Mycket kan man säga om Lars Vilks och dennes besök på Uppsala universitet, 12 maj. De allra flesta röster i media har naturligtvis insett att Vilks avbrutna föreläsningen är ett allvarligt problem. Jag har svårt att föreställa mig något mer ironiskt och ledsamt än en med tvång avbruten föreläsning med tema yttrandefrihet. Vilks som har god kunskap om konst som ansetts så provocerande att den ibland tystats ned, skulle få möjlighet att föreläsa därom och även svara på frågor om sin egen konst. Det finns all anledning att återkomma till den händelsen och de reaktioner den har väckt.
---
Trots uppståndelsen har jag kunnat koncentrera mig på mitt arbete som doktorand. Jag har lämnat ifrån mig utkast till två kapitel till min avhandling mitt i allt detta och ser nu fram emot respons.
---
Jag har även haft tid att börja arbetet med en bok. Jag känner mig mycket glad över den möjligheten. Jag vet inte hur mycket jag vill avslöja redan nu, men jag kan säga att det handlar om ett mycket viktigt skede inom den svenska konstkritiken. Även detta har jag naturligtvis anledning att återkomma till.
---
Slutligen vill jag berätta att jag i går lyssnade på Sven-Olov Wallensteins länge emotsedda disputation. Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen: den mannen har kunskap som få och han förmedlar den på ett oerhört klargörande sätt. Jag tänker till exempel på hans svar, och får man väl säga kritik mot Husserls fenomologi som ventilerades då han fick frågor från betygskommittéen. Strålande!
