Bra inte bra

Jag tycker om kritik av det här slaget. Man ser alltför sällan sådan kritik.
Men om det handlar om ett brott mot marknadsföringslagen, varför blir det då inte en nyhetsartikel?

Vem ser egentligen på Kobra i dag? Det är som om Kobra inte finns, så dåligt är detta TV-program.
Två problem: (1) krystade teman som antagligen värks fram utifrån en orimlig tidspress där research, på-plats-produktion och stilistik tycks helt frånvarande. (2) Utjatad programidé. Gör om, gör rätt.

Sveriges televison borde som public service-producent enbart ägna sig åt kultur, nyheter och politik. Gärna med eftertanke och diskussion (med mindre än 25 personer i studion).

Svt går dock inte att se på längre. Det är något fel på alltsammans när 2½ män på TV6 är det bästa som går på TV.

Den absurda tragedin

När jag arbetade som nyhetsreporter på Västerviks-Tidningen från december, 2006, till februari, 2007, gjorde jag en artikelserie om Västerviks kommuns bortslarvade konst. Det blev säkert femton artiklar. Det var ett roligt knäck vid sidan av det mer reguljära arbetet.

Ny på posten som kommunens konstansvarig var Agneta Westlund. Det föll sig naturligtvis så att hon fick stå till svars, även om hon omöjligen kunde ge svar på var konsten fanns, den som hade slarvats bort, eventuellt stulits eller slängts för femton år sedan. Som sagt, hon var ny på posten.

Men jag kommer ihåg hur imponerad jag var av hennes naturliga respons. Hon svarade så gott hon kunde, lugnt och bra. VT drog på denna vinkling kommer jag ihåg, och mina artiklar prydde tidningens förstasida och löpsedlarna under en tid. En person som kände sig utpekad kom till redaktion och var arg - på mig. Det är vanligt att det blir så. Det är sällan som det är personens eget fel, oftast någon annans, tycker man i alla fall. Men Westlund höll sig hela tiden lugn och stabil. Hon kändes varm, på något sätt.

När jag några år senare hörde att Agneta Westlund hade avlidit, och som man trodde då, att hon hade blivit mördad, blev jag brydd. En lite personlig kontakt hade uppstått, av någon anledning, även om jag var granskare, och hon, på sätt och vis, var granskad. Inte för att vi hade någon kontakt utöver det som arbetet krävde, men ändå. Den som var misstänkt i fallet var hennes man.

När jag i dag, som jag brukar göra på förmiddagen, när jag tar en paus från föreläsningsarbetet, eller avhandlingsskrivandet, klickar mig till Expressen ser jag rubriken "Agneta dödad av älg - maken oskyldigt häktad". Det visade sig att "Agneta" var den Agneta jag hade haft kontakt med. Men kunde det stämma, en älg? Så absurt.

Även VT skriver om fallet "Mordmysteriet löst - blev dödad av älg". Ulf Sterler från Svenska jägareförbundet berättar i en annan artikel att älgar kan vara farliga, men han har aldrig tidigare hört om ett dödsfall.

Man undrar om det är sant? Det är en så otroligt absurd tragedi.

Konst...jag menar Bild ska vara snyggt

"Konst ska vara snyggt!", står det på nålmärket jag köpte på Gotlands konstmuseum för snart fem år sedan. Trotsigt la jag det på disken och lämnade över pengarna. Länge hade jag sedan märket på min kavaj.

Jag vet – och visste redan då – att konst inte ska vara snyggt. Helst inte, i alla fall, även om Lasse Åberg, som har designat nålen, tycker det.

Jag tycker om saker som är snygga. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Därför vet jag att jag får söka mig efter det snygga i andra världar än i konstvärlden.

Det är därför min nya kärlek heter Frank Cho. Han är konstnär, närmare bestämt "comic book artist" och han har – tack och lov – inget med konstvärldens föreställning om konst att göra.

Frank Cho specialiserar sig på att rita kvinnor och apor. Ingen kan rita dessa främmande varelser som Cho. Man skulle kunna säga att han är seriernas Fellini. Liknelsen är inte helt tagen ur luften, då just Fellini och Cho har en liknande passion. I Fellinis fall är denna riktad mot Marcello Mastrioanni och kvinnan, i Chos fall mot apan och kvinnan.

Nåväl. Vad är det då som drar mig till min nya kärlek, för inte är det de två konstnärernas liknande passioner? Nej. Det är inte heller Chos kvinnoformer, som hämtade ur vilken tonårspojkes fantasi som helst, som är huvudsaken (även om han är outstanding). Aporna är jag inte så förtjust i.

Apan är i mina ögon en alltför etablerad populärkulturell figur, för att den riktigt ska attrahera mig. Det är något annat.

Eller. Det är tre saker: Linjen, bilden i sig och strukturen.

Jag inser att om jag hade förankrat dessa tre aspekter i "konst" så hade jag varit formalist (modernist). Men jag föddes inte i går, som jag tidigare har påpekat. Och därför håller jag konsten utanför. Däremot bilden, den okonstlade, låter jag ta plats.

Det är den som är viktig: Bilden.

Chos linje är obruten. Den är cirkulär och sluten. Det är också därför Sergio Aragonés och Steve McNiven är relevanta i det här sammanhanget. Cho är alltid explicit. Ingenting impliceras, insinueras, utan finns där, i bilden. Inget är, med andra ord, abstraherat, utan i linje, det är utformat och böjt. Ta en sådan sak som hår. Hos Cho är håret en entitet, inte något brutet och strävt. Utan något helt.

Bilden i sig. Här är det fullt möjligt att tala i termer av komposition, harmoni, form och färg. I seriesammanhang finns tre grundförutsättningar: omslaget, den enskilda sidan och uppslaget. De, i sin tur, karakteriseras av olika förutsättningar som kan sammanfattas med termer som effekt, wow-känsla och kraft. Omslaget ska i enlighet med all pr-verksamhet vara medryckande och lockande, medan den enskilda bilden är en del av en narrativ struktur (berättelsen), samtidigt som sidan är väsentlig att diskutera i sig. Uppslaget är ett slags vertikalt klimax, ett panorama. Uppslaget består av en till tre, fyra, bilder, medan den enskilda sidan kan bestå av ett större antal mindre bildrutor. Och vad gör Cho så bra? Jo, han fullbordar linjen i relation till dessa grundförutsättningar och han arbetar utan jämlikar med (1) karaktärernas fysik och (2) ansiktsuttrycket, genom att blanda det Jacques Tati-humoristika, med det spännande. Det lättsamma anspelas alltid, som om allt liksom löser sig, även om karaktären befinner sig i en käft hos ett odjur. Cho skiljer sig därför distinkt från Aragonés, som enbart arbetar med humor, det plumpa och från McNiven som arbetar med allvar, även om karaktären är ett stort grönt monster.

Strukturen. Ingen som Cho sammankopplar linjen, bildandet av ansiktsuttrycket, ett höjt ögonbryn i den enskilda bildrutan, med sidan eller uppslaget, som slutgiltigt bildar berättelsen. Det som karakteriserar serier mer än något annat är förhållningssättet till ”tid”. Bildrutan och texten både stannar tiden och låter den fortsätta, på ett sätt som är ojämförbar med något annat medium. Stanna upp, fortsätt. Enskild bild, del av en berättelse. Ingen kontrollerar denna förutsättning som Cho, vilket faller tillbaka på dennes linje och bildstruktur, men också på hur han förhåller sig till texten, som aldrig tar överhanden, utan alltid bildar helhet med bilden, och aldrig blir till mer.

Frank Cho, jag älskar dig, din Liberty Meadows, din Jungle Girl och din Shanna.

Liberty Meadows och Apes and Babes.

Frank Cho, Shanna The She Devil, # 3.

Ride.1 besöker Uppsala Universitet

Det ska bli fantastiskt roligt att få besök av Ronny Hansson, Jonas Kjellgren och Stig Sjölund, de tre konstnärerna som bildar Ride.1.

Studenterna som går kursen Kritik i teori och praktik träffar Ride.1 på torsdag mellan 18.15 och 20, då de visar tre konstfilmer och bilder på deras installationer, och berättar om kritikens betydelse, samt - och det här ska givetvis bli extra spännande - gör ett konstprojekt på plats.

Studenterna kommer att bli del av ett konstfoto som Ride.1 iscensätter. Jag önskar jag vore student igen. Men tack och lov får jag ta del av detta från första parkett ändå.

I en cell med galler

Kontoret. En dörr med galler. Ett fönster med galler. Jag sitter inte i häktet. Jag har ett vanligt fönster också. Utan galler. "Cellerna" på filosofiska institutionen i Uppsala har galler. I trä. Vita. Från golv till tak.

Här sitter jag dag ut och dag in. I morgon lägger jag en liten lunta om 34 sidor i högre seminariets fack.
Avhandlingstext ska ventileras 1 december, exakt en vecka därpå.

Jag är inte här varje dag. Jag tar ledigt, ibland. Men höstterminen 2009 har varit hektisk. Ovanligt fylld.

Undervisning. Artiklar. Avhandlingsarbete. Dagjobb. Kvällsjobb. Helgjobb.

Det har fungerat. Den dubbla, ibland trippla arbetsinsatsen var ett måste. För att hinna skriva avhandling.
Jag ska erkänna att sensommaren - precis innan terminlunken började - kändes pressande. Hur skulle jag hinna?

Att jag sitter här i dag i cellen. Jag har gardiner också. Betyder att jag hann vad jag hade föresatt mig att hinna.
Inget är klart. Men utkast till introduktionen och kapitel två sitter jag nu med i min hand.

Sen kommer 2010. Endast ett undervisningstillfälle inlagt. En konferens. Nästan all tid för avhandlingen. Kanske tjänstledigt också. Tiden avgör.

Efter det sex månader av 2011. Sen nya möjligheter.

Rikard intervjuar Rikard om Lars O

Rikard 1: Du intervjuar Lars O Ericsson på Konsten.net, HÄR, varför då?

Rikard 2: Lars O Ericsson var under sin tid på Dagens Nyheter Sveriges viktigaste konstkritiker. Sen fick han sparken – det är fem år sedan – och nu skriver han om konst igen, i Svenska Dagbladet. Det är väl anledning nog, inte sant?

Rikard 1: Det står bortom allt tvivel att Ericsson har bibehållit sitt engagemang och sin passion. Han går riktigt igång. Avskedet från DN och omständigheterna runt Tensta upprör fortfarande, tycks det som.

Rikard 2: Jo, helt klar är det så. Jag tyckte att det var viktigt att låta Ericsson komma till tals i ett offentligt sammanhang; nätet är bra på det viset – texten är tillgänglig för alla att läsa som har en dator och uppkoppling, ja alla. Han talar om förtal och han är djupt kritisk mot framförallt Maria Schottenius. Det är mycket som ventileras. Vad som ändå förvånar är att ingen, förutom jag själv i Konstperspektiv och Sven-Olov Wallenstein i SITE, gav Ericsson en möjlighet att komma till tals i den här frågan. Att Sveriges mest inflytelserika konstkritiker under dunkla omständigheter fick sparken från Sveriges största dagstidning borde ha genererat åtminstone någon intervju i en, till exempel, konkurrerande dagstidning – men så var icke fallet. Det är konstigt. Och just därför är det högst relevant att låta Ericsson få komma till tals. Så det känns fint, faktiskt.

Rikard 1: Men intervjun handlar även om annat…

Rikard 2: Ja, intervjun blev lång, men också där finns fördelen med nätet, att en text i princip kan bli hur lång som helst, och det tycker jag är en klar fördel. Resonemang behöver inte vara snuttiga. På något sätt har långt i mediesammanhang blivit entydigt med kvalitet i dag.

Rikard 1: Ericsson bekräftar det alla vet, men ingen talar om.

Rikard 2: Ja, de redaktionella förändringarna är bedrövliga och kritikernas möjligheter att bygga resonemang har minimerats. Allt detta bekräftas av Ericsson. Det är viktigt att det här kommer fram, och jag är därför, måste jag faktiskt säga, riktigt glad att Ericsson berättar detta i intervjun, till exempel: ”Idag har praktiskt taget inga kritiker kontrakt, de sitter maximalt löst. Dessutom har arvodena minst halverats.”

Rikard 1: Vad har du själv för relation till Ericsson?

Rikard 2: Jag har sagt det förr, och jag berättar det gärna igen. Lars O Ericsson är den bästa, mest entusiasmerande lärare jag någonsin haft. Det låter översvallande, jag vet. Men efter att ha studerat på Universitetsnivå sedan 1999 och numera inneha en doktorandtjänst, har jag givetvis stött på ett mycket stort antal lektorer, docenter och professorer. För mig personligen var Ericsson viktig eftersom han befann sig mitt i den aktuella debatten och på så vis arbetade han hela tiden med det samtida fältet i sina föreläsningar, vilket gjorde att man som student fick en obetalbar insyn i samtidens teori och praktik. Jag hade till exempel läst konstvetenskap på Stockholms universitet innan jag läste Ericssons Filosofisk estetik. På konstvet stannade undervisningen någonstans på 80-talet och teorin var nästan obefintlig i undervisningen. Men jag förstod först inte att detta var ett problem. Men sen öppnades portarna i Ericssons kurs och samtiden ramlade på både genom undervisning av aktuell teori men också via inbjudna livs levande gäster. Det akademiska var helt plötsligt, i mina ögon, inte bara tillbakablickande, utan mitt i livet, här och nu. Det var något av ett uppvaknande.

Rikard 1: Som kritiker då, vad har Ericsson betytt för dig?

Rikard 2: Jag tillhör inte dem som var med 1987 när postmodernismen introducerades. Men när jag väl började läsa konstkritik var det uppenbart vem som intresserade mig mest, ja Ericsson. Det fanns förstås flera andra som Dan Jönsson och Milou Allerholm. Alla tre i DN. I dag är DN inte lika dominerande. Dels tror jag att det beror på att man inte har Ericsson kvar, eller alternativt, att man inte lyckats fylla det glapp som fylldes när han fick sparken. Det är ofattbart att man inte har gjort det. Det är som om man bara har gett upp. Man vill inte längre vara ledande, hålla i taktpinnen. Det spelar inte längre någon roll för dem.

Rikard 1: Alla säger så. Jag vet. Kanske blir det ändring någon dag. Kanske inte. Det är nya tider nu, nya möjligheter. Kritiken kanske flyttar ut helt på nätet och publiken följer kanske med. Men än är vi faktiskt inte där. Inte än, eller hur?

Rikard 2: Nej så är det förstås.

Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?

Rikard 2: Det vet jag inte än. Men jag har en idé, som jag tror kan bli något…

Stene Projects på onsdag

På onsdag ska jag för första gången besöka Stene Projects på Brunnsgatan i Stockholm. Ser verkligen fram emot det. Jag tror Jan Stene har något på gång. Hoppas. Dessutom ska jag träffa min gamla arbetskamrat Katja Aglert. Hon har varit i Arktis, så hon har nog en del att berätta. Jag misstänker att Arktis och konst har något med varandra att göra genom Katja. Och jag ska hänga med Stig, se en, förhoppningsvis, bra film. Känns som en bra dag, en bra vecka. Den inkluderar även föreläsning om nya medier, och ett skrivseminarium för studenterna. Man ligger inte direkt på latsidan.

Och på tisdag intervjun. Ska sluta tjata nu.

Intervjun, nästan

Intervjuerna jag tidigare gjorde här på SARTS och numera gör på Konsten.net, kunde/kan ibland göra mig förvånad. Ibland tar de som svarar på frågorna inte fullt ut chansen att tala ut, eller åtminstone tar chansen att riktigt utveckla ett resonemang. Varför vill man inte det, när utrymmet är i princip begränsat? Men kanske har det att göra med frågorna. Likväl. Nu har jag tagit del av de svar jag fått på mina senaste intervjufrågor. Resultatet är nio A4-sidor, 24000 tecken. Publicering på nätet har sina fördelar. I vilken tidning - eller tidskrift publiceras intervjuer av den längden, och dessutom med det innehållet.
Kaxigt? Nja.

Intervjun publiceras på tisdag, om jag har förstått saken rätt. Jag återkommer.

Nytändning är nog rätt ord

Tillbaka från Venedig. Jag är ganska säker på att jag fick en nytändning. Venedigbiennalen gav mig mycket, och katalogen kanske framförallt, vilket nog är tidstypiskt för en samtida välproducerad utställning. Jag har många frågor till Daniel Birnbaum. När ska jag få ställa dem?

Jag är dessutom ganska säker på att jag kommer att använda mig av mina erfarenheter i mitt avhandlingsarbete, vilket är en mycket högre utdelning på resan än vad jag hade kunnat hoppas på.

Men det var nog ändå den där timmen på flygplatsen i Frankfurt som var roligast. Där åt jag min brezel och drack mitt svarta kaffe ur en pappmugg. Jag läste The Guardian, släppte en tår över en bra artikel, gladdes åt den otroligt begåvade och stilistiskt eleganta fotbollsbevakningen. Jag var yrvaket trött - eller pigg. Jag är osäker på vilket. Just då kändes det som om flygplatsen var den bästa platsen på jorden. Jag hade inget ansvar. Jag var fri. Nu är jag på kontoret igen. Bra det med.

Mer om La Biennale en annan gång.

À Venezia och kommande intervju

I morgon tar jag flyget till Frankfurt för att lite senare anlända till mitt slutmål Venedig! Det är Venedigbiennalen som lockar, förstås. Jag ser fram emot två hektiska heldagar, tre nätter på den lilla ön Murano. Tillbaka måndag.

Jag har även en ny intervju på gång med en mycket aktiv och högst intressant konstaktör. Intervjun bör vara klar för publicering om ett par veckor.

Jag återkommer om både Venedigbiennalen och intervju - ci vediamo presto!

Martha Washington snart i mina händer

Jag är så spänd. Jag fick ett sms från DHL alldeles nyss. The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century, av Frank Miller och Dave Gibbons, har anlänt till mitt avhämtningsställe. Denna omnibus-volym från Dark Horse kommer inom bara några timmar att vila i mina händer. Tack, Bokus. Tack.

På fredag tar jag flyget till Venedig. Det är hög tid för mig att ta del av biennalen. Förväntansfull är bara förnamnet.

Nytt forum för konstkritik - Live

Öppen kritik, eller Open critic, som sajten och projektet som är ett samarbete mellan nättidskrifterna Konsten och Omkonst kallas. Intressant initiativ, tycker jag.

På torsdag, 4 november, startar projektet genom att kritikerna Håkan Nilsson (DN), Sinziana Ravini (Aftb & DN), Anders Olofsson (Konsten & K-perspektiv) och Susanna Slöör (Omkonst) kommer att recensera fyra utställningar inför publik. Plats Liljevalchs. Tid 1830.

Kan bli bra. Men jag vill trots det lämna ett frågetecken. Kritikerna kommer inte att recensera den pågående utställningen på Liljevalchs med Märta Måås-Fjetterström, vår mest intressanta textilkonstnär någonsin, och detta trots att det är på Liljevalchs man kommer att befinna sig. Det kan jag tycka är underligt. Man har en chans att gå och prata, peka, och konkretisera.

Istället kommer man att diskutera:
Caspar David Friedrich och åtta nutida konstnärer, Nationalmuseum
Dali Dali med Francesco Vezzoli, Moderna Museet
Kristina Jansson, Milliken Gallery, Luntmakargatan 78, Sthlm
Kristoffer Zetterstrand, galleri ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41, Sthml

Bra val likväl.