Publicera själv - inga mellankostnader

The Private Eye av Brian K. Vaughan och Marcos Martin.

Att skriva artiklar för nättidskrifter är numera helt normaliserat. Fördelen är att tryckkostnaden försvinner. Vissa (ganska många) säger att tidningar i framtiden enbart kommer att finnas på nätet.

I serievärlden har internetbaserade serier funnits ett tag. Men något riktigt genombrott har det inte blivit på bred front. Travis Charest, kanske världens bäste serietecknare alla kategorier, har sedan länge på nätet erbjudit små seriestrippar som tillsammans bildar en sammanhängande serie - Spacegirl. Den har även (i efterhand) kommit i en limiterad pappersutgåva och fick då mycket mer uppmärksamhet än när den gavs ut på nätet.

Kanske kommer genombrottet nu när de två mästarna, författaren Brian K. Vaughan och tecknaren Marcos Martin ger ut The Private Eye enbart på nätet (än så länge). Läsaren betalar in ett valfritt belopp genom paypal och man laddar ned serien som t ex en pdf. Man kan betala noll eller hur mycket man vill. Själv betalade jag 2 dollar, dvs cirka 13 kronor. Det rekommenderade priset är 0.99 dollar. Anledningen till det låga priset är naturligtvis att tryckkostnaden är eliminerad. Och inget förlag tar någon kostnad, inga redaktörer, bara seriens skapare själva och tekniken kostar.

Paradoxalt nog handlar The Private Eye om en framtid där internet inte längre används...

Den rekommenderas varmt. Du betalar och laddar ned den HÄR. Del 1 av flera kommande nummer.

Eller så kan du vänta tills serien kommer inbunden. För det är jag helt säker på att den kommer att göra. Återkommer om det -- om ett år eller så när jag vet.

Chez Betty några omdömen

Chez Betty. Den lilla restaurangen på Roslagsgatan i Stockholm. Stockholms nya älskling. Profilen är kvarterskrogen. Men hur är maten egentligen en onsdag klockan halv nio?

Restaurangen vann Gulddraken 2012.

Maten som åts av två personer:

Fisksoppa – som å ena sidan huvudrätt och å andra sidan förrätt.

Chevre och honung – förrätt.

Oxfilé från Hälsingland – huvudrätt.

Chokladtårta och Citronsorbet – efterrätt.

Husets röda, Côte du Rhône.

En enkel samt en dubbel espresso.

Bröd.

Många täta bord. Intim god stämning.

Kyparen rabblar menyn vid bordet på franskt manér. Men till skillnad från i Frankrike så följer inget samtal mellan kyparen och vi som ska beställa. Han hastar istället iväg. Hade vi inte då hellre kunnat läsa menyn på egen hand? Tid för frågor och funderingar fanns inte. Kyparen återkommer senare för att ta beställningen. Är ni redo?

Inget vegetariskt eller någon ren fiskrätt på menyn – förutom en fisksoppa till förrätt. Den kunde man uppgradera till en huvudrätt. Mer än godkänd som förrätt och huvudrätt, men fiskbitarna lyste med sin frånvaro. Mixat? Kanske. Eller ren buljongbaserad soppa? Oklart. Föredrar fiskbitar. Mixad köttsoppa skulle, som jämförelse, inte låta sig smaka.

Oxfilén. Kvällens besvikelse. Alltför salt. Visst ska där finnas sälta. Men den ska inte ligga på baconnivå. Sauce bearnaise bra, och smakrik pommes frites, samt godkänd ratatouille. Men oxfilén i sig, nja.

Efterrätt. Utsökt sorbet och mycket god chokladtårta med Valrhonabas och crème fraîche. Dessa skulle de kunna bygga en hel verksamhet kring.

Vinet. Mmm.

Brödet. Alldeles bra. Och med smör inknutet i en liten korv. Lite underligt, men fint.

Espresso. Mycket bra.

Helhetsintrycket är gott. Kyparen trevlig och okomplicerad, även om uppläsningen av menyn faller på sin icke-funktion. Kyparens närvaro är endast intressant om den leder till något slags samtal. Här talar kyparen till oss, men inte med oss.

Maten var i stort rätt bra, men fisksoppan som huvudrätt var kanske något tunn och oxfilén alltför salt. Det är faktiskt inte helt bra. Efterrätterna lyfter allt – vilket innebär att rekommendationen är: gå dit, beställ en efterrätt och njut.

Star Wars - Star Trek i UNT

HÄR skriver jag om Star Wars och Star Trek - och om hur de genomsyrar det amerikanska samhället hela vägen till Vita huset.

En artikel på samma tema på Spinoff finns HÄR.

Här visar Obama att han är ett Star Trek-fan - tillsammans med Nichelle Nichols från Star Trek: The Original Series.

Säljer som smör ... typ

Trots att det är nästan ett år sedan jag disputerade har två nyligen har hört av sig och undrat om det går att köpa min avhandlingen i Estetik med titeln Identical, But Still Different: On Artistic Appropriation In Visual Art, framlagd vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Det går naturligtvis alldeles utmärkt. Den kostar 25 Euro eller 250 kronor.
Klart det är roligt när någon vill läsa.

Några anspråkslösa inhopp

Det blir några korta inhopp på Västerviks-Tidningen. Känns mycket roligt. Och kanske kan det vara bra med ett kort avbrott i det akademiska artikelskrivandet.

Hilma af Klint till Venedigbiennalen

Moderna Museet meddelar i dag att Hilma af Klint kommer att ställas ut i huvudutställningen på sommarens Venedigbiennal. Det hela kommer sig ur ett samarbete mellan biennalen och museet.

Biennalens curator, Massimiliano Gionis säger i ett pressmedelande:
– Årets biennal väcker frågor om hur drömmar och visioner tillverkas och gestaltas: kort sagt är det en utställning om den osynliga världen och fantasin. I det sammanhanget kommer Hilma af Klints verk att framstå som helt centralt när vi börjar undersöka alla de sätt som bilder har använts för att organisera kunskap och forma vår upplevelse av världen.

Daniel Birnbaum säger:
– Hilma af Klints tid är nu. Det är idag hon möter en stor publik och det är i vår samtid unga konstnärer finner inspiration i hennes vision.

Men vilka är då de unga konstnärerna Birnbaum tänker på?
I en nyproducerad bok The Legacy of Hilma af Klint: Nine Contemporary Responses kommer konstnärerna Cecilia Edefalk, Karl Holmqvist, Eva Löfdahl, Helen Mirra, Rebecca Quaytman, Amy Sillman, Fredrik Söderberg, Sophie Tottie och Christine Ödlund att presentera kommentarer i bild och tex.

Men "unga"? Yngst av dem är väl Söderberg som är, eller ska fylla 41. Knappast gammal som gatan, men ung? Näe. Många av de andra närmar sig 50 om de inte redan passerat.

Vad hände med 25 till 30-åriga konstnärer, och finner de verkligen inspiration hos af Klint. Det verkar väl inte så.

Hilma af Klint, Duvan, nr 2, 1915.

Återbruk av 100 Bullets

100 Bullets av Brian Azzarello och Eduard Risso ges ut med långa mellanrum i fantastiskt snygga hårdpärmsutgåvor 100 Bullets The Deluxe Edition (Vertigo). Det handlar om 350 sidor åt gången och än så länge har tre volymer getts ut. Utgivningen landar nog gissningsvis på sex volymer och blir kanske klar om ett par år. Jag väntar tålmodigt på volym fyra som kommer i slutet av april.

I går lanserades utgivningsplanen för DC Comics där Vertigo ingår och som alltså ger ut 100 Bullets både förr i enstaka lösnummer och nu i inbundna utgåvor. Till min förvåning kommer nu Azzarello och Risso att göra en fortsättning på originalserien som ursprungligen gavs ut mellan 1999 och 2009 i sammanlagt 100 nummer. Fortsättningsserien som komer i juni heter 100 Bullets: Brother Lono och handlar framförallt om en av originalseriens huvudkaraktärer, den galna och tillsynes okrossbara lönnmördaren Lono. Och ja, han är åtminstone teoretiskt sett värd en serie i sig av den anledningen att hans karaktär är oerhört spännande att följa. Om denna nya miniserie är något att ha återstår naturligtvis att se.

Här finns det två skolor. Det ena är väldigt mån om att göra ett avslut. När originalserien är klar då ska minsann inget ytterligare göras av varken originalteamet eller någon annan. Garth Ennis tillhör den skolan, vilket han visat med serier som Preacher (Vertigo) och The Boys (Wildstorm/Dynamite). När det är slut är det definitivt slut. Ingen återvändo. Ingen ny miniserie eller nystart. I grund och botten bygger den skolan på stolthet och disciplin. Och det är en skola som "fungerar", i det här sammanhanget åtminstone. Originalen får vara original och ingen nytappning "smutsar" ner dem.

Den andra skolan skiter all disciplin och stolthet. Istället tar man vad man vill, gör om och skapar nytt utifrån det som redan existerar. I princip all storsäljande serieutgivning i Nordamerika bygger på denna skola - den är extremt inkomstbringande och det är den skolan vi har att tacka(!) för att Spider-Man ges ut sedan 1962, Superman sedan 1938, Batman sedan 1939 med mera. Varför sluta med ett vinnande koncept? Skillnaden mellan 100 Bullets: Lono och t ex Batman är att i det förra fallet är det samma kreativa duo som fortsätter, och i den senare, att oräkneliga författare och tecknare har tagit vid där andra har slutat. Det senare har visat sig lyckad, även om det under perioder spottas ut en och annan riktigt usel serie.

Jag ser fram mot nya 100 Bullets: Lono, men jag är också lite skeptisk. Är magin fortfarande där? Återstår att se.

Estetikprofessorn som hamade i Svenska akademien

Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola, sätter sig på stol nummer sju. Svenska akademien har en ny ledamot - och i media spekuleras det redan entusiastiskt (HÄR och HÄR). Kommer hon att bli den första kvinnliga ständiga sekreteraren. Av någon anledning tycks tyckarna tycka att det verkar mer sannolikt att Danius ska bli ständig sekreterare än att Lotta Lotass och Katarina Frostensson ska bli det. Varom denna sekreterarvurm?

Danius var en av de som sökte professuren i Estetik vid Uppsala Universitet. Men hon kom inte med på kortlistan och fick därför inte möjlighet att hålla någon provföreläsning. Man kan undra vad det säger om urvalsprocessen, att en akademiledamot inte kvalar in bland de sista som får provföreläsa, eller man kan vända på det och undra vad det säger om Svenska akademien?

Men någon stor sak av detta ska man inte göra, anser jag. Danius är en mycket begåvad litteraturvetare, och det är naturligtvis därför hon är intressant för Svenska akademien. Det ska bli spännande att följa henne, och ja, naturligtvis kommer hon att bli ständig sekreterare.

Om TV-serien Arrow i UNT

HÄR skriver jag om TV-serien Arrow som går på Kanal 5 på tisdagar. Jag följde serien när jag var i USA och såg de flesta avsnitten där. Arrow är riktigt bra -- men naturligtvis inte en lika snygg och genomarbetad produktion som flera av de senare årens superhjältefilmer. Men man ska naturligtvis inte räkna med det heller -- Arrow är ju ändå en TV-serie. Vad skulle det kosta att göra en TV-serie lika snygg och genomarbetad som till exempel The Dark Knight Rises? Det går bara inte. Arrow är sevärd -- i väntan på att superhjältesäsongen drar igång på bio i slutet av april med Iron Man 3.

SvD:s nya kulturchef ... litteraturens lov (igen)

Han heter Daniel Sandström och har tidigare varit kulturchef och chefredaktör på Sydsvenskan. I Expressen i dag skriver nyligen tillträdde biträdande kulturchefen Jens Liljestrand om tillsättningen av Sandström. "Detta betyder att samtliga Stockholmstidningar nu har disputerade humanister på sina kulturredaktioner".

Liljestrand räknar sedan upp vilka dessa är: Maria Schottenius på Dagens Nyheter, Åsa Linderborg på Aftonbladet - och Sandström.

Men Expressen Kultur då? Kulturchefen Karin Olsson har inte disputerat. Vem menar Liljestrand? Jo, han tänker på sig själv, eller med andra ord, han passar på att uppmärksamma att han själv har disputerat och ingår i den lilla krets disputerade humanister som sitter på redaktionerna på dessa större tidningar.

Sandströms avhandling: Tvinga verkligheten till innebörd : studier i Kjell Espmarks lyrik fram till och med Sent i Sverige (2002).

Liljestrands avhandling: Mobergland : personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (2009).

Schottenius avhandling: Den kvinnliga hemligheten (1992).

Åsa Linderborgs avhandling: Socialdemokraterna skriver historia : historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000 (2001).

Sandström, Liljestrand och Schottenius har inte bara disputerat i litteraturvetenskap, de har även disputerat vid samma institution vid Lunds universitet.

Linderborg avviker därvidlag. Hon är historiker och disputerade vid Uppsala universitet.

Har ställt den här frågan ett flertal gånger, men den bör ställas om och om igen: Varför är redaktionsmedlemmar på svenska tidningar så väldigt ofta litteraturvetare? Och innebär inte det att ett "litterärt" perspektiv premieras på bekostnad av andra perspektiv?

Klockan är EXTREMT dyr

I går kände jag på den nyaste klockan från Rolex, deras Sky-Dweller.
Den var ganska mörk i tonen, lite mörkare än jag trott, och kanske lite för mörk, åtminstone för min smak. Vissa klockor tillverkas ju med avsikten att de ska vara diskreta. Man skulle alltså kunna tänka sig att den mörka tonen var tänkt att göra den här klockan diskret. Och klockan är också tillverkad i roséguld, med chokladbrun urtavla och ett mörkbrunt armband i läder, de mest diskreta färgerna en exklusiv diskret klocka kan ha. Men med tanke på att klockan är 42 mm bred, exklusive kronan, och att klockan dessutom är ganska "tjock" kan man inte säga att den är särskilt diskret. Färgtonen var, tycker jag, därför inte helt bra på grund av att det diskreta anslaget krockar med klockans ansenliga volym. Det finns två andra versioner av Sky-Dwellern - en i vitt guld och en i gult guld. Men de är en aning för pråliga, anser jag.

Funktionerna däremot, datumsättningen, tidmätningen i flera olika tidzoner och hur man skötte funktionera genom att vrida på å ena sidan den omgärdande ringen "the bezel" och å andra sidan genom att dra ut och skruva på kronan, var enastående.

Sky-Dwellern är ett intressant steg för klockvärldens ledande klockföretag - ekonomiskt och enligt ranking i tyska tidskriften Uhren Exclusiv där funktion, design, service är grunden för rankingplatsen.

Priset?
Något över 300.000 svenska kronor.

Titta får man ...

I dag ska jag titta på en sådan här.

Det här är en Rolex Sky-Dweller, den senaste modellen av de många exklusiva modeller som Rolex tillverkar. Den här klockan har en rad ovanliga så kallade komplikationer - HÄR kan man testa själv hur klockan fungerar. Mycket intrikat. Det här är en klocka som är så dyr att det är svårt att förstå. Men titta får man ...

Rolex har förövrigt förändrat sin profil ganska mycket de senaste åren. Klockorna har inte bara blivit större, de har också blivit svulstigare i stilen, och ibland, åtminstone i min egen smak, ganska vulgära. Ibland återfinns en rad olika diamanter och rubiner lite varstans på klockan vilket kan få klockan att se märklig ut, eller som gjord får någon slags sagoprins.

Rolex snyggaste klockor härstammar från en tid när Rolexen verkligen var en stor del av sin egen samtid - 1960 och 1970-talet. Det var då deras modeller Submariner, GMT Master, Datejust, Daytona och Day Date satte ribban för hur den exklusiva klockan skulle se ut och fungera. Idrottsstjärnor, skådespelare och andra med mer extroverta profiler bar alla Rolex, som t ex Paul Newman (Daytona), Marlon Brandon (GMT Master), Jean-Claude Killy (Chronograph triple date) - och James Bond (Submariner) (i dag bär Bond Omega).

Min favorit av de klassiska Rolexklockorna är Rolex GMT Master 1675 i rostfritt stål och guld, med en så kallad nipple dial där timmarkeringarna är små guldknappar. Ringen runt själva urtavlan kan ställas in så att den fjärde visaren - den som ser ut som en pil - visar tiden i en annan tidzon. Så här ser den ut:

Rolex GMT utvecklades ursprungligen som ett samarbete mellan Rolex och det amerikanska flygbolaget Pan Am. Flygbolaget ville att deras piloter skulle bära en klocka som kunde visa två tider parallellt, t ex i New York och Paris.

En liten lista med serier

Eftersom fler och fler personer börjar förstå att jag är "osunt" intresserad av serier, kommer då och då frågan: ”Men vilken serie ska man läsa då?”. Och eftersom jag har svårt att välja sådär på uppmaning kläcker jag sällan ur mig något rakt och bra svar. Därför har jag nu satt mig ner och sammanställt en liten lista med riktigt bra serier.

Författare/tecknare

Vad serien handlar om

Varför jag rekommenderar serien

Jeph Loeb och Tim Sale. Någon av deras serier ska läsas av var och en som är det minsta intresserad av serier. De har gjort rätt många serier tillsammans, jag ger två förslag: Daredevil: Yellow (Marvel) och Batman: The Long Haloween (båda finns i flera olika format). Loeb snickrar text – plot, dialog och berättaröst – och Sale, med sina skuggor och stiliserade stil. På var sitt håll är de inte alls lika engagerande och spännande. Det är när de samarbetar magi uppstår. Daredevil: Yellow är en öm berättelse om en blind pojke som växer upp utan mor, och som sedan även förlorar sin far, och som på grund av händelserna i sin barndom bestämmer sig för att försöka göra världen omkring honom så bra det bara går. Sale har här kanske aldrig varit bättre. Batman-berättelsen är lika bra som vilken deckarroman som helst fast med det inte så lilla extra i form av de alldeles underbara teckningarna.

Garth Ennis och Carlos Ezquerra, Braun, Snejbjerg m fl. The Complete Battlefields vol. 1 och 2 (Dynamite). Av någon anledning är Garth Ennis fascinerad av krig. Hans intresse känns tack och lov väldigt sunt – han är intresserad av hur människor beter sig, vad de gör i utsatta situationer, hur de reagerar och mår – och oundvikligen vad som hände under, framförallt, andra världskriget. I de två rejäla volymerna The Complete Battlefields återfinns en rad komplexa relationer och i bakgrunde finns ständigt plågan av att befinna sig i ett genomjävligt krig. Bättre än så här blir knappast seriemediet.

Joss Whedon och John Cassaday. Astonishing X-Men vol. 1-4 paperback (Marvel). Whedon må vara nördguden över alla andra, och i och med att han regisserade The Avengers, som blev en megasuccé över hela världen, har han också blivit helt och fullt accepterad av Hollywood. Men oavsett filmens kvaliteter (och hans andra nördsuccéer Buffy, Firefly och Dollhouse) är hans bästa arbete någonsin samarbetet med en av serievärldens bästa, John Cassaday, vilket resulterade i Astonishing X-Men. Underhållningsvärdet här är max och lägg därtill känsliga porträtt på en rad karaktärer, bl a Kitty Pryde och detta är en samtida klassiker. När jag nu tänker tillbaka på serien, det var ett tag sedan jag läste den, kan jag inte riktigt acceptera att Whedon/Cassaday slutade skriva den.

Warren Ellis och John Cassaday. Planetary (Wildstorm). Serien finns utgiven i en rad olika format. Jag har läst den i den stora lyxutgåvan kallad ”Absolute” – vilken jag kan rekommendera. Serien är väldigt speciell och samtidigt lätt att känna igen. Den är nämligen konstruerad som en slags alternativ version av en rad igenkännbara superhjältars öden, bl a återfinns varianter av Fantastic Four och Superman här, fast i Planetary är världen mindre rosig, mer annorlunda, mer vriden, mystisk och komplicerad. Berättelsen är tät och ibland svår – men vilken behållning för den envise. Ellis tillhör serievärldens mer ovanliga författare och här arbetar han ihop med Cassaday, som har ett realistiskt och känsligt uttryck. Ett måste, men kanske ska denna, trots allt, bara rekommenderas den som redan tidigare har en relation till etablerade serierkaraktärer. Det blir roligare läsning då. 

Brian K. Vaughan och Adrian Alphona. Runaways nr. 1-24 (Marvel). Väldigt mycket signerat Vughan skulle kunna komma med på den här listan – vid sidan av Ennis håller jag honom absolut högst av serieförfattarna. Det som gör Runaways så inspirerande är hur han – tillsammans med tecknaren Alphona – gör att man identifierar sig med den brokiga grupp ungdomar han porträtterar. Varje karaktär är nödvändig och har en egen tydlig och sprakande personlighet. Grundidén är enkel. Ungdomarna är alla barn till superskurkar som är på väg att få jorden att gå under. Sedan följer en extremt medryckande, ganska sorglig men också humoristisk berättelse om ungdomarnas försök till att skapa en bättre värld. Unik. Även den här serien finns i en rad olika format. Jag har läst den i oversized hardcover, som formatet heter. Ganska tung i knät, men visuellt utsökt.

En liten lista alltså - som utesluter mer än den inkluderar - bl a Brian K. Vaughan och Tony Harris Ex Machina (Wildstorm); Brian K. Vaughan och Pia Guerras Y: The Last Man (Vertigo); Terry Moores Echo (Abstract); Frank Millers Daredevil (Marvel); Frank Millers flera olika Batman (DC); Greg Rucka och J.H. Williams Batwoman: Elegy (DC); Matt Fraction och Salvador Larrocas The Invincible Iron Man (Marvel); Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America (Marvel); Paul Popes Batman: Year 100 (DC); Garth Ennis och diverse tecknares Punisher Max (Marvel); Garth Ennis och Jacen Burrows Chronicles of Wormwood (Avatar) m fl, m fl, m fl.

En annan gång kanske.

Ny professor i Estetik

Estetiken i Uppsala få ny professor: Elisabeth Schellekens-Damann. Hon är från Sverige men är, vad jag vet, helt och hållet skolad i England. Tidigare har Estetiken inte haft någon lärostol, men från och med nu är det inte bara Teoretisk och Praktisk filosofi vid Uppsala Universitets filosofiska institution som har var sin lärostol. Estetiken har en med.

Personligen tror jag att det kommer att bli ett stort lyft för estetiken att Schellekens-Damann kommer till avdelningen. Hon tillträder som lärostolsprofessor 1 januari 2014. Ska bli mycket spännande att se åt vilket håll hon styr kajutan. Säkert åt ett annat håll än den varit på väg tidigare - och det är ju med andra ord alldeles utmärkt.

Hemma hos Lars O i går

I går hemma hos Lars O Ericsson hade jag den stora glädjen att träffa två trevliga personer: Eric Ericson och Thomas Olsson - som, kan man väl säga, är förlaget Orosdi Back. Lars O och jag överlämnade i går materialet till boken Tanke och temperament som kommer att publiceras snart. Är mycket, mycket glad över det positiva och framåtskridande samarbetet med detta förlag.

Skriver om skräckserie i UNT

I dagens Upsala Nya Tidning skriver jag om skräckserien The Evil Tree - HÄR.
Serien är tecknad av Uppsalabon Daniel Thollin och den är skriven av amerikanske Erik Hendrix.

Riktigt läskig är den.