Jag tar mig nerför trapporna, hoppar på min gamla patinerat rostiga damcykel och beger mig till affären. Väl där inser jag det nödvändiga: korv med bröd.
Det blir Scans hot dogs, de så kallade denniskorvarna, som fått namnet eftersom seriefiguren, tillika busfröt Dennis the Menace, har lånat ut sitt pigga ansikte till korvförpackningen. Förpackningen signaler mat för det pigga barnet, busungen. Det är ju jag det, tänker jag, och lägger en korv med en pigg Dennis på i min korg. Sedan korvbröd och rostad lök.
Det allra viktigaste är senapen. Jag har redan ketchup hemma, det går bra med vilken sort som helst. De smakar - vilket är bra - likadant allihop. Senap däremot är en komplicerad historia. Det finns en uppsjö av smaker, allt från de mer exklusiva franska sorterna till de mer hushållsnära varianterna från Slotts. Ingen av dessa duger när det kommer till varm korv med bröd. Då ska det vara den sötstarka sorten, men återigen, även här finns det flera olika varianter.
Det är egentligen bara två som duger, båda har sitt ursprung i Västervik, den lilla kuststaden i nordöstra småland: Västerviks-senap och Edvins senap. I dag väljer jag Edvins. Den senap jag plågat mig med i flera månader, den som står på andra dörrhyllan i mitt kylskåp, tänker jag slänga (skölja ur och återvinna of course).
Ugnen ställer jag på 225 grader, korvbröden in. Stekpannan het och lite smör.
Sedan njuter jag av tre korv med bröd och ett stort glas mjölk.
Det goda i livet. Denniskorv. Mmm.
