Förvånad. Det är nog ordet. Inte kunde jag föreställa mig få höra Schiller-citat på en hockeymatch i Södertälje.
I går såg jag Leksand vinna över Södertälje i Scaniarinken. Det var en bra och händelserik match. Men det var inte matchen som var kvällens stora behållning, utan mannen jag råkade hamnade bredvid.
– Jag hade bestämt mig för att ta betyg från Cambridge, Sorbonne och Heidelberg, men det blev aldrig något från Heidelberg, berättade mannen som påminde om en gammal, lite fåfäng skådespelare. Han hade en krycka som han vilade armen mot, grått hår och en rejäl näsa. Han såg lite trött ut, men när han log såg man en glimt av vilande ungdomlighet.
Då hade vi redan avhandlat hans köp av segelbåt i Loftahammar och hans djupa kunskap om både Gryts och Tjusts skärgård. Jag kallar den djup eftersom jag själv känner till den senare ganska väl då jag har vuxit upp i Tjust.
– Kan du något om motorcyklar, frågade han mig sedan.
– Inte så mycket, men jag känner till en del märken, erkände jag.
Det visade sig att han hade åkt med en Huskvarna till Paris på femtiotalet. Där hade han först läst på Sorbonne och senare arbetat på Handelskammaren.
– Min Huskvarna gick i 75 km/h, 80 i medvind, men bara 70 i motvind. Lyssnar du på jazz?
– Absolut.
– Jag dansade till Duke Ellington…
Så här fortsatte det under tre perioder och två pauser. Inte på något skrytsamt eller forcerat sett. Vi råkade bara finna varandra där i bänkraden på J-sektionen.
Mannen hade efter sin studietid varit administrativ chef för både Vägverk och Televerk. Vi pratar gamla skolan. Bildning. Det var förstås här Schiller kom in. Och då menar jag förstås Schiller på tyska. Dessutom hann han med citat på franska och några eleganta referenser till George Bernard Shaw.
– Det kanske är dags att skriva dina memoarer, sa jag till honom när han hade berättat om middagarna på Trinity College med Georg Henrik von Wright.
– Vet du vad George Bernard Shaw sa? Jag tittar inte i näsduken efter att jag har snutit mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar