I love you, man - vilken höjdare!

Två filmer till. Jag börjar med den minst lyckade.

I fredags såg jag den omhuldade Vägen. Filmen bygger på den Pulitzer pris-vinnande boken med samma namn skriven av Cormac McCarthy. Jag blev ganska rörd, mer nedstämd än något annat. En far och en son vandrar mot havet efter att en katastrof sänkt civilisationen. Modern har tagit livet av sig då den nya livssituationen blev alltför pressande. Senare dör fadern och på grund av en kort men förlösande slutscen blir därför sensmoralen mycket traditionell: en fungerande kärleksfull och strävande kärnfamilj är att föredra om du är barn. Detta framställs faktiskt ganska plumpt, vilket är synd. Nog hade man kunnat spetsa till det något. Tre klappor, mest för Viggo Mortensen i rollen som fadern och för det poetiskt gråa ljuset. Nej, jag är inte ironisk.

Desto bättre var filmen I love you, man som handlar om en ung man som ska gifta sig med sin underbara och ständigt glada flickvän. Mannen hör henne prata med sina tjejkompisar och det blir tydligt att hans totala brist på manliga vänner är något av ett problem. Han hamnar på "mandates", får hjälp av sin bögbror och peppas allmänt av alla. Detta leder dock ingenstans. Istället råkar han bli bästis med en slö, rolig kille med fula kläder som har en hund som ser ut som Anwar Sadat. De råkar stöta ihop och det slår direkt gnistor, som om de vore kära. Det låter fånigt - och det är fånigt - och samtidigt alldeles underbart roligt. Men roligt på ett sådant sätt att jag satt och spände mig under filmen, liksom nervöst - hur fan ska det där gå? Mycket bra underhållning. Fyra klappor. Sensmoralen är: ha killkompisar om du är kille, det lönar sig på alla plan. Filmens regissör John Hamburg kommer jag att ha koll på. Han vet vad han gör.

Morgans får tre klappor

Har du hört ryktet om Morgans? var en ganska bra film. Den hade en fin sensmoral: utsätts man för prövningar blir man en bättre människa. Men det går inte att se filmen som ren underhållning, service, vilket innebär att min jakt på denna rena erfarenhet fortsätter.

Filmen hade förövrigt ett grundläggande problem. Hugh Grants brittiska lite torra humor kom inte till sin rätt under filmens två första tredjedelar. Anledningen till det beror på att Sarah Jessica Parker, i sin roll, var utled på Grant, vilket innebar att Grants små skämt inte fick något gensvar hos skådespelerskan. Istället bara en grymtning. Grants själva grundförutsättning i alla roller han någonsin gjort är att han utöver att vara torr, också ska vara gullig, men utan ett responderande fniss framstår han trots allt mest som torr. Men det löste sig fint tillslut och de levde lyckliga i alla sina dagar. Skönt.

Filmen får tre klappor.

Man vill inte lära sig hela tiden

Man ser ju direkt att den är rolig. Kolla hennes hand. Det är roligt.

Jag funderar allvarligt på att se filmen Har du hört ryktet om Morgans? Jobbig titel. Men jag tror filmen är bra. Dessutom behöver jag lite motvikt mot den så tunga Det vita bandet som jag såg i söndags.

Har du hört ryktet om Morgans? med Hugh Grant och Sarah Jessica Parker i huvudrollerna ska inte vara särskilt bra, enligt kritikerna. Det innebär nog att filmen är rolig och underhållande. För det har jag tänkt på, det finns inget som är så svårt som att göra ren underhållning. Kanske kan Har du hört ryktet om Morgans? ge just det, ren underhållning, service – inte motstånd. Ah, livet är bra ibland.

Haneke en kulturfilmare av rang

Der Lehrer und die Baronin

Das Weisse Band. Den lilla trevliga kulturbiografen Fyris i Uppsala i går. Haneke, en av få samtida "kulturfilmare" jag verkligen uppskattar. Höga förväntningar. Bokstavligen älskade Caché.

Men Det vita bandet lämnade mig ganska oberörd. Minnesvärd ja. Estetisk ja.
Sensmoralen: Det var inte bättre förr.

Genom en tillsynes subjektiv tillbakablick tar åskådaren del av en patriarkalt styrd liten tysk by. Huvudaktörerna: prästen, läkaren, baronen, läraren - och alla barnen.

Ondska. Illdåd. Återhållsamhet. Samförstånd. Gå vidare. Första världskriget. "Det här var min festdag."

När jag gick hem sökte jag mening. Men vad för mening? Hämtad ur ett snitt av livet. Mening skapas. Den skänks inte.

Das Weisse Band får tre klappor.

"Ett sammansatt och originellt konstverk"

Begåvade och roliga Lotta Gometz, delansvarig för VT Kultur, berättade att hon har infört artikelformen "helgtipset". Klart jag vill tipsa Västerviks kulturintresserade om bra kultur.
HÄR, kort artikel om Asterios Polyp.

Den rosa väskan: Eriksson vs Sahlin

Enligt uppgifter i Aftonbladet pågår det nu diskussion på Twitter om Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Aftonbladet har kallat in kommentarer från Katrine Kielos som tycker ”Rätt! Låt Mona Sahlin shoppa loss!”, och från Lena Melin som tycker ”Fel! Inte särskilt smart Mona…”.

Men SARTS kan i dag avslöja att alla tycker fel – eftersom att väskan inte är Sahlins. Den rosa väskan tillhör Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson.

Det är ju helt sanslöst att media i dag tar för givet att en Louis Vuitton-väska – som dessutom är placerad intill Eriksson på bilden – inte kan vara Erikssons. Skandal! Varför skulle inte Eriksson kunna handla en rosa handväska?

Då kommer den naturliga frågan, rätt eller fel? Ska Peter Eriksson få shoppa loss, eller gör han fel? Och kanske viktigast av allt, är väskan miljövänlig?

Nittve slutar - Birnbaum in?

Jag har vetat att Lars Nittve slutar på Moderna Museet i ungefär en vecka. Det har pågått samtal om ny chef på museet sedan en tid. Det verkar som om Daniel Birnbaum är favorit. Men om han själv vill, är en helt annan fråga. Läs mer om att Nittve slutar HÄR.

Så här svarade Daniel Birnbaum i en intervju jag gjorde med honom i slutet av augusti, 2008, på frågan om han var intresserad av att ta över Moderna Museet:

"Jag har en alldeles för romantisk syn på Moderna och vet nästan ingenting om museets möjligheter idag för att kunna svara på om det vore något för mig. Har ibland uppmanats att söka liknande jobb, men har alltid dragit mig ur när jag insett att det egentligen mest handlar om fundraising."

Onekligen har Nittve dragit sitt strå till stacken när det kommer till "fundraising". Moderna har sponsorer som ingen annan kulturinstitution i Sverige. Men jag kan förstå om Birnbaum inte attraheras av sådant arbete. Någon så kunnig och aktuell som Birnbaum bör givetvis vara överintendent i dess mest konstnärliga bemärkelse, han ska planera och göra utställningar. Men det sa jag om Nittve när han började sin tid som chef på Moderna, 2001, också. Sen blev det inte så många utställningar för Nittve, hittills bara fyra stycken (Rothman, Håfström, Fashination och Tid & Plats: Los Angeles) och frågan är hur många fler han gör innan han slutar i oktober i år. Jag väntar med att summera och värdera hans år som chef, men jag kan säga att jag tyckte mycket bra om Los Angeles-utställningen.

Nåväl. Kommer Birnbaum till Stockholm och Moderna? Jag hoppas att han gör det. Och jag tror faktiskt att han vill. Men hur mycket annat spännande lockar inte denne stjärncurator? Vad måste han inte tacka nej till om han skulle erbjudas och ta tjänsten - frilansjobben för Artforum, ansvar för biennaler och utställningar runt om i världen, nya konstteoretiska böcker? Hur mycket lockar Moderna i dag?

Rikard intervjuar Rikard om Stene

Rikard 1: Du intervjuar Jan Stene på Konsten.net, HÄR, varför då?

Rikard 2: Jan Stene gick från att tillsammans med Andreas Brändström driva Galleri Brändström & Stene till att nyligen öppna sitt eget Stene Projects. Efter vad jag har sett så ser innehållet i det nya projektet mycket spännande ut. Klart man vill höra hur Stene tänker. Det är ett stort steg att öppna eget, även om man varit med i ganska många år nu.

Rikard 1: Men vad tycker du om Stene då?

Rikard 2: Jag tycker att han verkar sympatisk, glad och engagerad. Jag träffade honom första gången när Brändström & Stene låg på Liljeholmen och öppnade en utställning med Spencer Finch (2003?). Stene sprang omkring och pratade. Sedan följde jag med och käkade på Grodan. Det var tider det. Sedan har vi bara haft sporadisk kontakt, så som det blir.

Rikard 1: Erbjuder han något som andra gallerister i Stockholm inte erbjuder?

Rikard 2: Ja, det tycker jag nog. Han visar ett stort intresse för samtiden. Jag skulle vilja påstå att där finns en ansats till något som inte representeras på andra gallerier i Stockholm. Ta den förra utställningen; Per Fhager broderade tv-spelsmotiv, det vill säga han gjorde broderier där förlagorna var stillbilder från tv-spel, och Gustaf Nordenskiöld visade sin fantastiska keramik, där han använder huvudet – bokstavligen talat – lika mycket som händerna. Klassiskt konsthantverk och tv-spel. Sådant ser man inte på annat håll i Stockholm i dag. Jag kan rekommendera alla att gå dit.

Rikard 1: Något annat du kan berätta?

Rikard 2: Stene är generös nog att ta emot Estetik A-klassen som jag tar med på gallerirunda i början av februari. Dessutom tar vi en sväng till Moderna Museet så klart.

Rikard 1: Okej, det låter kul. Vem intervjuar du nästa gång?

Rikard 2: Jag har fått löfte om att få intervju en aktuell intendent på Moderna. Jag återkommer.

"Rikard Ekholms passion"

”Rikard Ekholms passion för kopparstickaren Åke Johansson från Småland är däremot oväntad och det enda riktigt bra inslaget i numret”, skriver Anna Brodow Inzaina i dagens Svenska Dagbladet. Citatet är hämtad från en helsidesrecension av nya numret av Konstperspektiv. Jag blir glad när jag får beröm. Tack, Anna.
Anna Brodow Inzaina bloggar HÄR.

Brodow Inzaina är inte särskilt förtjust i Konstperspektiv nr. 4/2009. Det som är roligt (förutom att jag får beröm) är det format Brodow Inzaina tar. Det är mycket ovanligt att tidskrifter får sådan stor uppmärksamhet i dagspressen som Konstperspektiv får i dag.

Så tycker jag om konståret 2009

Här på Konsten.net tycker jag till om konståret, 2009.
En bit ner på sidan.

Årets bästa utställning: Venedigbiennalen.
Årets konsthändelse: Att Hudiksvallsgatan börjar fallera.
Årets comeback: Jan Stene.
Årets konstnärer: Nathalie Djurberg och Anna Odell.
Årets-vad-hände: Vem tar över som överintendent på Moderna Museet?

Mats Hjelm ger förslag om bättre liv

”Varför har alla som jobbar på bank samma klädstil – varför gör tjänstemän sällan uppror mot den outtalade konsensus som råder på kontoret?” Mats Hjelm ställer ut med hjälp av Mobile Art Production på SEB:s kontor vid Sergels torg i Stockholm.

Superintressant. Eller?

Hjelm berättar att det är Sarah Palin som utgör grund för projektet.

”Hon var en så otroligt märklig person. Så otroligt uppsträckt och överkodad med en slags kontorsprydhet. Här kom någon som såg ut som en skolfröken, men inte viss¬te någonting, säger Mats Hjelm.”

Åh, Palin. Ett radikalt nydanande experiment av Hjelm. Eller?

Resultatet för projektet tycks vara ämnat att vara ”ett förslag på hur man kan vidga det liv som beskrivs”.

Ser man på. Mats Hjelm vars konst jag, fram till nu åtminstone, har beundrat – har blivit relationell konstnär. Ser man på. Nåväl. Det återstår att se. Jag går dit. SE-banken.

Mad Men i lördags med Kalle

Så här såg det ut när jag kom till Kalle i lördags för att se sju avsnitt av Med Men, säsong 3.

Jag behöver knappast berätta att det blev en toppenkväll.

Peter Cornell vet vad han talar om

Precis min mening: "Tidningsägare och en del redaktioner har fått för sig att det är den rätta medicinen mot vikande upplagor."

Det vill säga att bli populister, glada i hågen, lättsamma, ytliga och allmänt glattiga.
Den rätta medicinen har visat sig vara fördjupning. Tack och lov. Det finns hopp för människan.

Peter Cornell skriver i dagens Expressen en alldeles lysande text, "Tro på verket", som handlar om kritikens så viktiga funktion i dagstidningarna.

Jag behöver bara säga en sak, jag håller helt med dig, Peter Cornell, bra skrivet, bra tänkt.
Läs HÄR.

Skyll på strukturen, inte alls så galna män

Betty Draper, Peggy Olson och Joan Holloway. Gissa vem som är hustru, allt-i-allo och älskarinna?

Mad Men, säsong 3, är anledningen till att jag och SARTS-medskaparen Karl Nyberg återförenas på lördag. Det var Kalle som först introducerade mig till denna, kanske världens bästa TV-serie, någonsin. Nej. Jag överdriver inte. Och nu är det dags för oss att sjunka ner i varsin fåtölj hemma hos Kalle och se sju avsnitt av säsong 3.

Det råder Mad Men-feber både här och där. För en tid sedan gjorde Svenska Dagbladet ett klassiskt kvällstidningsuppslag om Mad Men, läs HÄR och HÄR.

För någon dag sedan presenterade Expressen ett traditionellt morgontidningsuppslag om samma serie, läs HÄR, HÄR och HÄR.

Jag tycker att morgontidningsvarianten vann den här gången, eller vad menar jag nu?
På Don Drapers tid var en kvällstidning kvällstidning och morgontidning morgontidning. Tiderna förändras.

Jag njuter av konservativa filmer

Med stor nyfikenhet tar jag del av den lista på de 25 bästa konservativa filmerna under de senaste 25 åren som den amerikanska konservativa tidskriften National Review presenterar.

"Conservatives enjoy these films because they are great movies that offer compelling messages about freedom, families, patriotism, traditions, and more."

1. De andras liv (2006).
2. Superhjältarna (2004).
3. Metropolitan (1990).
4. Forrest Gump (1994).
5. 300. (2007).

Enastående filmer på olika sätt förstås.

Jag har sedan några år konstaterat att jag är konservativ, även om det i flera avseenden inte alls är sant. I citatet ovan är det nog "more" jag bekänner mig till, mer än något annat. Patriotism är förstås ett icke-ord i svenskan, så det vet jag nästan inte vad det betyder, men misstänker att det har något med Skansen att göra?

Frihet. Ja tack.
Familj. Ja, den är viktig, vilket nog förklarar varför jag fullkomligt älskar filmen Superhjältarna.
Traditioner. Jo. Men här är jag villrådig. Jag vill fira jul som den ska firas, men jag är mycket intresserad och sympatiskt inställd till Duchamps ready-made, och då är jag knappast traditionalist i någon större historisk bemärkelse.
"More". Jo, helt klart. Bär kilt och gillar smoking.

Hela listan återfinns HÄR och inkluderar underbara filmer som Måndag hela veckan (1993), Ghostbusters (1984) och The Dark Knight (2008).

Det vore obetalbart roligt att få läsa liberalernas respektive marxisternas listor nu, tack.

Till dess tänker jag lyssna på I'm Old Fashioned som Chet Baker sjunger den på skivan It Could Happen to You.

Herr Polyp med känsla för bilar

David Mazzucchelli berättar historien om arkitekten Asterios Polyp, vars rykte bara förstärks av det faktum att inte en enda av hans konstruktioner någonsin har byggts.

Det var länge sedan jag så mycket såg fram emot en grafisk novell, särskilt då den inte handlar om superhjältar i lite för tajta trikåer - utan om en arkitekt vars lägenhet brinner ned, vilket gör att han bestämmer sig för att, tillsynes, planlöst åka till mellanvästern och laga bilar. Låter fantastiskt! Dessutom var det nog på tiden att jag breddade mitt serieintresse. Men jag tänker aldrig läsa svenska serier.

Mazzuchelli är förstås mest känd för sitt samarbete med Frank Miller, vilket bland annat har resulterat i Batman: Year One. Men nu: Asterios Polyp (Pantheon).

New York Times Douglas Wolk: "'Asterios Polyp' is a dazzling, expertly constructed entertainment, even as it’s maddening and even suffocating at times. It demands that its audience wrestle with it, argue with it, reread and re-examine it. Isn’t that the ultimate purpose of style?"

Fråga-svar från fröken Forsberg

Eftersom att jag är en entusiastisk läsare av Kärleksbloggen antar jag den utmaning som där presenterats.

Kärleksbloggens författare Malin Forsberg trodde en gång att jag var ett psycho. Det gör inget. Jag läser ändå.

Det är så att säga Forsberg som frågar och jag som svarar:

Kan du bevare en hemlighet?
Ja, det kan jag.

Favoritvara på systemet?
Rosébubbel och riktigt ljus öl.

Favorituttryck just nu?
Bra.

Din senaste insikt?
Att jag både vet vad jag vill och inte vet vad jag vill.

Hur flirtar du?
Jag är glad.

Så snärjer man dig litterärt.
Det gör man nog inte.

Vilken är din favorit tv-serie?
Nu Mad men.

Vem i den serien identifierar du dig mest med?
Don Draper. Gör inte alla det?

Vem i den serien skulle du helst vilja ligga med?
Mrs Draper och den rödhåriga sekreteraren, men något sådant är inte aktuellt för mig så klart.

Hur många kuddar sover du med?
Tre.

När skäms du?
När jag tänker på dumma saker jag har sagt.

Dessa bloggar vågar jag inte erkänna att jag läser:
Jag erkänner alla bloggar jag läser. Varför skulle det vara hemligt?

Vad är du mest nöjd med på din kropp?
Mina ben.

Vem skulle du vilja ge ett sanningsserum och sen intervjua?
Äsch, jag vet inte. Tiger Woods? Skulle säkert bli en storsäljande artikel…

Vem fick dig att gråta senast?
Säger jag inte.

Vem gav din en komplimang senast?
En kollega från tiden på Västerviks-Tidningen som jag träffade under jul.

Älsklingsljud.
Pop! Champagne.

Vad är sexigt?
Utöver de vanliga attributen - huvudet, både dess inre och yttre rörelser. Det finns något där.

Älsklingsdoft.
Riktigt gott kaffe.

Vad gör dig rörd.
En sida ur serien Marvels tecknad av Alex Ross. En ledsen mutanflicka i en källare.

Vilken typ av klädesplagg gör dig avtänd.
Riktigt fula jeans?

Vilken är din favortitdikt?
Något - vad som helst - av Pär Lagerkvist.

När fick du senast en ny kompis?
Under hösten.

När känner du dig obekväm?
När jag deltar utan att vilja.

Vilket år minns du som ditt bästa respektive sämsta?
Ingen aning.

Vad skulle du vilja ändra på i ditt beteende?
Vet inte. Jag kan uppfattas som arrogant, så jag försöker tänka på det.

När var du taskig senast?
Är inte taskig, tror jag, men visst blir det fel ibland. Jag blängde lite på en kassörska för några dagar sedan då jag tyckte hon var slarvig. Jag ångrade mig omedelbart.

Vilken typ av spel gillar du?
TV-spel och fotboll.

Vad vill du lära dig 2010?
Lära mig flyga.