känner stor glädje för många banala kulturyttringar.
Här använder jag alltså inte banalt som ett begrepp för att signalera något negativt eller positivt. Det banala är något neutralt som speglar till exempel en berättelses icke-komplexa struktur, eller tunna dialog. Sådana finns det bra och dåliga av, oavsett om de är banala, anser jag.
Angående Vänner så handlar det egentligen alltså inte om detta. Vänner är ofta välskriven utifrån grundförutsättningen att alla inblandande är korkade och att de missförstår i princip allt och alla.
Mitt problem med Vänner är livsstilsaspekten, det vill säga hur denna TV-serie blir en bild av ett bättre liv. Detta, att denna TV-serie, har fått en sådan position, och hjälper många av oss att bygga idéer om hur livet ska vara, irriterar mig.
Nåja. De har väldigt trevligt, Chandler och de andra. Som rena livsnjutande förebilder, är det inget fel på dem. Det är något annat. Jag tror att det kan ha att göra med att karaktärerna i Vänner är larviga på ett icke-roligt sätt.
Är det några karaktärer från en TV-serie som bör vara förebilder är det förstås Jerry, George, Elaine och Kramer från Seinfeld som bör vara det. Anledningen är enkel. De är inte larviga. De må vara, till och från, ganska korkade, för att inte säga egoistiska, kanske arroganta, men aldrig larviga. Inte på det sättet, det vill säga hö-hö-sättet, som de är i Vänner.
Men likväl är det alltid samma sak. "Tänk om man hade det som i Vänner", "Vi skulle bo ihop ett stort gäng", "Göra allt tillsammans". Nej, så vill jag inte ha det. Jag vill ha det som i Seinfeld, i så fall, alla sköter sitt och sen ses man för att prata strunt. Det är bättre. Överlägset bättre. Dessutom har karaktärerna i Seinfeld estetiska diskussioner, vad man äter på pizzan, vilka fik som är bäst, var man ska parkera bilen, kemtvätt, soppor, baseball, allt möjligt. I Vänner diskuterar de riktiga saker, relationer, vänner, relationer, vänner - samt jobb.
Sånt vill man ju inte se på TV. Man vill ha estetik.
Nåväl. Jag hyser inte på något sätt någon illvilja gentemot Vänner. Saken är helt enkelt den att jag finner det obegripligt att så många gillar Vänner, sitter och myser framför Vänner, identifierar sig med Vänner, denna TV-historiens kanske kommersiellt mest framgångsrika TV-serie någonsin.
Karaktärerna är överdrivet tillspettsat korkade. Däri tycks ett självändamål finnas.
Missförstå mig inte. Min oförståelse gentemot Vänner har inget att göra med att Vänner är en banal TV-serie. Jag hyser stort intresse och känner stor glädje för många banala kulturyttringar.
Här använder jag alltså inte banalt som ett begrepp för att signalera något negativt eller positivt. Det banala är något neutralt som speglar till exempel en berättelses icke-komplexa struktur, eller tunna dialog. Sådana finns det bra och dåliga av, oavsett om de är banala, anser jag.
Angående Vänner så handlar det egentligen alltså inte om detta. Vänner är ofta välskriven utifrån grundförutsättningen att alla inblandande är korkade och att de missförstår i princip allt och alla.
Mitt problem med Vänner är livsstilsaspekten, det vill säga hur denna TV-serie blir en bild av ett bättre liv. Detta, att denna TV-serie, har fått en sådan position, och hjälper många av oss att bygga idéer om hur livet ska vara, irriterar mig.
Nåja. De har väldigt trevligt, Chandler och de andra. Som rena livsnjutande förebilder, är det inget fel på dem. Det är något annat. Jag tror att det kan ha att göra med att karaktärerna i Vänner är larviga på ett icke-roligt sätt.
Är det några karaktärer från en TV-serie som bör vara förebilder är det förstås Jerry, George, Elaine och Kramer från Seinfeld som bör vara det. Anledningen är enkel. De är inte larviga. De må vara, till och från, ganska korkade, för att inte säga egoistiska, kanske arroganta, men aldrig larviga. Inte på det sättet, det vill säga hö-hö-sättet, som de är i Vänner.
Men likväl är det alltid samma sak. "Tänk om man hade det som i Vänner", "Vi skulle bo ihop ett stort gäng", "Göra allt tillsammans". Nej, så vill jag inte ha det. Jag vill ha det som i Seinfeld, i så fall, alla sköter sitt och sen ses man för att prata strunt. Det är bättre. Överlägset bättre. Dessutom har karaktärerna i Seinfeld estetiska diskussioner, vad man äter på pizzan, vilka fik som är bäst, var man ska parkera bilen, kemtvätt, soppor, baseball, allt möjligt. I Vänner diskuterar de riktiga saker, relationer, vänner, relationer, vänner - samt jobb.
Sånt vill man ju inte se på TV. Man vill ha estetik.
torsdag, september 03, 2009
Carl Bildt stänger Moderna Museet
Informationen på Moderna Museets hemsida:
"Museet STÄNGT 31 augusti - 7 september
Moderna Museet och Arkitekturmuseet blir centrum för höstens europeiska informella utrikesministermöte i Stockholm. I egenskap av EU-ordförande står Sverige och utrikesminister Carl Bildt värd för mötet där EU:s och kandidatländernas samtliga utrikesministrar väntas delta. "
Läs mer HÄR.
Intressant. Bara stänga sådär mitt under brinnande konstsäsong eftersom att Sverige är EU-ordförande. Bara sådär.
Man skulle annars kunna tänka sig att det finns konferenscenter i Stockholm som mer än gärna tar emot kandidatländernas utrikesministrar. Hur gick det här till? Varför just Moderna Museet? Vad tycker publiken, turisterna, konstälskarna om detta?
Många frågor. Inga svar.
Bara sådär.
"Museet STÄNGT 31 augusti - 7 september
Moderna Museet och Arkitekturmuseet blir centrum för höstens europeiska informella utrikesministermöte i Stockholm. I egenskap av EU-ordförande står Sverige och utrikesminister Carl Bildt värd för mötet där EU:s och kandidatländernas samtliga utrikesministrar väntas delta. "
Läs mer HÄR.
Intressant. Bara stänga sådär mitt under brinnande konstsäsong eftersom att Sverige är EU-ordförande. Bara sådär.
Man skulle annars kunna tänka sig att det finns konferenscenter i Stockholm som mer än gärna tar emot kandidatländernas utrikesministrar. Hur gick det här till? Varför just Moderna Museet? Vad tycker publiken, turisterna, konstälskarna om detta?
Många frågor. Inga svar.
Bara sådär.
måndag, augusti 31, 2009
Är Lars O Ericsson tillbaka?
Det är den stora frågan på allas läppar.
Det spelar ingen roll om man var emot honom eller med honom. Alla vill veta: Är Lars O Ericsson tillbaka som konstkritiker?
Som bekant tvingades Ericsson lämna Dagens Nyheter efter storbråk med Maria Schottenius om hur och vad som skulle skrivas om Tensta Konsthall, närmare bestämt om det faktum att konsthallens ledning hade fått sparken.
Sen bok, "Mordet på Tensta konsthall", någon intervju. Tystnad. Det verkade som om vår tids mest inflytelserika konstkritiker var borta från offentligheten.
Tidigare i sommar en uppmärksammad och, från flera håll, uppskattad kommentar i den så kallade figurationsdebatten, som utspelats i Expressen, Axessbloggen, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.
I fredags i SvD. Bylinebild och kolumn - en krönika med titeln "Svensk psykiatri är inte så snövit" om Anna Odell. Jag citerar artikelns början:
"Enligt svensk grundlag är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp (Regeringsformen, 2:a kapitlet, § 6). Varje medborgare är vidare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande (Regeringsformen, 2:a kapitlet, § 8).
Föreställ er en offentlig institution i samhället som har rätt att sätta sig över sådana grundläggande frioch rättigheter. Föreställ er dessutom att denna institution utgör en tämligen sluten värld,dit få om ens några vanliga medborgare har insyn."
Texten finns av någon outgrundlig anledning inte på webben.
Är han tillbaka på riktigt nu?
Jag hoppas.
Det spelar ingen roll om man var emot honom eller med honom. Alla vill veta: Är Lars O Ericsson tillbaka som konstkritiker?
Som bekant tvingades Ericsson lämna Dagens Nyheter efter storbråk med Maria Schottenius om hur och vad som skulle skrivas om Tensta Konsthall, närmare bestämt om det faktum att konsthallens ledning hade fått sparken.
Sen bok, "Mordet på Tensta konsthall", någon intervju. Tystnad. Det verkade som om vår tids mest inflytelserika konstkritiker var borta från offentligheten.
Tidigare i sommar en uppmärksammad och, från flera håll, uppskattad kommentar i den så kallade figurationsdebatten, som utspelats i Expressen, Axessbloggen, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.
I fredags i SvD. Bylinebild och kolumn - en krönika med titeln "Svensk psykiatri är inte så snövit" om Anna Odell. Jag citerar artikelns början:
"Enligt svensk grundlag är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp (Regeringsformen, 2:a kapitlet, § 6). Varje medborgare är vidare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande (Regeringsformen, 2:a kapitlet, § 8).
Föreställ er en offentlig institution i samhället som har rätt att sätta sig över sådana grundläggande frioch rättigheter. Föreställ er dessutom att denna institution utgör en tämligen sluten värld,dit få om ens några vanliga medborgare har insyn."
Texten finns av någon outgrundlig anledning inte på webben.
Är han tillbaka på riktigt nu?
Jag hoppas.
onsdag, augusti 26, 2009
Konst eller inte, spelar det någon roll?
Låt mig först bara lite kort konstatera att jag är helt för att ontologiskt bestämma, eller ta till mig, att det jag tittar på är konst, för att sedan börja fundera på dess mening. Först ontologi, sedan epistemologi. Sådan är jag.
Samtidigt är det så ofta denna bestämning, eller acceptans, spelar mindre roll. Varför skulle en bild av, säg, Jockum Nordström eller Karin Mamma Andersson, fascinera mig mer, om jag vet att den är konst, än en seriesida som jag vet är inte konst av, säg, Alex Maleev?
Bild från Spider-Woman #1, tecknad av Alex Maleev, skriven av Brian Bendis.
Samtidigt är det så ofta denna bestämning, eller acceptans, spelar mindre roll. Varför skulle en bild av, säg, Jockum Nordström eller Karin Mamma Andersson, fascinera mig mer, om jag vet att den är konst, än en seriesida som jag vet är inte konst av, säg, Alex Maleev?
Bild från Spider-Woman #1, tecknad av Alex Maleev, skriven av Brian Bendis.
måndag, augusti 24, 2009
Det bästa går inte alltid
Det går inte alltid att ta del av det som är bäst. Det går bara inte.
I bilen i lördags på väg mot Stockholm från Uppsala. Aretha Franklin i CD-spelaren.
Det finns ingen annan som Aretha. Det är så bra så det är svårt att förstå - att förklara.
Men det går inte att lyssna på varje dag. Men nu, nu vill jag ha Aretha här hos mig sjungandes och klinkandes. Ja, tack.
Aretha i Stockholm, 1968.
I bilen i lördags på väg mot Stockholm från Uppsala. Aretha Franklin i CD-spelaren.
Det finns ingen annan som Aretha. Det är så bra så det är svårt att förstå - att förklara.
Men det går inte att lyssna på varje dag. Men nu, nu vill jag ha Aretha här hos mig sjungandes och klinkandes. Ja, tack.
Aretha i Stockholm, 1968.
onsdag, augusti 19, 2009
Galna män har börjat igen
Roger Sterling och Don Draper från Mad Men.
Foto: AMCTV.
Mad Men, säsong 3, började i söndags i amerikansk TV.
Jag har längtat. Så nära, men ändå så långt borta.
Den stora frågan: När kommer Mad Men på svensk TV?
måndag, augusti 17, 2009
Försäsongen över: Kritikkursen startar
Nu har vi planerat klart, kopierat kompendier, skickat ut information och satt schemat.
Kritik i teori och praktik startar 1 september kl 18.15 i Eng2-1022.
Tills dess avhandlingsarbete. Jag tror mig veta ungefär vad jag ska göra i höst. Nu i veckan ska jag träffa både professorn och min handledare samt förstås börja skriva. Tiden för framläggande av avhandlingstext satte jag redan i våras. Den 1 december ska text ventileras. Det är bra med en deadline. Det lärde jag mig tidigt i helt andra sammanhang.
För två veckor sedan skrev jag matchreferat och nyhetsartiklar. Nu förkovrar jag mig i konstfilosofi.
Jag lever drömmen.
Kritik i teori och praktik startar 1 september kl 18.15 i Eng2-1022.
Tills dess avhandlingsarbete. Jag tror mig veta ungefär vad jag ska göra i höst. Nu i veckan ska jag träffa både professorn och min handledare samt förstås börja skriva. Tiden för framläggande av avhandlingstext satte jag redan i våras. Den 1 december ska text ventileras. Det är bra med en deadline. Det lärde jag mig tidigt i helt andra sammanhang.
För två veckor sedan skrev jag matchreferat och nyhetsartiklar. Nu förkovrar jag mig i konstfilosofi.
Jag lever drömmen.
måndag, augusti 10, 2009
Tillbaka på universitetet
Då var jag tillbaka.
Efter sex veckor som sportreporter samt en vecka på Korsika börjar avhandlingsarbetet igen - och arbetet med kursen Kritik i teori och praktik som startar om ett par veckor.
Västervik - VT - var riktigt bra, kul och utmanande.
Höjdpunkterna var nyhetsarbetet med Västervik Speedway och turbulensen kring sportchefen Conny Torstensson, samt mina åtta-nio artiklar om Ostkustens Pärla, Västerviks stora tennisturnering.
Här en nöjeskrönika jag skrev för VT om kvinnor +45 som håller håret kort.
Korsika var varmt. 29 i luften, 25 i vattnet.
---
Jag har följt de stora tidningarnas kultursidor i sommar med vikande spänning. De har hållit låg klass, tycker jag. Allra sämst har Expressen Kultur varit. Tunn som vårisen sent i april.
Det var roligt att se att filosofen och kritikern Lars O Ericsson gav sig in i debatten igen. Läs HÄR. Han vet hur järnet ska smidas. Och nu ser jag igen varför kritiken ofta är så tråkig. Lars O säger något. Tänk om alla kunde göra det.
Efter sex veckor som sportreporter samt en vecka på Korsika börjar avhandlingsarbetet igen - och arbetet med kursen Kritik i teori och praktik som startar om ett par veckor.
Västervik - VT - var riktigt bra, kul och utmanande.
Höjdpunkterna var nyhetsarbetet med Västervik Speedway och turbulensen kring sportchefen Conny Torstensson, samt mina åtta-nio artiklar om Ostkustens Pärla, Västerviks stora tennisturnering.
Här en nöjeskrönika jag skrev för VT om kvinnor +45 som håller håret kort.
Korsika var varmt. 29 i luften, 25 i vattnet.
---
Jag har följt de stora tidningarnas kultursidor i sommar med vikande spänning. De har hållit låg klass, tycker jag. Allra sämst har Expressen Kultur varit. Tunn som vårisen sent i april.
Det var roligt att se att filosofen och kritikern Lars O Ericsson gav sig in i debatten igen. Läs HÄR. Han vet hur järnet ska smidas. Och nu ser jag igen varför kritiken ofta är så tråkig. Lars O säger något. Tänk om alla kunde göra det.
torsdag, juli 30, 2009
Fotboll med grabbarna
Jag har fått en ny bra bekantskap i Västervik: Henrik Hultqvist på VT-sporten. Det visade sig att han precis som jag brukar säga något i stil med: "Det enda jag har varit riktigt bra på är fotboll". Han har arbetat på tidningen i ett år, så det är första gången jag har arbetat med honom.
I måndags spelade vi fotboll. Vi var ett gäng från tidningen. Och Robert Karlsson, en annan kille på tidningen hittade ett gäng killar på fotbollsplanen som ville lira med oss. Vi körde sjumanna. Dessutom var Moderna Museets egen Fredrik Liew i stan, han kommer som bekant från Västervik.
Det blev bra spel och jag blev bra trött. Jag ser mig som ganska vältränad, men nu måste jag lägga i ytterligare en växel.
En kille i motståndarlaget berättade för mig att han en gång i tiden hade kondition så att han hade ork att spela så här. Nu tröt krafterna. Jaha, sa jag, och hur gammal är du?
19, svarade han.
Efter matchen drog jag, Henrik och Fredrik ner på stan i vår svettiga shorts. Vi tog varsinn glass och pratade konst, media och fotboll så klart.
En bra kväll.
I morgon sista dagen på VT. Sen Korsika.
I måndags spelade vi fotboll. Vi var ett gäng från tidningen. Och Robert Karlsson, en annan kille på tidningen hittade ett gäng killar på fotbollsplanen som ville lira med oss. Vi körde sjumanna. Dessutom var Moderna Museets egen Fredrik Liew i stan, han kommer som bekant från Västervik.
Det blev bra spel och jag blev bra trött. Jag ser mig som ganska vältränad, men nu måste jag lägga i ytterligare en växel.
En kille i motståndarlaget berättade för mig att han en gång i tiden hade kondition så att han hade ork att spela så här. Nu tröt krafterna. Jaha, sa jag, och hur gammal är du?
19, svarade han.
Efter matchen drog jag, Henrik och Fredrik ner på stan i vår svettiga shorts. Vi tog varsinn glass och pratade konst, media och fotboll så klart.
En bra kväll.
I morgon sista dagen på VT. Sen Korsika.
måndag, juli 27, 2009
Landet kontra Stockholm/Uppsala
Nu har jag spenderat fem veckor i Västervik, minus en helg på Gotland och en helg i Stockholm/Uppsala.
Den senare nu den senaste helgen. Jag hade fantastiskt roligt och hann träffa både Stig Sjölund och Håkan Östberg. Lördagens eskapader började med kaffe och kaka på Soda och fortsatte sedan till Gamla Stan och Tabac, med ett par Cruz Campo. Jag och Stig var rörande överens om att "spanjoren" på Cruz Campo-glasen inte är spansk. Han är sannolikt tysk.
Dagens sensmoral: Man måste inte hänga med, men man vill, och vill man inte längre så har man lagt av.
Ja, så är det. Detta avläggande kan komma tidigt. Men inte hos oss. Vi är med.
Tror vi.
Sen klämde vi en meny på McD och gick vidare till Mosebacke.
Några glas senare dyker Håkan upp och berättar krigshistorier. Typiskt Håk.
Stig bestämmer sig efter ett tag att ta kväll och går hem. Håkan tar med mig på ett kalas på Bondegatan i en liten rolig lokal med gratis bar. Vi stannade tills stängningsdags och hann prata med reklamare och tecknare. Det var roligt.
Sen gick vi hemåt i Stockholmsnatten. Håkan lämnade jag av på Mariatorget. Jag lommade hem till Reimers där jag åt en Gorbys och fortsatte att dansa.
PS. Jag hade kilt. Många frågor. Jag träffade en norrlänning på Mosebacke när jag skulle urinera - i en sån där ränna. Vi män gör saker ihop. Han frågade om jag var gay. Nej, sa jag. Då berättade han att det fanns många tillfällen då han önskade att han var gay, att han ibland hade velat vara gay. Han gillade min kilt. Sen skildes vi åt. Det var lite roligt. Andra kiltfrågor i lördags: har du kalsonger under? Och: vilken klan tillhör du?
En bra helg. Allt det som jag gjorde i Stockholm kan jag egentligen inte göra här i Västervik, där jag nu är igen. Här finns inte Gamla stan, Mosebacke, Håkan, Stig eller kalas med gratis barer i roliga lokaler på söder.
Men likväl trivs jag förträffligt bra här i sommarstaden.
Stockholm/Uppsala kontra Västervik är något av ett dilemma för mig.
Fördelar med småstaden:
* Nära till allt (jobb, hem, träning...).
* Alla är ganska snälla.
* Lugn stämning.
* Tyst.
* Billigt.
* Släkt, goda vänner, fina arbetskamrater på tidningen.
* Känner igen mig, enkelt.
Nackdelar med småstaden:
* Halvdan mat på restaurangerna.
* Få överraskningar.
* Skralt kulturutbud.
* Svårt att ta sig hit, eller härifrån.
* Har sett allt.
Fördelar med storstaden:
* Goda vänner.
* Jobb.
* Utbud (serier, film, kultur etc etc etc).
* God mat.
* Överraskningar.
Nackdelar:
* Tar tid (avstånd)
* Hastigheten på allt och alla (nästan)
* Det betongslitna.
* Möten på gatan (i Stockholm tar man plats, istället för att ge plats).
Även om småstaden - storstaden är ett litet delikat dilemma så spelar det egentligen inte så stor roll eftersom jag tillhör den skara som kan spendera min tid precis var jag vill. Därför behöver jag inte välja.
I morgon börjar min sista vecka på Västerviks-Tidningen. Jag hoppas kunna komma tillbaka även nästa sommar. Håller tummarna för det.
Den senare nu den senaste helgen. Jag hade fantastiskt roligt och hann träffa både Stig Sjölund och Håkan Östberg. Lördagens eskapader började med kaffe och kaka på Soda och fortsatte sedan till Gamla Stan och Tabac, med ett par Cruz Campo. Jag och Stig var rörande överens om att "spanjoren" på Cruz Campo-glasen inte är spansk. Han är sannolikt tysk.
Dagens sensmoral: Man måste inte hänga med, men man vill, och vill man inte längre så har man lagt av.
Ja, så är det. Detta avläggande kan komma tidigt. Men inte hos oss. Vi är med.
Tror vi.
Sen klämde vi en meny på McD och gick vidare till Mosebacke.
Några glas senare dyker Håkan upp och berättar krigshistorier. Typiskt Håk.
Stig bestämmer sig efter ett tag att ta kväll och går hem. Håkan tar med mig på ett kalas på Bondegatan i en liten rolig lokal med gratis bar. Vi stannade tills stängningsdags och hann prata med reklamare och tecknare. Det var roligt.
Sen gick vi hemåt i Stockholmsnatten. Håkan lämnade jag av på Mariatorget. Jag lommade hem till Reimers där jag åt en Gorbys och fortsatte att dansa.
PS. Jag hade kilt. Många frågor. Jag träffade en norrlänning på Mosebacke när jag skulle urinera - i en sån där ränna. Vi män gör saker ihop. Han frågade om jag var gay. Nej, sa jag. Då berättade han att det fanns många tillfällen då han önskade att han var gay, att han ibland hade velat vara gay. Han gillade min kilt. Sen skildes vi åt. Det var lite roligt. Andra kiltfrågor i lördags: har du kalsonger under? Och: vilken klan tillhör du?
En bra helg. Allt det som jag gjorde i Stockholm kan jag egentligen inte göra här i Västervik, där jag nu är igen. Här finns inte Gamla stan, Mosebacke, Håkan, Stig eller kalas med gratis barer i roliga lokaler på söder.
Men likväl trivs jag förträffligt bra här i sommarstaden.
Stockholm/Uppsala kontra Västervik är något av ett dilemma för mig.
Fördelar med småstaden:
* Nära till allt (jobb, hem, träning...).
* Alla är ganska snälla.
* Lugn stämning.
* Tyst.
* Billigt.
* Släkt, goda vänner, fina arbetskamrater på tidningen.
* Känner igen mig, enkelt.
Nackdelar med småstaden:
* Halvdan mat på restaurangerna.
* Få överraskningar.
* Skralt kulturutbud.
* Svårt att ta sig hit, eller härifrån.
* Har sett allt.
Fördelar med storstaden:
* Goda vänner.
* Jobb.
* Utbud (serier, film, kultur etc etc etc).
* God mat.
* Överraskningar.
Nackdelar:
* Tar tid (avstånd)
* Hastigheten på allt och alla (nästan)
* Det betongslitna.
* Möten på gatan (i Stockholm tar man plats, istället för att ge plats).
Även om småstaden - storstaden är ett litet delikat dilemma så spelar det egentligen inte så stor roll eftersom jag tillhör den skara som kan spendera min tid precis var jag vill. Därför behöver jag inte välja.
I morgon börjar min sista vecka på Västerviks-Tidningen. Jag hoppas kunna komma tillbaka även nästa sommar. Håller tummarna för det.
måndag, juli 20, 2009
Spider-Woman som motion comic
När Watchmen kom som spelfilm, kom serien ungefär samtidigt som så kallad motion comic. Denna animationsform har nu verkligen slagit an hos producenter och publik, och karakteriseras av att vara mindre rörlig än traditionell animation. Men inte desto mindre intressant.
Brian Michael Bendis och Alex Maleev har nu gjort Spider-Woman som motion comic.
Frågan är nu bara, kommer jag att kunna se den? Hur?
Trailer nedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)