Rikard 1: Du intervjuar Niklas Belenius på Konsten.net HÄR, varför gör du det?
Rikard 2: Niklas Belenius gör ett bra jobb, därför intervjuar jag honom. På sitt galleri visar han konst av både yngre och äldre konstnär, samt att han visar konst av konstnärer som kommer från andra länder och tillsynes inte är rena kioskvältare. De flesta andra gallerister ställer bara ut säkra kort. Stockholms konstliv är så litet och internt. Niklas expanderar detta lilla konstliv. Det behövs.
Rikard 1: Hurdå ”behövs”?
Rikard 2: Det är inte så komplicerat. Niklas riskerar något, och som det brukar heta, man vinner inget om man inte riskerar något.
Rikard 1: Floskel!
Rikard 2: Må så vara. Men det är också sant. Inte minst i gallerisvängen. Se bara hur många trötta utställningar som visas på gallerierna på Hudiksvallsgatan. Där finns knappast något rikstagande. Bara säkra kort – som å andra sidan visar sig vara svaga kort. Niklas kör lite med osäkra kort, och vinner desto mer, tycker jag.
Rikard 1: Jo. Det är sant. Det vet alla att Hudik inte är vad vi hoppades att det skulle vara. Det behövs lite nya människor med nya tag, menar du?
Rikard 2: Precis. Det behövs inte så mycket, bara lite nya gallerister ibland.
Rikard 1: Niklas Belenius är gammalt skateproffs, passar det sig i konsten?
Rikard 2: Skämtar du? Det spelar ingen roll alls om han är gammalt skateproffs eller före detta student från Handels. Men det är lite roligare att läsa om ett skateproffs som sadlat om till gallerist, än ännu en handelsstudent som går in i konsten. Det har vi sett förut.
Rikard 1: Hur skulle du karakterisera de idéer Niklas har om konst?
Rikard 2: Han har det som behövs. Man kan sammanfatta det i driv och engagemang. Vad han sedan tror på i konsten, är egentligen sekundärt, det vill säga den konst som visas måste mottas precis som vilken annan konst som ställs ut. Någon recension av galleristen ger jag mig inte på. Däremot har jag recenserat ett par utställningar hos Niklas, och kommer kanske att recensera något mer som visas där. Vi får se.
Rikard 1: Tack för den här gången, Rikard. Vem intervjuar du nästa gång på Konsten.net?
Rikard 2: Vet inte riktigt än. Jag kan däremot avslöja att jag har intervjuat Fredrik Liew som är intendent på Moderna Museet. Det är han som har satt samman den stora utställningen med fotografier av Andreas Gursky på Moderna Museet. Han är precis som Karin Magnusson, Ola Larsmo och jag själv uppvuxen i Västervik. Den intervjun kommer snart att publiceras i Västerviks-Tidningen.
torsdag, mars 05, 2009
onsdag, mars 04, 2009
Det var nog bättre förr, ändå.
Det är helt säkert mycket som har blivit bättre. Men när jag läser vad Horace Engdahl säger om entusiasmen från redaktionen, närmare bestämt från Arne Ruth, så tror jag på fullt allvar att det var bättre förr. Och jag blir lite rörd.
Det är faktiskt sant.
I en intervju från, 2004, i Bleking Läns Tidning, berättar Horace Engdahl om när han intervjuade Jacques Derrida i början av 80-talet i Köpenhamn:
"- Jag förklarade att han var känd för att inte ge några intervjuer. Men Arne Ruth sa bara 'Åk till Köpenhamn!'"
Det blev en intervju och en faktaruta om dekonstruktion i Expressen.
Arne Ruth var då redaktör och Engdahl verksam som kritiker.
Hur ofta i dag publiceras en intervju med en filosof som inte har nått ut till någon annan än den inbitne akademikern? Aldrig. Det vill säga: det var bättre förr.
Varför är det så?
Vad jag inte begriper är att ingen tidning i Sverige passar på att göra tvärtom. När alla tidningar är snuttifierade så borde det allra enklaste sättet att få läsare vara att göra tidningen tung och seriös. Det är det vi vill ha. Inte kort-korti-kort-kort.
Obegripligt.
Det är faktiskt sant.
I en intervju från, 2004, i Bleking Läns Tidning, berättar Horace Engdahl om när han intervjuade Jacques Derrida i början av 80-talet i Köpenhamn:
"- Jag förklarade att han var känd för att inte ge några intervjuer. Men Arne Ruth sa bara 'Åk till Köpenhamn!'"
Det blev en intervju och en faktaruta om dekonstruktion i Expressen.
Arne Ruth var då redaktör och Engdahl verksam som kritiker.
Hur ofta i dag publiceras en intervju med en filosof som inte har nått ut till någon annan än den inbitne akademikern? Aldrig. Det vill säga: det var bättre förr.
Varför är det så?
Vad jag inte begriper är att ingen tidning i Sverige passar på att göra tvärtom. När alla tidningar är snuttifierade så borde det allra enklaste sättet att få läsare vara att göra tidningen tung och seriös. Det är det vi vill ha. Inte kort-korti-kort-kort.
Obegripligt.
måndag, mars 02, 2009
Andres byter tidning
Det är fånigt hur mycket Andres Lokko har betytt för mig. Det fanns en tid då hans ord var min lag. Tiden var pop och bibel. Ibland var det lite svårt, men jag svalde och bet ihop. Han gillade aldrig The Doors och Pink Floyd. Men det hade jag gjort. Det dröjde inte länge innan jag lämnade dem bakom mig. Istället började jag lyssna på Smokey Robinson och Warren G.
Detta är inte helt sant. Jag fortsatte att lyssna på mina gamla band. Fast inte lika mycket. Så var det faktiskt.
Andres Lokko. Allt tendentiös, rolig och kunnig. Därför blev jag glad i dag när läste på Resumés hemsida att Andres – jag kallar honom så – ska börja skriva för Aftonbladet. Detta tror jag kan vara bra för Karin Magnusson & Co, som hittills haft det lite svårt med populärkulturen. Jag tror verkligen att han kan hjälpa dem. Detta innebär också att han slutar skriva för Expressen, får man anta.
Det bästa med Andres är att han skriver om pop, filmer och inte minst personer som om de var grekiska dramer, nobelprisad litteratur eller en målning Ola Billgren. Han ser en ny singel med Sparkle som en stor kulturradikal händelse.
Men en sak är viktig att poängtera. Han skriver inte med det språket – det traditionella kulturspråket. Men han tycker att Fools Gold och The Tracks of My Tears är lika viktiga som ett grekiskt drama, Dvärgen av Pär Lagerkvist och en målning av Picasso. Säkert viktigare till och med. Jag förstår honom. Man skulle kunna säga att han är Carl Otto Werkelid 4.0. Samma lidelse, andra objekt.
En av de saker som är roligt med Andres är att han bygger sina resonemang på att det ena är jävligt bra, och att det andra är liksom falskt, fult och bara helt skitfel. Ingen kan hylla och dissa som han. Det är nog därför hans texter ofta är roliga att läsa.
Jag har träffat Andres en gång när jag och min goda vän Sara Landare hälsade på honom i London för några år sedan. Vi intervjuade honom för Saras och mitt projekt KonstClip. Intervjun ligger fortfarande uppe. Han var charmerande och kändes verkligen genuint trevlig. Vi hälsade lite snabbt på hans trummande tjej innan hon smet ut. Då bodde han, om jag inte missminner mig, i en lägenhet som tillhörde en av bandmedlemmarna i St Etienne. Självklart.
Det ska bli roligt, förhoppningsvis, att se vad Andres har att erbjuda i det sammanhang som är Aftonbladet Kultur. Om det är en gammal hjälte jag har svårt att släppa så är det Andres. Därför ser jag också fram emot hans texter i Aftonbladet.
Detta är inte helt sant. Jag fortsatte att lyssna på mina gamla band. Fast inte lika mycket. Så var det faktiskt.
Andres Lokko. Allt tendentiös, rolig och kunnig. Därför blev jag glad i dag när läste på Resumés hemsida att Andres – jag kallar honom så – ska börja skriva för Aftonbladet. Detta tror jag kan vara bra för Karin Magnusson & Co, som hittills haft det lite svårt med populärkulturen. Jag tror verkligen att han kan hjälpa dem. Detta innebär också att han slutar skriva för Expressen, får man anta.
Det bästa med Andres är att han skriver om pop, filmer och inte minst personer som om de var grekiska dramer, nobelprisad litteratur eller en målning Ola Billgren. Han ser en ny singel med Sparkle som en stor kulturradikal händelse.
Men en sak är viktig att poängtera. Han skriver inte med det språket – det traditionella kulturspråket. Men han tycker att Fools Gold och The Tracks of My Tears är lika viktiga som ett grekiskt drama, Dvärgen av Pär Lagerkvist och en målning av Picasso. Säkert viktigare till och med. Jag förstår honom. Man skulle kunna säga att han är Carl Otto Werkelid 4.0. Samma lidelse, andra objekt.
En av de saker som är roligt med Andres är att han bygger sina resonemang på att det ena är jävligt bra, och att det andra är liksom falskt, fult och bara helt skitfel. Ingen kan hylla och dissa som han. Det är nog därför hans texter ofta är roliga att läsa.
Jag har träffat Andres en gång när jag och min goda vän Sara Landare hälsade på honom i London för några år sedan. Vi intervjuade honom för Saras och mitt projekt KonstClip. Intervjun ligger fortfarande uppe. Han var charmerande och kändes verkligen genuint trevlig. Vi hälsade lite snabbt på hans trummande tjej innan hon smet ut. Då bodde han, om jag inte missminner mig, i en lägenhet som tillhörde en av bandmedlemmarna i St Etienne. Självklart.
Det ska bli roligt, förhoppningsvis, att se vad Andres har att erbjuda i det sammanhang som är Aftonbladet Kultur. Om det är en gammal hjälte jag har svårt att släppa så är det Andres. Därför ser jag också fram emot hans texter i Aftonbladet.
söndag, mars 01, 2009
Konst som är vad den är
Det du ser är inte vad du får. Så är konsten. Åtminstone sedan den konceptuella konsten tog över. Duchamps Flasktorkare (1914) är inte en flasktorkare, den är något annat, den är konst. Ett tidigt och fortfarande relevant exempel.
I olika grader är detta vad-du-ser-är-inte-vad-du-får ett tillstånd. Men det finns försök till förändring. Men sådana försök jämförs med andra värdesystem. Och då har konsten det svårt.
Den Engelska kritiken Jonatan Jones bloggar om konst på tidningen The Guardian. Jonatan Jones skriver i bloggposten ”Charles Avery's Island is a flimsy fantasy” (19/2) om Charles Avery som är en av de konstnärer curatorn Nicolas Bourriaud har inkluderat på Altermodern, den tredje Tate triennalen. Jonatan Jones är skeptisk eftersom Averys konst är vad den är. Jag respekterar hans åsikt – han gillar inte vad han ser.
Jones skriver:
“But I simply don't see what is so original about this. Creating an imaginary world, populating it with strange creatures and adventures - isn't this what fantasy writers have always done? CS Lewis and JRR Tolkien seem to be ahead of Avery - his map in Tate Britain even looks like a map of Narnia or Middle Earth, complete with Elvish script.”
Vad är det Avery har gjort egentligen? Gå in i vilken fantasy-rollspels-serie-butik i hela världen, och du hittar det Avery gör. Skillnaden är att de figurer, saker, kartor, kortlekar, tidningar som finns i dessa butiker inte existerar med prefixet konst – det vill säga de är vad de är.
Jag känner inte till Avery särskilt väl. Men jag tror att denne konstnär arbetar på samma sätt som de grabbar (de är nästan bara grabbar) som tillverkar actionfigurer och plastbyster av mytiska figurer. Skillnaden är bara den att han presenterar sina grejer som konst.
Detta är nog det svåraste en konstnär kan göra i dag. Göra något, kalla det för konst, och samtidigt låta det vara vad det är. Det finns fler exempel. Jag återkommer.
I olika grader är detta vad-du-ser-är-inte-vad-du-får ett tillstånd. Men det finns försök till förändring. Men sådana försök jämförs med andra värdesystem. Och då har konsten det svårt.
Den Engelska kritiken Jonatan Jones bloggar om konst på tidningen The Guardian. Jonatan Jones skriver i bloggposten ”Charles Avery's Island is a flimsy fantasy” (19/2) om Charles Avery som är en av de konstnärer curatorn Nicolas Bourriaud har inkluderat på Altermodern, den tredje Tate triennalen. Jonatan Jones är skeptisk eftersom Averys konst är vad den är. Jag respekterar hans åsikt – han gillar inte vad han ser.
Jones skriver:
“But I simply don't see what is so original about this. Creating an imaginary world, populating it with strange creatures and adventures - isn't this what fantasy writers have always done? CS Lewis and JRR Tolkien seem to be ahead of Avery - his map in Tate Britain even looks like a map of Narnia or Middle Earth, complete with Elvish script.”
Vad är det Avery har gjort egentligen? Gå in i vilken fantasy-rollspels-serie-butik i hela världen, och du hittar det Avery gör. Skillnaden är att de figurer, saker, kartor, kortlekar, tidningar som finns i dessa butiker inte existerar med prefixet konst – det vill säga de är vad de är.
Jag känner inte till Avery särskilt väl. Men jag tror att denne konstnär arbetar på samma sätt som de grabbar (de är nästan bara grabbar) som tillverkar actionfigurer och plastbyster av mytiska figurer. Skillnaden är bara den att han presenterar sina grejer som konst.
Detta är nog det svåraste en konstnär kan göra i dag. Göra något, kalla det för konst, och samtidigt låta det vara vad det är. Det finns fler exempel. Jag återkommer.
torsdag, februari 26, 2009
Är vi vuxna nu?
Gamla vänner. I går träffade jag en av dem. Vi tog några öl, jag drack Brooklyn Lager. Fast just en sådan anmälan – ”jag drack Brooklyn Lager” – sätter fingret på vår träff. Både Johan Sjöberg, som min gode vän heter, och jag, var personer som i mångt och mycket definierade oss i relation till vilken musik och vilka böcker vi läste. Så är det för många. Men åren går. För de flesta.
Även om ”Brooklyn” är en god öl, spelar detta mindre roll när man har något att prata om – på riktigt. Vad jag vill säga är att vilken öl, eller vilken bar vi hängde på (Judit och Bertil), spelar mindre roll i sammanhanget.
I går fann vi varandra igen. Johan och jag hängde inte varje dag på den tiden då vi båda bodde i Västervik. Men vi hade två gemensamma nämnare: Stone Roses och NHL. Johan klippte sig som Ian Brown, sångaren i Stone Roses, och han försökte även att klippa mig, men det gick sådär. Johan spelade hockey. Det gjorde inte jag, men jag var enormt intresserad. Vi fann varandra, som man gör.
Vi höll kontakten, men med tiden så rann det väl ute lite i sanden. Som det blir ibland.
I går träffades vi för första gången på ett par år. Nu talade vi mindre om pop och mer om livet här på jorden. Det var faktiskt skönt. Med tanke på att jag är doktorand i estetik och därmed går runt med blicken ständigt mot himlen, så var just denna jordnära diskussion extra skön. Detta inbillar jag mig i alla fall.
Det kändes faktiskt som om vi var vuxna.
PS. Johan Sjöberg berättade – och detta chockade mig lite – att han följer statistikbloggar. Det är nämligen så att Johans stora passion här i livet – vid sidan av de passioner som vi alla delar – är statistik. Enough said.
Även om ”Brooklyn” är en god öl, spelar detta mindre roll när man har något att prata om – på riktigt. Vad jag vill säga är att vilken öl, eller vilken bar vi hängde på (Judit och Bertil), spelar mindre roll i sammanhanget.
I går fann vi varandra igen. Johan och jag hängde inte varje dag på den tiden då vi båda bodde i Västervik. Men vi hade två gemensamma nämnare: Stone Roses och NHL. Johan klippte sig som Ian Brown, sångaren i Stone Roses, och han försökte även att klippa mig, men det gick sådär. Johan spelade hockey. Det gjorde inte jag, men jag var enormt intresserad. Vi fann varandra, som man gör.
Vi höll kontakten, men med tiden så rann det väl ute lite i sanden. Som det blir ibland.
I går träffades vi för första gången på ett par år. Nu talade vi mindre om pop och mer om livet här på jorden. Det var faktiskt skönt. Med tanke på att jag är doktorand i estetik och därmed går runt med blicken ständigt mot himlen, så var just denna jordnära diskussion extra skön. Detta inbillar jag mig i alla fall.
Det kändes faktiskt som om vi var vuxna.
PS. Johan Sjöberg berättade – och detta chockade mig lite – att han följer statistikbloggar. Det är nämligen så att Johans stora passion här i livet – vid sidan av de passioner som vi alla delar – är statistik. Enough said.
onsdag, februari 25, 2009
Serier: Det visste jag väl
Pernilla Ahlsén skriver i artikeln ”Supertjejer tar över” (DN, 25/2) om kvinnor och serier. Vinklingen är denna:
”Precis som i USA har de fått nog av att vara biroller och objekt. Men om det i USA handlar om tjejernas rätt att få vara hjältar, är det i Sverige en fråga om att också få vara lönnfet, misslyckad, småkåt och lite för full.”
Män i svenska serier gör bort sig på krogen, är allmänt sorgliga och mår dåligt.
Nu har kvinnorna tagit steget till sorgligheten på krogen. Det hade varit spännande att se en grupp serietecknare – i det här fallet kvinnor – välja en annan väg. Men nejdå. Varför göra något nytt, när man kan ta sig fram i gamla uppkörda hjulspår?
Svenska serier handlar om människor, inte sällan djurmänniskor, som mår dåligt.
Ingen vill vara radikal och originell. Så tycks det mig i alla fall när jag står och bläddrar i svenska serier. Pernilla Ahlséns artikel understryker detta faktum.
Jag ser likväl mycket fram emot att besöka utställningen Kvinnor tecknar serier på Haninge konsthall. Kanske finns där någon liten serieruta som handlar om något annat än ångest. Det återstår att se.
Jag rekommenderar Pernilla Ahlséns artikel så länge. Dagens Nyheter visar ett visst intresse för serier, det är tydligt. När jag för en tid sedan intervjuade Ola Larsmo berättade han att DN Kultur befolkas av serieläsare. Det låter bra, tycker jag. Och sunt, på något sätt
Det ska bli intressant att se om de gör något på Watchmen nu när den har blivit film. Och då tänker jag på serien. De borde givetvis göra en grej på serien. SvD har nog inte den kompetensen, inte heller Expressen - kanske Aftonbladet?
”Precis som i USA har de fått nog av att vara biroller och objekt. Men om det i USA handlar om tjejernas rätt att få vara hjältar, är det i Sverige en fråga om att också få vara lönnfet, misslyckad, småkåt och lite för full.”
Män i svenska serier gör bort sig på krogen, är allmänt sorgliga och mår dåligt.
Nu har kvinnorna tagit steget till sorgligheten på krogen. Det hade varit spännande att se en grupp serietecknare – i det här fallet kvinnor – välja en annan väg. Men nejdå. Varför göra något nytt, när man kan ta sig fram i gamla uppkörda hjulspår?
Svenska serier handlar om människor, inte sällan djurmänniskor, som mår dåligt.
Ingen vill vara radikal och originell. Så tycks det mig i alla fall när jag står och bläddrar i svenska serier. Pernilla Ahlséns artikel understryker detta faktum.
Jag ser likväl mycket fram emot att besöka utställningen Kvinnor tecknar serier på Haninge konsthall. Kanske finns där någon liten serieruta som handlar om något annat än ångest. Det återstår att se.
Jag rekommenderar Pernilla Ahlséns artikel så länge. Dagens Nyheter visar ett visst intresse för serier, det är tydligt. När jag för en tid sedan intervjuade Ola Larsmo berättade han att DN Kultur befolkas av serieläsare. Det låter bra, tycker jag. Och sunt, på något sätt
Det ska bli intressant att se om de gör något på Watchmen nu när den har blivit film. Och då tänker jag på serien. De borde givetvis göra en grej på serien. SvD har nog inte den kompetensen, inte heller Expressen - kanske Aftonbladet?
tisdag, februari 24, 2009
Vad var det postmoderna?
Nu kommer nästa steg i tidskriftens SITE:s expansion – SITE Salon. Sedan en tid har SITE gett ut böcker i samarbete med förlaget Propexus under namnet SITE Editions.
På hemsidan beskrivs det nya projektet: ”SITE Salon rymmer seminarier, artist talks, screenings, bok- och tidskriftsreleaser samt andra former av sociala evenemang som alla återspeglar den brokighet och "obestämbarhet" SITE står för.”
Lördagen 7 mars på Galleri Milliken i Stockholm diskuterar Anders Burman, Sara Danius, Dan Karlholm, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein det postmoderna.
Här är frågeställningarna:
”Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar, och kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?”
Läs mer HÄR.
Galleri Milliken i all ära, men är inte galleriet lite väl litet för denna kioskvältare?
På hemsidan beskrivs det nya projektet: ”SITE Salon rymmer seminarier, artist talks, screenings, bok- och tidskriftsreleaser samt andra former av sociala evenemang som alla återspeglar den brokighet och "obestämbarhet" SITE står för.”
Lördagen 7 mars på Galleri Milliken i Stockholm diskuterar Anders Burman, Sara Danius, Dan Karlholm, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein det postmoderna.
Här är frågeställningarna:
”Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar, och kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?”
Läs mer HÄR.
Galleri Milliken i all ära, men är inte galleriet lite väl litet för denna kioskvältare?
söndag, februari 22, 2009
Om en bra dag och en far som räddar liv
Min comeback som sportjournalist var hektiskt. Jag bevakade två bowlingmatcher och en match i innebandy. Jag arbetade mellan 11 och 22 med två korta raster för käk.
Efter jobbet gick jag på fest hos Jennie. Hon hade samlat ett VT-gäng: Ellen Kindstrand med pojkvän, Ola Mårtensson och Lotta Gometz. Jag kom därifrån klockan sex på morgonen. Då var jag ganska trött. Och glad. Vi rökte cigarr och visste bäst om världen.
Nu har min far, Håkan Ekholm, blivit något av hjälte. Det är nämligen så att han på egen hand drog upp en pojke och en flicka som hade gått igenom isen. Om någon vill läsa om min far så går det bra att göra det här. Hans gärning uppmärksammades av den lokala tidningen. Samma dag som texten publicerades dök barnens mormoder/farmoder upp hemma hos mina föräldrar. Hon hade barnen med sig och ville tacka så mycket för hjälpen. Barnen hade hälsat på och skulle samma dag resa hem till Nässjö. Klart jag är stolt.
Efter jobbet gick jag på fest hos Jennie. Hon hade samlat ett VT-gäng: Ellen Kindstrand med pojkvän, Ola Mårtensson och Lotta Gometz. Jag kom därifrån klockan sex på morgonen. Då var jag ganska trött. Och glad. Vi rökte cigarr och visste bäst om världen.
Nu har min far, Håkan Ekholm, blivit något av hjälte. Det är nämligen så att han på egen hand drog upp en pojke och en flicka som hade gått igenom isen. Om någon vill läsa om min far så går det bra att göra det här. Hans gärning uppmärksammades av den lokala tidningen. Samma dag som texten publicerades dök barnens mormoder/farmoder upp hemma hos mina föräldrar. Hon hade barnen med sig och ville tacka så mycket för hjälpen. Barnen hade hälsat på och skulle samma dag resa hem till Nässjö. Klart jag är stolt.
fredag, februari 20, 2009
Jag ÄR sportjournalist
I morgon gör jag comeback som sportjournalist. Jag kommer att ta min gamla cykel och stressa iväg till idrottshallen (jag är alltid sen). Det kommer att ta mig 15 minuter att komma dit.
Jag ska skriva om två bowlingmatcher och senare om den viktiga seriefinalen i innebandy.
Bowling och innebandy. Det är något helt annat än ontologi och hypertext.
Bra.
Jag börjar klockan 11 och kommer hem runt 21. Sedan ska jag på fest hemma hos min gamla kollega på tidningen, Jennie Lorentsson. Hon är helt galen (på ett bra sätt) och en mycket begåvad journalist med mycket idéer.
I dag intervjuade hon min far. Det berättar jag om i morgon.
Det är som om jag lever i två världar. Och då tänker jag inte på att jag å ena sidan doktorerar och å andra sidan arbetar som sportjournalist. Jag lever i två världar på så sätt att mitt liv är så fundamentalt annorlunda när jag är här.
Jag har helt andra kompisar här, förstås. De gör andra saker. De åker inte tunnelbana. Och det märks. De går till jobbet. Det tar 7 minuter. Ibland är de sena. Några bor i hus på landet. Där går de ut med hunden. Några har höns. Jag är härifrån. Det är därför jag inte gillar tunnelbanan - det vill säga tunnelbanan som socialt rum. Folk pratar högt. Har fötterna på sätet mitt emot. Det är tidningar på golvet. Det är smutsigt. Det är bättre att gå, tycker jag. Om man är framme på 7 minuter. Det är man här. Ska jag vara helt ärlig så ser jag inga fördelar med en storstad. Det är inte sant. Det finns andra jobb i storstäder, och det finns ett stort kulturutbud. Och jag är en stor kulturkonsument.
Jag är med andra ord i Västervik igen. När sportchefen Rikard Nilsson ringer, kommer jag som ett skott. Jag har faktiskt tagit tjänstledigt från min doktorandtjänst i estetik för att kunna vara sportjournalist igen i sommar. Det är så otroligt roligt och det är - kort och gott - bra för mig att arbeta som journalist.
Faktum är att jag för en tid sedan blev erbjuden en fast tjänst som sportjournalist. Jag började aldrig det jobbet. Det är en lång historia som jag sparar till mina memoarer.
Jag ska skriva om två bowlingmatcher och senare om den viktiga seriefinalen i innebandy.
Bowling och innebandy. Det är något helt annat än ontologi och hypertext.
Bra.
Jag börjar klockan 11 och kommer hem runt 21. Sedan ska jag på fest hemma hos min gamla kollega på tidningen, Jennie Lorentsson. Hon är helt galen (på ett bra sätt) och en mycket begåvad journalist med mycket idéer.
I dag intervjuade hon min far. Det berättar jag om i morgon.
Det är som om jag lever i två världar. Och då tänker jag inte på att jag å ena sidan doktorerar och å andra sidan arbetar som sportjournalist. Jag lever i två världar på så sätt att mitt liv är så fundamentalt annorlunda när jag är här.
Jag har helt andra kompisar här, förstås. De gör andra saker. De åker inte tunnelbana. Och det märks. De går till jobbet. Det tar 7 minuter. Ibland är de sena. Några bor i hus på landet. Där går de ut med hunden. Några har höns. Jag är härifrån. Det är därför jag inte gillar tunnelbanan - det vill säga tunnelbanan som socialt rum. Folk pratar högt. Har fötterna på sätet mitt emot. Det är tidningar på golvet. Det är smutsigt. Det är bättre att gå, tycker jag. Om man är framme på 7 minuter. Det är man här. Ska jag vara helt ärlig så ser jag inga fördelar med en storstad. Det är inte sant. Det finns andra jobb i storstäder, och det finns ett stort kulturutbud. Och jag är en stor kulturkonsument.
Jag är med andra ord i Västervik igen. När sportchefen Rikard Nilsson ringer, kommer jag som ett skott. Jag har faktiskt tagit tjänstledigt från min doktorandtjänst i estetik för att kunna vara sportjournalist igen i sommar. Det är så otroligt roligt och det är - kort och gott - bra för mig att arbeta som journalist.
Faktum är att jag för en tid sedan blev erbjuden en fast tjänst som sportjournalist. Jag började aldrig det jobbet. Det är en lång historia som jag sparar till mina memoarer.
torsdag, februari 19, 2009
En sak var bättre förr: lönen
Jag hörde en så inspirerande berättelse. Samtidigt var det lätt att känna en viss sorg inför den. Det var en journalist som berättade den för några veckor sedan. Jag vet inte om berättelsen helt stämmer överens med hur det faktiskt var. Men jag tror att den ligger ganska nära sanningen. Det finns andra utsagor som pekar på det. De förhållanden som berättelsen vittnar om ska ha utspelat sig under de år Olof Lagercrantz var kulturchef på DN mellan 1951 och 1960. Nåväl. Detta fick jag berättat för mig: En kritiker på Dagens Nyheter hade en vanlig anställning, och förväntades skriva två artiklar per månad. Tiden mellan artikelskrivandet skulle läggas på att forska och att undersöka.
För de som inte närmare känner till den dagskritiska verksamhetens förutsättningar, kan jag berätta – så ser det inte ut i dag. DNs modell då, byggde med andra ord på en tillsynes någorlunda trygg inkomst baserat på motprestationen en månads forskning och en veckas skrivarbete, det vill säga två artiklar per månad.
Det är förstås inte alls ovanligt att kritiker även i dag skriver två artiklar per månad. Den stora skillnaden är förstås att lönen inte är densamma nu. Jag tänker inte gå in på några konkreta siffror, men jag kan nästan svära på att ingen svensk kritiker i dag har en vanlig normal lön mot att denne skriver två artiklar per månad. Se bara på svenska kritiker, många gör mycket – mycket – annat vid sidan av, för att förtjäna sitt uppehälle.
Jag vet att en rad kulturchefer menar att kritiker skriver lika bra oavsett vad de får i ersättning. Jag tycker att sådana uttalanden är cyniska. Hur ska en kritiker kunna bevisa att han/hon skriver bättre om denne får mer lön, och innebär det att kritikern i det nuvarande löneläget inte riktigt anstränger sig? Det blir för kritikern lite besvärliga följder av att gå i svaromål.
Saken är tillsynes mindre komplicerad för tidningarna. Det finns en rad kritiker i Sverige. Några har andra jobb, till exempel på universiteten, andra frilansar mot en rad olika tidningar, och några få sitter på redaktion, och skriver då mellan fyra till åtta texter per vecka, det varierar på grund av hur mycket de deltar i det redaktionella arbetet.
Den slutsats jag drar utifrån detta är mycket enkel: Oavsett kritikerns grundideologi, denne kan vara till exempel marxist, konservativ, kulturradikal med mera, så har själva fundamentet för den intellektuelle, eftertänksamme kritikern nästan helt försvunnit. Fundamentet är förstås lönen, tryggheten. I vår tid förväntas kritikern vid sidan av sin kritiska praktik klara sig på andra inkomster. Den kritiska gärningen formuleras som ett kall, som något som man brinner för. Bara måste göra.
Saken är den, och detta menar jag från botten av mitt hjärta – detta påverkar på ett negativt sätt dagspressens kultursidor. Kultursidorna – och här ligger argumentet för att nygamla anställningsformer är att föredra på bekostnad av samtida – behöver bli bättre. Det är mig helt obegripligt att ingen kultursida tar chansen. Nu är alla kultursidor mer eller mindre snuttifierade och samtidigt vill läsaren ha något annat. Läsaren vill ha djup, eftertanke, diskussion, debatt, resonemang, problematiseringar, variation, personlighet, objektivitet. Allt detta finns förvisso, men i metrofierade former. Gratistidningarna är bra på sitt sätt, de fungerar som text-TV, snabbt och enkelt. Men den kritiska gärningen måste premieras, ges utrymme. Om detta inte sker gräver tidningarna sin grav, tror jag. Och det menar jag verkligen. De kommer att förlora sin funktion och sin mening.
För de som inte närmare känner till den dagskritiska verksamhetens förutsättningar, kan jag berätta – så ser det inte ut i dag. DNs modell då, byggde med andra ord på en tillsynes någorlunda trygg inkomst baserat på motprestationen en månads forskning och en veckas skrivarbete, det vill säga två artiklar per månad.
Det är förstås inte alls ovanligt att kritiker även i dag skriver två artiklar per månad. Den stora skillnaden är förstås att lönen inte är densamma nu. Jag tänker inte gå in på några konkreta siffror, men jag kan nästan svära på att ingen svensk kritiker i dag har en vanlig normal lön mot att denne skriver två artiklar per månad. Se bara på svenska kritiker, många gör mycket – mycket – annat vid sidan av, för att förtjäna sitt uppehälle.
Jag vet att en rad kulturchefer menar att kritiker skriver lika bra oavsett vad de får i ersättning. Jag tycker att sådana uttalanden är cyniska. Hur ska en kritiker kunna bevisa att han/hon skriver bättre om denne får mer lön, och innebär det att kritikern i det nuvarande löneläget inte riktigt anstränger sig? Det blir för kritikern lite besvärliga följder av att gå i svaromål.
Saken är tillsynes mindre komplicerad för tidningarna. Det finns en rad kritiker i Sverige. Några har andra jobb, till exempel på universiteten, andra frilansar mot en rad olika tidningar, och några få sitter på redaktion, och skriver då mellan fyra till åtta texter per vecka, det varierar på grund av hur mycket de deltar i det redaktionella arbetet.
Den slutsats jag drar utifrån detta är mycket enkel: Oavsett kritikerns grundideologi, denne kan vara till exempel marxist, konservativ, kulturradikal med mera, så har själva fundamentet för den intellektuelle, eftertänksamme kritikern nästan helt försvunnit. Fundamentet är förstås lönen, tryggheten. I vår tid förväntas kritikern vid sidan av sin kritiska praktik klara sig på andra inkomster. Den kritiska gärningen formuleras som ett kall, som något som man brinner för. Bara måste göra.
Saken är den, och detta menar jag från botten av mitt hjärta – detta påverkar på ett negativt sätt dagspressens kultursidor. Kultursidorna – och här ligger argumentet för att nygamla anställningsformer är att föredra på bekostnad av samtida – behöver bli bättre. Det är mig helt obegripligt att ingen kultursida tar chansen. Nu är alla kultursidor mer eller mindre snuttifierade och samtidigt vill läsaren ha något annat. Läsaren vill ha djup, eftertanke, diskussion, debatt, resonemang, problematiseringar, variation, personlighet, objektivitet. Allt detta finns förvisso, men i metrofierade former. Gratistidningarna är bra på sitt sätt, de fungerar som text-TV, snabbt och enkelt. Men den kritiska gärningen måste premieras, ges utrymme. Om detta inte sker gräver tidningarna sin grav, tror jag. Och det menar jag verkligen. De kommer att förlora sin funktion och sin mening.
onsdag, februari 18, 2009
Dietrich ville något annat
I kväll ska jag se The Wrestler. Jag ger filmen 4 av 5 klappor redan nu. Filmen är hyllad över hela världen – förutom på DN, vilket är intressant.
Som ung cineast fascinerades jag förstås av Mickey Rourke. Filmen Rumble Fish (1983), en av Francis Coppolas lite mer konstnärliga filmer var en favoritfilm för Rikard Ekholm, 14 år. Jag fick tag i en VHS-kopia på biblioteket, vill jag minnas. I filmen spelar Rourke, Matt Dillons äldre, svåra och coola bror med tydligt, men outtalat James Dean (Ung rebell) och Marlon Brando (Vild ungdom) komplex. Jag gillar Rourke, men skulle vilja påstå att han är en skådespelare som spelar på sin egen personliga utstrålning, mycket mer än att han, som till exempel Mery Streep, verkligen går in i en rollkaraktär. Men vad vet jag.
Att han i The Wrestler spelar sig själv råder det knappast något tvivel om – han har redan kammat hem en Golden Globe och är nominerad till en Oscar. Att vara skådespelare är något mycket personligt, för Rourke, tror jag. Jag tänker på vad Marlene Dietrich sa i den intervju som sändes på Svt för några dagar sedan: ”Jag tog aldrig min karriär på allvar”, eller något i den stilen. Hon var dessutom mycket kritisk till metodskådisar som djupt allvar ger sig hän. Det var en rolig intervju, och jag är helt säker på att Rourke någonstans skulle känna sig förolämpad över Dietrichs nonchalanta attityd, en attityd som likväl skapade filmhistoria.
1-0 till Dietrich.
En lite lagom intresserad Marlene Dietrich.
En mer intresserad och lite svår Mickey Rourke.
Som ung cineast fascinerades jag förstås av Mickey Rourke. Filmen Rumble Fish (1983), en av Francis Coppolas lite mer konstnärliga filmer var en favoritfilm för Rikard Ekholm, 14 år. Jag fick tag i en VHS-kopia på biblioteket, vill jag minnas. I filmen spelar Rourke, Matt Dillons äldre, svåra och coola bror med tydligt, men outtalat James Dean (Ung rebell) och Marlon Brando (Vild ungdom) komplex. Jag gillar Rourke, men skulle vilja påstå att han är en skådespelare som spelar på sin egen personliga utstrålning, mycket mer än att han, som till exempel Mery Streep, verkligen går in i en rollkaraktär. Men vad vet jag.
Att han i The Wrestler spelar sig själv råder det knappast något tvivel om – han har redan kammat hem en Golden Globe och är nominerad till en Oscar. Att vara skådespelare är något mycket personligt, för Rourke, tror jag. Jag tänker på vad Marlene Dietrich sa i den intervju som sändes på Svt för några dagar sedan: ”Jag tog aldrig min karriär på allvar”, eller något i den stilen. Hon var dessutom mycket kritisk till metodskådisar som djupt allvar ger sig hän. Det var en rolig intervju, och jag är helt säker på att Rourke någonstans skulle känna sig förolämpad över Dietrichs nonchalanta attityd, en attityd som likväl skapade filmhistoria.
1-0 till Dietrich.
En lite lagom intresserad Marlene Dietrich.
En mer intresserad och lite svår Mickey Rourke.
söndag, februari 15, 2009
Lägg ner båda två
Market. De fina gallerierna.
Supermarket. De ”alternativa” gallerierna.
Market är till för…ja vem? Det är bättre att besöka gallerierna under vanliga omständigheter. Gå till Flach-Thulin en onsdag istället. På Market är varje enskilt galleri inklämt i ett bås på ungefär 3 x 3 meter. Något som skulle kunna ha varit okej om gallerierna visade konst av en och samma konstnär, men så är förstås icke fallet. Istället tänker gallerierna ”best of” och sätter samman vad man själva tycker är det bästa av det man har. Det blir ett misch masch, rörigt och utan sammanhang. Best of blir istället uddlöst och konstigt. På så vis tillhör Market kategorin penismätning – vem har finast och störst. Det som visas är säljobjekt och statusprylar, inte konst.
Min slutsats är därför att Market är till för galleristerna själva – det är kul att visa varandra vad man har. Jag tror även att Market kan vara tänkt att ge något till den helt oinsatta publiken som här får chansen att se vad gallerierna säljer och i någon mån tror på. Men stelare introduktion till gallerivärlden får man leta efter. Market kan rimligen inte vara till för de få som köper denna konst, de vet redan vad gallerierna har, och de gör även de som en gång i veckan går på gallerirunda. Dessutom är det trångt och ganska trist stämning på Market. Trots detta tycks Market vara en pubiksuccé. Det var lång kö i trappan på Konstakademien när jag kom dit runt halv två under söndagen, Markets sista dag. Besökskategorin var gubbe och tant, rock, sjal och en och annan tjockbågad herre i proper kortklippt snagg, som ville göra söndagen till kultursöndag.
Jag tog mig sedan till Supermarket. Här lyste konstgubbarna och konsttanterna med sin frånvaro. Istället var Clarion, som i år hyser denna ”alternativa” konstmässa, fyllt av hippieliknande människor och en massa barn. Högst upp på dagordningen stod helt klart myspys och saft, och lite trista akvareller, projektkonst och en och annan video. Om Market är till för medelklassparet, är Supermarket till för vuxenstudenter och socialdemokrater som tror på konstens inneboende goda kraft.
För min egen del ser jag ingen mening med någon av dessa tillställningar. Det är lätt att hitta en och annan fin målning eller liknande, men Market och Supermarket handlar inte om konst, på något sätt. De handlar båda om möjligheten att larva sig. Lägg ner dem båda, det är mitt råd. Sluta bara upp med det där. Det är bara hemskt och lite läskigt alltihop. Sluta omedelbart.
---
Dagens snackis på Market rörde Galleri Brändström som har visat konstnären NUGs film där denne, antas det, sprejar och förstör en tunnelbanevagn. DN har skrivit om detta HÄR och HÄR. En rad människor är upprörda, bland annat kulturministern. Jag blev informerad om ståhejet av en gallerikollega till Brändström, men när jag väl kom fram till Brändströms bås så var det förtejpat och ingen film gick att se. Ryktesspridningen var i full blom om vem som hade tejpat för ingången till båset, men ingen visste säkert. Jag kunde inte se någon representant från galleriet där. Den senaste rapporten i media är att Konstfack, som är den skola där NUGs film först visades, stäms på 100 000 kronor av SL. Konsten ger upphov till mer nyheter än på mycket länge. Först Odell, nu NUG. Hur ska det här sluta? Och Konstfack måste ha det svettigt nu, huh.
Supermarket. De ”alternativa” gallerierna.
Market är till för…ja vem? Det är bättre att besöka gallerierna under vanliga omständigheter. Gå till Flach-Thulin en onsdag istället. På Market är varje enskilt galleri inklämt i ett bås på ungefär 3 x 3 meter. Något som skulle kunna ha varit okej om gallerierna visade konst av en och samma konstnär, men så är förstås icke fallet. Istället tänker gallerierna ”best of” och sätter samman vad man själva tycker är det bästa av det man har. Det blir ett misch masch, rörigt och utan sammanhang. Best of blir istället uddlöst och konstigt. På så vis tillhör Market kategorin penismätning – vem har finast och störst. Det som visas är säljobjekt och statusprylar, inte konst.
Min slutsats är därför att Market är till för galleristerna själva – det är kul att visa varandra vad man har. Jag tror även att Market kan vara tänkt att ge något till den helt oinsatta publiken som här får chansen att se vad gallerierna säljer och i någon mån tror på. Men stelare introduktion till gallerivärlden får man leta efter. Market kan rimligen inte vara till för de få som köper denna konst, de vet redan vad gallerierna har, och de gör även de som en gång i veckan går på gallerirunda. Dessutom är det trångt och ganska trist stämning på Market. Trots detta tycks Market vara en pubiksuccé. Det var lång kö i trappan på Konstakademien när jag kom dit runt halv två under söndagen, Markets sista dag. Besökskategorin var gubbe och tant, rock, sjal och en och annan tjockbågad herre i proper kortklippt snagg, som ville göra söndagen till kultursöndag.
Jag tog mig sedan till Supermarket. Här lyste konstgubbarna och konsttanterna med sin frånvaro. Istället var Clarion, som i år hyser denna ”alternativa” konstmässa, fyllt av hippieliknande människor och en massa barn. Högst upp på dagordningen stod helt klart myspys och saft, och lite trista akvareller, projektkonst och en och annan video. Om Market är till för medelklassparet, är Supermarket till för vuxenstudenter och socialdemokrater som tror på konstens inneboende goda kraft.
För min egen del ser jag ingen mening med någon av dessa tillställningar. Det är lätt att hitta en och annan fin målning eller liknande, men Market och Supermarket handlar inte om konst, på något sätt. De handlar båda om möjligheten att larva sig. Lägg ner dem båda, det är mitt råd. Sluta bara upp med det där. Det är bara hemskt och lite läskigt alltihop. Sluta omedelbart.
---
Dagens snackis på Market rörde Galleri Brändström som har visat konstnären NUGs film där denne, antas det, sprejar och förstör en tunnelbanevagn. DN har skrivit om detta HÄR och HÄR. En rad människor är upprörda, bland annat kulturministern. Jag blev informerad om ståhejet av en gallerikollega till Brändström, men när jag väl kom fram till Brändströms bås så var det förtejpat och ingen film gick att se. Ryktesspridningen var i full blom om vem som hade tejpat för ingången till båset, men ingen visste säkert. Jag kunde inte se någon representant från galleriet där. Den senaste rapporten i media är att Konstfack, som är den skola där NUGs film först visades, stäms på 100 000 kronor av SL. Konsten ger upphov till mer nyheter än på mycket länge. Först Odell, nu NUG. Hur ska det här sluta? Och Konstfack måste ha det svettigt nu, huh.
torsdag, februari 12, 2009
Att vara en mjukis
Nu kommer jag att låta som en blandning av en reklamtext och en ljuv romantiker. Men det skiter jag i.
Det som är så bra med Spotify, tycker jag, är möjligheten att återuppleva musik som jag sedan länge kommit ifrån.
Just nu sitter jag och hjälper en person med en c-uppsats. Samtidigt lyssnar jag – med kraftig nostalgi – på skivan Tillbaks till Världen av Mauro Scocco.
Den här skivan lyssnade jag enormt mycket på under mitt första år som student i Uppsala, hösten 1999 och våren 2000.
Bara titlarna gör att jag känner snyftningen komma:
En bild i min plånbok.
Hjärtat dröjer sig kvar.
Himlen tillhör dig och mig.
Kom tillbaks till världen.
Du är aldrig ensam.
Jag har innan och efter den här skivan inte lyssnat på Mauro Scocco. Men det var något med den här skivan, och helt säkert, med min livssituation just då, som gjorde att den grep tag i mig. Den passade mig bra. Och funkar än i dag.
Okej den är lite mesig. Men vadå!
Det som är så bra med Spotify, tycker jag, är möjligheten att återuppleva musik som jag sedan länge kommit ifrån.
Just nu sitter jag och hjälper en person med en c-uppsats. Samtidigt lyssnar jag – med kraftig nostalgi – på skivan Tillbaks till Världen av Mauro Scocco.
Den här skivan lyssnade jag enormt mycket på under mitt första år som student i Uppsala, hösten 1999 och våren 2000.
Bara titlarna gör att jag känner snyftningen komma:
En bild i min plånbok.
Hjärtat dröjer sig kvar.
Himlen tillhör dig och mig.
Kom tillbaks till världen.
Du är aldrig ensam.
Jag har innan och efter den här skivan inte lyssnat på Mauro Scocco. Men det var något med den här skivan, och helt säkert, med min livssituation just då, som gjorde att den grep tag i mig. Den passade mig bra. Och funkar än i dag.
Okej den är lite mesig. Men vadå!
måndag, februari 09, 2009
Ett löfte bröts
Jag gjorde det. I dag. Jag var tvungen. Hade inget val. Och det kändes bra när jag gick därifrån med en liten fladdrande och vit, prasslig, tunn påse. Men jag svek ett löfte. Till mig själv. Med vafan. Det är inte hela världen.
Det var en bra dag på universitetet. Och ett evinnerligt sökande efter kritiska texter. När jag sedan tog på mig min tjocka bruna tröja, för att i nästa stund slänga på mig min jacka med livrem, och strax därpå tog på mig gubbhatten och den rödsvarta halsduken, då bestämde jag mig. Klockan var halv sex. Jag behövde något annat. Något som gick stick i stäv med kontoret och de kritiska texterna.
Det var dags för en tur till min vän på Seriezonen. Han har alltid något till mig. Vi har blivit kompisar, jag och vad han nu heter, mannen som med elegans sköter den lilla butiken fylld av amerikanska serier med fantastiska omslag. Här samsas Frank Quietly och Jim Lee med Steve McNiven och John Romita Jr. I den lilla godisbutiken finns alltid något för mig:
Det smakfulla.
Det billiga.
Det lite fula.
Och det välgjorda. Alltid det välgjorda.
Och detta innebär att jag måste fingra. Titta innanför.
Jag gick som katten kring het gröt. Det var så det började.
Men det slutar som det alltid gör. Jag kommer till skott.
Och det var här löftet bröts. Jag skulle vänta. Det var tanken. Men det gick inte.
Jag hade lovat att inte köpa lösnumren av All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder. Jag skulle vänta på den inbundna utgåvan.
Men det är så jäkla svårt att vänta. Nummer ett publicerades i september, 2005. Nu har serien kommit i tio nummer. Jag har de första nio numren i en fin inbunden utgåva.
Minuten efter att jag hade läst den bestämde jag mig för att ta del av resterande nummer i nästa inbundna utgåva.
Under 43 månader har sammanlagt tio nummer publicerats. 43 månader! Det blir mindre än ett nummer på fyra månader. Det är omöjligt att vänta på nästa inbundna utgåva. Jag måste köpa de få lösnummer som Frank Miller och Jim Lee klämmer ur sig. Fy fan. Jag har inget val. Jag är slav under begäret. Och det värsta är att jag kommer köpa den inbundna utgåvan som kommer för eller senare. Så kommer det att bli. Men nu är jag nöjd.
Det var en bra dag på universitetet. Och ett evinnerligt sökande efter kritiska texter. När jag sedan tog på mig min tjocka bruna tröja, för att i nästa stund slänga på mig min jacka med livrem, och strax därpå tog på mig gubbhatten och den rödsvarta halsduken, då bestämde jag mig. Klockan var halv sex. Jag behövde något annat. Något som gick stick i stäv med kontoret och de kritiska texterna.
Det var dags för en tur till min vän på Seriezonen. Han har alltid något till mig. Vi har blivit kompisar, jag och vad han nu heter, mannen som med elegans sköter den lilla butiken fylld av amerikanska serier med fantastiska omslag. Här samsas Frank Quietly och Jim Lee med Steve McNiven och John Romita Jr. I den lilla godisbutiken finns alltid något för mig:
Det smakfulla.
Det billiga.
Det lite fula.
Och det välgjorda. Alltid det välgjorda.
Och detta innebär att jag måste fingra. Titta innanför.
Jag gick som katten kring het gröt. Det var så det började.
Men det slutar som det alltid gör. Jag kommer till skott.
Och det var här löftet bröts. Jag skulle vänta. Det var tanken. Men det gick inte.
Jag hade lovat att inte köpa lösnumren av All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder. Jag skulle vänta på den inbundna utgåvan.
Men det är så jäkla svårt att vänta. Nummer ett publicerades i september, 2005. Nu har serien kommit i tio nummer. Jag har de första nio numren i en fin inbunden utgåva.
Minuten efter att jag hade läst den bestämde jag mig för att ta del av resterande nummer i nästa inbundna utgåva.
Under 43 månader har sammanlagt tio nummer publicerats. 43 månader! Det blir mindre än ett nummer på fyra månader. Det är omöjligt att vänta på nästa inbundna utgåva. Jag måste köpa de få lösnummer som Frank Miller och Jim Lee klämmer ur sig. Fy fan. Jag har inget val. Jag är slav under begäret. Och det värsta är att jag kommer köpa den inbundna utgåvan som kommer för eller senare. Så kommer det att bli. Men nu är jag nöjd.
söndag, februari 08, 2009
En söndagsbetraktelse...
Jag har gjort många olika saker. Det är vi många som har gjort. Jag har gått i skola i Saudi-Arabien, jag har organiserat en filmfestival, jag har läst till agronom (ett år), jag har spelat i ett popband, jag har arbetat som sportjournalist, jag har skrivit konstkritik – och jag har gjort lumpen. Jag är signalist i svenska armén och jag kan faktiskt titulera mig sergeant. Det du. Jag är förvisso inte – på något sätt – aktiv. Men ändå.
Jag är ganska glad över det mesta jag har gjort. Lumpen gav blandade känslor. Så verkar det vara för de flesta. Lumpen är den eviga upprepningens tid. Allt ska göras tills det sitter som berg. Vi plockade isär, vi plockade ihop, vi städade, bäddade, övade, sprang, pratade i radio, skrev och väntade. Dag ut och dag in. Under ett år, eller så. Allt sådant kan knappast betecknas som riktigt roligt.
Men en sak var bra: Ledarskapet. Åtminstone i den meningen att man hela tiden visste vad som gällde. Godtyckligheten var minimerad. Sa en officer något, så var det så det var. Någon demokrati handlade det inte om. Det gör det sällan ändå. Så det var bra att det var uttalat. Det uttalade är alltid bättre än det underförstådda. Inga tvetydigheter. Ramarna var näst intill absoluta.
Jag är glad över att ha fått den erfarenheten, för sådana ramar finns inte någon annanstans. I resten av världen fungerar inte saker så. I resten av världen blir det som det blir. Möjligheterna är oändliga. Det är vad som är bra, och vad som är besvärligt, med resten av världen. Det är bara så det är. Det är vad vi måste förstå. Vad vi måste förhålla oss till. Det är då vi blir pragmatiker, eller ger upp. Jag ger inte upp. Jag är som en ekorre. Jag bara fortsätter. Fast jag byter ibland sammanhang. Det är bra tror jag.
Jag är ganska glad över det mesta jag har gjort. Lumpen gav blandade känslor. Så verkar det vara för de flesta. Lumpen är den eviga upprepningens tid. Allt ska göras tills det sitter som berg. Vi plockade isär, vi plockade ihop, vi städade, bäddade, övade, sprang, pratade i radio, skrev och väntade. Dag ut och dag in. Under ett år, eller så. Allt sådant kan knappast betecknas som riktigt roligt.
Men en sak var bra: Ledarskapet. Åtminstone i den meningen att man hela tiden visste vad som gällde. Godtyckligheten var minimerad. Sa en officer något, så var det så det var. Någon demokrati handlade det inte om. Det gör det sällan ändå. Så det var bra att det var uttalat. Det uttalade är alltid bättre än det underförstådda. Inga tvetydigheter. Ramarna var näst intill absoluta.
Jag är glad över att ha fått den erfarenheten, för sådana ramar finns inte någon annanstans. I resten av världen fungerar inte saker så. I resten av världen blir det som det blir. Möjligheterna är oändliga. Det är vad som är bra, och vad som är besvärligt, med resten av världen. Det är bara så det är. Det är vad vi måste förstå. Vad vi måste förhålla oss till. Det är då vi blir pragmatiker, eller ger upp. Jag ger inte upp. Jag är som en ekorre. Jag bara fortsätter. Fast jag byter ibland sammanhang. Det är bra tror jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)