Kritikens makt/maktlöshet

Nästa tisdag, 15 juli, ska jag hålla en föreläsning med titeln Kritikens makt/maktlöshet.

Platsen är Uppsala Universitet. Ämnet är Estetik. Kursen heter Recensionsverksamhet i teori och praktik.

Jag gillar att föreläsa. Särskilt då ämnet är så viktigt som detta. Jag har inte bestämt riktigt vad jag ska prata om. Men det känns som om att jag kan ösa ur en stor ocean. Den finns mycket att säga om kritikens inflytande på kulturlivet.

Just den här kursen är en sommarkurs och koncentrerar sig på dagskritiken, vilket, särskilt i dag, är mycket viktigt att granska. Kritikens position i media är marginaliserad, det är ett faktum. Det finns förstås många recensioner, framförallt litteraturrecensioner, men dessa liknas bäst vid vad som kallas anmälan. En anmälan är en neutral beskrivning av en bok, utställning, tidskrift, som framförallt tjänar som syfte att visa för läsaren att det omskrivna har dykt upp på fältet. Kritisk analys däremot är mer sällsynt.

Dagens Nyheters Johan Croneman sa i Nöjesguiden – av alla tidningar - angående en fråga om svenska romaner: ”Jag tycker dock att hela den nya deckarvurmen är sinnessjukt överskattad – särskilt bland litteraturkritikerna. De har inte orkat hålla emot 'folkligheten' och 'populariteten' — riktiga skitböcker av Jan Guillou, Liza Marklund och Camilla Läckberg får hyggligt, trevligt mottagande. Väldigt få kritiker pallar för trycket, de tycker att det är jobbigt att 'fjärma' sig från läsarna. Resultatet blir att till exempel Jan Guillous närmast oläsliga skräp höjs till norm. Förfärande. Jag tvingade mig igenom en hel bok av Liza Marklund, men ville på fullt allvar sluta redan efter första sidan.”

Frågan är bara varför Johan Croneman, som är en verkligt begåvad stilist och kritiker, inte säger detta i DN?

Så här ser Croneman ut i DN.

Varför - Moderna, Magasin 3 och Bonniers konsthall, varför?

Det är obegripligt att Stockholms konstmuseer och konsthallar inte gör separatutställningar med unga svenska konstnärer. Sveriges och inte minst Stockholms konsthögskolor examinerar ut ett stort antal nya konstnärer varje år. Flera av dem mycket begåvade. Deras konst visas ytterst sällan på offentliga institutioner och konsten når därmed inte ut utanför den lilla värld som den svenska konstvärlden utgör. Många unga konstnärer ställer däremot ut på gallerier som Natalia Goldin Gallery och Galleri Niklas Belenius. Gallerierna har blivit allt viktigare för konstscenen. Att gallerister satsar på en yngre generation är livsviktigt för att återväxten ska fungera. Men det behövs ytterligare forum där ny konst och nya idéer kan visas och diskuteras. Det är inte bara tråkigt att se att stora museer och konsthallar inte tar sitt ansvar. Det innebär att den svenska konstscenen utarmas.

Låt mig visa vad Moderna Museet, Magasin 3 och Bonniers konsthall har för planer inför den närmsta framtiden Och samtidigt göra en kort tillbakablick. Det är tydligt att intresset för unga konstnärer är nästan obefintligt. Men det finns faktiskt undantag.

Moderna Museet:

De satsar nästan allt krut på så kallade moderna klassiker. Nu senast Andy Warhol och tidigare, bland andra Robert Rauschenberg. Dessa utställningar har varit både kritiker- och publiksuccéer. Men Moderna Museet bör också sätta samman separatutställningar – eller åtminstone grupputställningar där tre eller fyra unga svenska konstnärer får möjlighet att möta både publik och kritiker. Den stora museipubliken borde åtminstone två gånger varje år ta del av sådana utställningar, det vill säga en gång per säsong. Utöver de argument jag nämnt finns det finns två anledningar till att museet ska presentera samtida konst.

1. Några viktiga argument går att finna hos museets främste initiativtagare, museimannen och konstnären Otte Sköld. I år när museet fyller 50 år är det hög tid att aktualisera vad som sades när museet först öppnade sina dörrar.

Otte Sköld skriver i boken ”Moderna Museet” (1957): ”Ett museum för modern konst skall såvitt jag förstår vara en organisation i det aktuellt verkande konstlivets tjänst. Det bör vara rörligt och experimentellt. Samtidigt bör det vara en centralhärd och en uppsamlingsplats för det värdefulla i den aktuella konsten, och då även konst fattad i vidsträckt bemärkelse.”

Lite längre fram i texten argumenterar Sköld för att Moderna Museet bör vara ett övergångsmuseum och inte ett epokmuseum. Sköld menar att museet ska fungera som en slags stor konsthall innehållandes forskning, arkivering och förmedling. ”Ett epokmuseum blir i själva verket ett statiskt museum omfattande en begränsad tidsrymd och löper lätt risken att mycket snart vara disponerat i full utsträckning […] som Akademiens kommitterade föreslog 1932, bör [museet] fungera som ett genomgångsmuseum, och att ett urval av materialet efter ett visst antal år flyttas över till ett arkiverande museum, ty hur intressanta den modernistiska konstens yttringar och reaktioner än är i sitt dagsaktuella framträdande, kan den svårligen slutgiltigt bedömas och värdesättas av samtiden.”

2. Enligt regleringsbrevet, fastställt av regeringen inför budgetåret 2008, ska museet förmedla modern och samtida konst. Det vore väl rimligt om samtida konst åtminstone två gånger per år kan innebära svensk samtida konst och då helst av det lite yngre slaget.

Moderna Museet visade under 2007 ingen större utställning med någon ung svensk konstnär. Museets utställningsserie 1:a på Moderna, som oftast erbjuder besökaren ett eller två verk som visas i ett litet rum, inte sällan i skymundan av de vanliga museisalarna, gav besökaren möjlighet att ta del av tre yngre svenska konstnärer: David Svensson, Erik Krikortz och Klara Lidén.

Under 2008 har situationen hitintills varit ungefär densamma.

Under sommaren visar Moderna Museet konst av något yngre konstnärer i utställningen Eklips. Det är ett bra initiativ och det är en välkomponerad utställning – även om den pedagogiska ansatsen brister. Men en utställning av det här slaget räcker inte som alibi för ett Sveriges moderna museum. En snabb översiktsblick på museets hemsida ger dock inga plåster på såren för oss som inte gett upp hoppet om museet som en plats där den samtida konsten ska visas, diskuteras och – inte minst kunna granskas. Kommande utställningar är Max Ernst – Dröm och revolution; Tid & plats: Los Angeles 1957-1968; Andreas Gursky, och Fotografi ur samlingen. Det är bara att konstatera att museet struntar i det samtida Sverige. Kanske tycker ledningen med Lars Nittve i spetsen att det samtida konstsverige inte är värt att bry sig om. Det är i alla fall sådana signaler museet sänder ut.

---

Hur ser det då ut på Stockholms två andra stora konstinstitutioner, Magasin 3 och Bonniers konsthall.

Magasin 3 visade under våren en retrospektiv med Annika von Hausswolff. En konstnär som Stockholm konsthall – som de kallar sig – har visat ett antal gånger tidigare – och med all säkerhet snart kommer visa igen. Kommande utställningar på Magasin 3 är Christian Boltanski, en inte helt ointressant fransk konstnär; utställningen Betwixt med Sofia Hultén between Kendell Geers, Gabriel Orozco, Jonathan Monk, Cosima von Bonin, Paul Chan och Mona Hatoum; Douglas Gordon och Philippe Parreno. Av de tre utställningar som Magasin 3 ska presentera från september till första november är åtminstone en svensk konstnär huvudperson – Sofia Hultén.

Bonniers konsthall har under en tid gått i bräschen när det kommer till att visa svenska unga konstnärer. Men man har hitintills inte gjort separatutställningar med svenska konstnärer. Under 2007 visades På spaning efter den tid som flytt – 15 konststudenter, och i år visades Tipsa en vän, med 28 unga svenska konstnärer. Bonniers gör det ingen annan gör – visar ung samtida svensk konst – och gör det bra. Till hösten sätter konsthallen samman en separatutställning med en begåvad samtida konstnär – Ann-Sofie Sidén. Det är väl bra. Men hon visades å andra sidan på Moderna Museet 2004-05, och att visa Sidéns konst blir knappast en introduktion av ett nytt ungt konstnärskap.

Slutsatsen är att Stockholms museer och konsthallar uttryckligen visar ett stort ointresse för unga svenska konstnärer. Frågan är bara varför? Tycker man att de är dåliga?

Gröna Lund gav insikt

Europas högsta Fritt fall - med tilt.

Jag och kompisen Stig var på Gröna Lund i tisdags. Det började med att vi tog några öl på Mossebacke och såg ut över Stockholm - och Gröna Lund. Beslutet kom lätt och snabbt: "Vi åker dit."

Det blev åkbandet. Då kan man åka alla rides. Vi började med Fritt fall, med tilt. Jag har aldrig åkt den tidigare. Snacka om upplevelse. Sakta men säkert åkte vi upp 80 meter upp i luften. Det är så högt så man ser till Småland. Väl på plats startar en liten motor som gör att hela sitsen, som man sitter i, lutar sig fram några grader. Att tilten sätter in innebär att beslutet jag tog tidigare om att inte titta ner nu plötsligt inte var giltigt längre. Ofrivilligt måste man titta rakt ner. Då händer det. Allt släpper och man rusar ner i en ohygglig hastighet. Det går inte att andas. Inte förrän man är framme. Jag var riktigt omskakad efteråt, men också lycklig på något sätt.

Vi åker alla rides vi pallar och jag vinner dessutom en 2 kilos chokladkaka och ett "Homer Simpson-mjukisdjur". Osannolik tur. Två lotter, två vinster.

Besöket på Gröna Lund gjordes parallellt med att jag håller på att färdigställa en text om konstgruppen Ride.1, där Stig är medlem tillsammans med Ronny Hansson och Jonas Kjellgren, för Konstperspektivs räkning. (Jag har tidigare skrivit om dem på deras hemsida). De gör rides, som påminner om tivolirides, fast i mindre format.

Upplevelserna på Gröna Lund gav mig helt nya insikter om Ride.1:s verksmhet. Ride.1 handlar mycket om att uppleva med kroppen, att befinna sig mitt i konsten och inte om vad som är det vanliga, att konst behandlas intellektuellt.


En besökare på Frankfurt Kunstverein tidigare i sommar testar Ride 1;4. Stig till höger i bild.

Filmkritikern som tar diskussionen

Det pågår en strid inom filmkritiken! Fast strid kanske är att ta i. Den är hursomhelst intressant på flera sätt. Den skiljer sig mycket från de strider som har pågått inom konstkritiken. Filmkritikern Jonas Holmberg skriver i artikeln "Drar i handbromsen" i Expressen (11/6) om två saker som konstkritikerna aldrig gör: reella texter och verk. När konstkritikerna tassade runt för att inte trampa kollegor på tårna och istället svävande menade att konstkritiken i dag var lite vag, pekar Jonas Holmberg ut kritiker som han argumenterar drar fel slutsatser. Malin Krutmeijer i Helsingborgs Dagblad och Fredrik Strage i Dagens Nyheter ser inte fördelarna med datoriserad bildbehandling i filmen Speed Racer, menar Holmberg.

Det är en klar fördel att föra en offentlig debatt när en kritiker har mod nog att formulera de problem han ser. Det är också en fördel att tala om just Speed Racer eftersom det faktiskt handlar om ett tekniskt framsteg – om man nu ser computer-generated imagery (cgi) som ett framsteg. Det är väl det de tvistar om. I jämförelse med den viktigaste konstdebatten i svenskt mannaminne, den som utlöstes kring utställningen Implosion på Moderna Museet för ungefär 20 år sedan och som ställde modernister mot postmodernister framträder tydliga skillnader. Den debatten, vars mest berömda kombattanter var Ulf Linde och Lars O Ericsson, handlade framförallt om ideologi – om vårt sätt att se på konst – eller om man så vill, om kunskapsteoretiska frågeställningar. För det var knappast så att debatten hade sin grund i några tekniska framsteg. I konsten hade inga nya illusionsmakande apparater introducerats. Nej, debatten handlade om hur vi skulle se på konsten, hur vi skulle förstå den och vad i konsten som var viktig att ta hänsyn till. Originalitet och autencitet var begrepp som över en natt blev gammalmodiga. Och steget från det formella till det konceptuella togs fullt ut. I dag ligger vi kanske någonstans mitt emellan, men det så var det då. Viktigt att komma ihåg dock är att Ericsson faktiskt tog en rad exempel på konstnärer som representerade postmodernismen, bland annat Max Book och Lars Nilsson, om jag inte minns fel.

För bara ett par år sedan debatterades konstkritiken igen. Inte minst på SARTS. Inte heller då fanns det något ”tekniskt framsteg” att prata om. Istället handlade diskussionen om att kritiken var tråkig och till och med meningslös. Ingen tog hänsyn till den och den hade spelat ut sin roll, var det många som menade. Problemet var att ingen pekade på enskilda texter och ännu mindre på texter i relation till konstverk. Inte så konstigt att debatten aldrig fick något genomslag. Inte bara kritiken var vag – också kritiken av kritiken var vag.

Därför är det riktigt skönt att se att Jonas Holmberg tar i ordentligt. Kritiken ska åtminstone försöka hänga med och inte vara skeptiskt konservativ, är hans melodi. Och har förankrar sitt resonemang i en riktig film och ett par texter, inte bara i en allmän känsla om att kritiken är dålig.

Han får svar av Malin Krutmeijer som också tycker att dataspelsinfluenser kan vara bra för film, men att dessa automatiskt gör en bra film. Holmberg svarar direkt, här. Det viktiga här är att debatten tas fullt ut – inte vem som har rätt. Jag ser fram emot att se hur cgi-filmer kommer att tas emot i framtiden - den här debatten har säkerligen bara startat.

Själv har jag ännu inte sett filmen. Men nickade när jag läste serieskaparen och filmregissören Frank Millers senaste bloggpost (20/6) på hemsidan för kommande serietidnings-filmen The Spirit, som Miller har regisserat i Sin City-anda. Läs här.

Originalets dominas över kopian

Jag och Stig Sjölund gick på matinéföreställning och såg The Incredible Hulk. Filmen är helt klart ett steg bort från Ang Lees Norén-freudianska-kammarspel – Hulk från 2003. Jag tillhör de få som faktiskt gillar Ang Lees version, men den nya filmen var ändå klart bättre. Mindre neuroser, mer serietidning, så att säga, även om neuroserna fanns med även i den nya filmen. Utan neuroser ingen Hulk.

Ang Lees Hulk.

Louis Letteriers The Incredible Hulk (utan lila stretchbyxor).

Spoiler alert:
Det var också intressant att se att filmen slog fast den klassiska hierarkin mellan original och kopia. Originalet vinner alltid. Det är nämligen så att en cgi-animerad Hulk klår en lika cgi-animerad Abomination – en varelse som har fått sina krafter från just Hulken. Det vill säga Hulken är originalet och Abomination är kopian. Trots kopians tillsynes större muskelmassa kan den inte rubba originalets inneboende och genom födelserättens överlägsna krafter.

Eklips - bra; Förmedling - sådär

I dag besökte jag Moderna Museet och den nyligen öppnade utställningen Eklips – Konst i en mörk tid. Den hade sina ljuspunkter, trots allt. Magnus af Petersens, curator för utställningen skriver i katalogen:

”Eklips är både ett påstående och en fråga om konsten idag. Om konstnärer under 90-talet var upptagna vid verkligheten, vilket kunde ta sig uttryck i dokumentära strategier eller relationell estetik, så är många idag mer intresserade av spekulationer, av att spegla det obegripliga.”

Han menar att utställningen inte innehåller konst som är omedelbart politisk. Dessutom är det ju konst av det här slaget, som likväl inte är apolitisk, som verkligen gör att besökaren tänker till, undrar vad som egentligen händer omkring oss, som engagerar.

Trots detta finns det ändå en del problem med utställningen. Dessa stavas framförallt tillgänglighet. Eller snarare, brist på tillgänglighet. Det är inte problem som på något sätt gäller för enbart Moderna Museet, men problemet blir desto mer angeläget eftersom museet är statligt finansierat och därför framförallt är till för den konstintresserade allmänheten och inte – bara – den inre klicken. Vore Moderna ett galleri skulle man inte kunna beskylla dem för att inte förmedla kunskap – eller, visst, det skulle man, men galleriet behöver bara rikta sig till köpare och specialistpubliken. Moderna däremot har en stor publik som inkluderar tonåringar och pensionärer.

Vad är det då för kunskap som inte förmedlas. Jo, nu är det så att konst kräver kunskap. Ibland kan det räcka med att se bilden/installationen som den är, men tyvärr räcker sällan mötet mellan subjekt och bild särskilt långt. Något annat måste till – kunskap om verkets ursprungskontext och konstnären intention i allmän mening, inte i detalj. Det här är inte ett tolkningsteoretiskt ställningstagande, utan ett ställningstagande om att detta är läget i konsten i dag. Som det brukar heta, efter konceptkonten, ingen återvändo.

Ellen Gallagher, Coral Cities.

Jag hade tur att få en introduktion av Mark Bengtsson som arbetar som värd på museet. Han berättade med stor inlevelse om Ellen Gallaghers konst och bakgrund. Gallagher deltar med ett flertal verk i utställningen och tack vare introduktionen öppnades ett hav av tolkningsmöjligheter. Gallagher arbetar bland annat med myter kring slavhandelstrafiken från Afrika till Västindien och bildandet av ett svart Atlantis.

Alla har dock inte samma tur som jag, som fick en introduktion. Det hade därför varit en utmärkt idé om utställningsskyltarna hade baserats på för konstnären och betraktaren central kunskap och att skyltarna rakt hade förmedlat detta. Som det är nu är de presentationer som ges i utställningen knapphändiga – och faktiskt – riktigt tråkiga.

Svensk konst i Penzance (!?)

Nog blev det konst på semestern. Ingen mindre än vår egen Peter Geschwind. Hade inte den blekaste om att han ställde ut i England nu. Utställningen Automatic som visades på Färgfabriken sommaren 2006 visas fram till 28 juni på The Exchange i den lilla kuststaden Penzance i södra Cornwall. Det var kanske lika bra att jag såg utställningen. Missade den för två år sedan trots att Färgfabriken ligger några simtag bort. Ganska kul grejer.

---

Ett möte med ett svensk-franskt par som stoppade mig vid frukosten. En kvinna, kanske 55: ”Är det svenska du talar?”.

Hon hade träffat sin fransman när hon var 20 och flyttat till Bretagne. De var i Cornwall för att spela golf. De var båda två upprörda över den engelska maten. ”Vi bor i Bretagne. Det är lika fint där”, säger mannen. ”Hur vågar de?”, följer han sedan upp med och syftar på engelsmännens matlagning. Kvinnan fortsätter: ”Vi är från Frankrike, vad vi ska äta är det enda vi tänker på.”

Frankrike.

Jag var ganska nöjd med äggröra och toast. Kaffet var kanske lite blaskigt. Men det gjorde inte så mycket.
---
Något annat som verkligen gjorde mig glad var läsningen – jag läste alla engelska tidningar jag kom över. Det känns bra att se att stora dagstidningar verkligen bryr sig om kultur – i vid mening. The Independent toppade nyhetsflödet med rubriken: ”WHY I HATE COLDPLAY – Andy Gill on the blandest band in the land”. Andy Gill är musikkritiker och tycker väldigt illa om Coldplay. Det gör nog de flesta kritiker. Men det är få dagstidningar – inte minst i Sverige – som toppar sin tidning med vad en musikkritiker tycker. Gill fick tre sidor, inklusive bilder för att förklara sig. Han lyckades ganska bra.

---
Tillbaka sedan i torsdags. I fredags såg jag Dolly Parton på Stadion. Satt på läktaren. Stora delar av själva planen var också befolkad. En kvinna på planen, i vita linnebyxor, vita skinnmokasiner, rosa pullover och rosa keps gick stundtals runt och manade på läktarpubliken. Hon lyckades riktigt bra. Hon var dessutom underhållande. Hennes man verkade väldigt ointresserad av henne. När hon gick kramade hon "vännerna" omkring sig.

Mer Jean Grey än Fågel Fenix

När Kalle skrev posten SARTS = Fågel Fenix 28 mars förra året hade vi båda tanken om att återigen börja blogga.

Och det gjorde vi. Fast lite mer sporadiskt än vad vi hade hoppats på. Jag har intervjuat Power Ekroth, Lars Vilks, Daniel Birnbaum och Lina Wennersten samt recenserat Annika von Hausswolff på Magasin 3. Det är med andra ord ingen vidare fart på SARTS, eller som man säger SARTS är mer Jean Grey än Fågel Fenix.

Fem texter på ett år gör kanske ingen blogg. Men det har sina orsaker - doktorandstudier och frilansliv.

Nu stundar en liten semester i St Ives, men också där ligger konsten nära till hands då Tate har en fillial i den gamla fiskebyn: Tate St Ives. Där visas under sommaren konst av Adam Chodzko samt grupputställningarna Dawn of a Colony: St Ives 1811–1888 och Modernism in St Ives.

Men om jag ska vara ärlig så handlar vistelsen i Cornwall mer om promenader på klipporna - och på stranden, roliga deckare och något glas vin, än om att specialstudera konsten.

By the way. I dag ska jag sitta som delexaminator på ett c-uppsats-seminarim. Inget märkvärdigt med det förstås. Det är doktorandens vardag. Men just den här uppsatsen refererar till två av mina texter, en intervju samt min magisteruppsats i estetik. Tänk att jag är så mycket akademiker att jag numera används som referenslitteratur! :-)

Intervju med Lina Wennersten

I Stockholm finns tre stora gratistidningar – Metro, .Se och City. Men bara en har en bra konstkritiker. SARTS intervjuar Citys Lina Wennersten:

Rikard Ekholm: Konstkritiken krisar, brukar det heta med jämna mellanrum. Recensioner blir kortare och kortare och de ska skrivas för ”läsaren”. Du håller det kort, du når ut, men det blir inte larvigt. Hur gör du?

Lina Wennersten: Det är väl klart att recensionerna ska skrivas för läsaren, vem ska dem annars skrivas för? Sedan måste man ju fundera lite på vem läsaren är och i City kan det vara nästan vem som helst. Min ambition är att försöka skriva personligt och tillgängligt – man inte ska behöva vara konstnörd för att läsa mina recensioner. Om konstkritiken krisar tror jag inte att det beror på minskad textlängd, utan på ängslighet. Det här med att skriva kort behöver inte vara dåligt, även om det oftast är svårare. Ibland kan begränsningen göra att man får skärpa sig och bestämma sig för en linje. Det går liksom inte att gömma sig bakom ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang när man skriver kort.

RE: Man antar ju att du är utbildad journalist, men med tanke på att dina recensioner avslöjar ditt konstengagemang, misstänker jag att du har läst konstvetenskap eller något dylikt. Är det en slump att just Du skriver om konst i City – vad har du för bakgrund?

LW: Jo, jag är konstvetare i botten, men sedan jag utbildade mig till journalist har jag skrivit om det mesta. Motorsport till exempel. Så gick jag och ruvade på idén att skriva om konst på ett hyggligt lättillgängligt sätt och min chef på City köpte förslaget.

RE: Du är även reporter på City. Är det svårt att fungera som både kritiker och reporter i samma tidning? Du känner inte för att ”tycka till” när du intervjuar en såpaskådis?

LW: Att vara reporter och recensent är ju en väldigt vanlig kombination i dag och det går fint att hålla isär rollerna. Dessutom kan man tycka en del som reporter också, bara i en annan form. Det är ju inte alls förbjudet att färga sina artiklar och ha en personlig ton.

RE: Dina recensioner ligger på ungefär 1500 tecken, vilket ju är riktigt kort. En normalrecension i en dagstidning ligger nog på mellan 2500 och 3500 tecken. Känner du aldrig för att riktigt bre på – att i alla fall klämma ur dig 3000 tecken?

LW: Jo, jag skulle jag gärna skriva toklångt ibland, eller i alla fall lite längre än jag får, men jag jobbar på en tidning som mest läses i tunnelbanan och då kan texterna inte vara så himla långa. Så jag biter ihop. Dessutom tror jag inte att recensionerna nödvändigtvis skulle bli bättre om jag hade ett uppslag att tillgå.

RE: City är mig veterligen den enda tidningen i Sverige som ger betyg till konsten; till exempel CCCC till Toulouse Lautrec på Nationalmuseum. Det känns vågat och samtidigt lite befriande. Hur kommer det sig att du sätter betyg?

LW: Det var en tanke jag hade från början när jag kom på att jag ville försöka recensera konst i Citys format. Jag ville vara tydlig med vad jag tycker och betyg brukar hjälpa mot den där velighetssjukan som kan drabba recensenter. Ska man sätta en siffra måste man bestämma sig för var man står och förklara varför.

RE: Film och skivor, även om det är ”konstfilm”, eller klassisk musik, har sedan länge fått betyg i andra tidningar. Men konst, litteratur och teater får man ju bara inte ge betyg. Varför inte, tror du?

LW: Därför att det går en gammal Berlinmur mellan finkultur och populärkultur och olika regler gäller beroende på vilken sida av muren man jobbar på. Många anser kanske att finkultur är för komplex för att stämplas med något så vulgärt och förenklat som betyg, medan skivor, film och spel tål det. Fast det där håller ju på att förändras. DN kör ju med sin topplista på böcker till exempel, och i City sätter vi betyg på allt vi recenserar, även teaterföreställningar och böcker.

RE: Läser du konstkritik i Dagens Nyheter och Artforum. Vad tycker du?

LW: Ja, men jag kan inte säga något generellt om recensionerna där. Det beror ju på vem som skriver och hur den personens dagsform är.

RE: Ingela Lind på DN, Sveriges enda fast anställda konstkritiker, ska enligt uppgift gå i pension. Kan du tänka dig att ta hennes jobb?

LW: Ja.

RE: Vad har du för projekt i framtiden? Blir det fortsatt journalistik, eller vill du pyssla med konst i någon form?

LW: Jag har inga projekt. Jag fortsätter som journalist så länge som det känns intressant. Om jag tröttnar får jag väl hitta på något annat och i så fall är det nog inte otroligt att det kommer att ha med konst att göra.

Recension: Annika von Hausswolff

Annika von Hausswolff
Ich bin die Ecke aller Räume
Magasin 3

Få nu verksamma svenska konstnärer har blivit så exponerade som Annika von Hausswolff. Bara på Magasin 3 har hon i och med den aktuella retrospektiven deltagit i fyra utställningar sedan 2000. Har man följt konstscenen sedan slutet av 90-talet har man omöjligt kunnat missa hennes nationalromantiska parafraser – fotografier på tillsynes döda kvinnor i naturen, eller bilderna på skjortor vars ärmar och liv är tvångsmässigt hopptvinnad. Har den konstintresserade publiken inte redan sett allt av konstnären – dessutom flera gånger om? Ett stort antal av hennes bilder, flera i ett stort format, kan inte beskrivas som något annat än samtida konsthistoria.

Utställningen är fördelad på två stora rum. Kuratorerna David Neuman och Tessa Praun har satt samman en estetiskt spännande utställning. Det är fascinerande att se hur ett stort antal bilder från slutet av 90-talet fram tills i dag bildar något som kan beskrivas som en installationsliknande helhet. Bildernas sammansättning ger ett slags poetiskt uttryck som speglar den rytm och det seende som Hausswolff representerar. Detta gäller främst för det nedre rummet där utställning rent av sprudlar av liv.

Där är bilderna placerade i två inte helt symmetriska rader. I en slags oordnad ordning. Här finns en samtida klassiker som Mamma och pappa hånglar – en man står bredbent framåtlutad, på hans rygg ligger en kvinna med benen i vädret, de bildar ett X. Och man tar del av fyra Untitled Shirt-foton (skjortorna).

Här visas också flera bilder som står i direkt relation till Cindy Shermans omtalade Untitled film stills. När Sherman tog sig an relativt vardagliga kvinnor, väljer Hausswolff att lyfta fram mer udda kvinnor. Som i bilden där konstnären själv sitter och blundar på en stol i halvt uppknäppt skjorta med bh:n utanpå och med neddragna strumpbyxor. En märklig och tänkvärd bild.

Det går inte att förbigå utställningstiteln Ich bin die Ecke aller Räume (Jag är hörnet i alla rum) som också är titeln på den helt nya installation som visas i det övre rummet. Titeln är hämtad från en textrad hos den tyska rockgruppen Rammstein. Installationen är ett steg bort från hennes tidigare fotobaserade konst och består av en stor rektangulär lådliknande skapelse bestående av glas, trä, isoleringsfiber och tyg. Det ska bli intressant att följa hennes fortsatta arbete och se om den kommer att bli ett avstamp mot något nytt. Titeln, och inte minst verket lockar till en tolkning om att Hausswolff känner ett behov att gå vidare – lämna något bakom sig, börja om på nytt.

Även om det här är en riktigt lyckad utställning finns vissa frågetecken, både kring enskilda konstverk och över hur Magasin 3 väljer att visa dem. Annika von Hausswolff är allmänt hyllad, men det är inte orimligt att nyansera den bilden något. Ta till exempel Det tar så lång tid att dö, som visar en kvinna som med tunga axlar bär på en stor sten medan hon tar sig fram – med ena foten i en hink. Bilden handlar otvivelaktigt om livets vedermödor. En känsla som kan vara viktig att förmedla, men särskilt subversivt eller spännande blir inte hennes existentiella kommentar. Metaforen är övertydlig, det blir mer banalt än insiktsfullt.

Magasin 3 har valt att anlägga ett slags ”arbete pågår-attityd”. Två foton ligger framme i det nedre utställningsrummet på vagnar som används för att transportera konst. Ett stilistiskt grepp, men man kan fråga sig varför de valt just det. En av bilderna är det omöjligt att ta del av.

Som svar på min fråga: Nej, vi har inte sett allt av Annika von Hausswolff. Installationen bjuder på något nytt, men också hängningen, det nya sammanhanget ger hennes bilder nytt liv.

Utställningen pågår till 8 juni

Intervju med Daniel Birnbaum

Daniel Birnbaum har översatt Jacques Derrida, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein.

Han skriver regelbundet i Artforum och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt.

Han är dessutom frilansande curator.

SARTS intervjuar Daniel Birnbaum:
---

Rikard Ekholm: Alla som jag pratar med talar varmt om dig och vill se dig som nästa chef för Moderna Museet. Du har tidigare varit chef för IASPIS, men har länge arbetat i Tyskland. Är du intresserad av att jobba i Sverige igen och då kanske som chef på Moderna?

Daniel Birnbaum: Tack, det var kul att höra. Jag har inga planer på att jobba i Sverige för tillfället, förutom en och annan sak för Magasin 3 där jag är associate curator sedan några år. Men vem vet? Var i Stockholm flera veckor i somras och läste kultursidorna flitigt. Det gjorde mig dock rätt deprimerad. När jag var tjugofem framstod DNs och SvDs kultursidor som något viktigt och en karriär som kritiker i Sverige som något spännande. Hur är det egentligen att arbeta med kultur idag i Sverige när det knappt finns någon intellektuell offentlighet? Jag föreställer mig det som rätt torftigt, men det vet du mer om än jag. Fast det verkar som om andra saker är desto mer vitala. En av mina bästa vänner är chef för tyska Gucci men är erbjuden att jobba för Acne Jeans i Stockholm. Det är tydligen oerhört attraktivt och han funderar på att göra det. Jag antar att mode är en kul grej i Stockholm nu, åtminstone fick detta mig att tro det. Moderna museet? Skrev nyligen en dödsruna om Pontus Hultén för Artforum och påmindes om vilken privilegierad plats Stockholm måste ha varit under 1960-talet. Jag har en alldeles för romantisk syn på Moderna och vet nästan ingenting om museets möjligheter idag för att kunna svara på om det vore något för mig. Har ibland uppmanats att söka liknande jobb, men har alltid dragit mig ur när jag insett att det egentligen mest handlar om fundraising.

RE: Du har doktorerat i filosofi, översatt Heidegger och Wittgenstein, skriver konstkritik, arbetar som curator och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt. Hur hinner du med allt? Finns det ingen risk för att det blir för mycket för att något ska bli riktigt bra?

DB: Jo, säkert. Jag har alltid haft svårt att tacka nej när en konstnär frågat om jag vill skriva något i en katalog, vilket resulterat i många mediokra essäer. Men i stort sätt koncentrerar jag mig nu på Städelschule.

RE: På vilket sätt har det varit bra för dig att vara filosof i din kontakt med konstvärlden och med konstnärer?

DB: Suzanne Pagé rådde mig att alltid ha något annat än samtidskonst i skallen, annars står man inte ut i längden, sa hon. Själv har hon alltid också sysslat med romersk och grekisk kultur vid sidan om museet i Paris. Jag har aldrig slutat att läsa litteratur och filosofi, det är egentligen det jag tycker är roligast.

RE: Du var en av dem som tog över tidskriften KRIS efter att Horace Engdahl & Co slutade. I dag känns den tiden nästan lite mytomspunnen. För att låta lite romantiserande: så levande och så fyllt av möjligheter. Hur var det att driva KRIS i Sverige då – förändrade ni kultursverige och vad känner du när du ser tillbaka på den tiden?

DB: Ja, vad ska jag säga? Jag hade turen att lära känna alla dessa människor när jag var lite över tjugo. Med Anders Olsson, som på den tiden var gift med min syster Anja, översatte jag Novalis och Thomas Bernhard. Med Sven-Olov Wallenstein översatte jag hundratals sidor Heidegger på ett stekhett tak in New York. Varför? Vart ville vi komma med allt detta oavlönade intellektuella arbete? Jämfört med den miljön, som också handlade om konst och dans, ter sig det mesta jag upplevt som instrumentaliserat eller kommersiellt. De här människorna blev mitt egentliga universitet. Faktum är att vi nog hade en idé om att göra den svenska kulturen rikare, eller till och med det svenska språket, vilket inte låter riktigt klokt. Ett land till vars språk Heidegger, Derrida, Lacan och Deleuze inte är översätta, vad är det för slags land? Vill man bo där? Fråga Sven-Olov Wallenstein om detta.

RE: I dag är Derrida och Deleuze allmängods för de allra flesta riktigt engagerade kulturmänniskor. Det går än i dag inte att läsa en tidskriftstext utan en referens till någon av dessa herrar. Släpar Sverige efter nu igen, eller ser det likadant ut internationellt?

DB: Jag är ledsen, men det vet jag ingenting om. Nu har jag inte bott i Sverige på sju år. Miljön kring Södertörn verkar ju ytterst vital och internationell, de bjuder väl in i stort sett alla som det talas om... så vitt jag förstått.

RE: Din bok Chronology om samtidskonst blev något av en hit i konstvärlden. Hur kändes det? Jag såg dig själv tala om den på bokhandeln Konstig i Stockholm. Har du planer på en fortsättning?

DB: Jag jobbar på en liten essä som heter Late Arrivals. Den handlar om upprepningar, ekon, efterbilder och om känslan att komma för sent till festen. Kort och gott om vår tid.

RE: Du skrev konstkritik i Dagens Nyheter. Följer du den svenska kritiken – det har talats om konstkritikens kris – alla klagar; är det så illa som det sägs? Vad ska i så fall göras?

DB: Den svenska situationen är nog lite speciell. Kultursidorna i Tyskland har exempelvis inte förytligats på ett liknande sätt. Men konstkritiken har nog marginaliserats överallt. Ytterst har det säkert med den allt kraftigare kommersialiseringen att göra, och med de offentliga institutionernas försvagning. Detta är ett stort tema och inget jag kan reda ut, men det blir allt tydligare att privata gallerier, mässor och samlare dominerar konstlivet på ett nytt sätt. Vem behöver en kritiker när man kan skaffa sig alla relevanta informationer från en välbetald art advisor? Ja, det är dystert. Men rätt var det är dyker det upp nya problem som får vår nuvarande situation att te sig idyllisk. Vänta du bara, det blir säkert värre med tiden...

RE: Jag hörde från, vad jag skulle kalla en säker källa, att curatorteamet bakom förra Moskvabiennalen fick, trots att alla bedyrade motsatsen, order från hög ort om att göra si och så – eller framförallt gör inte si eller så: stämmer det, eller är det bara ett rykte som vägrar dö?

DB: Hm, säker källa...? Ärligt talat fanns det alla problem man kan tänka sig i Moskva och det hela var en absurditet. Vad som däremot förvånade mig var att ingen intresserade sig för konstens innehåll. Ingen hade kollat vad som visats på videoskärmarna några minuter innan de var installerade (ett värre problem var förstås att vissa skärmar inte blev installerade alls, på grund av kaos). Det visades också verk som jag aldrig någonsin skulle kunna visa på ett museum med tusentals människor i Tyskland, exempelvis små skulpturer som såg precis ut som hemgjorda bomber (jättekul idé tyckte den ryske konstnären, och ingen ingrep). Ryssland är nog precis så korrupt och odemokratiskt som man kan tro. Provokationer mot religiösa grupper väcker också omedelbart avsky och vandaliseras. Men för den typen av plakatkonst intresserar sig ändå inte Hans Ulrich Obrist, Rosa Martinez eller Nicolas Bourriaud. Inte jag heller. Därför fanns det inga ingrepp från officiellt håll som kan ses som censur av vår utställning i Leninmuseet. Om detta talar för eller emot den unga internationella konsten vet jag inte. Det verkliga problemet kanske är att samtidskonst lätt kan bli ett till intet förpliktigande substitut för verkliga politiska initiativ. Titta vi har en ny biennal här i Kina (eller Turkiet, Ryssland, Abu Dhabi, Kuba...), vi är ju helt moderna och demokratiska precis som ni. Dessutom älskar vi att åka till London och skakar gärna hand med Jay Joplin...

RE: Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Av allt att döma förvaltade du din tid som doktorand på ett bra och roligt sätt. Vad kan du rekommendera mig som doktorand att göra – översätta kontinental filosofi?

DB: Gör vad du tycker är kul, eller sadla om och bli börsmäklare.

RE: Vad har du för kommande projekt?

DB: Min nya hobby är att samla utställningskataloger. Jag fick nyligen tag i Andy Warhols första katalog från 1967, året före Modernas utställning. Och idag köpte jag When Attitudes Become Form för knappa 200 Euro. Ett kap!

---
Daniel Birnbaum på LIBRIS, här.

Intervju med Lars Vilks

Han lämnar ingen oberörd. Och har många strängar på sin lyra.
Han är konstnär, filosofie doktor i konstvetenskap, och även diktare, om man ska ta honom på orden.
Men frågan är om han i dag inte är mest omtalad för sin blogg Vilks.net
SARTS intervjuar Lars Vilks:
---

Rikard Ekholm: Du driver en uppmärksammad blogg. Från och till blir det ganska stor debatt och några ibland återkommande kommentatorer försöker liksom sätta dit dig. Blir det inte påfrestande?

Lars Vilks: Nej, jag lider inte. Jag har märkt att till synes irriterande frågor kan innehålla mer än man först tror. Det ger mig tillfälle att diskutera konst och konstbegrepp in i minsta detaljer. Dessutom menar jag att den som skriver om konst bör vara beredd att svara. I den svenska konstkritiken har vi annars en enda lång monolog.

RE: Om man backar bandet lite. Kan du berätta om din "karriär" som både praktiserande konstnär och konstteoretiker (fil. dr i konsthistoria Lund)? Du är målare i grunden. Vad hände?

LV: Jag fick en lidnersk knäpp någon gång vid mitten av 70-talet och började intressera mig för konceptkonst och teori. Det var mycket naivitet inblandat vid den tiden. I alla avseende kan man säga att jag gick den långa vägen, praktiserade mig fram på alla plan. Strängt taget är det ingen bra idé att samtidigt försöka vara konstnär och konstteoretiker. Det är visserligen inte ovanligt att dessa båda sfärer finns hos rätt många men nästan alltid är den ena starkare än den andra. Jag vill nog mena att jag lyckats med föresatsen att vara båda lika mycket.

RE: De flesta som följer dig via bloggen eller läser om dig har nog en ganska samstämmig känsla för hur du är. Men du är sällan, eller aldrig, privat. Kanske har jag fel. Vill du berätta lite om din bakgrund. Vem är Lars Vilks förutom konstnären/teoretikern? Följer du till exempel Henrik Larsson i Helsingborgs FF?

LV: Min gode Rikard, Helsingborgs FF existerar inte, det heter HIF. Jodå, jag är intresserad av fotboll och spelar regelbundet. Även i denna idrott gjorde jag en egendomlig och sen karriär i 30-årsåldern. Bra blev jag aldrig, men envis. Jag har inget emot att vara privat, men jag kan inte riktigt tro på att någon är intresserad av det. Skulle det komma fram krav är jag inte obenägen att ge mig på lite privata synpunkter. Men i konstdiskussioner är sådant marginellt. För övrigt är min bakgrund rätt väl känd efter otaliga tidningsartiklar och intervjuer.

RE: Förlåt. Givetvis ska det vara HIF. Det slår mig att ditt intresse för konst slår mer åt det konstfilosofiska hållet, inte sällan med konstsociologiska drag, mer än mot det traditionellt konstvetenskapliga. Varför har det blivit så?

LV: Konsten i sig är en krympande mängd. Det handlar mest om spelet kring konsten, om positioneringar och nätverk, om diskursbildning och meningsskapande. Som jag ser det. Men förstå att det inte gör konsten sämre eller mindre intressant.

RE: I de texter du presenterar är du ofta balanserat saklig, kan man kanske säga; du har en tendens att irritera, verkar det som. Jag har nog aldrig sett dig uttrycka dig i affekt - jo kanske en gång. Du satt i en panel på Moderna Museet, (2003) och Lars O Ericsson avbröt ert samtal (vilka ni nu var) och menade att ni talade om allt möjligt men inte om det som var saken (vad det nu var). Då kändes det som att du reagerade lite utanför saken och svarade något i stil med att: "tänk om det fanns dom i konsten som kunde visa rött kort när saker inte passar längre". Kommer du ihåg? Men varför alltid så kylig och nästan distanserat balanserad? Du är verkligen den totala motsatsen till en medialt anpassad debattör.

LV: Jag har lärt mig en del genom åren. Inte minst genom de långa drabbningarna med myndigheter och kontakten med medierna. Den som inte kan hålla sig kommer i affekten att göra det obligatoriska feldraget, att inte skilja på sak och personlig upplevelse. Jag har kommit fram till att vad jag upplever är bara en av många möjliga upplevelser och bör inte omsättas i något generellt utspel. För mig är det viktigt att känna min affekt och inse att det är dags att omdisponera mig till ett övervägande.

Jag minns något om Lars O. Han är för övrigt ett bra exempel på en som är känslomässigt betingad. Kanske blev jag något irriterad över hans påstridighet att hålla sig till det givna ämnet, det handlade om genus. Men jag minns inte att jag skulle ha reagerat på något överdrivet sätt. Jag brukar som sagt avhålla mig från sådant. Däremot är jag alltid benägen att kasta fram en rapp kommentar.

RE: Det är ju alltid snack om konstkritiken. Ingen verkar nöjd. Du kritiserar ofta kritiker på Vilks.net. Jag själv har vid tre tillfällen omnämnts (en tumme upp, två ner). Varför är det överhuvudtaget viktigt att diskutera konstkritik? Är den inte bara en journalistisk genre som riktar sig gentemot respektive publikations läsare? Vad är det som berör så mycket med kritiken, tror du? Är det någon övergripande förändring kritiken ska genomgå för att bli bättre?

LV: Det blir mest tumme ner, eftersom nertummen har större nyhetsvärde än upptummen. Men konstkritiken är inte oviktig. Där kommer meningsskapandet, där kan man avläsa hur skribenterna uppfattar konstnärlig kvalitet och trender. Och i motsats till utställningstexter är konstkritiken friare, den behöver inte vara vänlig. Vad vi har fått inom konstkritiken är många kritiker som skriver. Inte som förr några få som ständigt gör sin stämma hörd och som därför hade en långt större maktposition än vad som gäller idag.

Vad jag skulle önska mig av konstkritiken är lite mer självkritik. Många skribenter formulerar sig med återkommande modefraser och fasta epitet. Sedan har vi detta med att man sällan anger vilken nivå man skriver på. Konstlivet i Stockholm (det är ju där man är) är som bekant blandat och någon större sorteringsvilja är svår att urskilja. Jag tänker mig att en kritiker med fördel skulle kunna axla rollen av att representera konstvärlden: Vad är det som gäller? Först därefter skulle kritikern själv redovisa sina privata ståndpunkter. För det måste vara svårt att skriva i Stockholm enär alla är insyltade med alla.

RE: Din stil är rapp och stilsäker. Har inga tidningar kontaktat dig för att skriva kommentarer/krönikor eller recensioner?

LV: Något har kommit i den vägen. Men i första hand är jag eftertraktad som föreläsare och talare i alla möjliga sammanhang. Jag höll en sådär 60-70 föredrag i fjor. Och tack för betyget.

RE: Du och curatorn Martin Schibli verkar ha en tät relation. Ni påminner om varande, till och med utseendemässigt. Hur fann ni varandra?

LV: Egentligen är det självklart. Jag lade märke till att det fanns en gallerist i Helsingborg som i sitt galleri (som visade sig vara belägen i hans lägenhet) hade samtidskonst av allra bästa internationella snitt. Här ute i landsorten är sådant synnerligen ovanligt. Först trodde jag att det var en kommersiell fixare men insåg snart att det rörde sig om något helt annat. Martin Schibli behärskar dessutom områden som jag är sämre på. Som gammal civilekonom följer han allt som handlar om ekonomi, konstmässor och galleriernas arbetssätt.

RE: Vad har du för kommande projekt; publikationer, konst?

LV: Jag har tänkt mig att i år skriva en bok om den institutionella konstteorin och det blir nog gjort även om jag har fullt upp just nu. Det har varit en hel del att ta hand om under våren. För några veckor sedan presenterade jag mina projekt i Madrid, jag har precis byggt en kyrka i Surahammar och deltar med Muhammedteckningar på en utställning i Norge. Dagligen måste jag sköta administrationen av Ladonia, en verksamhet som är större än vad kanske är allmänt känt. Om ett par veckor skall det byggas en verkligt stor rondellhund i Trelleborg. Så har jag ett projekt som alltid pågår, den stora kartläggningen av samtidskonsten. Jag har bestämt mig för att inte lämna någon sten ovänd i den hanteringen. Det som jag tänker mig skall kunna skönjas är svaret på frågan: Vad är det som pågår? Det kan tyckas som en omöjlig uppgift, men, som jag brukar säga, svåra problem har oftast en mycket enkel lösning.

Intervju med Power Ekroth

Power Ekroth, en av vår konstvärlds profiler - men vem är hon?
Power har mycket att säga: läs noga.
---

Rikard Ekholm: Power, du är en känd okändis. Allmänt konstintresserade är nog inte så säkra på vem du är. Men för alla som sysslar med konst är du lika igenkänd som vem som helst. Men varför blev det egentligen konst i första läget?

Power Ekroth: Jag har alltid fascinerats av den konstiga inmutning som är konstens. Jag tyckte det var obegripligt att man kunde betala miljonbelopp för en liten olja på duk alltmedan man dör av hungersnöd och vattenbrist i andra delar av världen -- intresset handlade alltså om moraliska värderingar men också om estetiska värden: hur fan var det liksom möjligt att någon värdesatte ett objekt så mycket? Jag valde mellan filosofi och konst på universitetet och det blev bägge. Konstteori blev "min grej" eftersom det på ett sådant ypperligt sätt kombinerade filosofi och konst. När jag förstått värdet av konst och tragglat mig igenom konsthistorien och lärt mig hur konst är på något vis spjutspetsen av en kulturs uttryck blev jag snopen och besviken när konstvetenskapen stannade på 1950/1960-talen. Mina professorer hänvisade mig till konsttidskrifterna för att få reda på vad som händer idag i den samtida konsten och sen blev jag väl lite besatt och ville vara med och påverka min egen samtid genom att kunna "pusha" och förmedla de konstnärer som jag själv tyckte var roliga och som i mitt tycke arbetade med, för att låta lite pretto, förkroppsliga samtidens filosofi. Vad som från början var en förundran blev till en passion och en vilja att påverka, om än marginellt, helt enkelt.

RE: Du sitter i redaktionen för jättekulturella SITE Magazine, men skriver inte så ofta i den. SITE är tung, du är liksom både tung och lätt - hur går det ihop?

PE: Vad BRA att mina texter uppfattas så!! Det gör mig glad. Um... Vi är ganska många i SITE-redaktionen och vi skriver inte alltid själva i numren. I det att vara redaktör innebär (tycker i alla fall jag) ett stort ansvar att plocka fram andra skribenter, att hitta texter som är spännande och intressanta, och inte nödvändigtvis att göra sin egen röst hörd jämt och ständigt. SITE är ett forum som vi skapade för att vi ville ha kul och för att vi ville hitta texter som vi själva ville läsa och göra hörda. Och för att skapa en motpol till de mer "glossiga" magasinen med mest bilder och inte så mycket innehåll - plus att föra en diskussion som inte existerar på de stora (Svenska) dagstidningarnas kultursidor idag. För min egen del har jag försökt att sträva efter att även inbegripa lite mera "lätt" innehåll som kompletterar det tunga i SITE, och när jag skriver i mer "lätta" medier söka göra dem lite mer "tunga". Rent krasst handlar det ju också om tid, engagemang och pengar eftersom ingen av oss får ju betalt för det vi gör, varje nummer gör oss lite mer fattiga och jag har en hyra att betala varje månad. Jag tycker att det är viktigt att skriva för olika sorters läsare, att försöka göra abstrakta saker begripliga men att undvika en didaktisk ton eller att ständigt referera till de där gamla gubbarna man inte kommer undan att ha läst om man är intresserad av inom det här området. Det handlar väl om kanske att försöka hitta en självständig röst också och jag gillar att hoppa mellan alla de olika konstvärldar som dväljs inom det konstiga begreppet "konstvärlden" och det återspeglas väl i det jag skriver. Men det klart - vissa medium "lättifierar" ju ens texter i redigeringen. I vissa tidningar kan man inte skriva långa meningar eller använda "svåra ord" som "reflektion". Det kan jag tycka är trist eftersom man sänker läsarens (och skribentens) ribba. Därför känns det tryggt och trevligt att kunna ha ett medium som SITE att kunna skriva lite mer "reflekterat" också.

RE: I dag spottar skolorna ut curatorer. Du tillhör den första kullen som gick ut från Konstfack. Vad håller skolorna på med i dag när de sänder ut entusiastiska konstkännare - är det bra, och vart hamnar alla?

PE: Jag har alltid tyckt att det har varit skitbra! Ju fler curatorer desto större mångfald och möjligheter för nya utställniningar och spännande konst att se dagens ljus. Med det sagt så vill jag även påpeka att det gått inflation i både begreppet "curator" och utbildningar. Det finns lika många sätt att verka som curator som det finns curatorer och det finns en enorm spänst inom yrket. Man kan vara (och blir oftast) allt från fundraiser, marknadsförare till ljussättare och väggbyggare. Det är ju just det som är så vansinnigt roligt - att man ständigt blir utmanad inom yrket! När den första curatorutbildningen startade här rasade en debatt på DNs kultursidor som var helt åt h-vete konstig, där få hade koll på vad en curator gjorde och varför - och dessutom fanns missuppfattningen att det var något nytt. Så länge det har funnits konstutställningar har det funnits curatorer, dvs någon som satt samman utställningen (konstnären själv eller någon annan). Med utbildningen uppstod en förhoppning om att man äntligen skulle kunna ta yrket mer på allvar och man förstod att det faktiskt betyder något vad en curator gör - att man kan vara okänslig eller känslig som curator, att man kan påverka hur man ser på ett visst verk för resten av dess levnadstid. Det fanns också en förhoppning om att samhället i stort skulle kunna göra det lättare för de som examinerats från en "riktig utbildning", att på något vis göra infrastrukturen enklare för curatorer som frilansar. Tyvärr väntar vi fortfarande på detta, mer och mer otåligt. Det var bland annat därför några av oss startade en förening för curatorer, FOCS (Föreningen Organiserade Curatorer i Sverige), för att försöka snabba på denna process. Som det är nu är det i princip omöjligt att frilansa som curator i Sverige trots att institutionerna omkring i landet dukar under av ökad administration och lätt borde ta till sig frilansande arbetskraft. Universitetets utbildning riktar mer in sig på "kulturproducenter" i stort och inte nödvändigtvis på "curatorrollen" som också var något av ett modeord för några år sedan. På universitetets utbildning förväntas utfallet bli att man hamnar på Etnografiska Museet lika gärna som på Magasin 3. Curatorutbildningen på Konstfack har också förändrats flertalet gånger sedan jag gick där och var "försökskanin" och fungerar just nu idag mer som ett residency för internationella frilansande curatorer som redan påbörjat sina karriärer.

RE: Utveckla lite om FOCS, varför är det så viktigt att curatorerna förenas och strider tillsammans?

PE: Det finns två huvudskäl. Det ena är att det är ett fruktansvärt ensamt yrke. Man är oerhört pressad i sin position gentemot besökare, konstnärer, tekniker, budgeten, ens chefer, (ofta) politiker, sponsorer, deadlines, media och inte minst ens egna arbetskamrater. Man har huvudansvar utan att vara chef. Ofta finner man på "hemmagjorda" lösningar på konstiga problem och det är viktigt att kunna dela med sig av erfarenheter, kunskap och att kunna motivera varandra att fortsätta trots sinnessjuka arbetsförhållanden. Den andra handlar om vår förskräckliga arbetssituation där man i princip arbetar isolerad och oftast utan en tillfredställande budget. Det är viktigt att kunna skapa ett forum för utbyten av kontakter och kanske också resurser. Kan man öppna upp för dialog mellan curatorer inom landet och kanske skapa välbehövliga synergieffekter. Det andra huvudskälet handlar om att något måste förändras i de frilansande curatorers situation. Som det ser ut idag har svenska curatorer ingen möjlighet att själva söka stipendier, utlandsvistelser för research eller projektbidrag. Den enda möjlighet vi har idag är att gå via Konstnärsnämnden, och då gå via konstnärer som får söka pengar åt oss och därmed konkurrera med sina egna projektmedel. Det är sinnessjukt. I Norge kan curatorer söka projektstipendier och residencys i Berlin, Istanbul och New York via OCA, en organisation som är uppbyggd efter Iaspis' struktur på ett senare stadium. Jag som frilansande curator i Sverige är helt bakbunden i förhållande och måste förlita mig på mer eller mindre välvilliga institutioner som själva sliter med en tunn plånbok och egentligen redan har en fast curator. En frilansande curator arbetar på ungefär lika villkor (kanske till och med lite hårdare) än en konstnär men kan varken söka stipendier eller sälja några verk. Vi arbetar utanför den kommersiella konstvärlden och är i högsta grad medskapare till en aktiv och levande konstvärld men måste förlita oss på institutioners intresse och privata medel (som ännu inte uppmuntras genom skattelättnader). I Sverige finns i princip inget sådant intresse från institutionernas sida. Sveriges konstliv hade inte sett ut som det gör idag utan färgstarka föregångare inom yrket såsom Maria Lind eller Daniel Birnbaum. De hade inte heller tillgång till stipendier när de startade men skrev i dagspressen och arbetade som doktorander. Nu har vi en yrkeskår som inte har möjlighet att doktorera eller har andra egentliga möjligheter att arbeta på det här viset. Det är en helt absurd situation som vi måste försöka ändra på.

RE: Några av dina klasskamrater Marianne Hultman och Pia Kristoffersson har heltidsjobb. Är det frivilligt du reser runt och frilansar, eller nödvändigt ont?

PE: Haha, nej jag är bara sjuk i huvudet. (Marianne gick förresten i kullen efter mig på Konstfack) Ok, så här - jag har alltid velat frilansa eftersom jag är så himla envis och vill ha saker på "mitt" sätt. När jag slutade på Konstfack tänkte jag "OK, nu gör jag några hundår och jobbar frilans gratis för att sen ta ett institutionsjobb under ett par år för att sedan fortsätta frilansa". De där "hundåren" tog liksom aldrig slut av olika anledningar, men numera vägrar jag att göra utställningar gratis (vilket också resulterar i att jag gör färre och färre utställningar tyvärr). Jag tänker inte sitta med 95% administration och i princip inget utrymme att arbeta med konsten på en institution även om jag är i galet behov av en månadslön snart. Det är ju till syvende och sist för konstens skull jag arbetar. Jag arbetar mer än gladeligen 80% med administration, det är jag duktig på, sålänge jag får utrymme att arbeta tillsammans med konstnärerna och skapa möjligheterna för att de ska få frid och ro för sin konstnärliga process. När jag började jobba såg konstscenen i Stockholm lite annorlunda ut också, det var inte lika lågt i tak som nu och det fanns en vilja och en flexibilitet i det som gjordes i stan som skapade en bra energi. När Maria Lind och David Elliott styrde och ställde på Moderna tillsammans fanns det en inneboende dynamik och friktion vilket gav ett spännande resultat. Nu är det mer strömlinjeformat och därmed ganska tråkigt. Samma sak på Iaspis, när Daniel Birnbaum var där kändes det som om inget var omöjligt och en skruttig budget var småsaker som inte gjorde något om bara viljan och lusten fanns där - alla var inbjudna att delta, även de som tyckte precis tvärtemot, vilket skapade enorma möjligheter, och det var plötsligt lockande att komma till Stockholm för att få vara med när det händer, där det händer. Kanske är det bara jag som blivit gammal, gnällig och bitter men någonstans djupt därinne bakom all cynism finns ett litet romantiskt hjärta som bultar för det omöjliga... Å herregud så patetisk jag låter! Men jag menar det... Jag tror att det snart med nödvändighet måste bli lite högre i tak i den här stan igen, jag menar, nu har vi en enorm mängd med bra institutioner och schyssta gallerier som visar bra samtidskonst. Snart måste vi börja göra utställningar för en publik som inte med nödvändighet förväntas vara från Stockholm utan även från Härnösand, Shanghai, Murmansk, Brooklyn och Grenoble också. Det måste bli roligt med konst igen snart efter en tråk-våg med relationell estetik i det urvattnade fältet och "gränsöverskridande" konst som handlar om ett eget koketterande i en liten klick vänner. Det måste också med nödvändighet ske något med det som Nittve i en intervju för lite sedan kallade "tradition" att man sitter i varandras styrelser för "publikens skull". Det måste snart ske lite influx i de där styrelserna för Sveriges institutioner av folk med andra kontakter, erfarenheter och åsikter. Som det är nu har man återanvänt samma åsikter och telefonnummer in absurdum och det stinker sötsliskig, inställsam och reciprok incest lite här och var. Det kommer att ske något snart, det är jag alldeles säker på. Då blir det kul igen och saker och ting blir möjliga - bara man har lite vilja, energi och entusiasm. Men det finns också en stor risk att jag hinner emigrera till Abu Dhabi innan dess.Och relaterat till detta menar jag också att om man ska känna någon sorts självrespekt som curator eller kritiker måste man med all nödvändighet titta på mycket konst och försöka följa med på vad som sker även på andra platser än Stockholm, Sverige. Det händer sällan att man ser en kritiker recensera något som gjorts i Sundsvall i dagens tidskrifter och dagstidningar. Och våra grannländer kunde lika gärna gått under, vem fan skrev om något som hände i Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors senast i DN liksom? I Oslo just nu finns en enormt livaktig scen med en fantastisk mängd superspännande konstnärer som aldrig kommer att ställa ut i Stockholm eller Malmö. Sjukt! Och sen ska vi inte tala om hur få som faktiskt tar sig tid och råd att åka på biennaler eller utställningar i Paris, London eller ens New York. Det finns en liten grupp som gör det, och det finns framför allt konstnärer som gör detta och som inspireras av andra platser och verk som ligger utanför de hemmavarande kritikernas och curatorernas referensramar och konstnärerna kanske därför inte blir förstådda eller missuppfattade eller liknande. Som frilansande har jag måhända inte pengar men jag har en flexibel tid där jag kan myrjobba under en period i min skrivarlya och sen resa till spännande platser där det händer spännande grejer såsom Dubais första konstmässa eller Lothar Hempels hitintills största utställning i Grenoble och samtidig utöka mina egna referensramar och bli kvitt några fördomar.

RE: Du är kritiker och curator, är det en bra kombination? Ska man inte välja sida?

PE: Jo. Det tycker jag - att man ska välja alltså. Jag är utbildad curator och det är den sidan jag valt egentligen. Tyvärr blir man inte fet som frilansande curator, och det blir man inte som kritiker heller. Som curator skriver man om konst och ibland kan det vara hårfint att se om man är "curator" i en text eller "kritiker". Det är lite olika "kappor" man tar på sig i de olika rollerna. Som nämnt tidigare finns det dock en tradition bland curatorer att också "dobbla" lite med kritikeryrket. Det är så många skapat sig en röst, ett namn och en färg så att säga innan de tillåtits att komma in som curator. Det var så man "blev" curator innan utbildningen fanns. Jag har valet att söka jobb på Konsum (vilket jag iof inte har något emot) eller försöka stanna kvar i konstvärlden och alltmedan jag håller mig kvar både skärpa min ton och mina tankar genom att också arbeta som kritiker. Det var också lite roligt de första gångerna att se sitt eget namn i de där tidskrifterna som för mig en gång i tiden var "magiska" såsom Frieze eller Artforum... Det är både löjligt och kokett, jag vet, men alla har väl något fåfängt i sig och hos mig yttrade det sig bland annat på det här sättet. Det är ju också smickrande att folk vill ha ens texter! Nu, när jag är van vid att lönen för ett "pick" på Artforums hemsida är 35$ (nä, jag har aldrig sett skymten av det) har väl charmen falnat vad gäller just de där magasinen, men eftersom de läses av så många innebär det en chans att faktiskt påverka, och det gör jag mer än gärna. Varje månad är jag beredd att ge upp både curatorskapet och kritikerskapet eftersom det är sjukt dåligt betalt men sen dyker den där förbannade passionen upp igen. Jag önskar jag kunde bli börsmäklare eller så vid sidan av.

RE: Berätta om två stora konsthändelser som riktigt drabbat dig?

PE: Det måste bli Børre Sæthres utställning "My Private Sky" 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning "Simply Botiful" som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London. De är bägge helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen "verklighet" efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.

RE: Nämn en ung konstnär som vi inte riktigt känner igen, men som du tror på?

PE: Åh, vad man än svarar på en sån fråga blir det fel! Dvs, det känns väldigt "fingret i luften" och skitnödigt typ "jag är så trendig och het som känner till heta konstnärer innan någon annan gör det" om jag skulle nämna något/några namn, och nämner jag inga namn så blir man slingrig och lite pretto och kanske lite feg. Sen så finns det så många nivåer på frågan - "tror på" som i "konstens försvarare" eller som "nyskapare" eller som kommersiellt framgångsrik eller någon som man inte känner igen i Sverige ännu, eller någon som inte fått sin första galleriutställning än?? Det finns en oändlig mängd fantastiska konstnärer som förtjänar ära och berömmelse som ännu inte fått det som kanske inte kan kategoriseras som unga längre. Jag måste fega ur av politiska skäl och passa på den frågan tyvärr.

RE: Vad har du för kommande utställningsprojekt?

PE: Jag ska få göra ett superroligt projekt på spännande nya spejset 0047 i Oslo! Utställningen ska heta "BALLS" och jag ska välja bara manliga konstnärer. Vid en första anblick är det väldigt politiskt inkorrekt (och därmed fantastiskt kul) men förhoppningsvis kan jag förmedla glimten i ögonvrån och folk kommer att fatta att det i själva verket kanske är fröken Ekroth som "got the biggest balls of them all", hehe. Närå, det kommer att bli världens bästa utställning om allt rullar på som det ska, med helt sjukt bra konstnärer och verk...

Okej då kör vi

Det är alltså dags att blogga igen, även om jag i praktiken aldrig slutade. Jag har då och då gjort inlägg på KonstClip och fortsatte givetvis att läsa andra bloggar, som Vilks.net, Vassaggen och Isobelsverkstad, och jo jag tillhör alla de som läser Viggo Cavlings Resumé blogg. Länk överflödig.

Nu kommer det att handla om oss själva om allt möjligt vi tar del av och gör.

Alla kan titta in bäst de vill och ta del av vad vi skriver. Däremot kan bloggen enbart kommenteras av de som är inloggade på blogger. Dessutom kan "alias" bloggare, hur begåvade de än tycker sig vara lägga sina kommentarer på sina egna bloggar. Kalle och jag skriver under våra riktiga namn. Om något behöver sägas ska de sägas öppet och med riktigt namn. Det är dealen för fortsatt bloggande.

Förövrigt känns det mycket trevlig att vara tillbaka igen på SARTS!

SARTS = Fågel Fenix

SARTS kommer kanske att återuppstå men den här gången som ett rent narcissistiskt projekt från Rikard och mig där vi delar med oss av vardagliga betraktelser.

Fortsättning följer...