Wonder Woman på Bonniers

Resan till Månen, den nya utställningen på Bonniers konsthall, säger sig vara en utforskning av den samtida konstens förhållande till film.

Det håller jag inte riktigt med om. En rad sammanställda konstverk blir inte en utforskning bara för att. Däremot kanske texterna och seminarierna i relation till utställningen kan komma att utgöra en utforskning. Men det återstår att se hur det blir med den saken.

Ett av verken var jag mycket glad att se: Dara Birnbaums Technology/Transformation: Wonder Woman, 1978-1979. Det här var min premiärvisning.

Dara Birnbaum är en videokonstnär av rang och i det här verket visar hon att hon har humor och lust. Videoverket är ett slags videocollage fyllt med repetitioner och ihoppklipp från den numera klassiska TV-serien Wonder Woman som gick mellan 1975 och 1979. I huvudrollen Lynda Carter.

Man brukar ju framhålla att Dara Birnbaum är mer eller mindre samhällskritisk och i någon mån stämmer det säkert, men som jag ser det här verket framstår något mycket mer bejakande. Som filmen är klippt och kombinerad med soundtracket ser jag något mycket mer lustfyllt. Verket är helt uppenbart en kärleksförklaring till TV-serien om Wonder Woman och det starka kvinnoporträttet.

Bäst serier 2011!

Molly Hayes. Runaways, av Brian K Vaughan och Adrian Alphona.

Som vanligt handlar min genomgång av förra årets serier (den tredje i raden) inte om serier som nödvändigtvis kom ut förra året. Serierna jag skriver om är de jag läst under 2011. Jagcentrerat alltså (det här är juändå en blogg). Efter varje titel nämner jag förlag och den/de utgåvor jag har läst.

År 2010 var året när jag hittade Brian K Vaughan och med stort nöje och allvar läste båda hans stora följetonger: Ex Machina (Wildstorm: Hardcover deluxe vol. 1-5) och Y: The Last Man (Vertigo: Hardcover deluxe vol. 1-5). Den senare kunde jag till och med skriva en liten blänkare om i Upsala Nya Tidning. I år upptäckte jag Garth Ennis och har därför läst dennes The Boys (Dynamite: Hardcover vol. 1-6) som handlar om vår värld (nåja), om hur den skulle se ut om den på riktigt befolkades av människor med superkrafter. Mycket skulle gå åt helvete, blir väl sammanfattningen. Mycket, mycket rolig och fräck. Dels för grundhistorien, men framförallt för att Ennis är så fruktansvärt rak, rolig och ofta faktiskt riktigt rå, fast på ett mycket dråpligt och träffande sätt. Dessutom har han den egenskapen som gör att man omöjligen kan lägga ifrån sig en text av honom innan man har läst klart den. Teckningar av bl a Darick Robertson och John McCrea.

Av Ennis har jag även läst War Stories (Vertigo, 2004-2006: paperback vol. 1 och 2) och The Complete Battlefields (Dynamite, 2009: Hardcover vol. 1 och 2), som båda handlar om andra världskriget. Realistiska serier med anspråk om att säga något om tidsandan och stämningen under kriget. Teckningar av bl a Gary Erskine, Dave Gibbons och Chris Weston. Ofta mycket rörande berättelser om soldaternas helvete i Ryssland, Nordafrika och så vidare. Har även läst Ennis paradserie Punisher Max (Marvel Comics: paperback vol. 1-12). Max är Marvel Comics mer vuxna linje och här skildras både det ena och det andra – mest våld om man ska vara ärlig. Våld är enligt min mening i sig är fullkomligt ointressant, men på det sätt den skildras i Ennis Punisher Max gör att serien är enastående, inte minst skildras drivkrafterna bakom våldet; korruption, hämnd, sorg, nödvändighet och ibland kanske till och med lust. Obehagligt bra. Teckningar av Goran Parlov, Darick Robertson, m fl.

Även om årets stora behållning för mig var Ennis, hann jag även med ytterligare en serie av Vaughan, nämligen Runaways (Marvel Comics, 2003-2009: Hardcover delux vol. 1-3), som handlar om några ungdomar och barn som upptäcker att deras föräldrar är superskurkar. De bestämmer sig att vända sig emot dem och allt går åt pipsvängen fast ändå inte. Teckningar av Adrian Alphona. I början är teckningarna lite sådär, men på slutet alldeles underbara. Min favoritkaraktär är Molly Hayes, en liten mutantflicka, som är superstark, men efter att hon lyft något riktigt tungt, eller bråkat med någon riktigt ond och stark måste hon sova. Hon bara somnar av utmattning. Vaughan lämnade seriernas värld under några år, men gör i år, 2012, comeback med en slags romantisk science-fiction-saga, med titeln Saga (Image Comics) Känner mig kanske inte superpeppad på den, men ska kolla upp den när den kommer. Vaughan har ju inte gjort mig besviken förr.

En serieförfattare som man hela tiden läser om är Brian Michael Bendis. Hans serier säljer stort, men jag har inte riktigt ryckts med i hypen, förrän i år kan man väl säga. Jag läste hans Alias (Marvel Comics, 2001: Hardcover Omnibus) om en före detta kvinnlig superhjälte som aldrig riktigt lärt sig styra sina krafter och som istället blivit neurotisk och något tungsint privatdetektiv. Ett underhållande existentiellt drama – en liten pärla faktiskt. Fantasiska nedtonade teckningar av Michael Gaydos. Av Bendis har jag även läst The Avengers (Marvel Comics, 2010-2011: Hardcover vol. 1-2). Teckningar av John Romita Jr. och Bryan Hitch. The Avengers är en av Marvel Comics riktiga storsäljare och dessutom med fina och utmejslade teckningar; en lagom dos interna konflikter och fantastiska äventyr. I serien samsas klassiska superhjältar som Iron Man, Wolverine och Spider-Man om utrymmet.

Den serieförfattare som jag tyvärr oftast känner minst för, trots hans påstådda storhet är Grant Morrison. Morrison är en kultfigur över det vanliga och givet receptionen är han en av vår tids stora serieförfattare. Hans All Star Superman är en av mina favoriter någonsin, så visst ser jag något hos honom – men alltså mer sällan. Därför blev jag mycket positivt överraskad när jag läste hans korta We3 (DC Comics, 2005: paperback) som handlar om två hundar och en katt som rymmer från ett militärt forskningslabb där forskare försöker få dem att kunna delta i militär strid. En hjärtskärande berättelse om djur som försöker komma till rätta i en värld som i mångt och mycket vill dem ont. Teckningar av min favorittecknare Frank Quitely (precis som i All Star Superman).

Årets mest rörande läsning var ändå Daredevil: Vision Quest (Marvel Comics: Hardcover) av David Mack som både skriver och tecknar. Serien handlar om en ung kvinna som är döv, men som på grund av sitt handikapp har lärt sig efterapa andra människors fysiska rörelsemönster. Hon gör en drömresa och får en rad insikter om vad det innebär att vara människa och vilka val man faktiskt själv kan göra för att bli en god människa.

Årets nagelbitare var Scott Snyders allmänt hyllade Batman: Black Mirror (DC Comics, 2011: Hardcover deluxe). Teckningar av Jock och Francesco Francavilla. Den handlar om en ny Batman, nu bärs manteln upp av Dick Grayson, som tidigare haft rollen som sidekicken Robin. Bra för att den är just spännande och även lite otäck, och för att teckningarna är både spektakulärt tilldragande och suggestiva.

Årets besvikelse: Holy Terror (Legendary Comics: Hardcover) tecknad och skriven av Frank Miller. Även om teckningarna är enastående, är innehållet i stort förfärligt. Miller har blivit galen, vilket hans utbrott mot Occupy-rörelsen vittnar om (hans hemsida). Mycket, mycket tråkigt.

Jag och min nya profil

Här är jag och min nya profil. Ibland kan det vara svårt att säga om något eller någon har djup eller om det eller den är ytlig. Här visar jag utan tvivel att att jag har djup.

Jag och mitt nya skratt

Här är jag och mitt nya skratt. Ibland hör man så roliga saker. Då skrattar man. Kanske inte på en gång. Det kan komma efter ett tag, skrattet. Då bara måste det ut.

Jag och min nya drink 7 (det är ju fredag)

Här är jag och min nya drink. I dag blir det ett - eller ett par - glas vitt. Efter en intensiv vecka är det alldeles förträffligt trevligt att ta ett - eller ett par - glas. Det markerar ju dessutom något, det blir en liten nätt belöning efter hårt arbete.

Jag och mitt nya ljus

Här är jag och mitt nya ljus. Det blir mörkt så tidigt nu, så här på vintern. Då är det bra att tända ett ljus. Det blir lite varmare och lite ljusare. Ljus.

Jag och min nya slips

Här är jag och min nya slips. Den är vit och svart. Randig. Ibland när jag ska äta måste jag stoppa in slipsen i skjortan. Annars faller den ner i min mat.

Jag och min nya kompis

Här är jag och min nya kompis. Jag har fluga på mig och känner mig lite fin även om jag också är lite trött. Jobbar så himla mycket just nu. Då är det bra med goda vänner som backar upp.

Jag och min nya drink 6 (det är ju fredag)

Här är jag och min nya drink. Jobbar på som vanligt. Skönt att ta en drink sedan när vilan kommer. I dag blir det minsann bio också. Kanske en drink innan och en efter. Jag bestämmer sen.

Jag och min nya kravatt

Här är jag och min nya kravatt. Det har visat sig att den har flera olika fördelar. Dels ger den ett ganska välklätt intryck. Den håller mig dessutom ganska varm, vilket nog överraskar de flesta. Den fungerar ibland även som en slags haklapp. Mycket bra.

Jag och min nya träffsäkerhet

Här är jag och min nya träffsäkerhet. Det är viktigt att äpplet kastas ganska högt innan man avfyrar. Annars är risken stor för att man skadar sig själv. Sedan siktar man noga och avfyrar.

Jag och min nya pipa

Här är jag och min nya pipa. När jag suttit och jobbat några timmar är det skönt med en kort paus. Då tar jag fram min pipa. Puff, puff.

Jag och min nya kikare

Här är jag och min nya kikare. Ibland behöver man något som gör att man kan se bortom det man under normala omständigheter kan se. Kikaren är ett utmärkt instrument på det sättet. Man kan behålla distansen men ändå vara mitt i det som sker.

Jag och min nya drink 5 (det är ju fredag)

Här är jag och min nya drink. Cognac i högglas. Mmm. Alldeles bra så här på en fredag. Det är då man kan knäppa upp flugan och ta igen sig. Lägga upp fötterna. Titta upp. Cognac. Mmm.

Jag och min nya harpun

Här är jag och min nya harpun. Jag älskar verkligen fisk och det är så spännande att fånga den själv. Viss fisk nappar liksom bara inte. Då får man ta till andra metoder för att få som man vill. Harpunen är bra på det sättet. Med den behöver man inte vänta.