Filmen ser oförskämt bra ut

I morgon är det dags, Thor 2, eller Thor: The Dark World har Sverigepremiär.

Klart att man är på plats. Den första Thor-filmen kom som en positiv överraskning. Och nya filmen ser mycket lovande ut -- för oss som har intresset, ska man kanske tillägga.

Thor och halvbrodern Loki kramas. Postern är en mash up mellan två originalpostrar, en där Thor kramar sin flickvän, och en där Loki ensam råder.

I randig pyjamas

Absolut. Fixar jag.

Här är den! Boken kommer nu äntligen ut

Så här ser den ut. Den mycket efterlängtade boken Tanke och temperament som innehåller ett stort urval av Lars O Ericssons konstkritiska texter från åren 1987 till 2012. Urvalet står jag för, och det har varit ett fantastiskt roligt arbete att få möjlighet att läsa igenom all Lars O:s texter sedan han började att skriva i DN.
Boken ges ut av förlaget Orosdi-Back.

Releasen är på Rönnells i Stockholm, 5 september, kl. 18.
Mer information HÄR.

Filmen var faktiskt usel: Only God Forgives

Kristin Scott Thomas, Gordon Brown och Byron Gibson.

 

Jag är och kommer att förbli en stor supporter till Kristin Scott Thomas. Och det var väldigt roligt att se henne i en så annorlunda roll. Hon är bra i Nicolas Winding Refns Only God Forgives - men hu vilken förfärlig film.

 

Poser. Våld. Poser. Flum. Våld.

Så sammanfattas filmen bäst.

Den ska Du inte se.

 

Och jag undrar - så här i efterhand - om Winding Refns förra film, Drive, verkligen var något att ha.

Ska se om den så snart som möjligt. Mitt minne kanske sviker, men jag tyckte väldigt bra om den när jag såg den på bio för två år sedan.

Woody Allens nya: Blue Jasmine

 

Blue Jasmine, Woody Allens, kommande film, har premiär i Sverige 23 augusti. Trailern kom för någon dag sedan och det hela ser ju riktigt intressant ut. Det är alltid spännande att se vilka skådespelare Allen samlar för en ny film. I Blue Jasmine sammanstrålar flera av mina personliga favoriter, som Cate Blanchett, Sally Hawkins (som jag första gången såg i Mike Leighs underbara Happy Go Lucky), Alec Baldwin och Andew Dice Clay. Att den sistnämnda är med är intressant, han är ju trots allt mest känd för att ha spelat huvudrollen i The Adventures of Ford Fairlane (1990), en film med en helt annan ton än den som visas i trailern här. Blue Jasmine påminner en gnutta om Linje Lusta -- men någon ren efterapning är det säkert inte. Ska bli spännande att se.

En mycket viktig krönika signerad Lars O

Lars O Ericsson skriver utmärkt om tolkning och meningsproduktion i gårdagens SvD.

Citat: "Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion."

A Most Wanted Man: Le Carré

Äntligen har trailern för filmen A Most Wanted Man anlänt.
Eftersom jag är ett fan av både Anton Corbijn - filmens regissör - och John Le Carré - författaren till boken som filmen bygger på - har jag höga förväntningar på filmen.
Har läst boken, vilken problematiserar samtida underrättelsetjänsters arbete av det så kallade kriget mot terrorismen. På så vis är boken en slags uppdatering av Le Carrés tidigare böcker som problematiserade det så kallade kalla kriget.
Corbijn har tidigare gjort filmerna Control (2007) - om Ian Curtis och Joy Division - och The American (2010) - med George Clooney som hitman.
Båda dessa filmer bjöd på underbart hantverk, och Control rörde mig mycket.

Men den nya trailern här berör mig inte. Rätt tråkig klippning och Philip Seymor Hoffmans tyska känns ovanligt larvig. Det unika med berättelsen kommer inte riktigt fram.

Kommer naturligtvis att sitta bänkad på premiärkvällen, men redan nu känner jag mig lite besviken. Å andra sidan kan man ju säga att det rätt intellektuella material som boken erbjuder kanske inte sammanfattas så bra i en filmtrailer. Ger inte upp hoppet än.

Allt klär en skönhet ... eller?

Allt pryder en skönhet ... eller? I så fall hade ju Sean Connery - mer känd som en av de absolut snyggaste männen i världshistorien - passat alldeles utmärkt i denna korta mysoverall i frotté. Men det gör han inte riktigt. Nåja. Han är väl så snygg som man kan vara i playsuit, som den kallas på engelska. Bilden kommer förövrigt från Bondfilmen Goldfinger (1964).

The Story of film - spännande, men...

I lördags visade Svt första avsnittet (av 15) av Mark Cousins uppmärksammade The Story of Film: An Odessey. Även om avsnittet gav en utmärkt introduktion till filmens historia med betoning på tekniska innovation och berättartekniska knep, fanns där något som irriterade mig.

Cousins vill peta hål på Hollywood, det märks inte minst i hans ton och hans ordval, han blir lite snäsig och raljerande när han talar om stora amerikanska filmproduktioner. Kritik av stora mäktiga Hollwyood är bra och nyttig, tror jag, särskilt för dem som inte ser mycket annat än blockbusters. Kanske kan något annat locka dem här, men å andra sidan, vem attraheras av den arrogans Cousins ibland hemfaller åt? Bäst var Cousins när han visade scener ur D. W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och diskuterade hur obehaglig den är på så många sätt. Det gjorde han mycket bra.

Cousins vill å ena sidan klanka ner på storfilmsproduktioner, galej och storvulenhet, och vill å andra sidan lyfta fram det alternativa, subversiva och nedtonade. Knappast en särskilt överraskande dragning hos en filmentusiast.

Men varför ska den ena sänkas och det andra höjas? Kan det inte finnas fantastiska saker inom båda världar, eller måste det ena tryckas ned för att det andra ska komma upp? Tveksamt, minst sagt.

Cousins största snedsteg kom redan i inledning då han berättade för oss att filmen Casablanca (1942) inte är en klassiker. Anledningen? Den är för romantisk. Istället menar han att den japanska filmen Record of a Tenement Gentleman (1947) är en klassiker - eftersom den är mer stillsam, lugn och använder sig av visuella mönster som för tankarna till klassisk tid.

Men varför kan inte båda filmerna vara klassiker? Klart de kan, på lite olika grunder. Men för dem som bara kan tänka i dikotomier - det ena eller andra - blir det svårt. Tack och lov att man är mer upplyst än så. Bland romantiska filmer är Casablanca tveklöst en klassiker, att påstå något annat är rent struntprat.

Kanske försöker Cousins vara provocerande. I mina ögon blir han här mest larvig. Återstår att se var odysséen tar oss i nästa avsnitt.

 

Mark Cousins tycker inte att Casblanca är en klassiker...

Hahahaha!

Den där haschmosiga looken var aldrig något för mig

Apropå att Peace & Love i Borlänge går i konkurs och inte kommer att slå upp grindarna senare i sommar.

Även då jag är uppvuxen i Västervik var Hultsfred inte något för mig. Jag var där ett par gånger, men sov aldrig över i tält på det stora geggiga tältområdet. Stannade istället bara över dagen och rullade sedan mot Västervik i den gamla ljusblåa Volvon när den eller de konserter jag ville se var över.

Många har i dag på facebook uttryckligen visat sitt stora missnöje och - vill jag påstå - sin stora sorg över att Peace & Love inte kommer att genomföras. För egen del känner jag nästan lättnad. Jag hade naturligtvis inte motvilligt köpt biljetter och i hemlighet önskat att festivalen inte skulle bli av. Jag vill bara att alla dessa otidsenliga flumfestivalerna bara ska lägga ner helt och hållet.

Saken är den att den så kallade festivaldöden bara har känts som en plågsamt utdragen dödsprocess. Som dessutom får oproportionerligt mycket mediebevakning. Jag menar de lägger ned eftersom för få vill gå -- vem vill då läsa om dem dag efter dag? Festival efter festival har gått i graven, men ändå har det alltid funnits någon kvar som önskar hålla fanan högt... suck

Och än är det ju inte helt över. Det finns andra festivaler som fortsätter locka ungdomar och halvunga (vissa på tok för gamla). Men vad är det egentligen för upplevelse man får när man går på festival?

Den där haschmosiga looken har aldrig varit något för mig - smutsigt, lerigt, eller dammigt, och ofta rätt dåligt ljud - och ljud från olika håll, och en massa stök och bråk. När jag går på konsert tar jag hellre på mig ett par snygga byxor, något trevlig tröja och ett par schysta sneakers. Sådant kan man ju inte ha på festival då allt bara får en och samma gröngråbruna färg. Blä.

Om krishantering i UNT

Skriver om krishantering för journalister och författare i Upsala Nya Tidning i dag - HÄR.

"Mer form än funktion"

Skriver om nya Psykiatrins hus i Uppsala i Upsala Nya Tidning.

Jag citerar mig själv: "Man behöver inte vara professor i psykiatri för att se att huset kanske inte direkt utstrålar öppenhet och värme."

En bekännelse: The Wire

Som bekännelse betecknad är den rätt oskyldig.
Någon månad, fem säsonger och många timmar senare, är nu TV-serien The Wire genomtittad.

Det dröjde innan jag tog steget att börja titta. Var väl aldrig riktigt övertygad. Men vänner och andra som jag verkligen litar på när det kommer till TV och annan fiktion var entydiga: Se denna TV-serie.

Jag har inte ångrat mig en sekund. Att se The Wire har varit fantastiskt och på många sätt också har den också lett till en ny typ av upplevelse. I jämförelse med andra TV-serier jag håller högt, som Twin Peaks och Mad Men är The Wire något nästan väsensskilt. Tempo, ton, intrig är så annorlunda mot andra TV-serier, och när det kommer till att vara samhällskommenterande har jag svårt att tänka mig någonting uttryckt genom rörliga bilder som är så samhällsengagerande, insiktsfullt och så berikande.

På många sätt är The Wire som Utbildningsradion -- lärande, välmenande, men här finns inga pekpinnar och dessutom är The Wire så mycket mer sanningsbärande, trots att det naturligtvis rör sig om fiktion.

Saknaden efter Bunk, Bubbles, McNulty, Kima, Avon, Stringer, Rawls, Lester, Snoop och många, många fler -- inte minst staden Baltimore förstås -- kommer att vara stor under en mycket lång tid.

Jag vet att jag kanske å ena sidan är vag i min beskrivning, och å andra sidan översvallande -- men det är så jag känner, och den som har sett TV-serien vet vad jag talar om. Det är jag säker på.

William A. Rawls (John Doman)

 

Jimmy McNulty (Dominic West)

 

Snoop (Felicia Pearson)

 

Lite för mycket för mr. Grant

 

En scen ur North by Northwest (1959) med Cary Grant. Regi, Alfred Hitchcock.

Vid sidan av Notorious (1946), Rear Window (1954), Vertigo (1958) är North by Northwest Hitchcocks bästa. Mycket för de fantastiska fina scenerna mellan Eve-Marie Saint och Grant. 

 

Det tog sju år: The Wind That Shakes the Barley

Cillian Murphy i rollen som Damien O'Donovan strider för Irlands självständighet i Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley (2006).

 

Av någon anledning tog det mig sju år innan jag såg Ken Loachs Guldpalmenvinnare The Wind That Shakes The Barley. En fantastisk film om striderna mellan, först irländare och britter, och sedan irländare sinsemellan, under åren efter första världskriget.

 

Krig är ett helvete och drabbar mödrar, barn, fäder, fruar ... fy fan.

 

Rekommenderas varmt till alla dem som precis som jag väntat allt för länge med att se filmen.

Otäck, vacker, gripande - och med en budget som borde få Utbildningsradion att skämmas. Bedårande vacker sitt ämne till trots.

 

I rollerna: Cillian Murphy, Pádraic Delaney, Liam Cunningham, Orla Fitzgerald, m fl.