Rikard 1: Du intervjuar Lars O Ericsson på Konsten.net, HÄR, varför då?
Rikard 2: Lars O Ericsson var under sin tid på Dagens Nyheter Sveriges viktigaste konstkritiker. Sen fick han sparken – det är fem år sedan – och nu skriver han om konst igen, i Svenska Dagbladet. Det är väl anledning nog, inte sant?
Rikard 1: Det står bortom allt tvivel att Ericsson har bibehållit sitt engagemang och sin passion. Han går riktigt igång. Avskedet från DN och omständigheterna runt Tensta upprör fortfarande, tycks det som.
Rikard 2: Jo, helt klar är det så. Jag tyckte att det var viktigt att låta Ericsson komma till tals i ett offentligt sammanhang; nätet är bra på det viset – texten är tillgänglig för alla att läsa som har en dator och uppkoppling, ja alla. Han talar om förtal och han är djupt kritisk mot framförallt Maria Schottenius. Det är mycket som ventileras. Vad som ändå förvånar är att ingen, förutom jag själv i Konstperspektiv och Sven-Olov Wallenstein i SITE, gav Ericsson en möjlighet att komma till tals i den här frågan. Att Sveriges mest inflytelserika konstkritiker under dunkla omständigheter fick sparken från Sveriges största dagstidning borde ha genererat åtminstone någon intervju i en, till exempel, konkurrerande dagstidning – men så var icke fallet. Det är konstigt. Och just därför är det högst relevant att låta Ericsson få komma till tals. Så det känns fint, faktiskt.
Rikard 1: Men intervjun handlar även om annat…
Rikard 2: Ja, intervjun blev lång, men också där finns fördelen med nätet, att en text i princip kan bli hur lång som helst, och det tycker jag är en klar fördel. Resonemang behöver inte vara snuttiga. På något sätt har långt i mediesammanhang blivit entydigt med kvalitet i dag.
Rikard 1: Ericsson bekräftar det alla vet, men ingen talar om.
Rikard 2: Ja, de redaktionella förändringarna är bedrövliga och kritikernas möjligheter att bygga resonemang har minimerats. Allt detta bekräftas av Ericsson. Det är viktigt att det här kommer fram, och jag är därför, måste jag faktiskt säga, riktigt glad att Ericsson berättar detta i intervjun, till exempel: ”Idag har praktiskt taget inga kritiker kontrakt, de sitter maximalt löst. Dessutom har arvodena minst halverats.”
Rikard 1: Vad har du själv för relation till Ericsson?
Rikard 2: Jag har sagt det förr, och jag berättar det gärna igen. Lars O Ericsson är den bästa, mest entusiasmerande lärare jag någonsin haft. Det låter översvallande, jag vet. Men efter att ha studerat på Universitetsnivå sedan 1999 och numera inneha en doktorandtjänst, har jag givetvis stött på ett mycket stort antal lektorer, docenter och professorer. För mig personligen var Ericsson viktig eftersom han befann sig mitt i den aktuella debatten och på så vis arbetade han hela tiden med det samtida fältet i sina föreläsningar, vilket gjorde att man som student fick en obetalbar insyn i samtidens teori och praktik. Jag hade till exempel läst konstvetenskap på Stockholms universitet innan jag läste Ericssons Filosofisk estetik. På konstvet stannade undervisningen någonstans på 80-talet och teorin var nästan obefintlig i undervisningen. Men jag förstod först inte att detta var ett problem. Men sen öppnades portarna i Ericssons kurs och samtiden ramlade på både genom undervisning av aktuell teori men också via inbjudna livs levande gäster. Det akademiska var helt plötsligt, i mina ögon, inte bara tillbakablickande, utan mitt i livet, här och nu. Det var något av ett uppvaknande.
Rikard 1: Som kritiker då, vad har Ericsson betytt för dig?
Rikard 2: Jag tillhör inte dem som var med 1987 när postmodernismen introducerades. Men när jag väl började läsa konstkritik var det uppenbart vem som intresserade mig mest, ja Ericsson. Det fanns förstås flera andra som Dan Jönsson och Milou Allerholm. Alla tre i DN. I dag är DN inte lika dominerande. Dels tror jag att det beror på att man inte har Ericsson kvar, eller alternativt, att man inte lyckats fylla det glapp som fylldes när han fick sparken. Det är ofattbart att man inte har gjort det. Det är som om man bara har gett upp. Man vill inte längre vara ledande, hålla i taktpinnen. Det spelar inte längre någon roll för dem.
Rikard 1: Alla säger så. Jag vet. Kanske blir det ändring någon dag. Kanske inte. Det är nya tider nu, nya möjligheter. Kritiken kanske flyttar ut helt på nätet och publiken följer kanske med. Men än är vi faktiskt inte där. Inte än, eller hur?
Rikard 2: Nej så är det förstås.
Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?
Rikard 2: Det vet jag inte än. Men jag har en idé, som jag tror kan bli något…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar