THOR 3D: Riktig fullträff!

Hade velat länka till min recension av THOR 3D, men recensionen är inte digitalt publicerad. Däremot finns den att läsa i gårdagens UNT. Jag gav filmen en så kallad Superkaja, dvs det betyg recensenten kan dela ut om det som recenseras är sådär riktigt, riktigt kanonbra. Thor är extraordinär. Kanon! Gå genast och se den.

Väntat sedan jag var 12 år

I dag ska jag se THOR. Att få klämma ur sig ett "Äntligen!" har nog aldrig känts så passande. Den här filmen har jag väntat på sedan jag var 12 år. Fantastiskt!

Tänk att det har kommit till det att dessa superhjältefilmer görs med god kvalitet och av och med riktigt begåvade människor: Natalie Portman, Kenneth Branagh, Stellan Skarsgård, Chris Hemsworth, Anthony Hopkins, Tom Hiddleston, Idris Elba och Ray Stevenson, m fl.

Thor, tecknad av Chris Samnee

Thor skapades 1962 av Stan Lee (vem annars!), hans bror Larry Lieber och Jack Kirby (vem annars!). Thor är asaguden, ja, men inte i någon historiskt korrekt mening. Som seriefigur debuterade han i Journey into Mystery #83.

Återkommer med länk till recension.

Recensionerna börjar ramla in...

Filmen Thor har ännu inte haft premiär, varken i Sverige eller i USA, men recensionerna börjar ramla in ändå. Den här filmen har jag varit ganska nervös inför då jag tycker att vissa detaljer har sett onödigt plastiga ut, åtminstone i trailers och förhandsbilder. Skådespelare och regissör har jag inga tvivel om, idel begåvade personer med fina meritlistor - Kenneth Branagh, Natalie Portman och Stellan Skarsgård bland dem.


Var hittar man då dessa recensioner? Eller, kanske en bättre ställd fråga - vilka recensioner ska man läsa? Som jag ser det är recensioner som kommer ur ett seriekänsligt sammanhang, de som är mest intressanta. Där finns en förförståelse som åtminstone jag är intresserad av. I DN blir det ju lätt något annat. Kommer ihåg att Kerstin Gezelius skrev att Wolverine är en varulv...ja bara en sådan sak. Suck.


På Comicbookresources konstateras att Thor är den bästa Marvel-filmen hittills. Detta är glädjande, då Iron Man, Iron Man 2 och inte minst X-Men och X-Men 2, är fantastiska filmer.


EMPIRE, som är en mycket öppen och förstående, filmtidskrift där Tarkovskij och Batman får lika initierad uppmärksamhet - precis så som det ska vara, får Thor fyra stjärnor (av fem): "But Thor, ultimately, stands on its own two feet. We’ll toast that with a glass of mead and a feast fit for a king. Hold the cheese."


IGN ger filmen tre och en halv stjärna (av fem)...


I Sverige har Thor premiär nästa vecka, 26 april...återkommer!

Lite till om postmodern kritik

Eftersom Anna Brodow Inzaina försökt kommentera mitt inlägg nedan, klistrar jag in hela hennes kommentar som jag hämtat från hennes blogg. Läs den HÄR i sitt sammanhang. Så här skriver hon:

”Rikard Ekholm på SARTS skriver nu sitt andra blogginlägg om en lösryckt mening som han har hämtat från en kommentar i kommentatorsfältet i ett av mina inlägg. Nu kräver han dessutom att jag skall belägga hans förvirrade påståenden med exempel. Tyvärr har jag inte lyckats kommentera hans blogginlägg på stället, så jag gör det istället här, i den händelse att någon klickar sig hit.

Att jag finner en krönika i SvD av Lars O Ericsson intressant nog att göra ett blogginlägg av och diskutera innehållet i tycks Ekholm finna anmärkningsvärt. Intressant, skriver han. Men han har inte själv något intressant att tillföra diskussionen utan finner det bara intressant att kunna beslå mig med felaktigheter.”

Ja, jag fann hennes text om Ericssons krönika intressant, men hade inget särskilt att säga om den, jag hade – har – ingen avsikt att kommentera hennes text. Men som jag skrivit tidigare fann jag att den nedan citerade utdraget i en till texten efterföljande kommentar var/är problematisk. Kommentaren är skriven av BI:

 ”det var min förvåning över att Lars O lät som en gammal socialdemokrat med bildningsideal som jag syftade på när jag sa att någonting har hänt. I den postmoderna kritiken har det ju inte funnits någonting heligt att försvara, allting har samma värde, högt som lågt. Det rimmar illa med ett bildningsideal."

BI:s påstående stämmer, enligt min mening, inte in på varken Lars O Ericsson eller på postmodernismen.

BI skriver att jag vill ha ett exempel på mitt förvirrade påstående. Nej. Jag vill att BI exemplifierar sitt påstående, att i den postmoderna kritiken har allt samma värde. Anledningen till att jag vill ha ett exempel är att det kan innebära att jag då skulle kunna förstå hennes påstående, att jag själv skulle kunna se på vilket sett den postmoderna kritiken säger att allting har samma värde. Nu kan jag inte se det.

Nåväl. Som jag ser det, har någon slags förvirring uppstått. Jag intresserade mig för sakfrågan – har allt samma värde i postmodern kritik eller inte? Jag menar återigen att i postmodern kritik har inte allt samma värde, men BI tycks mena det. Kanske har jag fel, men det är i alla fall vad hon skriver. Men någon diskussion om sakfrågan tycks inte ta fart och därför får jag konstatera att jag nog inte har något mer att säga då diskussionen gått åt ett annat håll. Jag får diskutera postmodern kritik på annat håll.

Ganska oklart och lite förvånande

Nedan uppmärksammar jag att Anna Brodow Inzaina på sin blogg kommenterar Lars O Ericssons krönika i SvD om svensk kulturpolitik. Brodow Inzaina skriver i en kommentar att i den postmoderna kritiken har allt samma värde. Jag har mycket svårt att se att varken postmodernismen eller Ericsson på något sätt står för detta. Under sommaren 2010 läste jag alla recensioner Ericsson skrivit i DN mellan 1987 och 2004 (för vårt bokprojekt). Inte någonstans i någon av dessa recensioner finns någon kritik som försöker visa att allt har samma värde. Jag tycker att om man påstår något sådant, att i den postmoderna kritiken har allt samma värde, då får man visa det. Ta exempel. Så där kan man ju inte bara säga.

Nåväl. Konstnären Johan Lundh kommenterar nu Brodow Inzainas kommentar och hon replikerar tvåfaldigt. Mycket spännande, och kanske lite förvånande, åtminstone för mig, då jag inte riktigt förstår vad allt handlar om. Vad är problemet?

Lundh, precis som jag, vänder sig mot Brodow Inzainas utfall mot den postmoderna kritiken, varpå Brodow Inzaina kommer fram till det här:

”Det är rätt typiskt att du (och Rikard E.) inte hade något intressant att säga om artikeln och det resonemang jag förde utan saxade ut just denna mening i kommentarfältet och drog slutsatsen att jag inte vet något om postmodern kritik och därför måste var helt tappad bakom en vagn.”

Jag har inte dragit någon slutsats om att BI inte vet något om postmodern kritik och inte heller att hon är tappad bakom en vagn. Men nog kan det vara relevant att påpeka att postmodernismen och Ericsson, han är ju måltavla för BI, inte stämmer in på beskrivningen i hennes kommentar.

Att jag inte har något intressant att säga om BI:s replik till Ericssons krönika förövrigt kan jag knappast beskyllas för då jag inte hade för avsikt att kommentera resonemanget, mer än att säga att jag fann det intressant. Därav alltså min förvåning.

BI:s andra inlägg handlar sedan om kulturkonservatism kontra kulturradikalism. BI riktar sig här helt mot Lundh. Hon skriver: ”För övrigt verkar du, av tillägget ’kulturkonservativa kritiker’ vara en av alla de fåntrattar som tror att vara kulturradikal är att alltid vara rätt.” Jag har inte den blekaste aning om Lundh kallar sig kulturradikal, han skriver i alla fall inget om det i sitt inlägg. Här är jag lite perplex. Jag vet inte riktigt vad konservativ betyder för BI. Kanske något i linje med Roger Scruton mer uttalat både politiska och kulturella konservatism? Han sörjer som bekant skönhetens frånvaro i konsten och arkitekturen. Är BI Sveriges Scruton? Knappast. Jag skulle däremot inte ha något emot om vi hade en Scruton i Sverige. Det hade varit roligt.

Hurdå samma värde?

HÄR skriver Lars O Ericsson om svensk kulturpolitik. Han skriver att kultur är nödvändigt för livskvaliteten: "Kultur står inte i motsats till välfärd och livskvalitet. Kultur utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för bägge." Artikeln är engagerat välskriven och högst relevant i vårt svenska kulturklimat. 

När jag sedan tittar in till Anna Brodow Inzainas blogg ser jag att hon diskuterar hans krönika. Det är på många sätt en intressant replik till Ericsson.

Men när jag sedan tittar på kommentarerna skriver Brodow Inzaina så här som svar på en kommentar. Hon skriver: "det var min förvåning över att Lars O lät som en gammal socialdemokrat med bildningsideal som jag syftade på när jag sa att någonting har hänt. I den postmoderna kritiken har det ju inte funnits någonting heligt att försvara, allting har samma värde, högt som lågt. Det rimmar illa med ett bildningsideal."

Jag vet (av egen erfarenhet) naturligtvis att en blogg, särskilt diskussioner i kommenteringsfältet, inte fungerar som en redaktionell debattsida - bloggen blir ofta pratig, spontan - kanske övedriven. Men just detta är också vad som gör bloggen intressant, ur dessa premisser kommer något bloggdistinkt fram, något underliggande, opolerat. Eller bara kanske ett vanligt samtal, fast mer öppet för insyn och fastlagt genom bloggens låsande funktion.

Det jag finner intressant i Brodow Inzainas kommentar är att den postmoderna kritiken, i hennes ögon, innebär att allt har samma värde, högt som lågt. Jag har mycket svårt att se att detta påstående skulle ha någon slags bäring hos Ericsson eller ens i postmodernismen. Finns det överhuvudtaget någon ideologi som menar att allt har samma värde? Det skulle jag vilja se i så fall. Inte är det karakteristiskt för postmodernismen i alla fall.

Klart jag blir imponerad

Hal Foster kommer till Stockholm, närmare bestämt Moderna Museet. Klart jag blir imponerad. På sätt och vis kan man tycka att det är självklart att Moderna ska vara en plats för idéer, såväl konstnärliga som omkonstnärliga. Men det har ju varit lite skralt med det, tills 2011 satte in. Konstkritikern, konsthistorikern Hal Foster är en gigant i ordets rätta bemärkelse. Lyssna på honom, 18.30, torsdagen, 14 april.

Om livets goda

Runt klockan halv två, en lördag i början av april. Efter att ha läst dagens tidning och kollat nyheter på internet, inser jag att hungern är på väg mot en kritisk punkt - måste ha mat i magen. Gärna något gott.

Jag tar mig nerför trapporna, hoppar på min gamla patinerat rostiga damcykel och beger mig till affären. Väl där inser jag det nödvändiga: korv med bröd.

Det blir Scans hot dogs, de så kallade denniskorvarna, som fått namnet eftersom seriefiguren, tillika busfröt Dennis the Menace, har lånat ut sitt pigga ansikte till korvförpackningen. Förpackningen signaler mat för det pigga barnet, busungen. Det är ju jag det, tänker jag, och lägger en korv med en pigg Dennis på i min korg. Sedan korvbröd och rostad lök.

Det allra viktigaste är senapen. Jag har redan ketchup hemma, det går bra med vilken sort som helst. De smakar - vilket är bra - likadant allihop. Senap däremot är en komplicerad historia. Det finns en uppsjö av smaker, allt från de mer exklusiva franska sorterna till de mer hushållsnära varianterna från Slotts. Ingen av dessa duger när det kommer till varm korv med bröd. Då ska det vara den sötstarka sorten, men återigen, även här finns det flera olika varianter.

Det är egentligen bara två som duger, båda har sitt ursprung i Västervik, den lilla kuststaden i nordöstra småland: Västerviks-senap och Edvins senap. I dag väljer jag Edvins. Den senap jag plågat mig med i flera månader, den som står på andra dörrhyllan i mitt kylskåp, tänker jag slänga (skölja ur och återvinna of course).

Ugnen ställer jag på 225 grader, korvbröden in. Stekpannan het och lite smör.
Sedan njuter jag av tre korv med bröd och ett stort glas mjölk.
Det goda i livet. Denniskorv. Mmm.

Hrafnir i UNT

HÄR är min recension av 1000 Ögon: Hrafnir, del två av tre, i serien om Edgar Nordahl som har fastnat i ett gastkramande drama mitt i Uppsala. Bra serie. Ser fram mot den avslutande delen som kommer 10 september.

Näe...

Nu har de första klippet från kommande filmen Green Lantern kommit (visades på Wonder Con för någon vecka sedan). Jag måste tyvärr erkänna att jag fortfarande är besviken - det ser helt enkelt inte bra ut: töntiga färger, larvig ton, mer skämt och spektakel än drama och spänning. Nä, Green Lantern blir nog inte bra - men kanske en kassasuccé för filmbolaget då den kanske lockar en halv miljard tioåringar...

Det känns tråkigt att det inte blir bra, Green Lantern som skapades 1940 har sådan potential - men kolla nu rymdfigurerna...blä.

Nämen så förfärligt - eller kanske inte

Utställningen Lust & Last som kort och gott handlar om sex kommer nu, paradoxalt nog, ut som ett måste. Den har fått mycket blandad kritik, den anses vara allt från politiskt korrrekt till patriarkalt förlegad. Jag har ännu inte sett utställningen, men vill så här på förhand ge den omdömet tråkig och mjuk. Vem, ärligt talat blir upprörd av å ena sidan den manliga blicken eller å den andra, magistrala pekpinnar? Tråkigt är omfömet kritikerna borde ha gett utställningen. Men jag ska försöka se utställningen den här veckan. Känns ändå lite spännande någonstans...?

Den roligaste inlägget i "debatten" är signerad två konstvetare på Stockholms universitet - det är väldigt mycket konstvetenskap över artikeln. Läs den HÄR. Artikelförfattarna, Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe skriver bland annat så här: "Man har valt att dölja kunskap som faktiskt finns och skapat en häpnadsväckande kontext- och historielös utställning. Att katalogen ger en viss historisk kontextualisering gör det än mer anmärkningsvärt att inget av detta återfinns i själva utställningen."