Den där haschmosiga looken var aldrig något för mig

Apropå att Peace & Love i Borlänge går i konkurs och inte kommer att slå upp grindarna senare i sommar.

Även då jag är uppvuxen i Västervik var Hultsfred inte något för mig. Jag var där ett par gånger, men sov aldrig över i tält på det stora geggiga tältområdet. Stannade istället bara över dagen och rullade sedan mot Västervik i den gamla ljusblåa Volvon när den eller de konserter jag ville se var över.

Många har i dag på facebook uttryckligen visat sitt stora missnöje och - vill jag påstå - sin stora sorg över att Peace & Love inte kommer att genomföras. För egen del känner jag nästan lättnad. Jag hade naturligtvis inte motvilligt köpt biljetter och i hemlighet önskat att festivalen inte skulle bli av. Jag vill bara att alla dessa otidsenliga flumfestivalerna bara ska lägga ner helt och hållet.

Saken är den att den så kallade festivaldöden bara har känts som en plågsamt utdragen dödsprocess. Som dessutom får oproportionerligt mycket mediebevakning. Jag menar de lägger ned eftersom för få vill gå -- vem vill då läsa om dem dag efter dag? Festival efter festival har gått i graven, men ändå har det alltid funnits någon kvar som önskar hålla fanan högt... suck

Och än är det ju inte helt över. Det finns andra festivaler som fortsätter locka ungdomar och halvunga (vissa på tok för gamla). Men vad är det egentligen för upplevelse man får när man går på festival?

Den där haschmosiga looken har aldrig varit något för mig - smutsigt, lerigt, eller dammigt, och ofta rätt dåligt ljud - och ljud från olika håll, och en massa stök och bråk. När jag går på konsert tar jag hellre på mig ett par snygga byxor, något trevlig tröja och ett par schysta sneakers. Sådant kan man ju inte ha på festival då allt bara får en och samma gröngråbruna färg. Blä.

Om krishantering i UNT

Skriver om krishantering för journalister och författare i Upsala Nya Tidning i dag - HÄR.

"Mer form än funktion"

Skriver om nya Psykiatrins hus i Uppsala i Upsala Nya Tidning.

Jag citerar mig själv: "Man behöver inte vara professor i psykiatri för att se att huset kanske inte direkt utstrålar öppenhet och värme."

En bekännelse: The Wire

Som bekännelse betecknad är den rätt oskyldig.
Någon månad, fem säsonger och många timmar senare, är nu TV-serien The Wire genomtittad.

Det dröjde innan jag tog steget att börja titta. Var väl aldrig riktigt övertygad. Men vänner och andra som jag verkligen litar på när det kommer till TV och annan fiktion var entydiga: Se denna TV-serie.

Jag har inte ångrat mig en sekund. Att se The Wire har varit fantastiskt och på många sätt också har den också lett till en ny typ av upplevelse. I jämförelse med andra TV-serier jag håller högt, som Twin Peaks och Mad Men är The Wire något nästan väsensskilt. Tempo, ton, intrig är så annorlunda mot andra TV-serier, och när det kommer till att vara samhällskommenterande har jag svårt att tänka mig någonting uttryckt genom rörliga bilder som är så samhällsengagerande, insiktsfullt och så berikande.

På många sätt är The Wire som Utbildningsradion -- lärande, välmenande, men här finns inga pekpinnar och dessutom är The Wire så mycket mer sanningsbärande, trots att det naturligtvis rör sig om fiktion.

Saknaden efter Bunk, Bubbles, McNulty, Kima, Avon, Stringer, Rawls, Lester, Snoop och många, många fler -- inte minst staden Baltimore förstås -- kommer att vara stor under en mycket lång tid.

Jag vet att jag kanske å ena sidan är vag i min beskrivning, och å andra sidan översvallande -- men det är så jag känner, och den som har sett TV-serien vet vad jag talar om. Det är jag säker på.

William A. Rawls (John Doman)

 

Jimmy McNulty (Dominic West)

 

Snoop (Felicia Pearson)

 

Lite för mycket för mr. Grant

 

En scen ur North by Northwest (1959) med Cary Grant. Regi, Alfred Hitchcock.

Vid sidan av Notorious (1946), Rear Window (1954), Vertigo (1958) är North by Northwest Hitchcocks bästa. Mycket för de fantastiska fina scenerna mellan Eve-Marie Saint och Grant. 

 

Det tog sju år: The Wind That Shakes the Barley

Cillian Murphy i rollen som Damien O'Donovan strider för Irlands självständighet i Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley (2006).

 

Av någon anledning tog det mig sju år innan jag såg Ken Loachs Guldpalmenvinnare The Wind That Shakes The Barley. En fantastisk film om striderna mellan, först irländare och britter, och sedan irländare sinsemellan, under åren efter första världskriget.

 

Krig är ett helvete och drabbar mödrar, barn, fäder, fruar ... fy fan.

 

Rekommenderas varmt till alla dem som precis som jag väntat allt för länge med att se filmen.

Otäck, vacker, gripande - och med en budget som borde få Utbildningsradion att skämmas. Bedårande vacker sitt ämne till trots.

 

I rollerna: Cillian Murphy, Pádraic Delaney, Liam Cunningham, Orla Fitzgerald, m fl.



Kan det här vara världens största pojkäventyr någonsin?

Pacific rim regisserad av Guillermo del Toro, svensk premiär 2 augusti. Kommer sitta bänkad på premiären med ett stort leende. Helt säker.

Lite svårt att sätta ord på det trailern visar - någon slags kombination av Godzilla, Alien och Transformers? Ser mycket, mycket roligt ut. Frågan är om del Toro för första gången kommer att lyckas kombinera den hollywoodska storskaligheten med hans egen mycket personliga stil. del Toros allra bästa film hittills är ju Pans Labyrint, en känslig film om oroligheterna i det fascistiska Spanien som skildrar hur en liten flicka löser mardrömmen genom att fly in i drömmarnas värld. Hellboy och Hellboy II är förvisso bra filmer, men de lever inte riktigt upp till (serietidnings)förväntningarna. Håller tummarna för Pacific rim.

Om två TV-serier i UNT

Skriver om The Newsroom och Elementary i UNT Kultur - läs HÄR.
Jag tillhör Aaron Sorkins fans, han som skapat både The Newsroom och Vita huset, och även är Oscar-belönad för manuset till Social Network.

Den allra bästa texten efter den första debatten mellan Romney och Obama i förra årets presidentrace skrevs av Sorkin. Hans kommentar publicerades i New York Times (så klart) och Sorkin lät Obama möta den fiktive presidenten Jed Bartlet från Tv-serien Vita huset - och Obama blev uppläxad på ett mycket konstruktivt och samtidigt något nedgörande sätt. Obama gick därifrån stärkt -- och se sedan hur det gick i valet...

Sugen på att återvända

Klart man är sugen på att återvända till Los Angeles. En fantastisk stad fylld av fantastiska möjligheter - om man har en ekonomisk grundplåt att stå på. Annars icke.

 

Bilden är tagen på Union Station, tågstationen som ursprungligen öppnade 1939 och ligger nära "downtown" i LA. Väntsalen, som man kan se lite av på bilden, är enastående med stora fåtöljer, höga fönster, klara lampor med ett gulaktigt sken och det är riktigt högt i tak.

 

Som de flesta byggnader med ett intagande visuellt uttryck i Los Angeles har Union Station fått både mindre och större roller i en rad filmer. I Blade Runner t ex är Union Station den polisstation som Harrison Fords karaktär blir tagen till i början av filmen.

 

Det är något med tågstationer i USA. Första gången jag besökte Grand Central Station i New York, 1997, blev jag kvar länge. Jag kommer ihåg att jag bara stod stilla, rakt upp och ned och gapade. Både på grund av det ständiga och välordnade flödet av tusentals människor, men också för den ståtliga och samtidigt så eleganta interiören.

 

Men tågtrafiken i USA är en märklig historia. Faktum är att tåglinjerna inte är särskilt utbyggda och att tågen inte är av de höghastighetstyper vi känner igen från Europa och delar av Asien. Förutom mellan New York, Boston och Washington finns ingen imponerande tågtrafik. Tågen går mycket sakta och de går dessutom sällan, detta alltså utöver att linjerna är sparsamt dragna.

 

Varför det är på detta viset tvistar de lärde om. En vanlig förklaring är något konspiratorisk, men det kan ligga något i den, tror jag. En ledtråd finns hos en annan tågburen variant, tågets kusin: spårvagnen. Det är bortom allt tvivel att bil- och bensinbolag köpte upp alla spårvagnslinjer i LA för att helt sonika lägga ner dem. Istället en bil eller två till alla och vägar och åter vägar. Och så ser det ju ut i Los Angeles än i dag, även om en trevlig spårvagnslinje faktiskt har återöppnat rätt nyligen.

Brubakers "Cap" - den allra bästa

Ed Brubakers tolkning av Captain America (Steve Rogers) går till historien som en av seriehistoriens allra bästa. Och då har han många andra riktigt fina tolkningar att tävla mot, bland annat de allra första utmejslade av karaktärens skapare Joe Simon och Jack Kirby, men även Roger Stern och John Byrnes, och Mark Gruenwalds tolkning under 1980-talet - som är min favorit vid sidan av Brubakers. Det var under 80-talet, när jag själv var i "serieåldern" jag hittade Captain America för första gången i en butik i mellanöstern.

85 nummer av Captain America mäktade Ed Brubaker med innan han gav upp.
Han startade sin "run" (som det heter over there) 2005 och avslutade den i december, 2012.
Det var framförallt nummer ett till 25 - Out of Time, The Winter Soldier, Twenty-First Century Blitz, The Drums of War och The Death of a Dream - som satte Brubakers Cap på kartan.

Brubaker [Spoiler alert!] inte bara återupplivade Caps gamle partner Bucky, han gjorde honom till ond ärkeskurk, vände honom sedan till god men disträ hjälte för att därefter ärva Caps identitet då Steve Rogers sköts till döds i nummer 25 (sedan väcktes Rogers till liv och Bucky fann en annan roll). Knepet att återanvända och omforma karaktärer från förr gjorde Brubaker väldigt bra, men det var den grundläggande tonen av spänning, som hämtad ur en riktigt bra kriminalroman som utgjorde berättelsernas stomme. Brubaker ligger bakom en genuint originell tolkning av Captain America. Men det bör påpekas att de sista två åren har varit lite fattiga. Berättelserna och händelserna har gått ganska mycket på tomgång, vilket har varit tråkigt att se då man ju vet hur mycket kreativitet som döljer sig hos Brubaker när han är i form.

Icke att förglömma. Cap har sedan 2005 tecknats av en rad superstjärnor, bl aSteve McNiven, Bryan Hitch, Alan Davis och Steve Epting. Den senare var regelbunden tecknare från numer ett fram till nummer 25 och sedan under några år fortsatte han att hoppa in då och då. Men den sista tiden arbetade han inte längre med Cap, vilket sänkte helhetsintrycket betydligt. Epting är en av de riktigt stora (läs förövrigt Epting och Brubakers The Marvels Project, finns inbunden).

Brubaker avslutade sin tid hos Marvel Comics lite bittert genom att berätta i en intervju hur trött han var på superhjälteserier. Lite tråkigt att se, även om jag naturligtvis förstår att han vill göra något annat. Han har ju trots allt vigt större delen av sitt vuxna liv åt att skriva serier inte bara för Marvel utan även för DC Comics. Nu gör han framförallt så kallade "creative owned" serier för oberoende förlag. Större risk, men om serien blir en succé blir det å andra sidan mer pengar till författaren/tecknaren än vad de större förlagen erbjuder.

"Cap" publicerades första gången redan 1941, och då var det självaste Hitler han smockade till på omslaget. Sedan dess har denna, en av de tidigaste superhjältarna publicerats år efter år. Med undantaget för en period under 1950-talet då en rad äldre karaktärer försvann från seriestånden på grund av minskad popularitet. Under åren har Cap bibehållit sin grundidentitet, han står upp för frihetliga ideal - han gör rätt för sig och vilar på idéer om frihet, rättvisa och ansvar.

Den stora skillnaden mellan Captain America i dag och under tidigt 1940-tal är att serien då skrevs för ungdomar medan den i dag skrivs för unga män och kvinnor, dvs äldre än 15 år. Gissningsvis är genomsnittsåldern på en läsare i dag cirka 25 år.

Av de tusentals bilder som finns på Captain America är det denna bild som jag tycker bäst summerar vad Cap står för. Från The Amazing Spider-Man #537, skriven av J. Michael Straczynski och tecknad av Ron Garney.

Lästips Captain America:

• Captain America (2005) #1-25, av Ed Brubaker, Steve Epting och Mike Perkins, återfinns i Captain America Omnibus vol. 1.
• Captain America & Bucky (2011) #620-624, av Ed Brubaker, Marc Andreyko och Chris Samnee, återfinns i Captain America & Bucky HC vol. 12 och TPB. vol. 12.
• Civil War (2006) #1-7, av Mark Millar och Steve McNiven, återfinns i Civil War HC och TPB.

Vill Winding Refn något?

Nicolas Winding Refn är snart tillbaka med en ny film - Only God Forgives. Och återigen spelar Ryan Gosling huvudrollen. Precis som i Refns tidigare film, Drive.

Jag tillhör dem som fascinerades av Drive, men kanske tyckte jag inte att den var riktigt så magisk som de flesta av mina vänner tycker.

Vad vill egentligen Winding Refn med Drive? Oklart, tycker jag. Det är en oerhört våldsam film, som tycks skildra den kriminella världen på ett realistiskt sätt. Men gör den verkligen det? Och vad ger filmen, finns där någon sensmoral?

Nja. Jag tror att kärleken till Drive beror på något mycket enklare, nämligen filmens höga estetiska värde. Filmen är oerhört snygg, ofta till och med vacker, även under de brutala våldsscenerna. Vilket är rätt problematiskt egentligen. Det tycker i alla fall jag.

Men visst finns det något bortom det sköna, i filmen utspelar sig ett spännande samspel mellan Goslings karaktär, och en kvinna han träffar, spelad av Carey Mulligan, samt hennes son. Där finns något intimt och djupt mänskligt. Men räcker det? Jag är inte så säker.

Jag ska se om Drive innan Only God Forgives har premiär.
Nedan filmens trailer:


Gosling är ofta intressant att se, tycker jag. Men efter att ha sett den här trailern, är det Kristin Scott Thomas jag verkligen ser fram mot att se.

Alltid utmanade, ibland viktigt

Att hoppa in på tidning, vilket jag har möjlighet att göra från och till, är alltid utmanande. Jag gillar att arbeta som reporter - att ifrågasätta, ligga på, vara ihärdig och få ihop en artikel eller två per dag.
Det är alltid utmanande - ibland känns jobbet dessutom verkligen meningsfullt i den meningen att jag som reporter kan berätta om något som betyder mycket för någon eller för samhället i stort.

När jag nu hoppade in på VT var det särskilt ett jobb som kändes så meningsfullt. Jag sprang på en busschaufför som VT tidigare hade skrivit om. Han arbetar obekväma arbetstider och är ensamstående med en liten flicka. Men Västerviks kommun har ingen barnpassning under obekväma arbetstider, så kallat "nattis". Tidningen hade tidigare rapporterat om detta, och eftersom jag råkade träffa mannen föll det på mig att göra uppföljningen.

Det visade sig att efter att tidningen först hade berättat hans historia hade ett antal privatpersoner ringt upp honom helt på eget bevåg och erbjudit honom att sitta barnvakt gratis medan han jobbade.

Den tjej jag träffade som hade hört av sig till honom var 25 år. På min fråga varför hon hade ringt upp mannen och erbjudit sig att vakta hans dotter, svarade hon något i stil med "Om jag kan hjälpa någon annan, varför ska jag då inte göra det?" Och: "Inget barn ska behöva ha det så".

De dagar hon passar dottern går hon upp klockan fyra på morgonen och cyklar sedan iväg till dem. Där försöker hon somna om på soffan och sedan klockan sju väcker hon dottern, de äter frukost och går till skolan.

Det är naturligtvis fantastiskt att träffa en ung människa som tycker och handlar så här. Helt vanligt är det inte, tror jag. Det visade sig att kommunen än inte har ordnat med barnpassning på obekväma tider.

Publicera själv - inga mellankostnader

The Private Eye av Brian K. Vaughan och Marcos Martin.

Att skriva artiklar för nättidskrifter är numera helt normaliserat. Fördelen är att tryckkostnaden försvinner. Vissa (ganska många) säger att tidningar i framtiden enbart kommer att finnas på nätet.

I serievärlden har internetbaserade serier funnits ett tag. Men något riktigt genombrott har det inte blivit på bred front. Travis Charest, kanske världens bäste serietecknare alla kategorier, har sedan länge på nätet erbjudit små seriestrippar som tillsammans bildar en sammanhängande serie - Spacegirl. Den har även (i efterhand) kommit i en limiterad pappersutgåva och fick då mycket mer uppmärksamhet än när den gavs ut på nätet.

Kanske kommer genombrottet nu när de två mästarna, författaren Brian K. Vaughan och tecknaren Marcos Martin ger ut The Private Eye enbart på nätet (än så länge). Läsaren betalar in ett valfritt belopp genom paypal och man laddar ned serien som t ex en pdf. Man kan betala noll eller hur mycket man vill. Själv betalade jag 2 dollar, dvs cirka 13 kronor. Det rekommenderade priset är 0.99 dollar. Anledningen till det låga priset är naturligtvis att tryckkostnaden är eliminerad. Och inget förlag tar någon kostnad, inga redaktörer, bara seriens skapare själva och tekniken kostar.

Paradoxalt nog handlar The Private Eye om en framtid där internet inte längre används...

Den rekommenderas varmt. Du betalar och laddar ned den HÄR. Del 1 av flera kommande nummer.

Eller så kan du vänta tills serien kommer inbunden. För det är jag helt säker på att den kommer att göra. Återkommer om det -- om ett år eller så när jag vet.

Chez Betty några omdömen

Chez Betty. Den lilla restaurangen på Roslagsgatan i Stockholm. Stockholms nya älskling. Profilen är kvarterskrogen. Men hur är maten egentligen en onsdag klockan halv nio?

Restaurangen vann Gulddraken 2012.

Maten som åts av två personer:

Fisksoppa – som å ena sidan huvudrätt och å andra sidan förrätt.

Chevre och honung – förrätt.

Oxfilé från Hälsingland – huvudrätt.

Chokladtårta och Citronsorbet – efterrätt.

Husets röda, Côte du Rhône.

En enkel samt en dubbel espresso.

Bröd.

Många täta bord. Intim god stämning.

Kyparen rabblar menyn vid bordet på franskt manér. Men till skillnad från i Frankrike så följer inget samtal mellan kyparen och vi som ska beställa. Han hastar istället iväg. Hade vi inte då hellre kunnat läsa menyn på egen hand? Tid för frågor och funderingar fanns inte. Kyparen återkommer senare för att ta beställningen. Är ni redo?

Inget vegetariskt eller någon ren fiskrätt på menyn – förutom en fisksoppa till förrätt. Den kunde man uppgradera till en huvudrätt. Mer än godkänd som förrätt och huvudrätt, men fiskbitarna lyste med sin frånvaro. Mixat? Kanske. Eller ren buljongbaserad soppa? Oklart. Föredrar fiskbitar. Mixad köttsoppa skulle, som jämförelse, inte låta sig smaka.

Oxfilén. Kvällens besvikelse. Alltför salt. Visst ska där finnas sälta. Men den ska inte ligga på baconnivå. Sauce bearnaise bra, och smakrik pommes frites, samt godkänd ratatouille. Men oxfilén i sig, nja.

Efterrätt. Utsökt sorbet och mycket god chokladtårta med Valrhonabas och crème fraîche. Dessa skulle de kunna bygga en hel verksamhet kring.

Vinet. Mmm.

Brödet. Alldeles bra. Och med smör inknutet i en liten korv. Lite underligt, men fint.

Espresso. Mycket bra.

Helhetsintrycket är gott. Kyparen trevlig och okomplicerad, även om uppläsningen av menyn faller på sin icke-funktion. Kyparens närvaro är endast intressant om den leder till något slags samtal. Här talar kyparen till oss, men inte med oss.

Maten var i stort rätt bra, men fisksoppan som huvudrätt var kanske något tunn och oxfilén alltför salt. Det är faktiskt inte helt bra. Efterrätterna lyfter allt – vilket innebär att rekommendationen är: gå dit, beställ en efterrätt och njut.

Star Wars - Star Trek i UNT

HÄR skriver jag om Star Wars och Star Trek - och om hur de genomsyrar det amerikanska samhället hela vägen till Vita huset.

En artikel på samma tema på Spinoff finns HÄR.

Här visar Obama att han är ett Star Trek-fan - tillsammans med Nichelle Nichols från Star Trek: The Original Series.