Jag vet – och visste redan då – att konst inte ska vara snyggt. Helst inte, i alla fall, även om Lasse Åberg, som har designat nålen, tycker det.
Jag tycker om saker som är snygga. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Därför vet jag att jag får söka mig efter det snygga i andra världar än i konstvärlden.
Det är därför min nya kärlek heter Frank Cho. Han är konstnär, närmare bestämt "comic book artist" och han har – tack och lov – inget med konstvärldens föreställning om konst att göra.
Frank Cho specialiserar sig på att rita kvinnor och apor. Ingen kan rita dessa främmande varelser som Cho. Man skulle kunna säga att han är seriernas Fellini. Liknelsen är inte helt tagen ur luften, då just Fellini och Cho har en liknande passion. I Fellinis fall är denna riktad mot Marcello Mastrioanni och kvinnan, i Chos fall mot apan och kvinnan.
Nåväl. Vad är det då som drar mig till min nya kärlek, för inte är det de två konstnärernas liknande passioner? Nej. Det är inte heller Chos kvinnoformer, som hämtade ur vilken tonårspojkes fantasi som helst, som är huvudsaken (även om han är outstanding). Aporna är jag inte så förtjust i.
Apan är i mina ögon en alltför etablerad populärkulturell figur, för att den riktigt ska attrahera mig. Det är något annat.
Eller. Det är tre saker: Linjen, bilden i sig och strukturen.
Jag inser att om jag hade förankrat dessa tre aspekter i "konst" så hade jag varit formalist (modernist). Men jag föddes inte i går, som jag tidigare har påpekat. Och därför håller jag konsten utanför. Däremot bilden, den okonstlade, låter jag ta plats.
Det är den som är viktig: Bilden.
Chos linje är obruten. Den är cirkulär och sluten. Det är också därför Sergio Aragonés och Steve McNiven är relevanta i det här sammanhanget. Cho är alltid explicit. Ingenting impliceras, insinueras, utan finns där, i bilden. Inget är, med andra ord, abstraherat, utan i linje, det är utformat och böjt. Ta en sådan sak som hår. Hos Cho är håret en entitet, inte något brutet och strävt. Utan något helt.
Bilden i sig. Här är det fullt möjligt att tala i termer av komposition, harmoni, form och färg. I seriesammanhang finns tre grundförutsättningar: omslaget, den enskilda sidan och uppslaget. De, i sin tur, karakteriseras av olika förutsättningar som kan sammanfattas med termer som effekt, wow-känsla och kraft. Omslaget ska i enlighet med all pr-verksamhet vara medryckande och lockande, medan den enskilda bilden är en del av en narrativ struktur (berättelsen), samtidigt som sidan är väsentlig att diskutera i sig. Uppslaget är ett slags vertikalt klimax, ett panorama. Uppslaget består av en till tre, fyra, bilder, medan den enskilda sidan kan bestå av ett större antal mindre bildrutor. Och vad gör Cho så bra? Jo, han fullbordar linjen i relation till dessa grundförutsättningar och han arbetar utan jämlikar med (1) karaktärernas fysik och (2) ansiktsuttrycket, genom att blanda det Jacques Tati-humoristika, med det spännande. Det lättsamma anspelas alltid, som om allt liksom löser sig, även om karaktären befinner sig i en käft hos ett odjur. Cho skiljer sig därför distinkt från Aragonés, som enbart arbetar med humor, det plumpa och från McNiven som arbetar med allvar, även om karaktären är ett stort grönt monster.
Strukturen. Ingen som Cho sammankopplar linjen, bildandet av ansiktsuttrycket, ett höjt ögonbryn i den enskilda bildrutan, med sidan eller uppslaget, som slutgiltigt bildar berättelsen. Det som karakteriserar serier mer än något annat är förhållningssättet till ”tid”. Bildrutan och texten både stannar tiden och låter den fortsätta, på ett sätt som är ojämförbar med något annat medium. Stanna upp, fortsätt. Enskild bild, del av en berättelse. Ingen kontrollerar denna förutsättning som Cho, vilket faller tillbaka på dennes linje och bildstruktur, men också på hur han förhåller sig till texten, som aldrig tar överhanden, utan alltid bildar helhet med bilden, och aldrig blir till mer.
Frank Cho, jag älskar dig, din Liberty Meadows, din Jungle Girl och din Shanna.
Liberty Meadows och Apes and Babes.
Frank Cho, Shanna The She Devil, # 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar