-I’d love to see you two in bed, sa portiern på hotellet när vi checkade in i fredags.
Jag hade råkat boka en dubbelsäng. Vi skulle ha två singelsängar.
-As good friends we would like two separate beds, please, if it’s allright, sa jag.
Portiern, Stephane, kunde lösa detta, efter att han fått ur sig sin entusiasm. Vi fick ett rum allra högst upp i det sex våningar höga hotellet med fantastisk utsikt. Docklands, området där vi bodde, är ett av Londons mer underliga och kyliga. Jag riktigt ser arkitekt och stadsplanerare framför mig när de vässar pennorna och ritar ett område som på papper ser helt fantastiskt ut, men som ingen riktigt vill befolka.
Resan till London var för min del i grunden en arbetsresa. Bland annat tog jag del av Altermodern, den stora triennalen på Tate Britain curerad av Nicolas Bourriaud. Vid min sida hade jag min gode vän, reskamraten, den balanserade och verserade Håkan Östberg.
Jag hade handbagage, en liten axelremsväska med tre ihoprullade skjortor, kalsonger och strumpor. Håkan, som lägger stor vikt på sin klädsel, hade flera kavajer med sig, tre par skor, flera olika byxor och ett antal kashmirtröjor. Stil och profil-poäng 10 av 10 till Håk. En av kavajerna har mässingsmanschetter med motiv av ankare. Dear, oh, dear.
Vi anlände ganska sent till London på fredagskvällen och var ganska spaka när vi letade oss fram till Gourmet Burger, ett litet hak där de serverade anglofierade hamburgare. När jag stoppade den första stripsen i min mun kom minnen till mig, barndomens resor till England spelades upp framför mina ögon. Min familj spenderade flera somrar i Kent när jag var en liten blyg, glad gosse i hängselbyxor och pottfrisyr. En sak som sällan, för att inte säga aldrig, nämns i sammanhang där man försöker karakterisera London, eller England för den delen, är lukt och smak. Nåja. En och annan reseberättelse har gått i Worcestersåsens tecken.
Men det finns andra lukter som, åtminstone från mitt smala perspektiv, sällan diskuteras. Jag kan sätta dem i sammanhang, men inte närmare karakterisera dem. Sammanhangen är hygien och mat. När det kommer till matolja så finns det inget annat land där maten, särskilt den friterade, som min strips, får en sådan distinkt smak av oljan. Och onekligen är det något med lukt och smak-minnen. Jag minns motellrummet i Florida när jag 12, hur det förde mig tillbaka till ett mellanöstern som jag hade lämnat två år tidigare, och den där nästan omärkbara doften i vardagsrummet. Jag tänkte inte på den då, men den fanns hela tiden där. Gemensam nämnare, luftkonditionering och den speciella doft som kan komma från den.
När det kommer till hygiendofter handlar det om, inbillar jag mig, en särskild ingrediens i tvålrecepten. Fast nu är jag helt ute och chansar. Likväl finns något där som är återkommande på den där ön en bit ut i Atlanten där man än i dag menar att Europa är isolerat när det är storm på Engelska kanalen.
Vår första heldag gick i konstens tecken då vi la vårt krut på Tate Britain och National Portrait Gallery, och låt mig bara kort säga att det fanns några fascinerande verk på triennalen, men att det helt klart är Bourriaud som är utställningens store konstnär. Tveklöst.
National Portrait Gallery där man nu visar Gerhard Richters porträtt av bland annat sina döttrar, är en underbar institution. Hela Englands historia finns representerad, i form av porträtt av allt från representanter från Tudorssläkten till samtida skådespelerskor som Judi Dench och dramatiker som Alan Bennett. Håkan påpekade någonstans under besöket att det är synd att den svenska porträttsamlingen återfinns lite svåråtkomligt på Gripsholms slott, som, lade han till, förvisso är fantastisk i sig.
