Det var med stor glädje jag läste Lars Berges artikel om corporate storytelling, ”Bärande berättelse” i SvD K i söndags. Artikeln är ytterligare ett bevis på det jag tror är den viktigaste förändringen svensk media står inför: Ge tid och pengar till begåvade journalister. De ger respektive tidning och dess läsare mervärde bortom tramset.
För inte kan det vara så att Lars Berge klippte ihop sin artikel på tiden som blir över? Då faller min tes. Jag tror Berge har filat på sin artikel en tid.
Nåväl. Vad är det då som gör Berges artikel så bra? I grunden en enda sak: estetisk nyfikenhet. Nu låter det kanske lite pretentiöst. Men det är det inte. Jag vill påstå att denna nyfikenhet är grunden för all bra kulturjournalistik.
Vad som i artikelns början, inte minst på grund av ingressen, ser ut att bli en text om Fjällräven och dess grundare Åke Nordin, växer och blir en artikel som handlar om striden mellan vad som är bra och vad som är dåligt.
Två sidor: Matts Heijbel som inte ser några problem med berättelser som vuxit fram i näringslivssammanhang och Anders Åberg på 00-tal som tycker att marknadsföringberättelser förstör berättarkonsten.
Författaren och socialantropologen Matts Heijbel säger så här om de berättelser som finns inom företag och som även används i marknadsföringssyften: ”Corporate stories är vår tids folksagor och det jag ägnar mig åt är att dokumentera dem. Jag är så mallig att jag faktiskt tycker att jag gör något viktigt. För mig är corporate storytelling lika fint som Ibsen på Dramaten.”
Berge skriver att Åberg menar så här: ”Enligt Åberg når berättandet sin fulla kraftpotential när det används som vapen i kampen mot orättvisor, kommersialism och likriktning. Han påminner om att människor i många länder inte åtnjuter den yttrandefrihet vi i vår del av världen tagit för given och nu fyller med solskenshistorier om massproducerade konsumtionsprodukter. Han tycker att annonsen för Fjällräven Kånken är fånig och tror att den allmänna bilden av berättandets funktion riskerar att förskjutas.”
Berge förstår dramat. Han sätter en traditionell svensk kulturåsikt mot en mer marknadsvänlig åsikt. Det blir bra, tydligt, den ena framträder mot den andra.
Personligen tycker jag inte att berättelser som strömmar ut från företag är just lika fina som de dramer som Ibsen skrev. Jag tycker till och med att en sådan jämförelse är ointressant. Hedda Gabler är mycket finare än berättelsen om Nordins Fjällräven, men det säger inget om hur intressant (1) Nordins historia är oavsett dess plats i reklamen och (2) hur intressant det är att den omvandlas för marknadsföringssyfte.
Det borde enbart vara artiklar av Berges dignitet i SvD K. Jag tycker dessutom att det var roligt att Berge själv ägnade sig lite åt en slags corporate storytelling, eller identity storytelling, kanske är ett bättre uttryck, då han inkorporerade sitt eget liv i texten. Nu har vi bilden om Berge framför oss. Han vill väl, men är otillräcklig, det vill säga han är väldigt svensk. Är det så han vill att vi ska se honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar