Wayfarer = du är okej

Stockholmskille, 2010.

Många (svenskar?) brukar säga att människor i Stockholm klär sig bättre än andra människor i andra storstäder. Jag vet inte. Kanske är det så. Men det är nu dags att ta upp ett modeproblem explicit för Stockholm. Alla känner till det. Jag känner att också jag måste säga något om det.

Det är, om man nu vill, mycket lätt att smälta in i Stockholm.

Stockholmaren vill se ut som huvudrollsinnehavaren i en amerikansk film från 1950-talet. Inte huvudrollsinnehavarens kompis eller skådespelaren i en film från 1940-talet, eller från 1990-talet. Nej. Huvudrollsinnehavaren från en film från 1950-talet ska det vara.

Resultatet är därför:

Wayfarer.
Chinos (gärna lite upprullade)
Slarvigt strykt skjorta.
Cardigan.
Tygskor.
Rullmössa (lite varm nu).

Jag tycker det här är en mycket trevlig kombo. Det explicita Stockholmsproblemet (med omnejd: Göteborg, Kiruna osv) är att valet går igen hos alla. Det vill säga, det är mycket lätt att smälta in i Stockholm.

På vilket sätt är då detta ett problem? Å ena sidan är det förstås inte ett problem. Men å andra så är det ett problem: Tråkproblem. Det blir så embarmerligt tråkigt när det finns ett rätt sätt att klä sig på så att alla måste klä sig på det viset.

Det finns även ett större problem med detta, eller åtminstone något i saken som karakteriserar Stockholm: man ska vara som alla andra.

Det finns nämligen inte en plats på jorden som är så självmedveten och så kontrollerande som Stockholm. Gör något för att sticka ut och du är i trubbel. Håll dig inom ramarna, ta på dig ett par wayfarer och du är safe. Allt är bra. Du må kanske inte vara älskad, men du är okej.