Åh, första bilderna på Cap

HÄR finns de första bilderna från Joe Johnstons Captain America: The First Avenger, som har premiär 22 juli, 2011. Osäker. Nervös.

Folkbildning javisst

HÄR skriver Marianne Lindberg De Geer om urvalet till Modernautställningen 2010.

Jag håller i princip med, vilket nog alla som har läst mina debattartiklar om utställningen i Upsala Nya Tidning förstår.
 Bra att debatten fortsätter, tycker jag. Det finns fortfarande saker att hämta. Men vad som förvånar mig är att ingen etablerad kritiker diskuterar Modernautställningen. Varför inte? Obegripligt. Jag tror, som vanligt, att man är rädd. Tråkigt.

Jodå, där finns en skillnad

Jag tror skillnaden är den här:

När jag läser en serie av Jeph Loeb, som The Long Halloween, vill jag vet vad som ska hända. Jag vänder blad av just den orsaken. När jag läser Ex Machina av Brian K. Vaughan vill jag veta vad serien handlar om, därför vänder jag blad. Den förra håller mig fast i berättelsen, den senare i själva fiktionen.

Den förra säljer stort, älskas av massorna. Den senare uppskattas av DN Kultur.
Jag gillar båda.

Jo lite lik Nittve är han

HÄR en bra artikel signerad Clemens Poellinger om Daniel Birnbaum som tar över som överintendent på Moderna Museet, 1 november. Jag håller med om att Birnbaum är lite lik Nittve. Ska bli så intressant att följa Birnbaums tid på Moderna.

Jag fick förövrigt en inbjudan från museet i dag till en välkomsfest för Birnbaum. DJ, bar och tilltugg utlovas, samt en performance av Rirkrit Tiravanija. På omslaget av den lilla folder som inbjudan rent materiellt utgör återfinns en rad namn: Jakob Krajcik, Mai Ueda, Anna och Carl Michael von Hausswolff, Karl Holmqvist och Anneè Olofsson. Det är oklart vad dessa namn gör där, på folderns omslag. Kommer de att liksom uppträda på något sätt eller bara vara där?

Så här. Jag är glad att Birnbaum är i stan. Han har mina lyckönskningar. Jag tror att han kommer att göra bra ifrån sig. Han tillhör den "typ" av curator jag uppskattar. Han är intelligent och sensibel. Framförallt, han är ingen fin kulturvän.

Jag kommer inte att gå på denna välkomstfest. Det vore säket spännande att se "alla", nog kommer där att krylla av konstnärer, curatorer, intellektuella, kritiker och journalister. Två saker hade fått mig att gå dit. Om jag kände honom personligen eller om jag var där i arbete. Jag kan garantera att det kommer att vara en massa kritiker och journalister där. Och jag kan också lova att det inte kommer att skrivas en rad i media om själva festen. Jag gillar inte det. Är man där och är kritiker/journalist ska man skriva om det. Annars finns det ingen anledningen att gå dit, tycker jag.

Får jag ändra mig lite?

Jag har ju med stort engagemang uppmuntrat till banala erfarenheter, förskönat det direkt simpla, hoppat förtjust över det lekfulla och enkelt skojiga - och sen ramlar jag på Ex Machina.

Jodå. Jag pratar fortfarande om serier. Jag älskar fortfarande Jeph Loeb och Fran Cho - fina färger, roliga saker, konstiga händelser. Jag blir...mmm...ja...pigg. Helt enkelt. Och glad.

Jag har sett det lite som en reaktion det seriösa i jobbet. Det är förvisso roligt att forska, men ändå mer än något annat en kamp. För att bli klar. För att det ska bli bra. Mot vad?

Nåväl. Serier gör mitt liv bättre. Så enkelt är det. Men sen var det Ex Machina, skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Jag är nu nästan klar med den första inbundna deluxe volymen och jag kan intyga att jag är tagen. Jag fullkomligen älskar Ex Machina. Den är vågad och rolig på samma sätt som alla serier är som jag älskar. Men den är också komplex i den meningen att den bejakar samhällsfrågor (det låter ju förbannat tråkigt) genom att göra dem till en självklar del av fiktionen.

Vaughan diskuterar till exempel censur och konst, vilket intresserar just mig enormt mycket. Jo, jag vet att det låter töntigt - censur och konst - i serieform. Blä. Och jag tänker inte för mitt liv försöka övertala någon som eventuellt läser detta - se efter själv, är det enda jag kan säga. I serien fungerar det faktiskt som principdiskussion och det fungerar som en kugge i det fiktiva maskineriet.

Det är dock inte bara det att en komplex "allmän" diskussion annekteras utan också det att berättelsen och hur den framställs som gör att serien är komplex - den är inte lekfull som i Kick Ass, där en slags skojfrisk metadiskussion framträder, utan istället är den, vad man kan benämna som, traditionellt komplex. Ja...eller djup, om man så vill, eller fylld av en massa vecka.

Nåja. Nu ska jag läsa vidare.

Birnbaum free falling?

Daniel Birnbaum, filosofen, modernas nya överintendent, kritikern - poppiskillen - har ramlat ner betänkligt på Art Reviews topp 100-lista över de mäktigaste i konstvärlden.

2009: Plats 4.
2010: Plats 63.
2011: Plats 543 630. (?)

Orsak: Han tog jobbet på Moderna. Läs mer om det HÄR.
Hela listan finns HÄR. Galleristen Larry Gagosian toppar listan.

Dagens bild: Asterios Polyp

Asterios Polyp är tecknad och skriven av David Mazzuchelli och utgiven på Pantheon, 2009.

Jo lite överskattad - eller?

Naturligtvis inser jag att Joss Whedon - amerikansk populärkulturs store hjälte - är begåvad. Men ändå, det blir liksom lite taffligt, det han gör. Jag har sett alla avsnitt av säsong ett av TV-serien Dollhouse. Jag gillar idén om att göra en TV-serie om att det finns en organisation som kan programmera unga kvinnor att göra både det ena och det andra så att de verkligen tror att deras egen vilja styr vad de gör. Idén är utmanande, konstig - och att TV-serien överhuvudtaget kom till produktion är imponerande. Amerikansk TV är inte direkt "tillåtande" - beeep.
Nu har jag Dollhouse säsong två på ingående. Jag vill veta hur det går. Men även om manus och skådespelare (Eliza Dushku) är bra - så är produktionen - om man ska vara helt ärlig - på gränsen till undermålig. En TV-serie är egentligen bara bra om produktionen (smink, scenografi, ljus, musik mm) är bra. Jämför med Mad Men eller Twin Peaks. Där är produktionen superb, vilket gör att helhetsintrycket blir bra, även om ett enstaka avsnitt knakar i fogarna (vilket är mycket ovanligt i fallen Mad Men och Twin Peaks). Så enkelt är det.

Men trots allt är Joss Whedon är hjälte av stora mått. Se bara på den här "akademiska boken" Joss Whedon: The Genius Behind Buffy av Candace Havens. Whedon är kejsaren av populärkultur - men jag vet inte riktigt varför, än.

Värt att nämna hursomhelst är att Whedon ska regissera Marvels gigantiska filmsatsning The Avengers med premiär 2012. Alla verkar så nöjda över valet - jag förstår inte riktigt. Hur kan man bli så nöjd över en sådan sak? Skulle Dollhouse gjord med bra budget ha blivit en slags science fiction-variant av Mad Men? Kanske.

Lite bekymrad. Men hursomhelst. Musiken här nedanför: "Remains" av Maurissa Tancharoen och Jed Whedon (bror till Joss), är fin och en slags fortsättning på Dollhouse. Videon, som är sensibel, men hemsk, är regisserad av Anton King.

Avslutad MM-debatt ej på nätet UPPDATERAD

Jag förstår att UNT inte lägger ut allt de publicerar på nätet. Vem skulle i så fall betala för tidningen? Men jag hade gärna lagt ut länkar till Cristina Karlstams sista debattlinlägg och min slutreplik i diskussionen om Anna Odells och Lars Vilks uteslutande på Modernautställningen. Än har jag dock inte sett våra inlägg på nätet, och de kommer nog inte. De publicerades i tidningen i fredags. Vad ska man göra?

Här är min slutreplik (även om den blir lite fattig utan Karlstams inlägg):

"Precis. Det är, som Karlstam tror – enkelt. Konstnärer säger ibland något om samhället. Sällan lyckas man dock skaka om. Odell och Vilks är våra viktigaste konstnärer för att de gör just det. Det är en konstnärlig ambition hos dem. Frågor om självmord, vård, rättsväsende och religion är väsentliga för oss alla. Personlig smak har inget med saken att göra.

Odell och Vilks är inte ”estetiskt nyskapande”, skriver Karlstam. Det var länge sedan urvalet till en utställning gjordes efter konstens estetiska egenskaper (färg och form). Även om Odell och Vilks kanske inte är just estetiskt nyskapande, innebär det inte att deras konst blir mindre viktig. Hos dem finns ett seriöst konstperspektiv på bekostnad av fina färger och spännande former. Tack och lov för det."

Jag hade gärna debatterat vidare - inte minst med någon av kuratorerna till Modernautställningen. Det var lite synd, tycker jag, att ingen riktigt ville diskutera uteslutandet av Odell och Vilks. Karlstam hängde upp sig på "event" och "medientresse". Jag menar naturligtvis att detta inte har något med saken att göra, eller så här, blir nobelpriset sämre eller bättre för att det är ett "event". Det är som det är. Nåväl. Nu är det dags att gå vidare mot nya äventyr.
---

HÄR är slutinläggen i debatten.

Moon Knight igen - för vem?

Marvel Comics gör ytterligare ett försök med Moon Knight. Bra, tycker jag, men frågan är ändå varför. Moon Knight, som är den ende superhjälten som är schizofren, är inte särskilt populär. Så här enkelt är det. Marvel gör serier som säljer. Säljer de inte, lägger de ner utgivningen.

Men av någon anledning gör man ständigt nya försök med Moon Knight. Men frågan är om karaktären, skapad av Doug Moench och Don Perlin, verkligen är anpassad för den stora publiken. Jag tror inte det. Ta Batman eller Punisher, två andra karaktärer som är ganska knäppa. Den förre bor i en grotta, pratar för sig själv och är rädd för fladdermöss. Den senare skjuter ihjäl alla skurkar eftersom, resonerar han, polis och rättsväsende inte klarar att dra dem inför rätta. Ganska knäppa, måste man ju konstatera.

Men Moon Knight är direkt sinnesjuk, som det heter. Han har för det första flera personligheter: Marc Spector, Steven Grant och Jake Lockley - han är dessutom i en slags "relation" med en egyptisk gud "Khonshu". Denne gud styr honom på olika sätt mot att döda (skurkar). Moon Knight är dock en fin kille innerst inne och vill inte ta livet av elaka människor, utan göra som Spider-Man och de andra, lämna över dem till polisen. Därför befinner sig Moon Knight i ständig konflikt med alla sina personligheter.

Visst låter det som en bra grund för en historia? Jag tycker det. Men samtidigt måste jag inse att historien är både komplex och på för tok underlig för att den riktigt ska locka det där stora antalet läsare. Jag hoppas jag har fel.

Nu har Marvel Comics lanserat att Brian Bendis och Alex Maleev tar över Moon Knight. Eftersom det här är några av de mest begåvade serieskaparna vi har i dag, ser jag fram emot deras perspektiv. Lite synd tycker jag också att det är att Gregg Hurwitz' och Jerome Opeñas försök att göra Moon Knight populär misslyckades. Jag gillade deras version mycket, framförallt för Opeñas bilder, naturligtvis.

Deutschlandradio Kultur skriver om mig

HÄR finns några rader om den debatt jag initierat om Modernautställningens exkluderande av Lars Vilks och Anna Odell. Som jag förstår det, togs detta upp i ett radioprogram. Ska se om programmet går att lyssna på via nätet.

"'Niemand mag Vilks so richtig, aber das ist kein Grund, ihn nicht zu zeigen.' Mit diesen Worten springt der schwedische Kritiker Rikard Ekholm dem umstrittenen Künstler bei."

Det har jag alltid sagt: Deutschlandradio har koll.

Lars O berömmer filosofiska institutionen...

...och konstaterar att yttrandefriheten inte har något pris.

Säger ju det - Lars O Ericsson bör skriva mer. Läs HÄR.

Jag fortsätter debattera om Modernautställningen

Min ursprungliga debattartikel "Varför tiger Moderna?" (5/10) följdes av en replik, "Uppmärksamhet inte lika med kvalitet", av mångåriga konstkritikern Cristina Karlstam (7/10). Läs den HÄR.

I dagens Upsala Nya Tidning svarar jag henne, "Vad är problemet med medieintresse?". Läs HÄR.

Jag nämner även ett uttalande av Fredrik Liew, som finns HÄR, och en text av Frans Josef Petersson, som finns HÄR.

Marianne Lindberg de Geers kritik återfinns HÄR.

Föreläsningen är avklarad - till slut!

Då var det över. Lars Vilks har genomfört sin föreläsning på Uppsala Universitet, ”En uppdaterad version av föredraget: Konsten kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa: Yttrandefriheten och konsten - rondellhunden som konstprojekt.” Det blev ett helt annat slags framträdande än när Vilks senast var på universitet, 11 maj.

Då: Jag hade ingen som helst tanke på att det hela skulle kunna möta något slags allvarligt motstånd. Säkerhetspersonal, polis och andra trodde uppenbarligen inte det heller. Alla vet hur det gick – Vilks blev överfallen och tvingades avsluta sin föreläsning.

Nu: Förberedelserna var helt annorlunda. Universitet var involverat vilket innebar möten med polis och ledning. Vilks kunde börja om – och avsluta sin föreläsning.

Naturligtvis har detta hängt över mig sedan i maj. Det var en stor sak att befinna sig mitt i och även om min sommar var alldeles bra har jag ofta tänkt på det som hände och på arbetet med att kunna genomföra föreläsningen.

Jag är mycket glad att det är över – att jag, universitet – ja samhället – visade att när det verkligen gäller då måste det fungera. Ingen ska på grund av hot och våld bli tvungen att avsluta en föreläsning på ett universitet. Kan man inte tala om sådana här saker på universitet, då kan man inte tala om det någonstans i samhället.

Om Vilks föreläsning finns mycket att säga. Men jag spar mina åsikter om den till en annan gång.

Debattartikel om Modernautställningen

HÄR finns min debattartikel om Modernautställningen. Artikeln heter "Varför tiger Moderna om Odell och Vilks?" Jag tycker att museet borde ha bjudit in Anna Odell och Lars Vilks till utställningen.

Extra! Extra! Superman returns 2.0

Nu är det klart. Det blir en ny film om Superman.
Mannen som väcker honom till liv igen är Zack Snyder, som regisserat Watchmen och 300. Snyder är en favorit, så jag känner mig trygg. Dessutom är manuset skrivet av David Goyer och Christopher Nolan, som låg bakom Batman Begins och The Dark Knight. Vad kan gå fel?

Bryan Singers försök att väcka liv i Superman genom filmen Superman Returns (2006) framstår i dag som ett ovanligt lyckat misslyckande. Han gjorde precis allt rätt och samtidigt allt fel. Clark Kent/Superman, kanon. Louis Lane, fantastisk. Clarks mamma (Eve Marie Saint), perfekt. Foto, ljud, ljus, helt bra. Men så var det den där lilla grejen, med att snubbla iväg för mycket från vad Superman är - sin historia. Det var därför Singers val att göra Superman till frånvarande pappa till ett barn som växer upp med en annan pappa, på tok för radikalt. Det finns gränser med vad man kan göra med en superhjälte. Skarpa gränser.

Bättre lycka till Snyder & Co!

De sterrennacht DK edition

Vincent van Gogh, De strrennacht (1889). En fantastisk målning. Här är en ny edition med en frånvarande The Dark Knight.