Den frågan slog mig när jag såg den holländska filmen Sand på Uppsala Kortfilmsfestival i helgen.
Frågan gäller förstås inte bara film, utan all fiktion, eller ja allt som gör mig ledsen, men för att avgränsa resonemanget, fiktion.
Filmen Sand – och jag tänker berätta i princip allt – handlar om en far som kör lastbil. Han är skild och får inte träffar inte sin dotter så ofta. När han en dag umgås med henne, visar henne sitt jobb, köper present, ser han att hon har ett stort lilla blåmärke långt ner på ryggen ner mot baken. Han blir ledsen, upprörd, men håller stilen inför sin dotter eftersom han inte vill traumatisera henne med sina starka känslor. Men han bestämmer sig för att hon ska stanna hos honom, då hennes mor, inte tar hand om henne.
Men någon ringer till hans mobil. En man som säger åt honom att lämna tillbaka dottern. Om inte, så får han kanske aldrig träffa dottern igen.
Han gör som mannen säger, men han har ångest.
Senare på kvällen åker han tillbaka till huset dottern och modern bor i. Tidigare under dagen har han gett dottern en mobiltelefon. Han vill säga god natt och samtidigt vinka till henne genom fönstret.
Modern hör då att något är på gång, hon kommer in i flickans rum, tar mobilen ifrån henne, skriker och sliter. Pappan får panik, springer mot huset, slår in dörren – på golvet ligger flickan. Han knuffar ofrivilligt ner henne när han forcerar dörren. Hon var på väg ut till honom.
I nästa scen tar mannen livet av sig och sen är filmen slut.
Vad ger denna film mig? Jag blir ledsen. Den stannar hos mig. Jag blir inte av med den. En flicka med blåmärke. En far som vill väl, men gör fel. En mor som gör fel. Vad ger detta mig, förutom att filmen, i någon mening, ger mig sorg? Blir jag en bättre människa? Förstår jag andra människors situationer bättre nu, när jag tagit del av detta lidande?
Jag vet inte. Men jag tror att den här filmen är bra på grund av den väcker en känsla av empati. Jag ser mig själv i framförallt pappan. Men också lite i dottern, och kanske även i mamman. Jag identifierar mig, jag är berörd. Jag kan inte värja mig. Kanske är filmen också bra för att den kanske kan förbereda mig på en reell situation av hopplöshet och våld. Den kanske kan avskräcka. Den är nog med andra ord lärorik.
Men samtidigt kan jag inte rå för att tycka att det är något patetiskt med alltihop. Jo, det är sant.
Det är så premierat att vara ledsen i Kulturen. Man ska lida. Det är bra. Man mår som bäst när man mår dåligt, som det brukar heta. Det är så eftertänksamt. Det är fint. Helgat. Och man lär sig något. Man måste alltid lära sig något, om människan och livet. Vi går tysta hem. Vi har sett något. Sen talar vi med varandra om det. Förstående. Stilla. Lågmält. Vi nickar försiktigt. Släpper inte taget.
Jag menar, är man 30 plus, är vid sina sinnens fulla bruk, lever ett tillsynes normalt liv – så har man varit utsatt för både det ena och det andra. Så är det bara. Människor dör. Eller man förlorar dem på annat sätt. Man blir nedslagen. Man kräks. Någon är arg. Någon skrattar. Man gör bort sig. Man är elak. Dum. Säger ifrån. Säger inte ifrån. Säger fel. Gör fel.
O c h s å v i d a r e …
Alltså, filmer av det här slaget, ger framförallt en intensiv känsla, ett koncentrat, av sorg. Jag tycker, utan förbehåll, att nämnd film ger mig något, även om jag redan har denna egenskap. Jag är förstående. Jag lyssnar. Jag lär. Likväl ger mig filmen mig empati.
Det är alltså inte känslan eller ens metoden som används för att alstra denna känsla jag vänder mig emot. Utan det kulturella systemets bonusutdelning av att se denna filmtyp, skulle man kunna säga, som det högsta, som jag vänder mig emot.
Sen händer det igen. Jag läser The Spectacular Spider-Man, nr 14, skriven av Paul Jenkins och tecknad av Paolo Rivera. Jag åker dit igen, på känsligheten. Det ömma.
Paolo Rivera, Spectacular Spider-Man, # 14, s. 4.
En son föds med cp-skada. Hans mor dör samtidigt i barnsäng. Sonen kan inte riktigt prata, och han kontrollerar inte sina rörelser. Samtidigt är han berättelsens röst. Hans far och syster tar hand om honom så gott det går.
Joey Beal, som han heter, brukar sitta på taket till det hyreshus familjen bor i, i en rullstol. I bild efter bild får vi se hur Beal sitter stilla och krampar, han har halvöppen mun och utstöter gutturala läten.
”My mom died in childbirth. Didn’t get enough oxygen to my brain at a critical time. I was born with cerebral palsy […] My dad probably hated the sight of me. He made himself get over it, though. I think he forgave me.”
Där uppe på taket ser Joey Spider-Man när han svingar sig fram genom New York: ”I can see him now…carrying this weird atmosphere with him, like electricity.”
Efter en rad incidenter som Joey tvingas vara en del i, kommer Spider-Man tillbaka. Han pratar med Joey och demaskerar sig inför honom för att sedan ge sig av mot nya äventyr, kan man tänka. Joey: ”And I realize that atmosphere he carries with him isn’t electricity. It’s sadness worse than mine. And I realize I feel sorry for him.”
Jag åker dit direkt. Läser och förstår. Det är så det blir.
Joey Beal, som han heter, brukar sitta på taket till det hyreshus familjen bor i, i en rullstol. I bild efter bild får vi se hur Beal sitter stilla och krampar, han har halvöppen mun och utstöter gutturala läten.
”My mom died in childbirth. Didn’t get enough oxygen to my brain at a critical time. I was born with cerebral palsy […] My dad probably hated the sight of me. He made himself get over it, though. I think he forgave me.”
Där uppe på taket ser Joey Spider-Man när han svingar sig fram genom New York: ”I can see him now…carrying this weird atmosphere with him, like electricity.”
Efter en rad incidenter som Joey tvingas vara en del i, kommer Spider-Man tillbaka. Han pratar med Joey och demaskerar sig inför honom för att sedan ge sig av mot nya äventyr, kan man tänka. Joey: ”And I realize that atmosphere he carries with him isn’t electricity. It’s sadness worse than mine. And I realize I feel sorry for him.”
Jag åker dit direkt. Läser och förstår. Det är så det blir.
Paolo Rivera, The Spectacular Spider-Man, # 14, s. 20.