torsdag, oktober 29, 2009

Det som är sorgligt slår an

Filmer som gör mig ledsen, vad ger de mig?
Den frågan slog mig när jag såg den holländska filmen Sand på Uppsala Kortfilmsfestival i helgen.

Frågan gäller förstås inte bara film, utan all fiktion, eller ja allt som gör mig ledsen, men för att avgränsa resonemanget, fiktion.

Filmen Sand – och jag tänker berätta i princip allt – handlar om en far som kör lastbil. Han är skild och får inte träffar inte sin dotter så ofta. När han en dag umgås med henne, visar henne sitt jobb, köper present, ser han att hon har ett stort lilla blåmärke långt ner på ryggen ner mot baken. Han blir ledsen, upprörd, men håller stilen inför sin dotter eftersom han inte vill traumatisera henne med sina starka känslor. Men han bestämmer sig för att hon ska stanna hos honom, då hennes mor, inte tar hand om henne.

Men någon ringer till hans mobil. En man som säger åt honom att lämna tillbaka dottern. Om inte, så får han kanske aldrig träffa dottern igen.

Han gör som mannen säger, men han har ångest.

Senare på kvällen åker han tillbaka till huset dottern och modern bor i. Tidigare under dagen har han gett dottern en mobiltelefon. Han vill säga god natt och samtidigt vinka till henne genom fönstret.

Modern hör då att något är på gång, hon kommer in i flickans rum, tar mobilen ifrån henne, skriker och sliter. Pappan får panik, springer mot huset, slår in dörren – på golvet ligger flickan. Han knuffar ofrivilligt ner henne när han forcerar dörren. Hon var på väg ut till honom.

I nästa scen tar mannen livet av sig och sen är filmen slut.

Vad ger denna film mig? Jag blir ledsen. Den stannar hos mig. Jag blir inte av med den. En flicka med blåmärke. En far som vill väl, men gör fel. En mor som gör fel. Vad ger detta mig, förutom att filmen, i någon mening, ger mig sorg? Blir jag en bättre människa? Förstår jag andra människors situationer bättre nu, när jag tagit del av detta lidande?

Jag vet inte. Men jag tror att den här filmen är bra på grund av den väcker en känsla av empati. Jag ser mig själv i framförallt pappan. Men också lite i dottern, och kanske även i mamman. Jag identifierar mig, jag är berörd. Jag kan inte värja mig. Kanske är filmen också bra för att den kanske kan förbereda mig på en reell situation av hopplöshet och våld. Den kanske kan avskräcka. Den är nog med andra ord lärorik.

Men samtidigt kan jag inte rå för att tycka att det är något patetiskt med alltihop. Jo, det är sant.

Det är så premierat att vara ledsen i Kulturen. Man ska lida. Det är bra. Man mår som bäst när man mår dåligt, som det brukar heta. Det är så eftertänksamt. Det är fint. Helgat. Och man lär sig något. Man måste alltid lära sig något, om människan och livet. Vi går tysta hem. Vi har sett något. Sen talar vi med varandra om det. Förstående. Stilla. Lågmält. Vi nickar försiktigt. Släpper inte taget.

Jag menar, är man 30 plus, är vid sina sinnens fulla bruk, lever ett tillsynes normalt liv – så har man varit utsatt för både det ena och det andra. Så är det bara. Människor dör. Eller man förlorar dem på annat sätt. Man blir nedslagen. Man kräks. Någon är arg. Någon skrattar. Man gör bort sig. Man är elak. Dum. Säger ifrån. Säger inte ifrån. Säger fel. Gör fel.
O c h s å v i d a r e …

Alltså, filmer av det här slaget, ger framförallt en intensiv känsla, ett koncentrat, av sorg. Jag tycker, utan förbehåll, att nämnd film ger mig något, även om jag redan har denna egenskap. Jag är förstående. Jag lyssnar. Jag lär. Likväl ger mig filmen mig empati.

Det är alltså inte känslan eller ens metoden som används för att alstra denna känsla jag vänder mig emot. Utan det kulturella systemets bonusutdelning av att se denna filmtyp, skulle man kunna säga, som det högsta, som jag vänder mig emot.

Sen händer det igen. Jag läser The Spectacular Spider-Man, nr 14, skriven av Paul Jenkins och tecknad av Paolo Rivera. Jag åker dit igen, på känsligheten. Det ömma.

