Det som är så skönt – ja skönt är det rätta ordet – med Iron Man, jag tänker på filmen från förra året, är att man verkligen får vad man ser. På så vis är Iron Man så extremt mycket inte konst. Det är det som är skönt. Jag behöver verkligen den ventilen, eller det komplementet. De allra flesta konstnärer lämnar nästan allt jobb till betraktaren, som ska fylla i, förstå, lägga till, kort och gott tolka och skapa mening. Problemet är att konstnärer är så fruktansvärt dåliga på att ge betraktaren något, vilket tillslut innebär att man står och tittar på en kvinna som sitter på en stol med en död torsk i knäet. Det är inte jättekul. Men man vet att det betyder något, att hon menar något, men man vet inte vad, och man skiter i det.
Iron Man är så mycket roligare, den ger så mycket mer. Och ingenstans utesluter filmen tolkning – om man nu vill hålla på med det – men det går också bra att bara titta. Titta, titta, titta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar