Texten ligger i facket

För en liten stund sedan lade jag min senaste text om appropriation i seminariefacket. Seminariet är näsa tisdag 5 maj.

Jag har nästan två år kvar som doktorand. Så här långt känns det stabilt. Faktum är att jag sent i går kväll när jag satt i institutionens kafferum med en Capricciosa från Lilla Huset, kände ett lugn komma över mig. På något sätt kände jag mig som jubeldoktor Isak Borg då han är som mest harmonisk. Jag vet inte riktigt varför jag kände så. Jag är inte som Isak. Fast ändå kanske lite.

I kväll åker jag till Solna för att se fotboll tillsammans med mina goda vänner, Mark och Kalle. Förhoppningsvis kommer Barcelona att klara av Chelsea. Jag tror att det kommer att gå bra.

I morgon ska jag shoppa med Stig. Förhoppningsvis hittar jag en kilt. Har länge varit sugen på en sådan. Stig vill ha en kort, jag vill ha en lång.

Blev det verkligen rätt?

Låt mig bara säga att jag nästan alltid med behållning läser Mats Olsson i Expressen. Men i dag blev det väl inte riktigt bra, va?

Artiklar om Chris Chelios, veteranbacken i Detroit Red Wings, har vi sett de senaste sju åren, minst.

För sju år sedan fyllde Chelios 40. Han spelar än. På sätt och vis.

Så här skriver Olsson:

"* Vi ska ta det här långsamt nu: Chris Chelios är på väg mot en ny Stanley Cup-titel, och – Chris Chelios är 47 år.
* Fyrtiosju år.
* 47.
Han bildar backpar i Red Wings med Nicklas Lidström. ”Lidas” är – 39."

Och så här:

"Chris Chelios åker ut var och varannan kväll och spelar hockey med grabbarna."

Men det stämmer inte riktigt. Kolla NHL:s statistik HÄR eller HÄR och det blir tydligt att Olsson har fel.

Chris Chelios har spelat 28 matcher i grundserien i år, och noll matcher i slutspelet.
Det innebär att han varken "bildar backpar med Nicklas Lidström" eller "åker ut var och varannan kväll och spelar hockey med grabbarna", eller Olsson menar med grabbarna kanske inte Red Wings? Några andra grabbar.

Svensk rock? Say what!?

Finns det något så urbota tråkigt som ett svenskt rockband 2009? Nej, det gör det inte.
Halvöppen mun, hakan i vädret, lugg. Har vi sett det förr? Eeh. Ja. Har vi hört det förr? Eeh. Ja.

Såg precis Mando Diaos nya fula, tråkiga jättelarviga video Gloria.
Nu ser jag deras video Dance with somebody (jag måste vara masochist) på youtube. Den är lite rolig på ett modernistiskt sätt (tråkig). Fotomontage, lite sputnik, och lite, eh, beatles.

Tacka vet jag Katy Perry, vår tids Dean Martin. Nästan lika rolig och nästan lika bra.

Erik bokbloggar

Min gode vän Erik Janson som jag lärde känna när vi spenderade dagarna i vita tajta t-shirts och gick genom Moderna Museets salar, publicerar nu sin bok "Allan Edwall. Ett liv i konsten" på sin blogg Eriks Blogg. Läs hela boken, HÄR.

Imponerande, Erik, imponerande.

Något har hänt med SvD

Jag förutstpådde att det skulle ta sex månader för Stefan Eklund, SvD:s nye kulturchef, att sätta sin prägel på SvD Kultur. Jag hade fel. Det tog mindre än en månad. För visst har han något med saken att göra?

Den artikelform som kulturdelen var i stort behov av, och som jag bokstavligen tjatat om, har ökat i frekvens med säkert 200 procent sedan Eklund tillträdde. Kommentar i anslutning till nyhet.

Det är bara att öppna tidningen och titta själv. Ett exempel: Dramatiska institutet och Teaterhögskolan föreslås gå samman, vilket är en nyhet, och denna följs av en kommentar. Läs här och här.

Svenska tidningar är dåliga på nyhet/kommentar-formen. I engelska tidningar blåste man upp Pirate Bay-domen och hade ibland två, ibland tre kommentarer i anslutning till nyheten beroende på vilken tidning det handlade om. Kommentaren behövs. Kommentaren är bra.

Nytta och nöje i soliga London

-I’d love to see you two in bed, sa portiern på hotellet när vi checkade in i fredags.
Jag hade råkat boka en dubbelsäng. Vi skulle ha två singelsängar.
-As good friends we would like two separate beds, please, if it’s allright, sa jag.

Portiern, Stephane, kunde lösa detta, efter att han fått ur sig sin entusiasm. Vi fick ett rum allra högst upp i det sex våningar höga hotellet med fantastisk utsikt. Docklands, området där vi bodde, är ett av Londons mer underliga och kyliga. Jag riktigt ser arkitekt och stadsplanerare framför mig när de vässar pennorna och ritar ett område som på papper ser helt fantastiskt ut, men som ingen riktigt vill befolka.

Resan till London var för min del i grunden en arbetsresa. Bland annat tog jag del av Altermodern, den stora triennalen på Tate Britain curerad av Nicolas Bourriaud. Vid min sida hade jag min gode vän, reskamraten, den balanserade och verserade Håkan Östberg.

Jag hade handbagage, en liten axelremsväska med tre ihoprullade skjortor, kalsonger och strumpor. Håkan, som lägger stor vikt på sin klädsel, hade flera kavajer med sig, tre par skor, flera olika byxor och ett antal kashmirtröjor. Stil och profil-poäng 10 av 10 till Håk. En av kavajerna har mässingsmanschetter med motiv av ankare. Dear, oh, dear.

Vi anlände ganska sent till London på fredagskvällen och var ganska spaka när vi letade oss fram till Gourmet Burger, ett litet hak där de serverade anglofierade hamburgare. När jag stoppade den första stripsen i min mun kom minnen till mig, barndomens resor till England spelades upp framför mina ögon. Min familj spenderade flera somrar i Kent när jag var en liten blyg, glad gosse i hängselbyxor och pottfrisyr. En sak som sällan, för att inte säga aldrig, nämns i sammanhang där man försöker karakterisera London, eller England för den delen, är lukt och smak. Nåja. En och annan reseberättelse har gått i Worcestersåsens tecken.

Men det finns andra lukter som, åtminstone från mitt smala perspektiv, sällan diskuteras. Jag kan sätta dem i sammanhang, men inte närmare karakterisera dem. Sammanhangen är hygien och mat. När det kommer till matolja så finns det inget annat land där maten, särskilt den friterade, som min strips, får en sådan distinkt smak av oljan. Och onekligen är det något med lukt och smak-minnen. Jag minns motellrummet i Florida när jag 12, hur det förde mig tillbaka till ett mellanöstern som jag hade lämnat två år tidigare, och den där nästan omärkbara doften i vardagsrummet. Jag tänkte inte på den då, men den fanns hela tiden där. Gemensam nämnare, luftkonditionering och den speciella doft som kan komma från den.

När det kommer till hygiendofter handlar det om, inbillar jag mig, en särskild ingrediens i tvålrecepten. Fast nu är jag helt ute och chansar. Likväl finns något där som är återkommande på den där ön en bit ut i Atlanten där man än i dag menar att Europa är isolerat när det är storm på Engelska kanalen.

Vår första heldag gick i konstens tecken då vi la vårt krut på Tate Britain och National Portrait Gallery, och låt mig bara kort säga att det fanns några fascinerande verk på triennalen, men att det helt klart är Bourriaud som är utställningens store konstnär. Tveklöst.

National Portrait Gallery där man nu visar Gerhard Richters porträtt av bland annat sina döttrar, är en underbar institution. Hela Englands historia finns representerad, i form av porträtt av allt från representanter från Tudorssläkten till samtida skådespelerskor som Judi Dench och dramatiker som Alan Bennett. Håkan påpekade någonstans under besöket att det är synd att den svenska porträttsamlingen återfinns lite svåråtkomligt på Gripsholms slott, som, lade han till, förvisso är fantastisk i sig.

Mitt stora misstag var av klassisk art. Fel skor. Ett par smala, visserligen i mitt tycke, eleganta skor, men alldeles utomordentligt idiotiska att ha på sig i ett London där man alltid, trots inköpt travelcard, traskar minst ett par mil varje dag. Klantigt. Resultatet blev svullna fötter och blåsor.

Kvällen spenderades på hippa bohempubben Landsdowne i Primrose Hill. Vi tog Northern Line till Camden Town och följde senare Gloucester Avenue fram i mörkret förbi små men välklippta gräsmattor och trevliga rosbuskar. Underbart område, med trevåningsradhus. Det sägs att det är större chans att se Kate Moss här, än att det inte är det. Till vår stora olycka såg vi dock ingen Kate Moss. Men vad gör det, när kvällen spenderades i baren med ett par öl och lite senare en drink. Det visades sig att den engelska ölhävarkulturen är helt dominerande, så även på denna lilla bohempub. Den French 75 som Håkan alltid med stor iver och manér beställer in kan under kvällen icke levereras då varken bubbel eller sockerlag finns att tillgå. Men var gör det när en rom och cola med sugrör finns till förfogande för en billig penning.

Det blev en sen kväll som avslutades med en promenad. Vår tågstation var ur bruk, förstås. När vi runt halv två gick framåt längs vägen roppade plötsligt tre herrar från en närliggnade bro: ”Whazzup! Whazzup!” Jag hade lite svårt att komma på något att svara och Håkan sa inget heller. Istället valde jag att vinka och le lite grann, något som inte riktigt föll sällskapet i smaken som då reagerade med det lite fientliga: ”What the fuck!”. Vi skyndade på och kom några minuter senare fram till hotellet där vi tog varsin kaka och delade på en Bounty.

Dag tre inleddes med den engelska frukost som vi med öppna armar tog till våra hjärtan: bacon, äggröra, toast, stekt tomat, korv och danish pastries.

Senare tog vi oss till Imperial War Museum, och låt mig påpeka att Armémuseet, och andra museer också för den delen, har mycket att lära på två områden: presentation och text. Det är hög tid för regeringen att genomföra en museireform. Våra museer tyngs av sliten pedagogik och fula otidsenliga kommunikationsformer, montrar, skyltar etcetera. Och presentationerna som sådana är förskräckliga, inte minst i relation till vad som visas i London.

Väl på British Museum och framför Parthenonfrisen förlorade vi modet. Inte för att museet till stor del bygger på rov, utan på grund av att våra krafter helt tröt. En fikapaus senare och ett toalettbesök bättrade på humöret, men det var inte förrän vi hade unnat oss en längre paus på en bänk i soliga Russel Square som vi återfick rätt färg och vigör. Inte någon annanstans som i en storstad där man inte är hemma blir man så varse sin egen kropps olika behov. Toalettbesök ska pareras med matintag och vilostunder på ett sätt som aldrig blir ett problem någon annanstans. Och hotellet var det förstås inte tal om att åka tillbaka till innan det var dags för kvällsövningarna då resan hem tog minst en timme. Det var den stora ombyggnadshelgen i London. Det är det nog alltid.

På kvällen träffade vi systrarna Molin, Martina och Maja på Prince Albert, en trivsam pub vid Nottinghill Gate, mitt favoritområde i London. På den här pubben kunde de erbjuda gästerna bubbel, men den engelska ölhävarkulturen lyste också här igenom då jag fick buteljen i handen med korken i. Det var sorten som kräver korköppnare. Efter att ha slitit i korken med fingrarna alltför länge så insåg vi att den skulle öppnas av utbildad personal. Systrarna har jag lärt känna genom deras några år äldre syster Maria som bor i Stockholm. Martina är konstnär och Maja kläddesigner. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.

Också den här kvällen blev sen men framförallt på grund av okunskap. Det är något absurt med att tunnelbanan i en av Europas största städer stänger klockan halv ett. Obegripligt. Remarkable.

Den sista dan handlade mest om att gå runt och ha trevligt. Vi flög ganska sent, klockan 21. Vi käkade på Brasserie och gick runt, som man gör.

Ser redan nu fram emot nästa besök.

Rikard intervjuar Rikard om Robert

Rikard 1: Du intervjuar Robert Stasinski på Konsten.net här, varför gör du det?

Rikard 2: Därför att jag har, lite på håll, kan man säga, följt Robert sedan 2004, eller något sådant. Robert är kanske, än i dag, mest känd för att ha startat bloggen Efter kritiken tillsammans med Frans-Josef Petersson. Men något år innan bloggstarten tog de över sajten NU-e, som hade blivit spillrorna efter fantastiska konsttidskriften Nordic Art Review. Innan de tog över sajten drev Milou Allerholm och John Peter Nilsson den. Vad jag förstod så gick det inte att driva den vidare av ekonomiska skäl. Den finns med andra ord inte längre. Det är synd. Det fanns något där. Och innan den lades ner, under Allerholms och Nilssons tid, skrev jag två artiklar för NU-e, varav en senare dök upp hos 16Beavergroup i New York. Har aldrig förstått hur det gick till.

Rikard 1: Det ser man. Men du frågade inte Robert om NU-e, varför?

Rikard 2: Glömde. Kom på det här med NU-e nu. Får prata med honom om det en annan gång.

Rikard 1: Berätta något kul om Robert!

Rikard 2: Kul? Robert är en bra kille. Han är glad. Det känns bra. Men något kul, jag vet inte. Han har humor. Det tror jag. Varför frågar du det?

Rikard 1: Blev så.

Rikard 2: Huh.

Rikard 1: Robert beskriver sin nya blogg som en plats där han kan ösa ur sig saker. Har SARTS fått samma funktion i dag?

Rikard 2: Onekligen har SARTS ändrat karaktär. För min del tror jag att det handlar om att jag skriver om konst i andra sammanhang, professionellt, och är doktorand, på heltid. Jag behöver inga ytterligare forum för enbart konstfunderingar. SARTS handlar om så mycket annat, men en del konst – eller diskussion om konst – kan man hitta även i dag.

Rikard 1: Varför deltog du aldrig på Efter kritiken-bloggen?

Rikard 2: Det gjorde jag faktiskt. Men inte som medlem. Jag kommenterade några av de artiklar som skrevs där, och Frans-Josef kommenterade en artikel på SARTS. Jag var faktiskt inbjuden att vara medlem, men tackade nej med anledning av att jag tyckte det var bra med mångfalden av flera bloggar som diskuterade liknande frågor, tror jag.

Rikard 1: Låter larvigt. Du skulle ha varit med.

Rikard 2: Men jag var med. Och det funkade bra så, tycker jag. Dessutom skrev Mikael Olofsson så här i Göteborgs-Posten (2006-01-07): ”man kan inte lämna konståret bakom sig utan att nämna den bloggdebatt om konstkritiken som främst Karl Nyberg och Rikard Ekholm initierade och som Frans Josef Peterson och Robert Stasinski för vidare i Efter kritiken”. SARTS var en del av kritikdebatten, inte minst genom de intervjuer vi gjorde.

Rikard 1: Jahaja. Det är spännande att Robert skriver i internationella konsttidskrifter. Är du imponerad?

Rikard 2: Ja, det får man nog säga att jag är.

Rikard 1: Nästa intervju?

Rikard 2: Jag ska fundera lite. Jag återkommer.

Rikard 1: Tack så länge.

Rikard 2: Det var bara roligt, hej hej.

Dennis om Håfström på TV

"För det handlar om något så grundläggande som döden. Det vill säga hur man än anstränger sig så blir man gammal och bortglömd. En rädsla som Håfström uppenbarligen har kämpat med under hela sin kappvändande karriär." Dennis Dahlqvist om Jan Håfström på Liljevalchs.

Dennis Dahlqvist borde skriva konstkritik varje vecka i Expressen. Varför gör han inte det?
Han är rolig och lite irriterande. För övrigt verkar det som om konstkritiken nästan har försvunnit i Expressen. Aftonbladet 1-0. Minst.

Se TV-inslaget här.

Mer av den varan, eller jag menar texten

Det var med stor glädje jag läste Lars Berges artikel om corporate storytelling, ”Bärande berättelse” i SvD K i söndags. Artikeln är ytterligare ett bevis på det jag tror är den viktigaste förändringen svensk media står inför: Ge tid och pengar till begåvade journalister. De ger respektive tidning och dess läsare mervärde bortom tramset.

För inte kan det vara så att Lars Berge klippte ihop sin artikel på tiden som blir över? Då faller min tes. Jag tror Berge har filat på sin artikel en tid.

Nåväl. Vad är det då som gör Berges artikel så bra? I grunden en enda sak: estetisk nyfikenhet. Nu låter det kanske lite pretentiöst. Men det är det inte. Jag vill påstå att denna nyfikenhet är grunden för all bra kulturjournalistik.

Vad som i artikelns början, inte minst på grund av ingressen, ser ut att bli en text om Fjällräven och dess grundare Åke Nordin, växer och blir en artikel som handlar om striden mellan vad som är bra och vad som är dåligt.

Två sidor: Matts Heijbel som inte ser några problem med berättelser som vuxit fram i näringslivssammanhang och Anders Åberg på 00-tal som tycker att marknadsföringberättelser förstör berättarkonsten.

Författaren och socialantropologen Matts Heijbel säger så här om de berättelser som finns inom företag och som även används i marknadsföringssyften: ”Corporate stories är vår tids folksagor och det jag ägnar mig åt är att dokumentera dem. Jag är så mallig att jag faktiskt tycker att jag gör något viktigt. För mig är corporate storytelling lika fint som Ibsen på Dramaten.”

Berge skriver att Åberg menar så här: ”Enligt Åberg når berättandet sin fulla kraftpotential när det används som vapen i kampen mot orättvisor, kommersialism och likriktning. Han påminner om att människor i många länder inte åtnjuter den yttrandefrihet vi i vår del av världen tagit för given och nu fyller med solskenshistorier om massproducerade konsumtionsprodukter. Han tycker att annonsen för Fjällräven Kånken är fånig och tror att den allmänna bilden av berättandets funktion riskerar att förskjutas.”

Berge förstår dramat. Han sätter en traditionell svensk kulturåsikt mot en mer marknadsvänlig åsikt. Det blir bra, tydligt, den ena framträder mot den andra.

Personligen tycker jag inte att berättelser som strömmar ut från företag är just lika fina som de dramer som Ibsen skrev. Jag tycker till och med att en sådan jämförelse är ointressant. Hedda Gabler är mycket finare än berättelsen om Nordins Fjällräven, men det säger inget om hur intressant (1) Nordins historia är oavsett dess plats i reklamen och (2) hur intressant det är att den omvandlas för marknadsföringssyfte.

Det borde enbart vara artiklar av Berges dignitet i SvD K. Jag tycker dessutom att det var roligt att Berge själv ägnade sig lite åt en slags corporate storytelling, eller identity storytelling, kanske är ett bättre uttryck, då han inkorporerade sitt eget liv i texten. Nu har vi bilden om Berge framför oss. Han vill väl, men är otillräcklig, det vill säga han är väldigt svensk. Är det så han vill att vi ska se honom?

Höga bildningsideal och en Huskvarna till Paris

Förvånad. Det är nog ordet. Inte kunde jag föreställa mig få höra Schiller-citat på en hockeymatch i Södertälje.

I går såg jag Leksand vinna över Södertälje i Scaniarinken. Det var en bra och händelserik match. Men det var inte matchen som var kvällens stora behållning, utan mannen jag råkade hamnade bredvid.

­– Jag hade bestämt mig för att ta betyg från Cambridge, Sorbonne och Heidelberg, men det blev aldrig något från Heidelberg, berättade mannen som påminde om en gammal, lite fåfäng skådespelare. Han hade en krycka som han vilade armen mot, grått hår och en rejäl näsa. Han såg lite trött ut, men när han log såg man en glimt av vilande ungdomlighet.

Då hade vi redan avhandlat hans köp av segelbåt i Loftahammar och hans djupa kunskap om både Gryts och Tjusts skärgård. Jag kallar den djup eftersom jag själv känner till den senare ganska väl då jag har vuxit upp i Tjust.

– Kan du något om motorcyklar, frågade han mig sedan.
– Inte så mycket, men jag känner till en del märken, erkände jag.

Det visade sig att han hade åkt med en Huskvarna till Paris på femtiotalet. Där hade han först läst på Sorbonne och senare arbetat på Handelskammaren.

– Min Huskvarna gick i 75 km/h, 80 i medvind, men bara 70 i motvind. Lyssnar du på jazz?
– Absolut.
– Jag dansade till Duke Ellington…

Så här fortsatte det under tre perioder och två pauser. Inte på något skrytsamt eller forcerat sett. Vi råkade bara finna varandra där i bänkraden på J-sektionen.

Mannen hade efter sin studietid varit administrativ chef för både Vägverk och Televerk. Vi pratar gamla skolan. Bildning. Det var förstås här Schiller kom in. Och då menar jag förstås Schiller på tyska. Dessutom hann han med citat på franska och några eleganta referenser till George Bernard Shaw.

– Det kanske är dags att skriva dina memoarer, sa jag till honom när han hade berättat om middagarna på Trinity College med Georg Henrik von Wright.
­­­– Vet du vad George Bernard Shaw sa? Jag tittar inte i näsduken efter att jag har snutit mig.

Book 2009

Max Book. Denna gigant bland giganter. Nu är han tillbaka på den fina konstscenen igen. Han visar måleri, video och foto hos Christian Larsen. Läs Agneta Klingspors recension i Expressen, här. Det ska bli intressant att se hur kritikerna på SvD, DN och Aftonbladet ställer sig till Book 2009.

Jag har inte haft tid att ta mig dit än, men kommer att göra så i nästa vecka.

I vardagen

Jag sitter vid datorn mest hela tiden. Det är så det är att vara doktorand. Mina fingrar flyger över tangenterna (i bästa fall). Nåväl. En hel del tid spenderar jag med näsan i en och annan konstteoretisk bok. Då har jag inte datorn på. Eller så står den på i bakgrunden och brummar lite lätt.

Hursomhelst. Det har varit mig en stor vardaglig glädje att klicka mig fram till Klickbloggen. Aftombladets nöjesredaktions egen blogg. Där har Catharina Cavalli förtjänstfullt skrivit om allt möjligt NÖJE, inte sällan har hon skrivit om superhjältar som Hellboy och Cyclops. Nu verkar det vara slut med klickbloggandet. Jag håller tummarna för att så icke är fallet.

Istället twittrar hela redaktionen nu på: www.twitter.com/klickred Men jag tycker inte att twitter är lika roligt som en blogg. Jag är it-old-school. Jag följer deras twitter - och de följer mig, även om jag ännu inte kommit igång riktigt.

Inte fint på det sättet

Sibyllagrillen. En 150 grams hamburgare, en rejäl portion strips och en stor cola light. Det kan rädda vilken dag som helst. Men det finns en annan värld där maten smakar lite annorlunda. I lördags var jag och min gode kamrat Håkan Östberg på Operans bakficka. Vi har gjort besöken dit till en regelbundenhet. Ibland föregås de av en timmes squash. Inte i lördags.

Jag är tämligen säker på att Bakfickans initiativtagare, och dess personal, inte skriver under på vad jag känner: Bakfickan är en sibyllagrill, fast – och detta kan tyckas viktigt – med bättre råvaror, en något mer elegant inredning, en mer uppassande personal och lite dyrare mat, och det höll jag på att glömma, Bakfickan är en grill med rättigheter.

Om jag här utpekar ett antal olikheter emellan sibyllagrillen och Bakfickan, varför då mena att de i grunden är två sidor av samma mynt? Det är faktiskt inte så långsökt som det kanske kan verka, och det är självfallet inte ett försök till provokation. Nej, det är enklare än så. Sibyllagrillen och Bakfickan har samma air av lugn och harmoni, och maten har mer likheter än skillnader, vilket karakteriseras av det stabbigt gubbiga.

Nåväl. Jag ska inte forcera. Bakfickan var trevligt som vanligt. Håkan och jag tog efter ett par timmar vägen förbi Salongen, vilket kändes sådär. Vi tog oss sedan till Cadierbaren, som kändes lite mer i linje med vår profil. Vi gjorde dessutom ett litet pit stop på nya Lydmar. Vi bjöds på en liten rundvandring och tittade in i ett av hotellrummen.

Trots att dessa barer tillsynes utgör några av Stockholms mest eleganta tillhåll, är jag skeptisk. Inte för att jag inte kan unna mig och tilltalas av lyx. Saken är den att Stockholm saknar det riktigt lyxiga. Det finns inget riktigt fint ställe där man kan känna sig både elegant och avspänd. Det bara är så. Det är obegripligt. Det är som om Stockholm inte har människor, krögare och andra, som förstår vad som ska göras för att få ett ställe riktigt fint. Det känns faktiskt lite pinsamt. Men det är nog lite i linje med vad Stockholm är, en liten provinsiell stad nära polcirkeln. Det ligger kanske i dess natur att inte vara fin på det sättet.

Nu tar jag en promenad till närmsta sibyllagrill. Det är lyx det.

Därför är Iron Man bättre än konst

Det som är så skönt – ja skönt är det rätta ordet – med Iron Man, jag tänker på filmen från förra året, är att man verkligen får vad man ser. På så vis är Iron Man så extremt mycket inte konst. Det är det som är skönt. Jag behöver verkligen den ventilen, eller det komplementet. De allra flesta konstnärer lämnar nästan allt jobb till betraktaren, som ska fylla i, förstå, lägga till, kort och gott tolka och skapa mening. Problemet är att konstnärer är så fruktansvärt dåliga på att ge betraktaren något, vilket tillslut innebär att man står och tittar på en kvinna som sitter på en stol med en död torsk i knäet. Det är inte jättekul. Men man vet att det betyder något, att hon menar något, men man vet inte vad, och man skiter i det.

Iron Man är så mycket roligare, den ger så mycket mer. Och ingenstans utesluter filmen tolkning – om man nu vill hålla på med det – men det går också bra att bara titta. Titta, titta, titta.

ERGO om Kritik i teori och praktik

Läs i studenttidningen ERGO om kursen Kritik i teori och praktik, HÄR.
Läs även om kursen i UNT, Svensk bokhandel och i Konsten.net.

Det känns fantastiskt roligt att vi fått sådan uppmärksamhet.
Studenter, sök kursen, information HÄR.