Paolo Rivera, Spectacular Spider-Man, # 14, s. 4.
En son föds med cp-skada. Hans mor dör samtidigt i barnsäng. Sonen kan inte riktigt prata, och han kontrollerar inte sina rörelser. Samtidigt är han berättelsens röst. Hans far och syster tar hand om honom så gott det går.

Joey Beal, som han heter, brukar sitta på taket till det hyreshus familjen bor i, i en rullstol. I bild efter bild får vi se hur Beal sitter stilla och krampar, han har halvöppen mun och utstöter gutturala läten.

”My mom died in childbirth. Didn’t get enough oxygen to my brain at a critical time. I was born with cerebral palsy […] My dad probably hated the sight of me. He made himself get over it, though. I think he forgave me.”

Där uppe på taket ser Joey Spider-Man när han svingar sig fram genom New York: ”I can see him now…carrying this weird atmosphere with him, like electricity.”

Efter en rad incidenter som Joey tvingas vara en del i, kommer Spider-Man tillbaka. Han pratar med Joey och demaskerar sig inför honom för att sedan ge sig av mot nya äventyr, kan man tänka. Joey: ”And I realize that atmosphere he carries with him isn’t electricity. It’s sadness worse than mine. And I realize I feel sorry for him.”

Jag åker dit direkt. Läser och förstår. Det är så det blir.

Paolo Rivera, The Spectacular Spider-Man, # 14, s. 20.

tisdag, oktober 27, 2009

Wallenstein bör skriva i en vanlig svensk tidning

Kontinental filosofi. Vad är det? Varför envisas det alltid till förbannelse att slänga in så mycket filosofi i denna geografiskt begränsande beteckning? Det är obegripligt. Och dumt.

Eller har Husserl, Deleuze, Heidegger, Horkheimer, Agamben, Foucault så mycket gemensamt att de med rätta klumpas samman i ett begrepp?

Mycket frågetecken nu. Men säkert ett och annat utropstecken, även om det inte finns där explicit.

Nåväl. Detta var bara en passus. En tanke som varken är originell är särskilt ny.

Jag vill egentligen bara kort uppmärksamma att artikel två i Aftonbladet Kulturs serie om postmodernismen är publicerad. Den här gången är det Anders Johansson som skriver om postmodernism och etik. Det går väl sådär, tycker jag.

Wallensteins artikel om är Lyotard bra - bra språk, distinkt tilltal, utblick, historisk återkoppling och analys.


Jag läste någonstans, eller sa han det på något symposium(?); Wallenstein tycker inte att han gör ett bra dagskritiskt arbete. Han har fel. Han gör ett utomordentligt bra jobb. Jag kan bara önska att någon av våra tidningar frågar Wallenstein om han vill skriva dessa teoretiskt begripliga – ja folkbildande artiklar mer frekvent. Han behövs!


Seså, fråga!

söndag, oktober 25, 2009

Lindsay Sanner är framtiden

Metaperspektiv, krossad syntax och bild av bild i all ära. En bra berättelse är en bra berättelse. En bra film, en bra film.

I går Uppsala Kortfilmsfestvial. På programmet: Publikens favoriter, fem filmer framröstade under veckan.

En av filmerna berörde mig – och som vanligt på grund av att det inte hände något särskilt.
Twende är en norsk, drygt 23 minuter lång kortfilm, regisserad av Lindsay Sanner.

Ett ungt par träffar ett äldre par via en äldre man.
Kvinnorna knyter an. Slut.

Det som slår an är att inget händer. Eller kanske att det inte finns en uttalad lärdom. Ingen läxa att lära. Inget kritiskt teoretiskt perspektiv. Tack och lov.

Kanske låter det som om jag vill invertera en kritisk analys. Göra tvärtom. Se fördelar i det banala, i en kulturell värld där det komplexa premieras på alla nivåer.

Men det är inte alls så.

Det finns inget så svårt som att inte göra någonting, att inte spänna sig, att inte hålla huvudet lite för snett lite för länge. Eller att inte lyfta ögonbrynet ännu en gång. Eller att inte dröja med kameran tre sekunder för länge.

Att Lindsay Sanner och skådespelarna inte hemfaller åt sådana manierismer, gör Twende till en mycket bra film. Och det förvånar mig mycket att inte all film bär på samma egenskaper som det här lilla mästerverket.

Se ett klipp
www.lindsaysanner.com

fredag, oktober 23, 2009

Olle Lidbom spårar en konspiration

Lars O Ericsson. Återigen. Finns det ett samförstånd om att frysa ut denne filosofi och konstkritiker?, undrar Olle Lidbom på Vassa eggen.

Anledningen till denna fundering? David Castenfors och Klas Ekman kontaktade många i konstbranschen för att få en kommentar om Ericsson i anslutning till den intervjutext som finns att läsa i tidskriften Art Lovers. En person ställde upp: Natalia Kazmierska.

Olle Lidbom:

"Jag är väldigt fascinerad. Att en så erkänd (flera decennier på DN, undervisar i filosofi vid Stockholms Universitet) konstkritiker som Lars O Ericsson kan försvinna från kritikerhimlen och dessutom frysas ut. Att det finns ett så starkt samförstånd. Eller är det inte konstvärlden som är konspiratorisk, utan endast jag?"

För det första. Bra av Kazmierska. Jag hade definitivt ställt upp och kommenterat, och jag vet flera andra, konstnärer och kritiker som jag tror och hoppas skulle kommenterat.

När jag intervjuade Lars O Ericsson i Konstperspektiv "Tanke och temperament", nr 2, 2007, hade jag en idé om att samtida kritiker skulle kommentera Ericsson. Jag frågade en kritiker, men fick väl aldrig något riktigt svar, om jag kommer ihåg rätt, sen släppte jag den idén. Men mer av den anledningen att texten fungerade ändå, tyckte jag, än att jag kände att idén om kommentar inte kunde genomföras på grund av illvilja eller ointresse. Liknande saker har hänt med andra texter, man har olika infall, man börjar med något, man byter spår, bryter av, och så vidare.


Det finns ingen konspiration mot Ericsson. Däremot var det många som pustade ut när Ericsson slutade på Dagens Nyheter. Det vet - och beklagar jag.

Så här skulle min kommentar om Lars O Ericsson ha sett ut:

"Lars O Ericsson har som introduktör av samtida konstteori och postmodern konst betytt allt för svensk dagspress under åren 1987 - 2004, då han var verksam konstkritiker i Dagens Nyheter. Det tomrum denne kritiker lämnade efter sig har ingen kunnat fylla, vilket är mycket tråkigt, men detta säger mer om dagspressen i dag, där teori och resonemang fattas, än något annat. Det är skönt att se att Ericsson nu skriver för Svenska Dagbladet. Förhoppningsvis får han där möjlighet att prata till punkt. Still going strong, Lars O."
Rikard Ekholm, doktorand i estetik och frilansande journalist och kritiker.

Transparens: Jag har haft Lars O Ericsson som lärare då jag läste Filosofisk estetik vid Stockholms universitet. Tack vare det fick jag möjlighet att diskutera konst och konstteori med Ericsson, men även med Stig Sjölund, Dorinel Marc samt Elin Wikström.

Tänk en kurs i filosofi som ger studenten möjlighet att faktiskt lyssna till verksamma - levande - konstnärer!

torsdag, oktober 22, 2009

Heberlein ändrar sig om Odell

Äntligen börjar det bli lite ordning på den mediala bevakningen av Anna Odell och hennes konst. Att det skulle ta sådan tid ser jag som ett tecken på ett alltför stressigt samtida medieklimat. Varför ingen har satt sig ned med Odell, riktigt lyssnat och riktigt frågat har varit ett stort frågetecken. Varför inte bara göra jobbet? Det finns saker att hämta. Ser man inte det är man blind som reporter.

Nu har Ann Heberlin träffat Anna Odell, och reviderar sin tidigare kategoriskt negativa attityd till Odells handling. Läs, bra text.


"Men jag har aldrig varit utåtagerande. Att jag skulle ha slagits och spottat var bara lögner som spreds via St Göran, säger hon. Varför trodde du på David Eberhard och inte på mig?", frågar Odell Heberlein.

"Jag har inget bra svar på det. Kanske för att det vore alltför outhärdligt att tro att en läkare faktiskt far med osanning. Under rättegången visade det sig att det var precis så det förhöll sig", svarar Heberlein.


