Filmkritikern som tar diskussionen

Det pågår en strid inom filmkritiken! Fast strid kanske är att ta i. Den är hursomhelst intressant på flera sätt. Den skiljer sig mycket från de strider som har pågått inom konstkritiken. Filmkritikern Jonas Holmberg skriver i artikeln "Drar i handbromsen" i Expressen (11/6) om två saker som konstkritikerna aldrig gör: reella texter och verk. När konstkritikerna tassade runt för att inte trampa kollegor på tårna och istället svävande menade att konstkritiken i dag var lite vag, pekar Jonas Holmberg ut kritiker som han argumenterar drar fel slutsatser. Malin Krutmeijer i Helsingborgs Dagblad och Fredrik Strage i Dagens Nyheter ser inte fördelarna med datoriserad bildbehandling i filmen Speed Racer, menar Holmberg.

Det är en klar fördel att föra en offentlig debatt när en kritiker har mod nog att formulera de problem han ser. Det är också en fördel att tala om just Speed Racer eftersom det faktiskt handlar om ett tekniskt framsteg – om man nu ser computer-generated imagery (cgi) som ett framsteg. Det är väl det de tvistar om. I jämförelse med den viktigaste konstdebatten i svenskt mannaminne, den som utlöstes kring utställningen Implosion på Moderna Museet för ungefär 20 år sedan och som ställde modernister mot postmodernister framträder tydliga skillnader. Den debatten, vars mest berömda kombattanter var Ulf Linde och Lars O Ericsson, handlade framförallt om ideologi – om vårt sätt att se på konst – eller om man så vill, om kunskapsteoretiska frågeställningar. För det var knappast så att debatten hade sin grund i några tekniska framsteg. I konsten hade inga nya illusionsmakande apparater introducerats. Nej, debatten handlade om hur vi skulle se på konsten, hur vi skulle förstå den och vad i konsten som var viktig att ta hänsyn till. Originalitet och autencitet var begrepp som över en natt blev gammalmodiga. Och steget från det formella till det konceptuella togs fullt ut. I dag ligger vi kanske någonstans mitt emellan, men det så var det då. Viktigt att komma ihåg dock är att Ericsson faktiskt tog en rad exempel på konstnärer som representerade postmodernismen, bland annat Max Book och Lars Nilsson, om jag inte minns fel.

För bara ett par år sedan debatterades konstkritiken igen. Inte minst på SARTS. Inte heller då fanns det något ”tekniskt framsteg” att prata om. Istället handlade diskussionen om att kritiken var tråkig och till och med meningslös. Ingen tog hänsyn till den och den hade spelat ut sin roll, var det många som menade. Problemet var att ingen pekade på enskilda texter och ännu mindre på texter i relation till konstverk. Inte så konstigt att debatten aldrig fick något genomslag. Inte bara kritiken var vag – också kritiken av kritiken var vag.

Därför är det riktigt skönt att se att Jonas Holmberg tar i ordentligt. Kritiken ska åtminstone försöka hänga med och inte vara skeptiskt konservativ, är hans melodi. Och har förankrar sitt resonemang i en riktig film och ett par texter, inte bara i en allmän känsla om att kritiken är dålig.

Han får svar av Malin Krutmeijer som också tycker att dataspelsinfluenser kan vara bra för film, men att dessa automatiskt gör en bra film. Holmberg svarar direkt, här. Det viktiga här är att debatten tas fullt ut – inte vem som har rätt. Jag ser fram emot att se hur cgi-filmer kommer att tas emot i framtiden - den här debatten har säkerligen bara startat.

Själv har jag ännu inte sett filmen. Men nickade när jag läste serieskaparen och filmregissören Frank Millers senaste bloggpost (20/6) på hemsidan för kommande serietidnings-filmen The Spirit, som Miller har regisserat i Sin City-anda. Läs här.

Originalets dominas över kopian

Jag och Stig Sjölund gick på matinéföreställning och såg The Incredible Hulk. Filmen är helt klart ett steg bort från Ang Lees Norén-freudianska-kammarspel – Hulk från 2003. Jag tillhör de få som faktiskt gillar Ang Lees version, men den nya filmen var ändå klart bättre. Mindre neuroser, mer serietidning, så att säga, även om neuroserna fanns med även i den nya filmen. Utan neuroser ingen Hulk.

Ang Lees Hulk.

Louis Letteriers The Incredible Hulk (utan lila stretchbyxor).

Spoiler alert:
Det var också intressant att se att filmen slog fast den klassiska hierarkin mellan original och kopia. Originalet vinner alltid. Det är nämligen så att en cgi-animerad Hulk klår en lika cgi-animerad Abomination – en varelse som har fått sina krafter från just Hulken. Det vill säga Hulken är originalet och Abomination är kopian. Trots kopians tillsynes större muskelmassa kan den inte rubba originalets inneboende och genom födelserättens överlägsna krafter.

Eklips - bra; Förmedling - sådär

I dag besökte jag Moderna Museet och den nyligen öppnade utställningen Eklips – Konst i en mörk tid. Den hade sina ljuspunkter, trots allt. Magnus af Petersens, curator för utställningen skriver i katalogen:

”Eklips är både ett påstående och en fråga om konsten idag. Om konstnärer under 90-talet var upptagna vid verkligheten, vilket kunde ta sig uttryck i dokumentära strategier eller relationell estetik, så är många idag mer intresserade av spekulationer, av att spegla det obegripliga.”

Han menar att utställningen inte innehåller konst som är omedelbart politisk. Dessutom är det ju konst av det här slaget, som likväl inte är apolitisk, som verkligen gör att besökaren tänker till, undrar vad som egentligen händer omkring oss, som engagerar.

Trots detta finns det ändå en del problem med utställningen. Dessa stavas framförallt tillgänglighet. Eller snarare, brist på tillgänglighet. Det är inte problem som på något sätt gäller för enbart Moderna Museet, men problemet blir desto mer angeläget eftersom museet är statligt finansierat och därför framförallt är till för den konstintresserade allmänheten och inte – bara – den inre klicken. Vore Moderna ett galleri skulle man inte kunna beskylla dem för att inte förmedla kunskap – eller, visst, det skulle man, men galleriet behöver bara rikta sig till köpare och specialistpubliken. Moderna däremot har en stor publik som inkluderar tonåringar och pensionärer.

Vad är det då för kunskap som inte förmedlas. Jo, nu är det så att konst kräver kunskap. Ibland kan det räcka med att se bilden/installationen som den är, men tyvärr räcker sällan mötet mellan subjekt och bild särskilt långt. Något annat måste till – kunskap om verkets ursprungskontext och konstnären intention i allmän mening, inte i detalj. Det här är inte ett tolkningsteoretiskt ställningstagande, utan ett ställningstagande om att detta är läget i konsten i dag. Som det brukar heta, efter konceptkonten, ingen återvändo.

Ellen Gallagher, Coral Cities.

Jag hade tur att få en introduktion av Mark Bengtsson som arbetar som värd på museet. Han berättade med stor inlevelse om Ellen Gallaghers konst och bakgrund. Gallagher deltar med ett flertal verk i utställningen och tack vare introduktionen öppnades ett hav av tolkningsmöjligheter. Gallagher arbetar bland annat med myter kring slavhandelstrafiken från Afrika till Västindien och bildandet av ett svart Atlantis.

Alla har dock inte samma tur som jag, som fick en introduktion. Det hade därför varit en utmärkt idé om utställningsskyltarna hade baserats på för konstnären och betraktaren central kunskap och att skyltarna rakt hade förmedlat detta. Som det är nu är de presentationer som ges i utställningen knapphändiga – och faktiskt – riktigt tråkiga.

Svensk konst i Penzance (!?)

Nog blev det konst på semestern. Ingen mindre än vår egen Peter Geschwind. Hade inte den blekaste om att han ställde ut i England nu. Utställningen Automatic som visades på Färgfabriken sommaren 2006 visas fram till 28 juni på The Exchange i den lilla kuststaden Penzance i södra Cornwall. Det var kanske lika bra att jag såg utställningen. Missade den för två år sedan trots att Färgfabriken ligger några simtag bort. Ganska kul grejer.

---

Ett möte med ett svensk-franskt par som stoppade mig vid frukosten. En kvinna, kanske 55: ”Är det svenska du talar?”.

Hon hade träffat sin fransman när hon var 20 och flyttat till Bretagne. De var i Cornwall för att spela golf. De var båda två upprörda över den engelska maten. ”Vi bor i Bretagne. Det är lika fint där”, säger mannen. ”Hur vågar de?”, följer han sedan upp med och syftar på engelsmännens matlagning. Kvinnan fortsätter: ”Vi är från Frankrike, vad vi ska äta är det enda vi tänker på.”

Frankrike.

Jag var ganska nöjd med äggröra och toast. Kaffet var kanske lite blaskigt. Men det gjorde inte så mycket.
---
Något annat som verkligen gjorde mig glad var läsningen – jag läste alla engelska tidningar jag kom över. Det känns bra att se att stora dagstidningar verkligen bryr sig om kultur – i vid mening. The Independent toppade nyhetsflödet med rubriken: ”WHY I HATE COLDPLAY – Andy Gill on the blandest band in the land”. Andy Gill är musikkritiker och tycker väldigt illa om Coldplay. Det gör nog de flesta kritiker. Men det är få dagstidningar – inte minst i Sverige – som toppar sin tidning med vad en musikkritiker tycker. Gill fick tre sidor, inklusive bilder för att förklara sig. Han lyckades ganska bra.

---
Tillbaka sedan i torsdags. I fredags såg jag Dolly Parton på Stadion. Satt på läktaren. Stora delar av själva planen var också befolkad. En kvinna på planen, i vita linnebyxor, vita skinnmokasiner, rosa pullover och rosa keps gick stundtals runt och manade på läktarpubliken. Hon lyckades riktigt bra. Hon var dessutom underhållande. Hennes man verkade väldigt ointresserad av henne. När hon gick kramade hon "vännerna" omkring sig.

Mer Jean Grey än Fågel Fenix

När Kalle skrev posten SARTS = Fågel Fenix 28 mars förra året hade vi båda tanken om att återigen börja blogga.

Och det gjorde vi. Fast lite mer sporadiskt än vad vi hade hoppats på. Jag har intervjuat Power Ekroth, Lars Vilks, Daniel Birnbaum och Lina Wennersten samt recenserat Annika von Hausswolff på Magasin 3. Det är med andra ord ingen vidare fart på SARTS, eller som man säger SARTS är mer Jean Grey än Fågel Fenix.

Fem texter på ett år gör kanske ingen blogg. Men det har sina orsaker - doktorandstudier och frilansliv.

Nu stundar en liten semester i St Ives, men också där ligger konsten nära till hands då Tate har en fillial i den gamla fiskebyn: Tate St Ives. Där visas under sommaren konst av Adam Chodzko samt grupputställningarna Dawn of a Colony: St Ives 1811–1888 och Modernism in St Ives.

Men om jag ska vara ärlig så handlar vistelsen i Cornwall mer om promenader på klipporna - och på stranden, roliga deckare och något glas vin, än om att specialstudera konsten.

By the way. I dag ska jag sitta som delexaminator på ett c-uppsats-seminarim. Inget märkvärdigt med det förstås. Det är doktorandens vardag. Men just den här uppsatsen refererar till två av mina texter, en intervju samt min magisteruppsats i estetik. Tänk att jag är så mycket akademiker att jag numera används som referenslitteratur! :-)