Precis vad jag vill se

Tre utställningar i Chicago.

På Art Institute of Chicago visar man nu:

Steve McQueen:

Hito Steyerl:

På Museum of Contemporary Art visar man:

Martin Creed:

Oj!

Kan inte annat än le

Ett sms damp ner. "Har ni varit nere på 57:e gatan och tagit del av Halloweenfirandet? Det är ganska häftigt." Nej, det hade vi inte, men vi bedyrade att vi skulle gå dit för att ta en titt. "Tack för tipset." Vad visste jag om Halloweenfirandet här i Chicago? Inget, eller åtminstone inte mer än det man ser på film och TV. Hade inga höga tanker, måste jag erkänna.

Väl på 57:e gatan kunde jag inte annat än le. Vilken fantastisk och unik upplevelse. Det stora i upplevelsen var inte dekorationerna i sig - alla pumpor, dockor, fejkade spindelnät etcetera, utan den ansträngning som låg bakom dem och inte minst den uppslutning som föräldrar och barn visade i form av dräkter, tillrop och engagemang. Allt sammantaget gjorde att hela området kokade av glädje, lust och spänning. Har aldrig sett något liknande.

Något sådant här i Sverige är helt otänkbart. Det går bara inte. Sånt händer bara här. Extraordinärt.
Wow!

Obamas hus - ett litet undantagstillstånd råder

Livet rullar på här i Chicago - och under förra helgen biltur till Wisconsin och även en kort sväng till Iowa. Nordiska namn på städer och byar klingar starkt. Vacker natur och små pittoreska städer. En av de saker som slår mig är hur enkelt allt är - folk klär inte upp sig, ingen är finare än någon annan, maten alltid underbar, men inget krångel, det är lätt att beställa och maten kommer på momangen. Och så lite dricks på det.

Har varit och tittat på Barack Obamas hus som ligger på gränsen mellan Hyde Park och Kenwood. En trevlig "liten" sak, dit han kommer då och då. Enligt uppgifter i Chicago Tribune är Michelle Obama i Chicago just nu och kanske är hon där i skrivande stund.

Här en text skriven av mig som handlar om Obama-Chicago, publicerad i VT.

Gentelemmenen som spelar schack i Reynolds Hall.

Det tar tid att vara trevlig

Det är något alldeles speciellt med Chicago. Folk är så fantastiskt trevliga och det känns så naturligt, det är så enkelt att möta människor. Det är en självklarhet för människor här att vara inkluderande och bekräftande.

Vid sidan av: "Hi!", bör man säga: "How are you?", eller "Howyoudoin'?". Och det som är så fint är att man ska räkna med att få svar - och att man själv ska svara. Det hela innebär att man kan komma att spendera någon minut med att tala med brevbäraren eller snabbköpskassörskan om hur man mår, eller om något som har hänt. Man ska lägga ut texten, annars uppfattas man som lite märklig. Här står man inte och stampar och grymtar.

Alltså, totala motsatsen till Sverige där man uppfattas som lite märklig om man lägger ut texten om sitt eget liv.

Samtidigt är det lite ovant att småprata så ingående och ganska mycket på djupet. Jag kan komma på mig själv med att liksom inte stanna upp, utan istället prata medan jag möter - passerar - och går förbi någon. Som om jag vore i Sverige. Så gör man bara inte här, det är inte trevligt.

Dessutom blir det lätt lite småprat på bussen eller på gatan med främlingar. Det är trevligt och det skapar en slags hemtrevlighet och en känsla att man är välkommen. Chicago, my kind of town.

Jag har kommit fram till att han inte är ledare

Paul Thomas Andersons The Master är en fantastisk film av en anledning: Joquin Phoenix i rollen som Freddie Quell. Phonix är ett geni. Men desto mer jag tänker på det ju mindre övertygad är jag om att jag - eller någon - skulle låta mig/sig duperas och följa Philip Seyomr Hoffmans karaktär, Lancaster Dodd. Dodd anses vara modellerad efter Scientologiskaparen Ron L. Hubbard - som ju väldigt många har valt att följa. Detta slår mig när jag ser The Daily Show med Jon Stewart och där Stewart efter ett kort klipp där Dodd presenterar sig i filmen, kommenterar "I will follow you". Visst, han skämtar, men ändå -- Seymor Hoffman har för det första inte en chans gentemot Phoenix som bokstavligen blåser bort Seymor Hoffman från duken. Och för det andra, nej, Seymor Hoffmans Lancaster Dodd är inte den enigmatiske ledare som lyckas trollbinda alla dem som han borde trollbinda. Jag förstår och respekterar den lilla magi som gör att en personlig relation kan blomstra och på det sättet är det inte ett problem att Dodd och Quell tycks, liksom, älska varandra. Det är skapandet av rörelsen jag inte köper. Seymor Hoffman gör helt enkelt inte så bra ifrån sig som han borde. Men det gör å andra sidan inte sådär förfärligt mycket, eftersom The Master är en väldigt, väldigt bra film.

Liam Neeson vår tids Charles Bronson

I exklusiv jacka från Belstaff räddar Liam Neeson hela sin familj undan de elaka skurkarna i Taken 2.

Härmed utnämner jag Liam Neeson till vår tids Charles Bronson.

De är båda:

Åldrande     √

Närvarande  √

Bistra           √

Vindpinade  √

Motvilliga    √

 

Och de gör sig ett namn i lågbudgetproduktioner.

 

Charles Bronson hade spelat i några uppmärksammade filmer under 1960-talet - 12 Fördömda män (1967) och Harmonica - En hämnare (1968), men det var först på 1970-talet han slog igenom. Och betänk då att han 1972 var 50 år, men trots det var det inte i rollen som någon stillsam medelålders herre han gjorde sig ett namn. Nej, Charles Bronson slog igenom som brutal actionhjälte. Hans största succé är Death Wish (1974), som handlar om arkitekten Paul Kersey som efter att hans familj drabbats på sämsta sätt efter att brottslingar tagit sig in i hans hem, tar hämnde på New Yorks undre värld. Samma sak upprepade sig sedan på något märkligt sätt i de efterkommande fyra(!) uppföljarna.

Det blir nog inte fyra uppföljare på den Death Wish-liknande filmen Taken (2008) där Liam Neeson tar död på de skurkar som kidnappat och sålt hans unga dotter. Men bara för någon vecka kom Taken 2 och den här gången räddar Neeson både dotter och fru från skurkar som påminner, ja, rent utav är släkt med skurkarna i den första filmen. Den största skillnaden mellan Neesons karaktär, Bryan Mills, och Paul Kersey i Death Wish är deras olika bakgrund. Mills är utbildad och, får man nog säga, väldigt duktig på det han gör (händig). Han är någon slags specialsoldat alltid redo för attack. Han säger till och från i de båda filmerna något i stil med att "I am going to do what I do best", och sedan rusar han iväg med knutna nävar. Uttalandet får mig för övrigt att tänka på seriefiguren Wolverine vars credo är: "I'm the best there is at what I do. But what I do best isn't very nice." (Ursprungligen från Uncanny X-Men, # 162).

Två ytterligare filmer som bekräftar att Neeson är vår tids Charles Bronson. Han spelar den "glömske" Dr. Martin Harris, som plötsligt efter en olycka kan hantera all världens vapen, i Unknown (2011). Och som den depressive jägaren Ottway i Joe Carnahans actiondrama The Grey (2011). Alla de här filmerna är, i sin genre, alla sevärda, framförallt för att Liam Neeson har en sådan fantastisk närvaro.

En hyffsad regissör kan sätta Neeson i en film och på det stora hela är filmen minst OK, och på det viset är han väldigt lik Bronson.

Charles Bronson i snygg tweedkavaj under inspelningen av Death Wish med Brooklyun Bridge i bakgrunden.

Klart man lyssnar på...

...Martha Nussbaum som i kväll talar på Assembly Hall, University of Chicago.

Föreläsningen heter: The New Religious Intolerance: Overcoming the Politics of Fear in an Anxious Age.

Martha Nussbaum. En amerikansk professor i filosofi.

 

Romney vs Obama rond 1

Chicago. Hyde Park.

I går debatterade Barack Obama och Mitt Romney för första gången öga mot öga. När jag följde debatten föreställde jag mig hur och vad svenska medier dagen efter skulle rapportera.

Har i dag på nätet läst både SvD och DN -- och det är ju inte så konstigt att de forna stortidningarna tappar prenumeranter. Den insats tidningarna gör är ringa och kan i grund och botten betecknas som en slags ytanalys som kan jämföras med enkla och formalistiska förklaringar av målningar. Analytikerna -- statsvetare och pr-människor -- får uttala sig om politikernas uttryck, deras utstrålning, gester, mimik, offensiva eller defensiva stil och drar därur slutsatser om vem som vann debatten.

Jämför då med flertalet amerikanska medier som verkligen går på djupet och i varje enskild väckt fråga kommer med faktakoll -- visst finns här också utstrålningsanalyser -- men de dominerar knappast.

Såg CNNs sändning efter debatten och i direktsändning fanns kanalens alla politiska analytiker på plats, och bakgrundsteamtet hade under pågående debatt kollat upp fakta och ställde dem sedan direkt mot de påståenden som Romney och Obama kom med.

Den överlägset bästa, i min mening, av tidningarna i dag är New York Times som på sin hemsida visar debatten och parallellt har varje ord transkriberat och dessutom erbjuder kommentarar och faktakoll.
HÄR.

Beröm som verkligen betyder något

Mitt nio veckor långa vikariat som nyhetsreporter på Västerviks-Tidningen är över. Det har varit en fantastiskt utmanande och givande tid. Jag har haft vikariat på tidningar förr, men inget har känts så betydelsefullt som detta sommarvikariat.

Anledningen är enkel: den rapportering jag gjorde kändes viktig. Jag vill nog dessutom påstå att den objektivt sätt var och är viktig för de som hyser ett samhällsintresse.

På mitt bord hamnade - ja, inte bara det, jag tog för mig - de politiska ärenden som nu och i framtiden kommer att prägla staden Västervik. Jag arbetade med att granska frågor och problem som verkligen påverkar människorna- allt från nedlagd kultur- och fritidsförvaltning, nedskärningar inom äldreomsorgen, till länsstyrelsens regelverk angående nya byggnader och politiska samarbeten över partigränserna. Det är mycket på gång i Västervik.

Utan en seriös och noggrann samhällsgranskande journalistik blir medborgarna (de som prenumerar) inte medvetna om de förändringar som pågår i en stad. Så är det bara och just där ligger också anledningen till att journalistiken kan vara en viktig del av ett samhälle. Men då vill jag samtidigt tillägga att det finns många journalister som inte vill ringa det där obekväma samtalet till en enhetschef eller en politiker och ställa en kritisk fråga. Jag ser det naturligtvis som min skyldighet gentemot, inte bara samhället i stort, utan också gentemot mig själv. Hur skulle jag må om jag inte tog mig kraften att ta det där samtalet, inte ställa den där frågan?

Jag vet att jag slår mig lite på bröstet här (men detta är ju trots allt en blogg): Jag snittade ungefär 2,5 löpsedel per vecka, vilket innebär att många av de artiklar jag skrev blev dagens stora nyhet. Sådana faller inte ned i knät av sig självt, det krävs ett förbannat slit för att få loss dessa artiklar. Men motivationen var tydlig: jag kände att jag gjorde skillnad. När jag slutade sa nattchefen inför alla på fikarasten att jag var den sommarvikarie som bidragit med flest antal toppnyheter någonsin. Det bör tilläggas att nattchefen aldrig ger beröm. Och det är naturligtvis då beröm verkligen räknas och betyder något.

Här kommer ett exempel på en artikel jag skrev som jag faktiskt är stolt över, som jag letade upp själv. Den handlar om en undersköterska som på grund av neddragningarna i kommunen tar ledigt för att inte gå i väggen. Hennes chef tycker att det är bra att hon inte sjukskriver sig, men reflekterar inte över klimatet på enheten. Läs HÄR. Och HÄR svarar ansvarig politiker, inte nedskärningar, effektiviseringar...

Uppmärksammad artikel om stationen

Det är ju ändå ovanligt med kulturartiklar som genererar debatt bortom de egna leden. Därför kändes extra roligt när jag fick mejl efter mejl - och ett långt brev - efter att jag skrivit om det nya stationsområdet i Uppsala, i UNT 10 juli. Läs artikeln HÄR. Jag skriver mindre om färg och form och mer om vad denna nya plats ger oss - jag menar att platsen gör oss till främlingar.

Artikeln ledde till så mycket diskussion att dåvarande och tillförordnade kulturchefen, Maria Ripenberg, skrev en text om min text och diskussionen. Läs hennes text HÄR.

I dagens UNT en nyhetsartikel "Folket utan makt vid nya byggen" som tar sitt avstamp i en masteruppsats av Emelie Kremel.

--- UPPDATERAD

I debattartikeln "Ett förfärligt stationsområde" på UNT Debatt (18/8) skriver arkitekten Kjell Dahlström om stationsområdet i Uppsala. Läsvärd text.

"A-kassan sviker frilansare"

(Jag ligger efter, uppdaterar för sällan.) Här kommer en debattartikel publicerade på UNT Debatt 13 juli, och som uppmärksammades av tidningen Journalisten. Saken är den att jag efter min doktorandtid sökte arbetslöshetsersättning hos min A-kassa, Akademikernas arbetslöshetskassa. Men de nekade mig arbetslöshetsersättning med hänvisning till att jag frilansar som journalist. På min fråga om det hade något förslag om hur jag kunde a-kassa svarade de kort och gott "sluta frilansa". Med andra ord, min a-kassa tycker att jag ska sluta försöka försörja mig själv - endast då kan de hjälpa mig.

Läs min debattartikel HÄR.

Nu arbetar jag som nyhetsreporter på Västerviks-Tidningen och klarar mig därför mycket bra - men principfrågan och den uppmuntran jag fick är fortfarande högst aktuell.

Understreckare om min avhandling

Läs Fabian Kastners understreckare "Sturtevants avbildningar originalet" om min avhandling - HÄR.

Mycket läsvärd, tycker jag.
Det känns fantastiskt roligt, förstås, att någon vill och kan skriva en så initierad och självständig text om appropriation och använda sig av mitt arbete.

Kastner är naturligtvis mycket insatt i ämnet.
Läs denna korta introduktion om honom så förstår du varför.

Disputationen 19 maj, 2012

Sen har vi själva disputationen. Doktorandutbildningens klimax. Examen.

Opponent: Sven-Olov Wallenstein.

Betygskommitté: Annika Wik, Hans Hayden och Frans Svensson.

I publiken kollegor, studenter, familj och vänner.

Wallenstein hade dagen till ära förberett för grillning. Grillning är i sammanhanget ovanligt. Allra oftast är disputationer ganska ljumma. Oftast tycks inget stå på spel och det har visat sig att det då knappast är något tillfälle för meningsstridigheter eller djupare diskussion. Walle ska ha ett stort tack för sitt visade, och är jag säker, genuint menade motstånd.

Det finns så mycket detaljer, så mycket olika infall och motinfall som är värda att ta upp från disputationen. Dessa har på olika plan ett stort värde för mig, inte minst för min fortsatta forskning. Jag är säker på att jag kan återkomma till Wallensteins kritik.

Efter överläggning: unisont godkänd.

En viss del av den kritik jag fick är särskilt intressant då den påminner om den kritik Arthur C. Danto brukar få angående hans primära exempel: är de objekt han diskuterar (Warhols Brillo box kontra brillo boxen i snabbköpet) visuellt identiska eller inte. Det är de ju naturligtvis inte, men det är visuellt identiska för det blotta ögat. Idén, som Danto bygger sitt resonemang på, är att vi, i relation till konstens historia, slås av något mycket ovanligt när vi ser att ett konstobjekt ser ut som ett vardagligt ting. Hur kommer det sig att ett konstobjekt ser ut som en vanlig sak (mere thing), frågar Danto, och vad säger det om konstens identitet, dess väsen och tillstånd?

Min avhandlingsproblematik påminner om Dantos exempel. Men i mitt fall gäller diskussionen inte skillnaden mellan ett vanligt ting och ett konstverk, utan skillnaden mellan två visuellt, gentemot det blotta ögat, identiska konstverk. I likhet med Danto argumenterar jag för att visuellt identiska konstverk skiljer sig åt väsentligt och konceptuellt, och att detta säger något viktigt om konsten och, inte minst, om konstverkets konstitution.

Den kritik Danto ibland stöter på, och som jag också mötte är att det visst finns visuell skillnad mellan de objekt vi talar om. Saken är den att varken Danto eller jag säger att objekten är exakta identiska – utan just identiska mot blotta ögat – eller höggradigt identiska. Min grundtanke är att när vi ser två konstverk som ser nästan exakt likadana ut så tvingas vi att beakta aspekter som ligger utanför objekten, vi kan inte särskilja dem genom att titta på dem, vi måste begripa något som ligger utanför dem, och därigenom får vi en uppfattning om konstverkets konstitution (Läs min avhandling för en djupare diskussion).

Frågan om konstverkets konstitution blir, menar jag, särskilt väsentlig eftersom den väcks i relation till två konstverk (inte ett verk och en kopia och inte ett verk och en förfalskning) som ser likadan ut. För att vi ska nå denna partikulära fråga måste vi se att verken ser likadana ut. Gör vi inte det fortsätter vi istället att diskutera på vilket sätt konstverken skiljer sig åt visuellt och då missar vi den filosofiska diskussionen och vi missar den väsentliga distinktionen vi kan göra mellan två konstverk som ser likadan ut, och då kan vi inte heller säga något om konstverkets unika karaktär, och i förlängningen även vad som konstituerar mening, värde originalitet och så vidare.

Några dagar efter disputationen fick jag mejl från Arthur C. Danto. Han fyller 90 i år. Han skrev: ”I was really impressed with your discussion on my thoughts in your book.”

Jag ska träffa Danto i New York i höst. Det ser jag mycket fram mot.

Den lilla, stora festen

SARTS kommer inte att bli en blogg om mitt akademiska liv. Det finns så mycket annat som jag tycker är genuint spännande. Men det akademiska livet har ändå präglat en del av mitt liv sedan 2007 då jag blev antagen som doktorand. Nu är jag ju klar med doktorandutbildningen. Ett och annat finns det naturligtvis att säga, vilket jag alltså kommer att göra – i någon slags randomiserad oordning.

Men varför inte börja med avslutningen – disputationsfesten. Jag hade länge klurat på om jag skulle ha någon fest. För även om jag gärna leder föreläsningar och seminarier tycker jag inte riktigt om att stå i fokus. Vissa gör ju det. Och är det någon gång man står i fokus är det ju på sin egen disputationsfest. Nu blev det i alla fall så att det blev en fest. Och vilken fest!

Jag höll det litet. Det kändes viktigt. Familj, några riktigt fina vänner och de som verkligen har betytt något för mig rent professionellt, kan man väl säga. Vi var nog inte mer än 20 personer. Ett långbord och jag på ena kortsidan. Vid min vänstra sida, Lars O Ericsson och vid min högra, Claes Entzenberg.

I samband med att jag började planera festen lärde jag känna en kock i Uppsala, Erik Lind. Han hade nyligen vunnit tävlingen ”den lokala kocken” och kan därför titulera sig Uppsalas bäste kock. Vi fick bra kontakt och han antog sig uppgiften att göra maten till festen. Något han gjorde med bravur. Alldeles, alldeles utmärkt! Eftersom det hela är en festmiddag bestämde jag mig för att kvällens dryck skulle vara bubbel hela kvällen igenom. Toppigt och ystert.

Jag ska vara helt ärlig. Inför själva festen hade jag lite svårt att tänka på den och därför var jag lite ofokuserad på själva planeringen. Mina föräldrar och flickvän drog ett betydande lass, vilket jag är mycket tacksam för. Under festkvällen fick jag oerhörd hjälp med det mesta, och då även av min farbror med sambo. En sådan värme.

Man vet ju inte riktigt hur en sådan här middag ska arta sig, hur alla ska må och vad någon ska säga, om någon säger något överhuvudtaget. Och även om jag inte tänker rada upp vad alla sa, vill jag passa på att tacka för fantastiska tal från i – ingen ordning – Folke Tersman, Lars O Ericsson, Håkan Ekholm, Elinor Hållén, Claes Entzenberg, Mats Ekholm, Rysiek Sliwinski, Ulrika Björk och Karl Nyberg. Den uppskattning jag fick höra under kvällen gjorde att jag, när jag själv skulle hålla något slags tal hulkade en aning. Jo, det är sant. Jag var rörd och mycket trött. Fem års arbete festades av och ventilerades. Nu var det över. Något nytt runt hörnet.

Fem rätter senare och ungefär en flaska bubbel per person var kvällen över och jag sov som ett mycket trött barn.

Doktor Ekholm, det är jag

Jaha. Då var jag klar med doktorandstudierna.
Forskarutbildningen klar.
Disputerad.
Godkänd.
Doktor.
Avfestad.
Nästan utflyttad.

Har så mycket att berätta. Om tiden som doktorand. Om livet, utbildningen, universitetet, människorna, och allt det där.
Det kommer jag att göra, berätta.
Lite här och där, då och då.

Jag börjar med det mejl jag skickade ut till alla på institutionen efter att jag skickat avhandlingen till tryck. Vill dela det.

---

Hej!

Min avhandlingstext går i dag till tryck, och därför skulle jag vilja passa på att tacka för den tid jag har haft på institutionen.

Det har varit fantastiska år. Vilken ynnest att ha fått möjlighet att skriva en avhandling; att få forska om det som intresserar mig allra mest. Ofta har det förvisso varit en kamp, men, åh, så utvecklande (inbillar jag mig) och ofta mycket, mycket roligt och stimulerande.

Ett extra tack till de som med god ton och gott humör bidragit under mitt avhandlingsarbete. Av de jag haft kontakt med under åren vill jag passa på att särskilt nämna Rysiek Sliwinski och min handledare Claes Entzenberg. Om jag inte fått ta deras tid i anspråk och inte smittats av deras engagemang, vet jag inte om jag hade blivit klar med min text.

Alla är naturligtvis varmt välkomna på disputation 19 maj. Opponent: Sven-Olov Wallenstein.

Den som vill ha avhandlingen - säg bara till! (Kommer från tryckeriet om några veckor)

Ett stort tack och på återseende,
Rikard Ekholm

PS. Ser fram mot att - oundvikligen på en viss distans - följa estetikämnets utveckling här i Uppsala. Ämnet har en sådan fantastisk potential. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att ingen annan gör estetikerns jobb - och det jobbet behövs verkligen för att vi ska förstå den samtida konstens olika arter och avarter.
---

Återkommer med annan matnyttig information om livet som doktorand.
Min avhandling heter: Identical, But Still Different: On Artistic Appropriation in Visual Art.