Mycket finns det än att hämta inte bara i Odells egna uttalanden, utan även i hanteringen på S:t Göran. Var håller DN Kulturs och SvD Kulturs nyhetstörstande kulturreportrar vägen? Asch, de vill bara göra innerlig feature, inte granska.

onsdag, oktober 21, 2009

Vilks, Brodow Inzaina och Petersson

Det går inte att komma ifrån. Lars Vilks är rolig. Och han tänker som en kvällstidningsreporter. Ta den här rubriken: ”Anna Brodow Inzaina hör röster” och en bit in i texten förklarar han att Aftonbladets kritiker Frans Josef Petersson vägrar att svara på Brodows kritik. Vägrar. Visst. Han vägrar.

Händelseförloppet. Lars Vilks
uppmärksammar Frans Josef Petersson medan Anna Brodow Inzaina (konstkritiker på SvD, som har blivit med blogg) har skrivit tre bloggposter om Peterssons kritik. Först skriver hon om FJPs recension av Livsformer på Bonniers konsthall, sedan en uppgiven text om att Petersson inte svarar, och nu senast lite beröm.

Några utdrag från Brodow Inzainas blogg:

”Ja men, Frans Josef, du kan ju inte stirra dig så blind på helheten att du inte ser någonting av enskildheterna. Nu har du faktiskt inte sagt någonting om vare sig de utställda verken eller temat för utställningen, bara snurrat in dig i ett resonemang med slutklämmen att kuratorns och konstnärernas konkreta utsagor så sällan beaktas utan försvinner i den samtidskonstmässiga jakten på tidens flyktiga väsen.” (Om FJPs recension av Livsformer)

Ett annat citat:

”Det är genom skrivandet en kritiker, liksom en forskare, formulerar sina tankar. Och att skriva är ett hantverk. Skrivandet och tänkandet hänger ihop. Där har Frans Josef en del kvar att lära. Men jag tror säkert att han kan komma till rätta med sina svårigheter att fullfölja en tankegång utan att tappa tråden och därmed formulera någonting intressant. Det krävs bara träning och uppmärksamhet på om man når fram till en läsare.” (En slags uppmuntran, eller hur man nu ska se det, av Brodow till FJP)

Ytterligare ett citat:

”I en mycket sammansatt text med många tanketrådar (men den här gången var det inte tankekollaps!) menar han att bildens makt inte är så stor som ofta påstås.” (Om FJPs senaste recension av Richard Sollman på Gävle konstcentrum)

Det här är förstås mycket intressant. Brodow Inzaina har skrivit konstkritik i SvD sedan 1999 och nu hittar hon något hon inte gillar, men det är inte ett konstverk eller en utställning, utan en text av en kollega. Det är ovanligt att kritiker på det här sättet ger sig på en annan kritiker. Särskilt då kritiken kommer från en etablerad kritiker och riktar sig mot en kritiker med mycket mindre erfarenhet. Jag kan inte annat än undra vad som ligger bakom detta. Varför ge sig på en kollega så här? Betänk också att kritisera Petersson är att kritisera ett redaktionellt arbete – Aftonbladet Kulturs konstbevakning. FJP är accepterad och säkert uppmuntrad att skriva som han gör, och nu kommer Brodow, en representant för en helt annan tidning, med en helt annan kultursyn och drämmer till. Jag kan inte komma på något annat ord än, ja, intressant. Det ska bli spännande att se om Brodow Inzainas visade bloggengagemang spiller över i den dagskritiska verksamheten framöver.

tisdag, oktober 20, 2009

Att bli länkad till

Längst ned på den här sidan finns en liten banner för en så kallad tracker. Ibland kollar jag denna för att som i går se att någon har länkat till sidan, det är alltid - nåja - oftast, väldigt roligt. I går länkade Sveriges sannolikt mest begåvade mediebevakande blogg, Vassa eggen, till SARTS, och vips 87 läsare - nåja - "förbipasserande" på en dag.

Det fanns en tid när den här bloggens läsare var ganska många - då det begav sig, "back in the day" och så vidare. Numera har jag inte så bra koll på denna tracker, men kan se att det brukar landa mellan 20 och 30 personer på bloggen dagligen. Jag är inte någon bloggexpert, men är fullt medveten om att SARTS är en mycket liten blogg i denna bemärkelse. Det finns stora svenska bloggar som har flera tusentals besökare varje dag, som verkligen når ut. Säkert är Vassa Eggen, som drivs av Olle Lidbom, en av dessa.

söndag, oktober 18, 2009

Alldeles utmärkt Aftonbladet: PM

"I dag inleder Aftonbladet en serie om begreppet som förändrade kulturvärlden för alltid."
Begreppet är postmodernismen, den första artikeln, "Tillbaka till framtiden", av Sven-Olov Wallenstein.

Aftonbladet Kultur är världens - ja jag skrev världens - konstigaste kultursida. Å ena sidan extremvänsterartiklar utan tillsynes redovisad saklig grund och å andra sidan ofta riktigt roliga och engagerande konstartiklar. Och nu Wallenstein om postmodernismen - dessutom som startskott för en serie artiklar om detta fenomen.

Alldeles utmärkt, Aftonbladet, utmärkt.

onsdag, oktober 14, 2009

Rikard intervjuar Rikard om Anna

Rikard 1: Du intervjuar Anna Odell på Konsten.net, varför då?

Rikard 2: Anna Odell är Sveriges mest engagerande konstnär. Precis när den sista stenen hade kastats på en uttorkad och död relationell konst och den lika tomt gestikulerande samtida samhällskritiska konsten hade slutat rycka – så kommer Anna och gör ett konstverk som gör precis vad alla samhällskritiska och relationella konstnärer i alla dagar har velat göra – nå ut, initiera diskussion, spela roll och kanske till och med förändra något. Det råder ingen tvekan om att Anna O är alldeles utmärkt.

Rikard 1: Hoppsan. Här tar man i. Vad baserar du ditt resonemang på, kan du verkligen mena detta – Sveriges viktigaste konstnär i dag!? Hon är ju fortfarande student!

Rikard 2: Helt klart är det så. Se bara på reaktionerna, hon engagerar ledarskribenter, kritikerna blir nervösa och spretiga och alla – var och en – vill prata Odell. Om man bejakar den grundläggande idén om en samhällskritisk konst som faktiskt vill vara en del av samhällsdiskussion, så har vi det bästa exemplet i mannaminne rakt här framför oss nu. Den samhällskritiska konsten kan annars delas upp i två: (1) Den tomma gesten, man menar inte riktigt vad man säger. (2) Man säger något tillsynes viktigt, men man når inte ut. Odells verk bryter igenom detta dödläge och helt plötsligt ställs inte bara konstvärlden, utan samhället inför ett konstverk som faktiskt engagerar.

Rikard 1: Tror du att den samhällskritiska konsten och den relationella konsten i och med detta kan väckas till liv igen i större skala?

Rikard 2: Det är tveksamt. Jag tror att man ska se det som att dessa metoder, om man kallar dem så, kan vara aktuella, men metoderna, ger inte ett bra resultat i sig. Hemligheten är förstås att Odell hade en bra grej och hon levererade. Det räcker inte bara med att iscensätta ett mellanmänskligt verk på gatan, ramla till lite och se vad som händer och därefter dra några slutsatser. Den samhällskritiska konsten lider av samma problem som all annan konst, det finns bra och det finns dålig.

Rikard 1: Du verkar engagerad.


Rikard 2: Javisst.

Rikard 1: Vad tycker du om Anna Odell?

Rikard 2: Det var mycket intressant att under ett par timmar sitta och prata med henne. Hon gav ett professionellt, rationellt och noggrant intryck. Hon har framtiden för sig.

Rikard 1: Men hur följa upp ett verk som detta?

Rikard 2: Bra fråga. I National Hockey League talar man om "sophomore slump", det vill säga, bland de spelare som under sin första säsong har utmärkt sig särskilt mycket, är det inte ovanligt att säsongen därefter bli halvtam, kanske på grund av stora förväntningar, inte minst på sig själva. Men det ser inte riktigt likadant ut i konsten, men onekligen har Odell ögonen på sig nu, mer än kanske någon annan konstnär i Sverige just nu. Jag ser mycket fram emot att följa hennes fortsatta arbete.

Rikard 1: Något annat?

Rikard 2: Jag har bjudit in Anna Odell till Uppsala Universitet, 9 december. Hon kommer att visa sitt verk och även samtala med mig samt svara på frågor från studenterna. Plats Geijersalen, Engelska Parken, kl 16. Det är en öppen föreläsning och alla är välkomna. En möjlighet för studenter och andra att faktiskt ta del av verket och höra Anna prata om det.

Rikard 1: Där ser man.

Rikard 2: Ja, det gör man.

Rikard 1: Nästa intervju?

Rikard 2: Vet inte. Förslag?

Rikard 1: Ska fundera.

tisdag, oktober 13, 2009

Scopium: ny tidskrift om foto

Sudden Death - Bilder av ishockey. Så heter det nya, första numret av Scopium. En helt ny tidskrift om fotografi. I dag fick jag tidskriften i posten. Det är Valdemar Lindekrantz som gör tidningen. Och han gör det bra.

Jag bidrar med en artikel, "Konst borde vara mer som hockey".
Jag citerar mig själv (självupptagen som jag är):

"Det var den 27 februari, 1994, som Peter Forsberg, Sveriges mest berömda kopiator, gav Sverige övertaget mot Kanada i OS-finalen i ishockey i Lillehammer."

Och:

I vilken annan värld har kopian en så positiv innebörd? När TV-kommentatorn ropar 'Han gör ett Kenta Nilsson-mål' säger han: [Forsberg kopierar] vilket i hockeyvärlden betyder [Han är bäst, vilken kille!]. Förlagan är förstås Kenta Nilssons mål på USA i VM, 1989. Samma fint. Samma resultat. Fast då var det ett avgörande mål. När en konstkritiker säger om Lars Vilks: 'Han gör en Carl Michael von Hausswolff!', menar denne [Han kopierar] vilket betyder [Vi har sett det förut].

Läs mer i Scopium, ute nu, men endast i 100 exemplar.
Läs även artiklar av Valdemar Lindekrantz, Annika Larsson, William Olebring, Max Ryynänen samt Brett Kashmere.

måndag, oktober 12, 2009

Frans Josef skjuter skarpt

Som jag tidigare har skrivit: Aftonbladet Kultur har den bästa konstbevakningen just nu. Lars Vilks påpekar också detta i en bloggpost.

Kort och gott vill jag rekommendera Frans Josef Peterssons två senaste recensioner:

"Temat skymmer sikten" (7 oktober).
"Dalíhaveri" (4 oktober).

Hos Vilks ger Petersson dessutom svar på tal, det är bra, tycker jag.

Petersson tycker något. Och han argumenterar. Tack. Det är sällan man ser dessa två självklarheter.

torsdag, oktober 08, 2009

Obama och konsten

Dags för mitt första inlägg på ett antal år. Det känns rätt bra.

Nåja, till sak. Det blir inget långt utlägg om kritikens vara eller inte vara utan en simpel länk och en liten uppmaning.

Länken: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/article6864380.ece

Uppmaningen: Läs artikeln om Obamas konstval till vita huset. Strunta i hur artikeln är skriven eller vad författaren säger. Reflektera över hur hans konstval kommer att uppfattas av gemene man i USA och i omvärlden. Vi som intresserar oss för konst kommer att tycka på ett sätt och genomsnittsmänniskan på ett annat. Tror ni att Obama har valt konsten för sin egen skull? Eller är det ett budskap till omvärlden? Till vem, och varför? Han måste vara medveten om att allt han gör granskas, rapporteras, idisslas och stötas upp igen. För mig finns det inget tvivel om att han gör ett ställningstagande med sitt val. USA:s president kanske inte bara är världens mäktigaste man utan också världens mest inflytelserika curator?

Ojdå, märker att den lilla uppmaningen har börjat växa och förvandlas till något annat. Det är bäst jag slutar.

Kul att vara tillbaka. Vi ses nog snart igen.

mvh

Karl

onsdag, oktober 07, 2009

Bilen mot södern

Möjlighet. Eftersom studiebesöket på Uppsala Nya Tidnings kulturredaktion med kursen Kritik i teori och praktik är framflyttat - från torsdag till måndag - kan jag ta en paus och köra söderut.

Nåväl. Söderut kanske låter som medelhavet eller i alla fall en wienerschnitzel i Österrike. Så är inte fallet. Jag tar bilen till Västervik och ser det som en paus från vardagen. Sista tiden har jag arbetat dag, kväll och helg. Men från och med i morgon släpper jag jobbet några dagar. Välbehövligt vill jag mena.

I Västervik blir det skogsprommenad, squash, afterwork-öl med VT-gänget samt vila och TV-tittande.

Senare i höst blir det Söderut, då en liten weekendresa till Venedig är inbokad. Sent omsider är det med andra ord dags för Venedigbiennalen...mer om det senare.

söndag, oktober 04, 2009

Yablonski berättar hur det är

Tunga Artforum har en mer lättsam artikelserie på nätet som heter SCENE & HERD. Lättsamhet i all ära, men artiklarna, kortare betraktelser om livet runt en ny utställning eller en biennal, säger ofta mer än en formell kritisk analys.

Så är åtminstone fallet med texten, ”Hello Dalí”, författad av Linda Yablonski. Jag rekommenderar varmt den här artikeln.

Yablonski besöker Stockholm under öppningsdagarna av nya Dalí-uställningen på Moderna Museet och hon ser vad den utomstående ofta ser. Det löjliga och andefattiga i en värld som präglar så många, som betyder så mycket för så många. Yablonski retar hål på bubblan. Det gör hon rätt i, tycker jag.

Yablonski inleder så här:

“It’s weird how artists from the country that gave us Swedish massage, Volvo, IKEA, the Bergmans (Ingmar and Ingrid), and Skype have never come close to making the same impact. Enthusiasm is everywhere; ideas are harder to come by.”

Hon skriver sedan så här:

“I hate to say it, but ‘Life Forms’, the well-intentioned group show on view, was remarkable only for its insight into the unremarkable experience good intentions can supply. Lunch, however, was superb.”

Life Forms är på svenska förstås Livsformer på Bonniers konsthall.

Lite längre ned skriver Yablonski detta:

“’The most important people are coming tomorrow night,’ the artist assured me. ‘Don’t worry.’”

Ytterligare en bit ned:

“’This is a city without a cultural underground,’ Höller said. ‘It’s so quiet I don’t know why everyone doesn’t live here.’”

Eftersom svenska kritiker inte skriver så här, får man anta att de inte håller med Yablonski. Det är synd eftersom vi alla vill läsa texter av det här slaget. Men kanske behövs det någon utifrån för att våga uttrycka sig så som Yablonski gör. Om så är fallet är situationen inte bara tragisk, den är kritisk. Ni fattar.

torsdag, oktober 01, 2009

Om att arbeta som akademiker

Det är många som undrar hur det är att arbeta som doktorand. Vad gör du? Hur går det? Vad blir du?

Jag skriver en avhandling, på engelska, om artistic appropriation.
Det går bra, tycker jag . Det tar tid. Jag skriver om. Jag skriver nytt. Jag refererar, kritiserar och kör på.
Jag blir filosofie doktor i estetik när jag är klar. Jag har pengar till juli 2011. Så då bör jag ju vara klar.

Men finns det något annat att säga, något om mellanrummen, det som finns mellan det fasta, konkreta?

Nej. Det finns inte så mycket mer att säga. Eller, det gör det ju så klart. Man kan, som jag gör under hösten, undervisa ganska mycket. Eller så kan man undervisa nästan inte alls, eller mycket lite. Jag undervisar på den kurs jag har medskapat, Kritik i teori och praktik. Så det är förstås roligt, även om det tar tid. Men annars undervisar jag sparsamt.

Man kan gå med i olika föreningar, man kan sitta och prata på kaféer, man kan läsa texter som inte direkt är relevanta för avhandlingsarbetet.

Sen kan man diskutera fraktionerna. De filosofiska skolornas olika ståndpunkter, vad som stöts och blöts, vem som har rätt, vad som är sant - och så vidare.

Först och främst handlar doktorandtiden om att bli klar med det man får pengar för: avhandlingen.
Det är därför jag är här.

Det är så mycket annat jag vill, som man kan göra. Jag väntar nu på besked om jag ska skriva en artikel - och jag väntar på att Anna Odell ska läsa igenom intervjutexten. Sen ska jag skicka in den. Allt sådant tar också tid. Det är så det fungerar. Och det är därför jag arbetar mycket, tycker jag själv. Lägger tid på att skriva och att tänka. Jag vet att det låter abstrakt. Men det immateriella och dess externalisering, avhandlingstexten, är allt en doktorand har, tror jag. Inom arbetet, menar jag. Många av oss har en del annat utanför jobbet, hoppas jag.

I går spelade vi lite fotboll några från institutionen. Det är också en sådan sak man kan lägga tid på. Det var roligt.
Eller så kan man skriva sånt här. Blogga.
Nä, nu måste jag tillbaka till avhandlingstexten. Jag har läst igenom mig själv i dag. Jag är mycket självkritisk och rättar med rödpenna.
Nu måste jag redigera text, flytta stycken, stryka och ändra.
Den 1 december lägger jag fram avhandlingstext igen.