Ett måste, men jag vet inte varför

Trailer för Nicolas Winding Refns Drive, med Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Christina Hendricks, Ron Perlam, mm.

HÄR låten Nightcall av Kavinsky från soundtracket.
HÄR låten Real Hero av College featuring Electric Youth från samma soundtrack.

Drive har premiär 18 november.

Varför är det så?

Gary Oldman som George Smiley och John Hurt som Control. Tomas Alfredssons filmatisering av John Le Carrés Tinker, Taylor, Soldier, Spy.
Varför har Tinker, Tailor, Soldier, Spy premiär i Venedig 5 september, i UK 16 september och i Sverige 25 december? Känner mig så oerhört besviken. Snuvad. På konfekten.


Varför ska jag behöva vänta? Varför!

Senaste trailern HÄR.

Haywire...en bra b-film?

Steven Soderbergh fascinerar mig. Han har berättat att hans stora intresse är att klippa sina filmer. Och han har också egna versioner av filmer gjorda av andra. Han har t ex klippt ner Michael Ciminos kalkon Heaven's Gate, som är på tok för lång, till en och en halv timme.

Här är trailern för hans Haywire som har premiär i februari.
Av allt att döma är det här en film gjord som en b-film, fast eventuellt som en bra...eh, b-film. Detta är ju något som Robert Rodriguez har försökt i åratal men inte lyckats med. Soderbergh klarar det, tror jag.

Imponerande rollista: Chaning Tatum, Michael Douglas, Antonio Banderas, Ewan McGregor, Michael Fassbender, Bill Paxton - alla kämpar de mot Gina Carano (mest känd från American Gladiators...)

Ibland drömmer jag om konstdebatt

Nu startar konstsäsongen. Utskicken haglar. Museer, konsthallar och gallerier. Samt diverse fria konstgrupper. Engagemang. Fart. Oklar nivå. Men ambition. Känns spännande att se vad som erbjuds. Ibland undrar jag ändå. Hur de orkar. Receptionen är ju så skral.
Ta t ex Andrea Zittel som öppnar på Magasin 3 om ett par veckor. Säkert kommer utställningen att få fina recensioner. Och publiken strömmar till någotsånär. Eller ta Juan-Pedro Fabra Guemberena på Nordin Gallery, som, gissar jag kommer att vara vernissaget-to-be-at i morgon.
Kommer det bli någon diskussion om de här utställningarna på våra tidningssidor? Eller någon annanstans? Var?
Kommer någon säga något initierat och upplysande?
Är utställningarna värda debatt?
Låt oss se.

What if Male Superheroes posed as Women Superheroes

Klicka för större bild x 2.

Här.

Ah, mm, så måste det vara

Lång historia kort: DC Comics - serieförlaget som ger ut Superman, Batman, Wonder Woman, Flash, Green Lantern - ska starta om från noll. DC Comics ger, med start i september, ut nästan alla sina serier från nummer 1. De, som det heter, "rebootar" hela sitt serieuniversum. Bruce Wayne blir Batman igen, Superman kommer till jorden som barn och så vidare...

Serievärlden är i chock. Något liknande har aldrig gjorts. Anledningen är tydlig: serier säljer sämre än tidigare och man vill göra något radikalt - skaka om branschen.

Jag har länge klurat på saken - naturligtvis beställt hema några av de nya numren från Seriezonen och jag känner mig ganska nyfiken på satsningen som sådan. Men samtidigt - vad händer med den rika historia som DC Comics bär på och som författare och tecknare har spelat med under så många år. Den historian har varit en av mina anledningar att överhuvud vara intresserad av serier från DC Comics. Comics är ett medium med en historia. Denna historia kan man inte bara radera - inte hursomhelst.

Så i torsdags. Warren Ellis, en av vår tids mest begåvade serieförfattare med The Authority, Planetary och Red på meritlistan, tar bladet från läppen:
"The New DC comics stuff looks so much like stuff I would never read that it oddly fills me with hope that they are targetting the core audience they want. If a 43-year old man looks at most of this promo stuff and goes meh, then that’s very probably a good sign for them. Best of luck to Dan D, Jim L et all for the imminent relaunch."

Det slår mig. DC Comics vill inte ha sina gamla läsare (30-50-åringar) - man vill ha nya läsare (15-20-åringar). De nya läsarna vill säkert ha sin egen historia och inte den rika underbart roliga och fantastiska historia som DC har. Kanske. Vi får se. För min del kommer nog DC Comics från och med i september att bli något ganska främmande. Men naturligtvis kommer jag att läsa och titta innan jag drar någon förhastad slutsats. Vi får se.

Text: tecken i tiden

Som jag tidigare nämnde kommer Moderna Museet i samarbete med Axl books att börja ge ut en essä i samband med att en utställning produceras - Moderna Museet Essä. Första bok att ges ut är som bekant Magritte - Foucalt. Om orden och Tingen skriven av Lars O Ericsson och den 1 september öppnar utställningen med samma namn på Moderna, curerad av Ericsson.

I dag meddelar Moderna att nästa utställning i samma serie görs av Sara Danius. Även då kommer alltså en bok att ges ut. Boken och utställningen heter Proust - Benjamin. Om fotografin.

Det här är naturligtvis ett mycket ambitiöst projekt som jag ser mycket fram emot att följa. Utställningar av det här slaget, som lägger tonvikt på eftertanke, har jag letat efter med ljus och lykta. Håller tummarna för att detta blir lyckat!
---

I dag informerar Bonniers konsthall om att deras nya magasin lanseras i samband med att höstens stora utställning The Spiral and the Square öppnar 24 augusti. Magasinet heter Bonniers konsthall Magasin. "Bonniers Konsthall Magasin tar avstamp i konsthallens utställningar men rör sig också bortom vådet egna programmet och utforskar konstvärlden – både lokalt och globalt.", står det i pressmeddelandet som skickades ut i dag. Magasinet kommer att ges ut en gång varje säsong. Spännande.
Det vore roligt om magasinets skribenter recenserade de egna utställningarna - och andra utställningar i Stockholm. Drömmen vore ju om Sara Arrhenius recenserade något på Moderna och att magasinets redaktörer fick Daniel Birnbaum att recensera en utställning på Bonniers. Hur skulle det se ut?
"Åh, Sara, du är så duktig, tänk vad fint du har gjort här på Bonniers!"
"Men, Daniel, tänk att du fått fart på Moderna igen, det är verkligen på Moderna allt händer!"

Om landskapsarkitektur i UNT

Har missat att min artikel om landskapsarkitektur - min recension av boken "Om landskap" av Jonas Berglund, Åsa Drougge och Göran Lindberg har publicerats i UNT, närmare bestämt 3 augusti. Läs HÄR.

Kortrecension: Captain America

Captain America (Chris Evans) efter sitt första inofficiella uppdrag bakom fiendens linjer. Mottagen av glada kamrater och Peggy Carter (Hayely Atwell). Foto: Image.net

Anledningen till att jag tycker så mycket om Captain America är att han är så schysst. För Cap är det viktigt med rättvisa och frihet, inte bara som ideal eller på ett storpolitisk plan. Nu har jag sett filmen, Captain America: The First Avenger, och delar av dessa karaktärsdrag kom fram riktigt bra - under den första tredjedelen av filmen. Den delen är något av det bästa som kommit från Marvel Studios, inkluderat första Iron Man-filmen. Men sedan blir det mest vanlig action och då kommer Caps distinkta karaktärsdrag, hans vanlig-kille-som-blivit-stark-som-fan inte riktigt fram.

Steve Rogers - som han heter egentligen - är nämligen mycket tanig, tunn och kort och dessutom är han något av en sjukling. Eftersom han menar att kriget mot nazisterna måste vinnas, och han ser som sin skyldighet att göra sin del, försöker han ta värvning. Men på grund av sin dåliga fysik blir han inte antagen. För att sedan göra en lång historia kort så blir han ändå utvald på grund av sin goda moral - hans "schyssthet" i stort och smått - till att bli injicerad med ett serum som gör honom starkare och friskare och större - och kanske lite godare också. Allt det där kommer fram bra i filmen. Och kärlekshistorien mellan Cap och Peggy Carter är riktigt rar.

Men sedan, uppdrag på uppdrag. Snabba ryck och mindre nyanser, mindre karaktär, mindre djup, vilket är lite synd. Dussinaction är så lätt att få fatt på. En superhjältes partikulära egenskaper är däremot ovanliga. Det är dem man ska spela på, inte bara vanligt pang-pang.

Nåväl. Lite hård är jag kanske. Filmen är bra, men inte som Iron Man, Spider-Man 2, X-Men 2 eller The Dark Knight. Captain America: The First Avenger får betyget tre.

Ett tips: vänt tills efter eftertexterna (längst någonsin!). Där, en minitrailer för The Avengers som har premiär i maj nästa år. Små glimtar av dem alla - Cap, Thor, Iron Man, Nick Fury, Black Widow och Hawkeye. Mmm...

Captain America...året var 1989...

Captain America # 350 - skriven av Mark Gruenwald och tecknad av Kieron Dwyer.

I kiosken på compounden i Jeddah i Saudi Arabien, kom mitt första möte med Captain America.
Där stod han ståtlig och rättrådig.
Året var 1989, jag skulle fylla 12 år om någon månad och hade fått lov att köpa en serietidning.
Det blev det klassiska numret Captain America # 350. På omslaget ser vi hur John Walker, då i rollen som Captain America är i strid med, Steve Rogers då i rollen som The Captain.
Det här numret är slutet på en lång berättelse som handlar om hur mörka krafter har försökt få bort Steve Rogers, försökt få honom att sluta göra rätt.
Ett steg i det ledet var att peta honom som Captain America. Men Steve Rogers, som varit Captain America sedan 1941, kommer naturligtvis igen, först som The Captain, och just i det här numret återtar han sin forna roll.
Sedan dess har jag tyckt mycket om Captain America. Även om jag inte följt honom månatligt sedan dess. Mitt intresse för karaktären återväcktes omkring 2006, då hans död i följderna av ett inbördeskrig mellan superhjältar, blev en stor nyhet omskriven i NY Times och rapporterad om på CNN.
Sedan dess har jag följt honom - jo han har återuppstått.

Jag känner att det är viktigt att påpeka att Captain America inte är något typisk patriot trots namnet. Han tar strid för frihet och rättvisa och står därför upp för mänskliga rättigheter i upplysningens anda. Det gör honom till en mycket speciell superhjälte. Han skapades ju 1941 mitt under brinnande världskrig och på det allra första omslaget ser vi honom knocka självaste Adolf Hitler.
Nu har Captain America blivit film. Återkommer med rapport! Har väntat på den filmen sedan jag var 11 år.

Lars O - Magritte - Foucault

Den 1 september öppnar vad som kan komma att bli sensommarens höjdpunkt, uställningen Magritte - Foucault, Om orden och tingen i Pontus Hulténs Visningsmagasin, Moderna Museet. Curator: Lars O Ericsson.

Ett måste för alla med ett konstfilosofiskt intresse. Så här beskrivs utställningen på MM:s hemsida:
"Utställningen 'Magritte – Foucault, Om orden och tingen' är inte en traditionell konstutställning, utan en utställning som har ett filosofiskt tema, nämligen förhållandet mellan språk och värld, ord och ting. Ett tema som löper som en röd tråd genom hela den västerländska filosofihistorien, från Platon till Derrida."
Ytterligare något som gör det hela till en ovanlig sak är att Ericsson har skrivit en bok med titeln "Magritte - Foucault, Om orden och tingen", som ges ut i samband med utställningen. Den första boken i den nya serien Moderna Museet Essä i samarbete med Axl Books.
Helt säkert är att jag är på plats på vernissaget 1 september.
Läs mer HÄR.

Första...jo...kanske

De första bilderna på Superman respektive Catwoman har kommit.


Henry Cavill spelar Superman i nya filmen Man of Steel, som har premiär 2013. Regi Zack Snyder. I övriga roller: Diane Lane, Kevin Costner, Amy Adams och Laurence Fishburne, Russel Crowe, Julia Ormond och Michael Shannon. Det är helt sanslöst hur superhjältefilmer lockar megastjärnor. Känner mig dock mycket osäker på filmen. Hur ska man få Superman att funka i dag? Stort frågetecken.



Anne Hathaway som Catwoman. Lite trist bild - vad har hon på huvudet? Blå lampor? Dessutom ser man ju på hennes överarmar att hon är ganska otränad. Funkar inte! Filmen The Dark Knight Returns har premiär 20 juli, 2012. I övriga roller: Christian Bale, Tom Hardy, Michael Caine, Morgan Freeman, Gary Oldman och Marion Cotillard. Regi: Christopher Nolan.

Känner mig mer trygg inför The Dark Knight Rises. Det känns som att den inte kan bli dålig. Hur skulle det vara möjligt?

Kort: Venedigbiennalen 2011

Det finns mycket att säga om årets upplaga av Venedigbiennalen.
Först och främst måste man konstatera att det svenska bidraget var det kanske sämsta någonsin. Oerhört tråkigt både till form och innehåll. Den svenska paviljongen var klart sämst av alla nationella paviljonger. Så. Nu var det sagt.

På det stora hela en lagom biennal. Ganska fin. Ganska snäll. Ganska sinnlig. Ganska konceptuell. I jämförelse med 2009 års biennal står den sig ganska slät. Då var det mer fart, mer udd.

Roligast, mest intressant, var det att se Sturtevants installation. Varför har denna konstnär inte slagit igenom tidigare? Hon har förvisso uppmärksammats ganska mycket i Frankrike och Tyskland de sista tio åren. Men hon har ju varit aktiv sedan tidigt 60-tal! När gör Moderna något med henne?

Återkommer med mer senare.