Mitt stora misstag var av klassisk art. Fel skor. Ett par smala, visserligen i mitt tycke, eleganta skor, men alldeles utomordentligt idiotiska att ha på sig i ett London där man alltid, trots inköpt travelcard, traskar minst ett par mil varje dag. Klantigt. Resultatet blev svullna fötter och blåsor.
Kvällen spenderades på hippa bohempubben Landsdowne i Primrose Hill. Vi tog Northern Line till Camden Town och följde senare Gloucester Avenue fram i mörkret förbi små men välklippta gräsmattor och trevliga rosbuskar. Underbart område, med trevåningsradhus. Det sägs att det är större chans att se Kate Moss här, än att det inte är det. Till vår stora olycka såg vi dock ingen Kate Moss. Men vad gör det, när kvällen spenderades i baren med ett par öl och lite senare en drink. Det visades sig att den engelska ölhävarkulturen är helt dominerande, så även på denna lilla bohempub. Den French 75 som Håkan alltid med stor iver och manér beställer in kan under kvällen icke levereras då varken bubbel eller sockerlag finns att tillgå. Men var gör det när en rom och cola med sugrör finns till förfogande för en billig penning.
Det blev en sen kväll som avslutades med en promenad. Vår tågstation var ur bruk, förstås. När vi runt halv två gick framåt längs vägen roppade plötsligt tre herrar från en närliggnade bro: ”Whazzup! Whazzup!” Jag hade lite svårt att komma på något att svara och Håkan sa inget heller. Istället valde jag att vinka och le lite grann, något som inte riktigt föll sällskapet i smaken som då reagerade med det lite fientliga: ”What the fuck!”. Vi skyndade på och kom några minuter senare fram till hotellet där vi tog varsin kaka och delade på en Bounty.
Dag tre inleddes med den engelska frukost som vi med öppna armar tog till våra hjärtan: bacon, äggröra, toast, stekt tomat, korv och danish pastries.
Senare tog vi oss till Imperial War Museum, och låt mig påpeka att Armémuseet, och andra museer också för den delen, har mycket att lära på två områden: presentation och text. Det är hög tid för regeringen att genomföra en museireform. Våra museer tyngs av sliten pedagogik och fula otidsenliga kommunikationsformer, montrar, skyltar etcetera. Och presentationerna som sådana är förskräckliga, inte minst i relation till vad som visas i London.
Väl på British Museum och framför Parthenonfrisen förlorade vi modet. Inte för att museet till stor del bygger på rov, utan på grund av att våra krafter helt tröt. En fikapaus senare och ett toalettbesök bättrade på humöret, men det var inte förrän vi hade unnat oss en längre paus på en bänk i soliga Russel Square som vi återfick rätt färg och vigör. Inte någon annanstans som i en storstad där man inte är hemma blir man så varse sin egen kropps olika behov. Toalettbesök ska pareras med matintag och vilostunder på ett sätt som aldrig blir ett problem någon annanstans. Och hotellet var det förstås inte tal om att åka tillbaka till innan det var dags för kvällsövningarna då resan hem tog minst en timme. Det var den stora ombyggnadshelgen i London. Det är det nog alltid.
På kvällen träffade vi systrarna Molin, Martina och Maja på Prince Albert, en trivsam pub vid Nottinghill Gate, mitt favoritområde i London. På den här pubben kunde de erbjuda gästerna bubbel, men den engelska ölhävarkulturen lyste också här igenom då jag fick buteljen i handen med korken i. Det var sorten som kräver korköppnare. Efter att ha slitit i korken med fingrarna alltför länge så insåg vi att den skulle öppnas av utbildad personal. Systrarna har jag lärt känna genom deras några år äldre syster Maria som bor i Stockholm. Martina är konstnär och Maja kläddesigner. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.
Också den här kvällen blev sen men framförallt på grund av okunskap. Det är något absurt med att tunnelbanan i en av Europas största städer stänger klockan halv ett. Obegripligt. Remarkable.
Den sista dan handlade mest om att gå runt och ha trevligt. Vi flög ganska sent, klockan 21. Vi käkade på Brasserie och gick runt, som man gör.
Ser redan nu fram emot nästa besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar