Två filmer till. Jag börjar med den minst lyckade.
I fredags såg jag den omhuldade Vägen. Filmen bygger på den Pulitzer pris-vinnande boken med samma namn skriven av Cormac McCarthy. Jag blev ganska rörd, mer nedstämd än något annat. En far och en son vandrar mot havet efter att en katastrof sänkt civilisationen. Modern har tagit livet av sig då den nya livssituationen blev alltför pressande. Senare dör fadern och på grund av en kort men förlösande slutscen blir därför sensmoralen mycket traditionell: en fungerande kärleksfull och strävande kärnfamilj är att föredra om du är barn. Detta framställs faktiskt ganska plumpt, vilket är synd. Nog hade man kunnat spetsa till det något. Tre klappor, mest för Viggo Mortensen i rollen som fadern och för det poetiskt gråa ljuset. Nej, jag är inte ironisk.
Desto bättre var filmen I love you, man som handlar om en ung man som ska gifta sig med sin underbara och ständigt glada flickvän. Mannen hör henne prata med sina tjejkompisar och det blir tydligt att hans totala brist på manliga vänner är något av ett problem. Han hamnar på "mandates", får hjälp av sin bögbror och peppas allmänt av alla. Detta leder dock ingenstans. Istället råkar han bli bästis med en slö, rolig kille med fula kläder som har en hund som ser ut som Anwar Sadat. De råkar stöta ihop och det slår direkt gnistor, som om de vore kära. Det låter fånigt - och det är fånigt - och samtidigt alldeles underbart roligt. Men roligt på ett sådant sätt att jag satt och spände mig under filmen, liksom nervöst - hur fan ska det där gå? Mycket bra underhållning. Fyra klappor. Sensmoralen är: ha killkompisar om du är kille, det lönar sig på alla plan. Filmens regissör John Hamburg kommer jag att ha koll på. Han vet vad han gör.
I fredags såg jag den omhuldade Vägen. Filmen bygger på den Pulitzer pris-vinnande boken med samma namn skriven av Cormac McCarthy. Jag blev ganska rörd, mer nedstämd än något annat. En far och en son vandrar mot havet efter att en katastrof sänkt civilisationen. Modern har tagit livet av sig då den nya livssituationen blev alltför pressande. Senare dör fadern och på grund av en kort men förlösande slutscen blir därför sensmoralen mycket traditionell: en fungerande kärleksfull och strävande kärnfamilj är att föredra om du är barn. Detta framställs faktiskt ganska plumpt, vilket är synd. Nog hade man kunnat spetsa till det något. Tre klappor, mest för Viggo Mortensen i rollen som fadern och för det poetiskt gråa ljuset. Nej, jag är inte ironisk.
Desto bättre var filmen I love you, man som handlar om en ung man som ska gifta sig med sin underbara och ständigt glada flickvän. Mannen hör henne prata med sina tjejkompisar och det blir tydligt att hans totala brist på manliga vänner är något av ett problem. Han hamnar på "mandates", får hjälp av sin bögbror och peppas allmänt av alla. Detta leder dock ingenstans. Istället råkar han bli bästis med en slö, rolig kille med fula kläder som har en hund som ser ut som Anwar Sadat. De råkar stöta ihop och det slår direkt gnistor, som om de vore kära. Det låter fånigt - och det är fånigt - och samtidigt alldeles underbart roligt. Men roligt på ett sådant sätt att jag satt och spände mig under filmen, liksom nervöst - hur fan ska det där gå? Mycket bra underhållning. Fyra klappor. Sensmoralen är: ha killkompisar om du är kille, det lönar sig på alla plan. Filmens regissör John Hamburg kommer jag att ha koll på. Han vet vad han gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar