Gammal strategi - nytt medium

Gamla strategier dör inte. De flyttar bara från serieruta till filmruta.

När andra misslyckas tar Marvel själva hand om sina gamla hjältar.

Något mycket ovanligt håller på att hända. Marvel Comics bygger på ett ojämförligt sätt upp en hel värld av superhjältar i egenproducerade filmer.

2008: Iron Man med Robert Downey Jr går upp på bio. Efter att eftertexterna har rullat klart finns en så kallad bonusscen. Den klassiske hjälten Nick Fury, spelad av Samuel L. Jackson försöker övertyga Iron Man/Tony Stark om att vikten av samarbete. Organisation SHIELD introduceras. En klassiker i Marvels universum.

2008, några månader senare: The Incredible Hulk med Edward Norton i titelrollen gör succé på bio. Efter att eftertexterna har rullat klart finns också här en bonusscen. Den här gången är det Iron Man som stiger in på en bar och börjar prata med General Ross (Hulks nemesis) om att ”vi” försöker sätta ihop ett lag. Att ”vi” är The Avengers är en enkel gissning för serienördar.

I samma veva skickar Marvel ut ett pressmeddelande om att tre nya filmer är på gång:
Thor (2010), The First Avenger: Captain America (2011), och The Avengers (2011).

Vad Marvel med knivskarp skärpa gör i slutet av Iron Man och Hulken är att puffa för den sista av de tre filmer som studion planerar för, The Avengers. Till saken hör att både Thor och Captain America var med i när Avengers blev en av Marvels mest populära serier i mitten av sextiotalet. De andra medlemmarna? Ja, ni har gissat rätt. De är Iron Man och Hulken. Säkerligen får vi se liknande bonusscener i både Thor och i Captain America. Allt för att finalen The Avengers ska bli så grandios som den kan bli.

Det finns också andra saker som pekar på att Marvel är verklig begåvade när det kommer till att ”produktplacera” sig själva i sina filmer: I Iron Man-filmen skymtar Captain Americas sköld i Iron Mans verkstad och i Hulken pratar General Ross om ”the super soldier” som ett lyckat försök på att artificiellt vis framställa en superstark soldat, det vill säga Captain America.

Det intressanta i sammanhanget är att vad man gör är ungefär detsamma som man alltid har gjort med i sina serier. En ny hjälte eller skurk introduceras. Fungerar han (det är oftast en han) så kan han bli långlivad och i bästa fall få en egen serie. Nu följer man alltså den modellen fast allt är flyttat till den vita duken – och icke att förglömma – till tv- och dataspelsvärlden.
---

Den taffliga filmen Daredevil med oengerade Ben Affleck fick Marvel att ta sig i kragen...

Serietidningsförlaget Marvel Comics presenterade redan 2005 idén att själva gör film på sina serier. Filmbolaget Marvel Studios blev ett faktum.

Marvel har inte sagt rakt ut varför man väljer att göra sina serier till filmer. Men det är inte svårt att gissa att det i grund och botten är ett ekonomiskt beslut. Varför inte plocka hem pengarna utan mellanhänder och dessutom få kreativ kontroll över det känsliga steget från serieruta till filmruta? Den senare anledningen blev nog så viktig vid den här tiden. Daredevil och Fantastic Four gick upp på bio 2003 respektiv 2005, utan att Marvel hade full kreativ kontroll. Daredevil var – och är – den sämsta Marvel-filmatiseringen sedan filmindustrin på riktigt – med start 1998 och filmen Blade – började göra film av Marvels serier. Filmatiseringen av Fantastiska Fyran var en bättre film än Daredevil, men ändå ingen bra film.

...och ta hand om filmatiseringen av Iron Man på egen hand.

Inte så konstigt med andra ord att Marvel ville ta hand om dramatiseringarna på egen hand. X-Men, X2, Spider-Man och Spider-Man 2 hade i Bryan Singers respektive Sam Raimis händer blivit filmsuccéer. Det var bevisat, serier kunde – i rätt händer – bli bra film.

Rättigheterna till filmerna är dock spridda över ett antal olika filmbolag. Senare i år kommer Punisher: War Zone och nästa år går X-Men Origins: Wolverine upp på bio. De ligger hos Lions Gate Entertainment respektive 20th Century Fox. X-Men Origins: Magneto och Spider-Man 4 ska vara klara 2009 och 2011.

Marvel själva har utöver nämda Avengers-relaterade filmer även planer på att göra film om, bland andra, Iron Fist, Doctor Strange, Nick Fury och Ant-Man. Plus Iron Man 2.

Kanske blir det film av Iron Fist och Ant-Man?

Torsdagens ideal: Paideia

I torsdags gick Håkan Östberg och jag den gamla grekiska traditionens väg. Paideia var vårt outtalade motto. Paideia betydde i det antika Grekland träning av både kropp och intellekt.

Klockan 06:15 tog jag mig upp. Tyvärr kan jag inte säga att jag utstrålade samma kraft som Leonidas gjorde när han steg upp på morgonen för att bli drillad.

Han steg upp. Jag tog mig upp.

Sedan följde en rejäl frukost: fil med blåbär, psylliumfrö, pumpakärnor och solrosfrö. Samt äggröra på tre ägg och stekt skinka. Det skulle bli en lång dag.

Squashbana nummer ett var bokat till klockan åtta i Kungliga Tennishallen. Nej, det spelas inte bara tennis i ”Kungliga”. Det finns åtta välskötta squashbanor som regelbundet används av medlemmar.

Håkan mötte upp med bra motstånd. Det blev en bra kamp.

Håkan Östberg förbereder en serv på squashbana ett i Kungliga Tennishallen.

Dagens kroppsliga träning var dock över redan klockan nio. Då räknar jag inte med den snabba cykelturen ner till Klara Mälarstrand där båten Mariefred väntade på att ta oss till Mariefred.

Alla båtens sittplatser var upptagna. Men jag lyckades trots det klämma ner oss mitt i ett tysk-svenskt sällskap med äldre damer. De fattade tycke för oss under resans gång och passade på att skoja med oss om både det ena och det andra.

Det var en fantastisk dag och solen strålade. När jag nu ser tillbaka på dagen känns det nästan som om att stämningen i all sin sorglöshet snuddade vid något som påminde om en gammal Åke Söderblom-film. Jag är inte ironisk. Vi mådde bra, helt enkelt.

Håkan är glad som Åke Söderblom. Vädret är fantastiskt.

Båten avgick klockan tio prick. Snart började vi bli hungriga. Det dröjde dock till klockan 12 innan kaptenen ropade till lunch. Håkan och jag hade bokat bord i den lilla matsalen. Vi delade bord med ett par äldre damer. Jag beställde in halstrad lax medan Håkan valde den mer passande rätten ångbåtsbiff. Vi drack varsin öl och snaps. Notan blev på tok för stor, men vid det här laget kunde inget rubba vårt goda humör.

Gripsholms slott med turistbåtar i förgrunden.

Vi gled in mot Mariefred strax innan halv två och Gripsholms slott tornade upp sig. Till råga på allt rullade museitåget som åker i Östra Södermanlands Järnvägs regi ner mot kajen, på ett smalt spår. Men tåget fick vänta. Vi skulle göra både slott och Grafikens hus innan det var dags att rulla vidare mot andra, modernare mål.

Museijärnvägen bjöd till show och körde ner till kajen.

Vi hade turen att få ta del av en visning, vilket alltid är det bästa sättet att ta del av ett museum som man inte besökt på en tid. Håkan, som är synnerligen påläst om den svenska stormaktstiden hade dock vissa förmenanden om visarens framställningen. Det 30-åriga kriget tog inte slut i och med att Gustav II Adolf blev skjuten 1632, trots att vår så annars duktiga guide sa just detta. Kriget tog slut 1648. Misstag gör vi alla. Och i det här fallet kan det mycket väl ha handlat om värmen då Gripsholm hade blivit ovanligt varmt redan nu.

Porträttsamlingen bjöd på, förutom Gustav Vasa, Silvia, Carl XVI Gustaf och de andra kungligheterna, även på porträtt av varierande kvalité på våra mest kända personligheter som Ingmar Bergman, Carl Eldh och Dag Hammarskjöld.

Nu slog det oss att vi nog stack ut lite ur mängden turister. Håkan nästan helt klädd i vitt, med en väska och en squashrack, och jag i ungefär detsamma utstyrsel. Det fanns tack och lov inget manierat i detta. Vi hade inte kunnat lämna våra saker varken hos mig, eller hos Håkan, utan hade fullt sjå att hinna med båten.

Håkan i klassisk sportutstyrsel med racket över armen.

Via en grillkiosk där jag betalade alltför mycket för en burk vatten, tog vi oss nu till Grafikens Hus. Värmen var på gränsen till besvärlig. Konsthallen hade jag aldrig tidigare besökt. Lokalen var av allt att döma en ombyggd bondgård. Här visades två utställningar: Concepts, Chemistry & Copper, och Djur på många sätt – Ur Hans Majestät Konungens grafiksamling. Kontrasten till Gripsholm blev den här gången för kraftig. Den historiska och konstnärliga färdigheten från Gripsholm ställdes emot konceptuell grafisk konst som ärligt tala framstod som blek och torr. I vanlig ordning var man tvungen att läsa ett helt kompendium för att börja förstå vad det handlade om. Vi hade ingen lust att läsa kompendiet, som sannolikt var dåligt skrivet. Fast nu är jag orättvis.

Istället tog vi en promenad ner till samhället där vi inhandlade en flaska rosévin som vi senare skulle dricka när vi grillade.

Värmen och alla intryck tog på krafterna. Här sitter jag på tåget.

Vi tog sedan museijärnvägen, med stins, konduktör och två lokförare – alla i tidstrogna kläder – till station Läggesta där vi kunde hoppa på det ordinarie tåget in till Stockholms Centralstation.

Lokföraren fyller på vatten i ångmaskinen.

Jag cyklade sedan till Reimersholme. Håkan dök upp strax efter mig. Nästa stopp var takterrassen där vi grillade salsiccia och marinerad fläskkarré.

Salsiccia och fläskkaré.

Kvällen slutade med att vi bastade, vilket gav hela dagens upplevelser en känsla av att ha gått varvet runt i den grekiska bildningstraditionen Paideias namn.

Utsikt från terrassaen, Liljeholmsbron och Globen.

Håkan och jag bestämde oss för att ses nästa vecka. Kanske för att se Ingmar Bergmans Ur marionetternas liv, en av hans två filmer som spelades in när han var i exil i Tyskland.

Strax efter klockan tolv sov jag gott i min säng.

"Kommentaren" finns inte - varför!?

Nu är det faktiskt alarmerande. Den finns flera konkreta problem som är viktiga att diskutera angående dagspress och konstkritik. Vi – läsarna – behöver förändring.

Det finns en redaktionell indelning av texter om konst. Denna uppdelning i sig är inget problem. Men hur den tillämpas avslöjar att det finns ett glapp som alltför sällan överbryggs.

I dag tar tidningarna inte tag i konstdiskussionen. Ingen problematiserar museala tendenser, ingen lyfter fram konstnärliga trender. Inte heller diskuteras curatorns – eller kritikern roll i det kulturella landskap som har blivit Sveriges. Vad som händer, varför det händer och vad det betyder – ja, det skriver svenska tidningar inget om.

Texter om konst som (i all sin ovanlighet) finns att läsa i svenska dagstidningar:
* Nyheten (Bonniers konsthall öppnar).
* Recensionen. (Den nya utställningen på Bonniers konsthall är …).

Texter om konst som sällan finns att läsa i svenska dagstidningar:
* Kommentar. (Det här händer nu och betyder…)
* Essä. (Längre ”djup” text om något, inte nödvändigtvis aktuellt).
* På plats (Ett slags mellanting mellan reportage och recension, om t ex en performance).

Den här uppdelningen gäller i princip för alla dagstidningar – över hela världen.

Vad är då problemet?

Jo. Det är nämligen så att den så kallade konstkommentaren nästan inte längre existerar i svensk dagspress. Kommentaren är den enda artikelform som kan, utan att sväva ut i 10 000 tecken (som i DN Essä eller i SvD:s Under strecket), kan fånga upp det som finns mellan nyheten och recensionen.

Nyheten är ATT något har hänt. Recensionen kritiserar utställningen, verket – ofta i sig, utan större utsvävningar mot diverse andra sammanhang.

Kommenteraren däremot handlar om det som ligger mellan nyheten och recensionen. I en kommentar sammanställer en kritiker vad som har hänt – ställer frågor – och i bästa fall svarar på dem. Eller om man så vill – kritikern ger läsaren en bild av orsaker och effekter.

Kommentarrubriker du aldrig får se i svensk dagspress, men som borde finnas där (ingen särskild ordning):

* IASPIS nya chef öppnar för ny publik.
* Moderna Museet: ett museum för 1900-tals konst.
* Svenska konstnärer gör bara succé utomlands.
* Daniel Birnbaum är Sveriges enda riktiga curator.
* Nationalmuseum är ett samtidsmuseum.
* Lägg av Moderna! Magasin 3 och Bonniers konsthall klarar sig själva.
* Ett tomrum som måste fyllas: konsttidskriften.

Utan kommentarer, ingen bild av vad som händer. Nyheten och recensionen som sådana är bra. Men det finns ett glapp dem emellan, och i dag fylls det inte i den svenska dagspressen. Det är ett problem som kulturredaktionerna måste göra något åt. Nu.

Ekelöf existerar utanför texten, tack Horace

För ett par veckor sedan gick programmet K special: Ekelöfs blick på SVT. En dokumentär om diktaren Gunnar Ekelöf. Det var en scen, om man kan kalla det så, som har etsade sig fast – Horace Engdahl när han nästan gråter. Det kanske ser ut som ett försök till att raljera. Men icke. Även om det förstås är extremt förutsägbart att Horace Engdahl – och alla de andra i programmet – älskar Ekelöf, så var det något speciellt med Horace. Det var något med hans relation till Ekelöf som gjorde att poeten plötslig stod ut från den kanon han så självklart är del av. Nu syftar jag på en kanon som på något sätt gör konstnärer lite tråkiga. Så är inte alltid fallet, men ändå. Ekelöf framstod som någon som betyder något och inte bara ska hänvisas till.

Varm akademiker, Horace Engdahl

Hursomhelst. Det var inte bara vad Horace Engdahl försökte förmedla som var viktigt, utan hur han gjorde det. Ansträngningen kändes så personlig och ja, genuin, att jag verkligen häpnande, och nästan fick en tår i ögonvrån. Hela hans ansikte förändrades när han talade. Han gick från tillknäppt ständig sekreterare till vanlig känslig människa. Han talade om Ekelöf som om det hade berört hans allra innersta, men inte på ett sådant där svepande och manierat sätt som kulturmänniskor så ofta gör.

Kall akademiker, Professor Jules Hilbert

Det är skönt att se en akademiker som tillskillnad från Professor Jules Hilbert har känslor. Jules Hilbert porträtteras av Dustin Hoffman i filmen Stranger than Fiction och är den ultimata nidbilden av den sterile, vetenskapligt sinnade akademikern. Han ser verket i sig och dess plats i litteraturhistorien, vilket innebär att han rekommenderar Harold Crick, spelad av Will Ferrell, att låta sig bli dödad eftersom det passar så bra in i bokens handling. Filmen handlar om hur Cricks liv plötsligt får en berättarröst. Rösten visar sig tillhöra en berömd författare – som har för avsikt att ta livet av sin huvudperson, Crick.

Tack Horace för att du är en person. Det om det.

Från underhållning till kommentar

Vill vi ha Batman som dödsmaskin?



Eller vill vi ha Läderlappen och Robin som käcka brottsbekämpande hjältar?

När jag var liten hade jag två intressen. Film och serier. I dag, 20 år senare, har dessa två, av Hollywood, blandats samman – med blandade resultat, ska tilläggas. I natt kom de första rörliga bilderna från den senaste serietidningsfilmatiseringen – The Watchmen. Serien är ursprungligen uppdelad i tolv separata nummer och utspelar sig i en så kallad alternativ verklighet. Serien skrevs av Alan Moore, som också står bakom V för Vendetta, League of Extraordinary Gentlemen och From Hell. De tre serierna har filmatiserats. Alan Moore vill inte veta av filmerna. Han har till och med sett till att hans namn inte finns med i förtexterna. Watchmens tecknare, Dave Gibbons, har däremot varit med och arbetat med filmatiseringen av Watchmen. Också den här gången vill Moore inte vara med. Han till och med motarbetar filmen.

Nu kommer alltså Watchmen. Den serie som mer än någon annan serie har förändrat serietidningsvärlden. När jag var liten och läste Spindelmannen var serier fortfarande ganska gulliga, det vill säga de var skrivna för den yngre läsaren. I dag är serier skrivna för vuxna. Superhjältar som Iron Man och Miss Marvel är nyktra alkoholister. Captain America (Steve Rogers) skjuts till döds av sin flickvän. Men även mindre saker som tydliggör att gamla käcka hjältar verkligen mår dåligt. I alla fall från och till. Inte så konstigt att de har ångest då de på grund av sina, ofta ofrivilliga, krafter måste ta ögonblicksbeslut kring människors liv, för att inte tala om de beslut de tvingas ta, och som helt kan förändra en storstads logistiska och ekonomiska strukturer. Gator totalförstörs, skyskrapor raseras, och så vidare. Vad som tidigare nästan aldrig ens insinuerades, har blivit centrala teman i de allra flesta serier.

Jag kommer ihåg när Watchmen kom till Sverige. Det nästan helt gula omslaget, den lilla svarta klicken och blodsdroppen. Bilden visade sig senare vara en detalj av Mr. Happy. Serien var helt obegriplig för en 12-åring. Den var för hemsk, helt enkelt. Ungefär parallellt kom Frank Millers version av Läderlappen (som han faktiskt kallades), Batman: The Dark Knight Returns. Också den var besvärlig, för att inte säga obegriplig. De här serierna har etsats sig fast. Jag skummade dem som bäst. Men ändå har jag dem med mig på något sätt. Kanske eftersom de nog satte lite stopp för mitt allra naivaste serietidningsläsande.

Serier blir film på löpande band. Mycket tack vare datorns hjälp. Det finns två Internetsidor som följer utvecklingen: Comicbookmovie och Comics2film. Här finns starka reaktioner över att Captain America klipptes bort från The Incredible Hulk och irritation över Marvels skambud till Jon Favreau för att göra Iron Man 2. För min egen del är det hursomhelst roligt att följa hur Hollywood snappar upp serietidningarnas berättelser, och i flera fall, helt sonika flyttar över seriernas bildkompositioner till filmduken. Det bästa exemplet är Frank Millers 300, som filmatiserades av Zack Snyder ruta-för-ruta. Samme Snyder regisserar nu Watchmen. Det återstår att se om han har gjort likadant den här gången. Se trailern här. Jag tycker den ser ut att vara sådär.

Dexter och hans bröder

Dexter Morgan från "Dexter", som går på TV6 på måndagar.

I går började säsong två av Dexter, trodde jag. När jag förväntansfull hade lagt mig i soffan och knäppt på folkbildningskanalen TV6 visade det sig dock att jag hade fel. Det var inte dags för säsongspremiär, utan istället visade kanalen del två från säsong två. Av någon konstig anledning hade jag missat premiären av vad som har kommit att bli mitt absoluta favoritprogram.

Jag är osäker på varför jag har fäst mig vid Dexter Morgan, hans syster och pappa. Han är ändå en massmördare. Kanske är det hans ständiga kamp med att passa in som fascinerar mig. Förvisso följer han en kod som går ut på att enbart döda mördare. På så vis delar han flera egenskaper med fiktiva skapelser som Gerry Conways och Ross Andrus The Punisher och Paul Kersey i Brian Garfields Death Wish. Den senare är framförallt känd som filmserie med Charles Bronson i huvudrollen.


Cover art for PUNISHER WAR JOURNAL #7 by Ariel Olivetti

The Punisher och Paul Kersey har gjort medvetna val att rensa upp bland ligister och mördare. Det har dock Dexter inte gjort. The Punisher och Kersey fick sina familjer utraderade i vuxen ålder och tog därefter beslut om att döda, inte bara de specifika mördarna, utan att helt enkelt ta kol på alla som kommer i deras väg. Dexter däremot vara bara en liten pojke när delar av hans familj blev mördad. Hans behov av att döda blev då inetsat i honom, utan att han kommer ihåg att detta är orsaken, och det är denna drift som – framförallt – blir hans anledning till att mörda. Tack och lov var hans fosterpappa en fin polispappa och såg dessa tendenser i honom. Dexter blev då uppfostrad att bara döda elakingar. Något som han nu alltså håller sig till. Än så länge.

Filmaffischen från filmen Death Wish (1974) av Michael Winner med Charles Bronson i huvudrollen.

Hursomhelst. Dexter säsong två såg ganska bra ut. Men det fanns några trista tendenser, till exempel den berättelse som började expandera mellan hans närmsta chef och hennes chef. Två kvinnor som nu står i beroendeställning till varandra. Den historien hade jag gärna varit utan. Jag ser dess utveckling som ett bevis på att seriens manusförfattare inte längre enbart kan bygga ut avsnitten kring Dexter och hans syster. Vi får se.

För att vara lite politiskt korrekt: Finns det några kvinnor som hämnas? Det närmaste vi tycks komma är Sara Connor i Terminator, fast hon är å andra sidan urmamman, fast i en extrem tolkning - hon finns alltid där bredvid sin sons sida och skyddar honom mot otäcka monster.

---

Fast å andra sidan så har vi faktiskt Lady Vengeance, The Bride från Kill Bill och Elektra.

Kritikens makt/maktlöshet

Nästa tisdag, 15 juli, ska jag hålla en föreläsning med titeln Kritikens makt/maktlöshet.

Platsen är Uppsala Universitet. Ämnet är Estetik. Kursen heter Recensionsverksamhet i teori och praktik.

Jag gillar att föreläsa. Särskilt då ämnet är så viktigt som detta. Jag har inte bestämt riktigt vad jag ska prata om. Men det känns som om att jag kan ösa ur en stor ocean. Den finns mycket att säga om kritikens inflytande på kulturlivet.

Just den här kursen är en sommarkurs och koncentrerar sig på dagskritiken, vilket, särskilt i dag, är mycket viktigt att granska. Kritikens position i media är marginaliserad, det är ett faktum. Det finns förstås många recensioner, framförallt litteraturrecensioner, men dessa liknas bäst vid vad som kallas anmälan. En anmälan är en neutral beskrivning av en bok, utställning, tidskrift, som framförallt tjänar som syfte att visa för läsaren att det omskrivna har dykt upp på fältet. Kritisk analys däremot är mer sällsynt.

Dagens Nyheters Johan Croneman sa i Nöjesguiden – av alla tidningar - angående en fråga om svenska romaner: ”Jag tycker dock att hela den nya deckarvurmen är sinnessjukt överskattad – särskilt bland litteraturkritikerna. De har inte orkat hålla emot 'folkligheten' och 'populariteten' — riktiga skitböcker av Jan Guillou, Liza Marklund och Camilla Läckberg får hyggligt, trevligt mottagande. Väldigt få kritiker pallar för trycket, de tycker att det är jobbigt att 'fjärma' sig från läsarna. Resultatet blir att till exempel Jan Guillous närmast oläsliga skräp höjs till norm. Förfärande. Jag tvingade mig igenom en hel bok av Liza Marklund, men ville på fullt allvar sluta redan efter första sidan.”

Frågan är bara varför Johan Croneman, som är en verkligt begåvad stilist och kritiker, inte säger detta i DN?

Så här ser Croneman ut i DN.

Varför - Moderna, Magasin 3 och Bonniers konsthall, varför?

Det är obegripligt att Stockholms konstmuseer och konsthallar inte gör separatutställningar med unga svenska konstnärer. Sveriges och inte minst Stockholms konsthögskolor examinerar ut ett stort antal nya konstnärer varje år. Flera av dem mycket begåvade. Deras konst visas ytterst sällan på offentliga institutioner och konsten når därmed inte ut utanför den lilla värld som den svenska konstvärlden utgör. Många unga konstnärer ställer däremot ut på gallerier som Natalia Goldin Gallery och Galleri Niklas Belenius. Gallerierna har blivit allt viktigare för konstscenen. Att gallerister satsar på en yngre generation är livsviktigt för att återväxten ska fungera. Men det behövs ytterligare forum där ny konst och nya idéer kan visas och diskuteras. Det är inte bara tråkigt att se att stora museer och konsthallar inte tar sitt ansvar. Det innebär att den svenska konstscenen utarmas.

Låt mig visa vad Moderna Museet, Magasin 3 och Bonniers konsthall har för planer inför den närmsta framtiden Och samtidigt göra en kort tillbakablick. Det är tydligt att intresset för unga konstnärer är nästan obefintligt. Men det finns faktiskt undantag.

Moderna Museet:

De satsar nästan allt krut på så kallade moderna klassiker. Nu senast Andy Warhol och tidigare, bland andra Robert Rauschenberg. Dessa utställningar har varit både kritiker- och publiksuccéer. Men Moderna Museet bör också sätta samman separatutställningar – eller åtminstone grupputställningar där tre eller fyra unga svenska konstnärer får möjlighet att möta både publik och kritiker. Den stora museipubliken borde åtminstone två gånger varje år ta del av sådana utställningar, det vill säga en gång per säsong. Utöver de argument jag nämnt finns det finns två anledningar till att museet ska presentera samtida konst.

1. Några viktiga argument går att finna hos museets främste initiativtagare, museimannen och konstnären Otte Sköld. I år när museet fyller 50 år är det hög tid att aktualisera vad som sades när museet först öppnade sina dörrar.

Otte Sköld skriver i boken ”Moderna Museet” (1957): ”Ett museum för modern konst skall såvitt jag förstår vara en organisation i det aktuellt verkande konstlivets tjänst. Det bör vara rörligt och experimentellt. Samtidigt bör det vara en centralhärd och en uppsamlingsplats för det värdefulla i den aktuella konsten, och då även konst fattad i vidsträckt bemärkelse.”

Lite längre fram i texten argumenterar Sköld för att Moderna Museet bör vara ett övergångsmuseum och inte ett epokmuseum. Sköld menar att museet ska fungera som en slags stor konsthall innehållandes forskning, arkivering och förmedling. ”Ett epokmuseum blir i själva verket ett statiskt museum omfattande en begränsad tidsrymd och löper lätt risken att mycket snart vara disponerat i full utsträckning […] som Akademiens kommitterade föreslog 1932, bör [museet] fungera som ett genomgångsmuseum, och att ett urval av materialet efter ett visst antal år flyttas över till ett arkiverande museum, ty hur intressanta den modernistiska konstens yttringar och reaktioner än är i sitt dagsaktuella framträdande, kan den svårligen slutgiltigt bedömas och värdesättas av samtiden.”

2. Enligt regleringsbrevet, fastställt av regeringen inför budgetåret 2008, ska museet förmedla modern och samtida konst. Det vore väl rimligt om samtida konst åtminstone två gånger per år kan innebära svensk samtida konst och då helst av det lite yngre slaget.

Moderna Museet visade under 2007 ingen större utställning med någon ung svensk konstnär. Museets utställningsserie 1:a på Moderna, som oftast erbjuder besökaren ett eller två verk som visas i ett litet rum, inte sällan i skymundan av de vanliga museisalarna, gav besökaren möjlighet att ta del av tre yngre svenska konstnärer: David Svensson, Erik Krikortz och Klara Lidén.

Under 2008 har situationen hitintills varit ungefär densamma.

Under sommaren visar Moderna Museet konst av något yngre konstnärer i utställningen Eklips. Det är ett bra initiativ och det är en välkomponerad utställning – även om den pedagogiska ansatsen brister. Men en utställning av det här slaget räcker inte som alibi för ett Sveriges moderna museum. En snabb översiktsblick på museets hemsida ger dock inga plåster på såren för oss som inte gett upp hoppet om museet som en plats där den samtida konsten ska visas, diskuteras och – inte minst kunna granskas. Kommande utställningar är Max Ernst – Dröm och revolution; Tid & plats: Los Angeles 1957-1968; Andreas Gursky, och Fotografi ur samlingen. Det är bara att konstatera att museet struntar i det samtida Sverige. Kanske tycker ledningen med Lars Nittve i spetsen att det samtida konstsverige inte är värt att bry sig om. Det är i alla fall sådana signaler museet sänder ut.

---

Hur ser det då ut på Stockholms två andra stora konstinstitutioner, Magasin 3 och Bonniers konsthall.

Magasin 3 visade under våren en retrospektiv med Annika von Hausswolff. En konstnär som Stockholm konsthall – som de kallar sig – har visat ett antal gånger tidigare – och med all säkerhet snart kommer visa igen. Kommande utställningar på Magasin 3 är Christian Boltanski, en inte helt ointressant fransk konstnär; utställningen Betwixt med Sofia Hultén between Kendell Geers, Gabriel Orozco, Jonathan Monk, Cosima von Bonin, Paul Chan och Mona Hatoum; Douglas Gordon och Philippe Parreno. Av de tre utställningar som Magasin 3 ska presentera från september till första november är åtminstone en svensk konstnär huvudperson – Sofia Hultén.

Bonniers konsthall har under en tid gått i bräschen när det kommer till att visa svenska unga konstnärer. Men man har hitintills inte gjort separatutställningar med svenska konstnärer. Under 2007 visades På spaning efter den tid som flytt – 15 konststudenter, och i år visades Tipsa en vän, med 28 unga svenska konstnärer. Bonniers gör det ingen annan gör – visar ung samtida svensk konst – och gör det bra. Till hösten sätter konsthallen samman en separatutställning med en begåvad samtida konstnär – Ann-Sofie Sidén. Det är väl bra. Men hon visades å andra sidan på Moderna Museet 2004-05, och att visa Sidéns konst blir knappast en introduktion av ett nytt ungt konstnärskap.

Slutsatsen är att Stockholms museer och konsthallar uttryckligen visar ett stort ointresse för unga svenska konstnärer. Frågan är bara varför? Tycker man att de är dåliga?

Gröna Lund gav insikt

Europas högsta Fritt fall - med tilt.

Jag och kompisen Stig var på Gröna Lund i tisdags. Det började med att vi tog några öl på Mossebacke och såg ut över Stockholm - och Gröna Lund. Beslutet kom lätt och snabbt: "Vi åker dit."

Det blev åkbandet. Då kan man åka alla rides. Vi började med Fritt fall, med tilt. Jag har aldrig åkt den tidigare. Snacka om upplevelse. Sakta men säkert åkte vi upp 80 meter upp i luften. Det är så högt så man ser till Småland. Väl på plats startar en liten motor som gör att hela sitsen, som man sitter i, lutar sig fram några grader. Att tilten sätter in innebär att beslutet jag tog tidigare om att inte titta ner nu plötsligt inte var giltigt längre. Ofrivilligt måste man titta rakt ner. Då händer det. Allt släpper och man rusar ner i en ohygglig hastighet. Det går inte att andas. Inte förrän man är framme. Jag var riktigt omskakad efteråt, men också lycklig på något sätt.

Vi åker alla rides vi pallar och jag vinner dessutom en 2 kilos chokladkaka och ett "Homer Simpson-mjukisdjur". Osannolik tur. Två lotter, två vinster.

Besöket på Gröna Lund gjordes parallellt med att jag håller på att färdigställa en text om konstgruppen Ride.1, där Stig är medlem tillsammans med Ronny Hansson och Jonas Kjellgren, för Konstperspektivs räkning. (Jag har tidigare skrivit om dem på deras hemsida). De gör rides, som påminner om tivolirides, fast i mindre format.

Upplevelserna på Gröna Lund gav mig helt nya insikter om Ride.1:s verksmhet. Ride.1 handlar mycket om att uppleva med kroppen, att befinna sig mitt i konsten och inte om vad som är det vanliga, att konst behandlas intellektuellt.


En besökare på Frankfurt Kunstverein tidigare i sommar testar Ride 1;4. Stig till höger i bild.